Utdrag ur boken Furusund av Ester Grönblad

Sista veckan i september 1944 blev det karantän på Furusund för 800 estländska flyktingar och nu upplevde den gamla badorten en sista renässans. En flyktingskommitte var tillsatt. Den hade sitt högkvarter i rummet bakom restaurangen. Där fanns "karantänmästaren", mästerlotsen Axel Sjöblom från Köpmanholm. Där var fjärdingsman Grip från Skarmsund och där var vice lottachefen, fru Ester Jansson, telefonföreståndarinna på Furusund.

Furusunds tiotal lottor hade gjort i ordning alla hotellen. Restaurangen var dukad som till fest med ljus och blommor på borden. Allt var redo och alla i stilla väntan.

I skymningen kom båtarna. Det var större och mindre farkoster av alla de slag. Slutligen anlände ett högt enmastat 1700-tals fartyg. Det egendomliga, klumpiga skrovet avtecknade sig skarpt i det klara månskenet över Ålandsviken, och det gav en vision av 200 år tillbaka i tiden.

En tyst skara människor steg i land vid bryggan nedanför Murano. Tyst vandrade den uppför backen till restaurangen där lottorna tog emot dem som ärade gäster.

Ryssarna hade invaderat Estland, och tyskarna hade flytt. Med dem flydde en del estländare. De fick ta båtar bäst de kunde, bl.a. det utdömda 1700-tallskeppet som tyskarna själva inte velat ha. Ryssarna besköt den tyska armandan, och då passade estländarna på att fly. De besköts av tyskarna, och hade kulhål i 1700-talsskrovet. En hård storm förde dem uppåt svenska kusten, så tillbaka igen, och så åter upp till Roslagen. I ytterskärgården fångades de upp av spaningspatruller från Tullverket. En del av flyktingarna fördes till Furusund.

Första kvällen kom 600 estländare. Båtar anlände i flera dagar, undan för undan, och ytterligare ett par hundra estländare fördes till Furusund.

Nio estländska läkare av olika specialiteter arbetade på polikliniken som ordnades i societetssalongen. Jag hade en del medikamenter därute och de kom väl till pass att börja med. Efter två dagar kom en karantänläkare till ön, doktor Allan Gunter, och det kom också lottor från Stockholm. Nu blev det poliklinik och apotek i Christiansborg. Kontor och expedition ordnades i Romanov och det blev klädutdelning i Societetssalongen.

Hotellen räckte inte till. Lido och Aludden, som blivit barnkolonier, togs i anspråk för karantänen. Slutligen skickades det ut halmmadrasser från Stockholm, och det bäddades på golvet i Hammerska Ladan.

En epidemistuga måste ordnas. Direktör Andersson och jag gick runt i de gamla Hammerska uthyrnings- villorna och valde. Det var fasligt vad husen blivit förfallna... Vi valde slutligen Livadia nära Täckholmen, ett numera rivet tvåvåningshus av samma typ som Malta och Medina strax intill. Alla estländarna måste badas, det skulle kontrolleras att de inte hade klädlöss som kunde sprida återfallsfeber. Några löss hittades inte, men malicen påstod att det funnits löss, men att de "trampats sönder".

Badhusfrågan måste ordnas. Samuelsson hade sålt varmbadhuset till hotell. Nu fanns det bara två badkar och de stod i en liten stuga på andra sidan vägen. Men två badkar räckte inte långt för 800 estländare. Med den takt som baderskan kunde prestera skulle det ha dröjt till jul innan den sista estländaren blivit färdigbadad.

En bastu ordnades vid förläggningen i Aludden, där det fanns en tvättstuga med en stor ugn och där badades 90 estländare om dagen. En enda liten lotta skötte badningen. Det var Christina Lilliestierna - senare välkänd journalist.

Första söndagen höll estländarna tacksägelsegudstjänst i Societetssalongen. En estländsk präst predikade, en operasångerska sjöng och en estländare skötte klockringningen.

Grupp efter grupp for estländarna efter ett par månader till nya läger inåt landet, och så småningom blev de inpassade i svenskt arbetsliv.

Efter freden 1945 återkrävde ryssarna balternas farkoster. Långa rader av de mest egendomliga farkoster släpades sen förbi Furusund österut till det ryska Baltikum.

Det sista spåren av varmbadhusepoken utplånades 1958. Då brann Strand Hotell ner till grunden och den lilla stugan mitt över vägen som varit estländarnas varmbadhus, blåstes ur av elden.

Branden filmades. Ett svenskt filmbolag hade länge väntat på en större villabrand för en kriminalfilm med mordbrand som huvudmotiv. Regissör och skådespelare for i högsta fart till Furusund, och i filmen "Den röda mannekängen" ser man Furusunds forna varmbadhus flamma som ett eldhav mot bakgrunden av Ålandsviken med silhuetten av den gamla kvarnen.

Antalet baltiska flyktingar

Det kom inte mindre än 793 baltiska flyktingar till Furusund enligt uppgift från marinlottorna. En del av dessa flyktingar förflyttades ganska snart vidare till andra läger. Det fanns inte kapacitet att ta emot alla p.g.a utrymmesskäl.

Den 25 september 1944 var den första dagen som flyktingar togs om hand och det var samma dag som min morfar Mihkel Hiiuväin kom med sitt skepp "Luise". Den stora flykten hade börjat i och med att Tallinn föll till Sovjetunionen den 22 september 1944.

Det tog i regel 2 till 3 dagar att ta sig över Östersjön till Sverige. En del båtar kom helt ur kurs och vistades betydligt längre tid på havet. Den svenska kustbevakningen gjorde en mäktig och storartad insats genom att patrullera långt ut till havs och räddade balter i nöd från småbåtar, oftast i hård sjögång.

Vid varje hotell eller förläggning i Furusund fanns en ansvarig lotta. I ett anteckningshäfte som Svea Johannesson sände till mig hittade jag namnen på lottorna.

Elly Thysell, Ladan och Dagmar.

Solvei Engström, Aludden.

Iris Ekefäldt, Romanov.

Thyra Andersson, Bellevue.

Harriet Nordstedt, Strand Hotell och Eguria Gullan Fundin, Täckholmen och Annexet.

Fruarna Otto och Bergström, Lido.

Gullan Sjöblom, Hotell Murano. För Ulbino saknas uppgifter om lotta.

Personuppgifter (Finns här) från de olika förläggningarna på balterna är för mig och säkert för många andra intressanta. Fastän de inte är fullständiga är det till värde på olika sätt. De som själva kom till Furusund har en stor behållning när de kan visa detta till sina barn och övriga släkt och vänner. Jag har fått fullständiga personuppgifter men skriver bara födelseåret för jag känner att utan tillstånd är det inte rätt att skriva alla personuppgifterna.

Det som redovisas är mycket unikt för det mesta har förstörts eller försvunnit med tiden och man kan se det som en dokumentation av en historisk händelse. Vem vet, i framtiden kanske någon har nytta av detta material.

Jag har märkt att vissa namn har stavats fel och när det gäller min egen släkt har jag rättat alla fel. Det kan finnas flera fel för felaktigheterna är i hur namnen har stavats. När man tittar på födelseårtalen får man en mycket intressant reflektion på alla människors åldrar. Alla åldrar var representerade. Det var ju tänkt att återvända så snart som möjligt efter att ha sökt skydd i Sveriges "Paradis".

Efter ankomsten till Furusund så transporterades min morfar till Norrtälje sjukhus på grund av blodförgiftning. Där vårdades min morfar flera  månader. Det är en kusin med samma namn (Mihkel Hiiuväin) som var på Strand Hotell.