Förord

Den dag som nu är på 2000-talet kan en blick tillbaka till 1800-talet kännas främmande. Trots att det endast är två generationer bakåt i tiden. Det finns i mig levande minnen av dessa människor. Esterna i exil har givit ut kring 2000 boktitlar på estniska och i flera världsdelar tidningar på estniska. Ett svåråtkomligt material för den som är novis i språket. Att skriva på svenska kan sprida kunskap till en större grupp.

Hur var deras liv? Det är saker som jag funderat på under många år.

Ett särskilt intresse väcktes efter en tid på stadsarkivet i Eskilstuna och än mer accelererat efter arbetet mad att digitalisera Eskilstuna esternas arkivmaterial 2012 -2015.

En rad ansikten som jag träffat steg fram ur dokumenten. Det visade sig att en stor del av estniska föreningens material var komplett från 1945 fram till att verksamheterna avklingade. Handlingar hade sparats i mängd. Detta material borde vara en stor tillgång för den som vill ta reda på vad som hände i den första stora flyktinggruppen till Sverige. Huvuddelen av det digitaliserade materialet är tillgängligt på www.leht.se/ees3.

Att lämna ett land på andra siden Östersjön och i minst 40 år inte kunde ha normala förbindelser med de nära och kära som blev kvar sätter djupa spår.

Sådant framträder i arkivet där det stundtals ser ut som tiden stannat vid flykten medan tiden samtidigt flyter på. Estniska föreningen bildades dagen efter baltutlämningen hade som första punkt i stadgarna att arbeta för Estlands återupprättande. Helt i strid mot vad svensk politisk doktrin påbjöd om avhållsamhet i politiska frågor.

Esterna hade sedan 1200-talet varit under främmande härskare och under enkort tid mellan de två världskrigen varit fria i republiken Estland. En tid som  för många kändes allt för kort och i exil bäddades in i rara minnen. De estniska kolonierna som bildades i Sverige höll hårt på arvet. Språk och att den korta historien skulle föras vidare till dem som fötts i exil.

De ursprungliga flyktingarna hävdade länge att den som inte talar estniska kan inte vare est. Till en del hade de rätt. Det de upplevt av främmande knektar i hemlandet var svar nog. Dock var det oundvikligt att de som föddes i exilen talade majoritetsfolkets språk och tog till sig deras kultur och seder, var än i vilket land de hamnade. Ändå var det kring köksbordet som språket levde. Det var där barnen lärde sig en enkel konversation och tänkande på estniska. I många familjer var minnena såriga, tunga att tala om.

Den skräckperiod som varade under det andra världskriget ville man inte föra vidare. Många barn ställde sig frågan vad som egentligen hänt deras föräldrar och varför inget berättades. Berättelser som i många fall följde flyktingarna in i graven.

1940-talets tre ockupationer av Estland gjorde att vid en ny ockupants intåg förvandlades hederliga demokratiska människor till brottslingar. Vid Sovjets annektering infördes sovjetlagar retroaktivt vilket betydde att många normala verksamheter som hade bedrivits i Republiken Estland kom att betraktas som olagliga och var grund för bestraffning. Att äga jord, fabriker, båtar eller bedriva affärsverksamhet kunde i sovjetmaktens ögon betraktas som fientliga och brottsliga handlingar och brottsligt och det blev därmed legitimt att bortföra dessa individer. Så skedde första gånge den 14 juni 1941 då det planerade bortforslandet av 35.000 människor inleddes. En andra deportationsvåg med 35.000 var planerad men Tysklands inmarsch i

Baltikum kom emellan.

Under tre år härskade tredje riket i Estland och när det började svikta

fruktade människorna att den röda terrorn på nytt skulle ta ett järngrepp om Estland. Under 46 år kom sovjetepoken att vara. En rad större deportationer genomfördes fram till Stalins död 1953 då skräckväldet lindrades medan skräcken var kvar.

Det kan i efterhand konstateras ett skräcken släcktes när människor

protesterade emot sovjets planer 1987 att ödelägga Estland i jakt på fosfor.

Självkänslan steg ytterligare 1989 med den 60 mil långa mänskliga kedjan mellan Tallinn och Vilnius. Manifestationen uppmärksammade att det gått 50 år sedan Molotov-Ribbentrop pakten som delade upp Europa i intressesfärer mellan två diktaturer. Med kedjan stärktes folket enighet och diktaturens skräck löstes upp. Den egna valutan kom.

Statskuppen i Sovjet 1991 öppnade för det osannolika att Estland på nytt skulle bli en självständig Republik.

Idag är Estland en naturlig del av ett demokratiskt Europa.

Jag vill med denna korta berättelse beskriva mina minnen och dokument om min morfar och mormors liv, från födseln i tsar-Ryssland, livet i Estland och tiden i Sverige fram till slutet.

Grunden för berättelsen är material ur arkiven i Estland. Originalhandlingar som kopierats kring gården Õie (bloman), skeppsdokument kring Mihkel Hiiuväins båtar och de inköp av skog som var grunden för frakterna med Kildin, Marianne och Luise.

På en bild tagen 1952 sitter jag Mihkel Nõmm i Pauliines knä. Bakom

står dottern Salme. I Mihkel H:s famn sitter Hugo N och bakom dem står dottern Leida N. Pojken och herrens identitet obekant, troligen Lembit Hiiuväin som reste vidare till Kanada. Bakom kameran står Einar Nordvall Salmes make. Vad Mihkel och Pauliine gjorde var säkert det bästa som efter omständigheterna var möjligt att göra, under en osäker tid av främmande makthavare och vistelse i ett land som inte gav fullständig trygghet.

Jag vill postumt tacka morföräldrarna för den stora kärlek de

visade sina barn och barnbarn.

Källor:

Estland nationalbibliotek har digitaliserat tidningar och tidskrifter från 1812 till 2010. Detta arkiv har givit grunden för detaljer kring båtarnas öden.

Folkbokföringen före 1944 är öppen att studera på nätet. Svårigheten är att den fram till 1917 förs på ryska och tyska. Dokument före 1917 som krigsdagböcker från första världskriget och skeppsböcker har inte kunnat tolkas.

Ur Estlands riksarkiv har följande akter hämtats:

ERA.R-66.271 Lån till båtbygge

ERA.1682.2194 Segelfartyget Luise, skeppsböcker 1939, 1940, 1944 samt skeppet Leidus 1943.

ERA.3653.8.2040 Bankärenden köpekontrakt, skatt och gården Õie 16A.

Ur Tallinns juridiska arkiv: har sekretessbelagda handlingar studerats.

Ur Tartus Arkiv har handlingar som rör tiden efter 1991 studerats.

Material som min bror Mati Nömm sammanställt i en serie av böcker om upplevelser kring flykten och livet i exil, har bidragit med inspiration.

En del muntliga källor används liksom vad jag själv har upplevt .

Ett tack till broder Mati Nömm som i tid dokumenterade berättelser från

människor vi inte längre kan fråga.

Från Valhalla finns det starka minnet av Pauliine Hiiuväin.

Pauliine var märkt av sjukdom som redan konstaterats i Estland.  Pauliine låg i sängen och att jag som treåring skulle vara tyst när jag

gick in i rummet. Bilden av en intorkad människa drabbad av kräfta (cancer) brände sig fast och är det enda minne jag har av mormor. På fotografier tar hon varsamt hand om oss.