SLUTORD

Föreliggande översikt är ett dystert dokument som visar hur svårt arbetarklassen i en liten fredlig stat måste lida i ett krig, som framkallats av imperialistiska diktaturer. Estlands liksom alla andra småstaters arbetarklass har alltid besjälats av en djup fredskärlek. De arbetande klassernas enda önskan har alltid varit att få arbeta för familjens och landets bästa och att utnyttja alla de friheter och förmåner som självständigheten och den demokratiska republiken gav sina medborgare.

Den estniska republikens utveckling är ett klassiskt exempel på, hur förvånansvärda resultat arbetande klasser kunna nå, när de få möjlighet att leva i frihet, arbeta i frihet och som fria medborgare leda sitt eget öde. Under de 20 självständighetsåren uppnådde den estniska arbetar- klassen mera än troligen under århundraden under främmande ok. Det i Estland utförda stora uppbyggnadsarbetet och resultaten så väl på det kulturella som också på det ekonomiska området, som alla opartiska betraktare enstämmigt betygat, vittna bättre än något annat om detta lilla, sega och arbetsamma folks insikt och förmåga att föra ett självständigt liv och att själv fullfölja sitt uppbyggnadsarbete. Med hänsyn till sina socialpolitiska åtgärder i fråga om såväl socialförsäkringen som arbetarskyddet skilde sig inte Estland längre i något avseende från Europas gamla kulturländer. Och genom sin samhälleliga homogenitet och genom den ringa förekomsten av inre sociala spänningar var det utan tvekan ett av Europas lyckligaste samhällen.

Desto tyngre träffades denna lilla lyckliga stat av den "amoklöpning" som Hitler- och senare Stalindiktaturerna 1939 började i Europa. Två ödeläggande ockupationer följde nu med korta mellanrum på varandra. De baltiska staterna äro de enda suveräna stater i världen som ha fått känna på såväl den kommunistiska sovjetregimen som nazisternas ok. Esterna ha fått på nära håll lära känna huru

det "stora arbetarparadisets" vardag är, liksom också, hur germanismens "Nya Europa" ser ut invändigt. Och vad som är ännu viktigare, esterna ha kunnat jämföra bägge diktaturformerna och kunnat draga sina slutsatser att de båda diktatursystemen är förvånansvärt lika i sitt innersta att deras åtgärder och metoder är likartade då det gäller att förinta och trampa i smutsen allt humant, kulturellt och fritt. Det estniska folket har betalat för dessa två, hårda läxor genom att förlora mera än 1/10 av sina arbetsdugligaste medlemmar. Dess enda önskan är, att den fria demokratiska världen och arbetarklassen skall lära någonting av dess dystra öde.

Hundratusentals unga i de stora demokratierna falla i den nya men i sitt innersta väsen eviga kampen för frihet och människovärde. De kämpa inte bara för sin, utan för alla kuvade folks frihet. Ty de veta, att grundprinciperna för människolivet är odelbara och enhetliga. De måste gälla överallt, eller gälla de icke alls.

ESTLAND

fritt och ockuperat

Av Arvo Horm

TIDENS FÖRLAG

Stockholm 1944

TRYCKERIAKTIEBOLAGET TIDEN

Hämta som PDF 2.4M

ESTLAND fritt och ockuperat Arvo Horm.pdf

Om Fackföreningarnas syn på flyktingar när de kom till Sverige

torsdagen den 22:e mars 2012

Invandring och hur facket begränsat den

De svenska facken och deras försvarare, använder inte sällan en retorik där facken utmålas som en kraft för alla arbetare som står mot företagen. Facken finns till för att se till att fixa schysta löner och villkor för sina medlemmar, från deras motpart, företagarna. Den här bilden (som jag inte vet hur representativ den är) grundar sig på en marxistisk föreställning om att arbetare och kapitalister har motsatta intressen, medan alla arbetare (och alla kapitalister) har samma intressen.

Den här bilden är falsk. På ett plan kan man väl säga att en arbetare har motsatta intressen till dennes arbetsgivare, då de har olika idéer om vad lönen för arbetarens tjänst borde vara. Men utifrån det perspektivet har alla en konflikt med alla andra, så länge som någon anser sig vara förtjänt av mer av andras pengar än vad man kommer överens om att ge varandra frivilligt. Men det var inte på det planet jag tänkte på, utan just att alla arbetare har ett gemensamt intresse, och att det då är i facket.

Faktum är att facken är specialintressen, enbart för sina egna medlemmar (om ens det), och inte för alla arbetare generellt. Den kamp som facken för är inte i främsta hand riktad mot företag utan andra arbetare. Det här är den ekonomiska bilden på facken, vilken Morgan Reynolds redogör för i boken Power and Privilege:

A labor union can be defined as a group of labor suppliers who individually have little or no market control over wages and working conditions bu who want to control (raise) compensation as a group. Expressed this way, there is nothing different in principle between combinations of workers and combinations of sellers in other markets (businessmen, farmers, oil produceras, physicians) who attempt to restrict supply and push up the prices of their services. … Unions are fundamentally cartels – groups of producers with sectional interests diametrically opposed to those of consumers. Unions are labor OPECs. (s. 44)

Som Reynolds påpekar står fackens mål i konflikt med konsumenternas också. I det här inlägget kommer jag dock att kolla på deras intressekonflikt med andra arbetare, som den utspelat sig historiskt i Sverige. Specifikt utländska arbetare.

Fackets roll som ett särintresse, som de flesta fack uppfyller, finns det exempel på i Jesper Johanssons doktorsavhandling i historia ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här”: Retorik och praktik i LO:s invandrarpolitik 1945-1981. Så gör vi inte här i Sverige.pdf Jesper går igenom LO:s strategier för att ”hantera” invandringen och integreringen av invandrare under den här tiden, men han ger även en historisk översikt över fackens agerande under den tidigare perioden också. Vad som är intressant i det här avseendet är att LO (och arbetarrörelsen i stort) främst agerat som en konkurrensbegränsande kraft ända sedan starten (trots viss retorik om internationell solidaritet mellan arbetarklasserna). Under det tidiga 1900-talet reagerade arbetarrörelsen exempelvis starkt mot bl.a. galizienska och brittiska arbetare (se sprängattentatet mot Amalthea) vilket Johansson menade var ”ett uttryck för rädslan för konkurrens på arbetsmarknaden”:

De utländska arbetarna ansågs konkurrera på arbetsmarknaden med de infödda arbetarna och pressa ned lönerna. De ansågs också hota den fackliga organiseringen eftersom de användes som strejkbrytare vid flera konflikter. Arbetarrörelsen krävde därmed en reglering av invandringen och att svenskfödda arbetare skulle ha företrädesrätt på arbetsmarknaden. Politiken att infödda arbetare skulle ha företrädesrätt till arbeten drevs också i riksdagen av socialdemokratiska ledamöter. (s. 112)

Alltså, de organiserade arbetarna ville inte ha konkurrens med andra arbetare och försökte stänga ute dem från arbetsmarknaden. Dock är det inte så att "arbetarrörelsen" hade rätt om att de tjänade på att minska antalet arbetare på arbetsmarknaden. Arbetarna i industri X tjänar på mindre konkurrens där, i det korta loppet, men alla andra arbetare förlorar på det genom att de får betala högre priser för varorna från den industrin. Totalt sett kan man se att alla arbetare förlorar på en liten arbetsmarknad, då de tjänar på att kunna handla med fler personer som producerar än färre.

Detta tidiga lobbande av facken för restriktioner av arbetskraftsinvandring ledde till att det bekanta slagordet ”Sverige åt svenskarna” togs upp av socialdemokraterna (som tidigare skall ha använts av tullförespråkare):

Vid ett socialdemokratiskt ungdomsklubbsmöte i Malmö 1904 drev Värner Rydén, som senare blev civilminister, exempelvis [angående fackens önskemål om en restriktiv arbetskraftsinvandring] igenom en resolution med uppmaningen "Sverige åt svenskarna". (s. 111-12)

Under första världskriget, år 1917, försvann den fria invandringen till Sverige - för att skydda landet från spioner! - och en reglerande byråkrati för vilka som skulle få komma hit sattes upp. Med tiden blev fackföreningar och arbetsgivare vägledande och (verkar det som) beslutande remissinstanser för att avgöra om invandrares ansökningar om att få arbeta i Sverige skulle godkännas eller inte. Denna restriktiva politik höll i sig till andra världskriget. Flyktingmottagningen var inte lika restriktiv, men uppenbarligen inte tillräckligt liberal:

1937 hade socialdemokraterna tillsammans med övriga riksdagspartier enats om att judiska flyktingar inte ansågs ha politiska skäl att stanna i landet. I utlänningslagstiftningen från 1937 stadgades att flyktingar som lämnade sina hemländer på grund av förföljelse av ”ras” eller som kände vantrivsel i hemlandet inte kunde åberopa politiskt flyktingskap. Dessa flyktingar var därmed inte inräknade i den politiska flyktingdefinitionen. Koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet kom 1938 överens med Tyskland om att judars pass skulle J-märkas. Enligt Tomas Hammar var det en administrativ åtgärd som tillkom för att “Sverige vid gränsen skulle kunna se vilka resande med tyska pass som var judar och alltså kunna stoppa dessa”. Sandlerkommissionen som efter andra världskrigets sluts granskade flyktingpolitiken visade på ett flertal förekommande fall när judiska flyktingar hade skickats tillbaka på grund av Sveriges restriktiva gränspolitik mot judar innan och under krigets första hälft. Situationen var likartad runt om i Europa. Det var få platser där judar på flykt togs emot. (s. 115)

Efter krigets slut ändrades reglerna för arbetskraftsinvandring och det blev väldigt lätt att komma till Sverige därefter. Johansson fann det konstigt att LO gick med på denna liberalisering av invandringen:

Under hela perioden från krigsslutet 1945 till slutet av 1960-talet fanns det en viss motsägelsefullhet i LO:s inställning till arbetskraftsinvandring. Å ena sidan accepterades arbetskraftsinvandring som ett medel för att lösa efterfrågan på arbetskraft i ’den fulla sysselsättningens ekonomi’ och för att uppnå ekonomisk tillväxt och möjliggöra välfärdsstatens utbyggnad under rådande könsarbetsdelning och genusnormer med sega föreställningar om arbetsmarknaden som en i första hand manlig sfär. … Å andra sidan argumenterade LO för att en okontrollerad invandring riskerade de övergripande fackliga målsättningarna om full sysselsättning, strukturomvandling och solidarisk lönepolitik. (s. 169-170)

Men jag tror att den här antydda motsägelsen i LO:s agerande försvinner om man ser LO som en vinstmaximerande enhet, istället för enbart en ideologisk kraft (som Johansson verkar göra). Det jag syftar på är alltså att LO fick göra en avvägning mot att å ena sidan hindra arbetskraftsinvandring (vilket ökar konkurrensen mellan arbetare) och att ta in pengar från de nyanlända arbetarna. Om inkomsterna från de nyanlända än vad för ekonomisk förlust LO gör genom att öppna invandringen, så är det i LO:s ekonomiska intresse att öppna för invandring. Johansson diskuterar inte ens möjligheten att LO skulle kunna agera efter sådana simpla ekonomiska motiv, men han finner ändå exempel på hur LO kunde tjäna på invandringen:

Fackföreningsrörelsens inflytande framgår också av att det fanns en klausul inskriven i både de italienska, de ungerska och de sudettyska avtalen [efter andra världskriget], som förband den invandrande arbetaren att bli medlem i aktuell fackförening redan före inresan till Sverige. Medlemskapet skulle sedan upprätthållas under hela verksamhetstiden på den svenska arbetsmarknaden. Arbetstillstånd beviljades således endast till arbetare som före sin inresa till Sverige organiserat sig fackligt. (s. 125)

Dessa klausuler som gjorde facken till verkliga utsugare av utländska arbetare berörde visst inte alla utlänningar. Men facken kunde använda sig av andra metoder för att få dessa att gå med i deras, ack så viktiga, rörelse:

Flera estländska arbetare ville inte ansluta sig fackligt, och det infödda svenska arbetarkollektivet menade att företagsledningen särbehandlade de invandrade arbetarna i positiv bemärkelse. Metallavdelningen i Olofström bemötte de oorganiserade individerna med information om den fackliga verksamheten på estniska och med verbala påtryckningar. Svanbergs undersökning visar att också hot om våld användes av infödda svenska arbetare i mötet med oorganiserade estländska arbetare. (s. 126)

Men av någon anledning vände vinden hos LO igen under 60-talet till att förespråka begränsningar av invandringen. Med deras stöd kom 1967 en reglering som tvingade arbetssökande att ha ordnat arbete, arbetstillstånd och bostad före de reste in i landet. Dock täppte detta inte till invandringen. Så LO fick göra det själva. I det här systemet (som var likt det som fanns under mellankrigstiden) var LO med och bestämde vilkas arbetsansökningar som skulle godkännas eller inte. Alltså, de beslutade om det fanns tillräckligt behov av arbetskraft (för de löner LO såg till inte kunde sjunka) för om folk skulle få komma in i landet och jobba eller inte.

Tomas Hammar har i en artikel om arbetarrörelsens historiska inställning till invandringen och det fackliga inflytandet över arbetskraftsinvandringen diskuterat bakgrunden till att den utomnordiska arbetskraftsinvandringen till Sverige minskade eller nästan upphörde efter 1972. Hammar betonar att fackföreningsrörelsen hade stor del i att den utomnordiska arbetskraftsinvandringen minskade radikalt. Det var nämligen inte ett riksdags- eller regeringsbeslut som togs i den frågan utan snarare ett LO-beslut. Han hänvisar till LO-cirkulär nr 19/1972 till förbunden från den 9 februari 1972, genom vilket LO högst påtagligt utnyttjade det fackliga inflytandet i den institutionella handläggnings- och beslutsstrukturen gällande ansökningar av arbetstillstånd. I cirkulärskrivelsen uppmanade LO sina förbund att vara restriktiva med att tillstyrka ansökningar om arbetstillstånd med hänvisning till det allmänna arbetsmarknadsläget. När lokala avdelningar därefter sa nej, sa förbunden och AMS nej, och då utfärdades allt färre arbetstillstånd och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen upphörde praktiskt taget helt. …

Invandringens karaktär förändrades sedan drastiskt från 1972/1973 och framåt. Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, som alltså var underkastad arbetsmarknadsprövning och fackligt inflytande, sjönk till en väldigt låg nivå av den årliga totala invandringen. Invandringen kom därefter främst att bestå av anhöriginvandring och av flyktingar. (s. 207-209)

Samma år arbetade LO för att det skulle bli svårare för finländska arbetare att komma till Sverige. Tidigare hade de kunnat flytta hit bara genom att ta kontakt med svenska företag, men efter 1973 blev de tvungna att först kontakta den finländska motsvarigheten till AMS.

Det är ganska klart från historien att facken i Sverige, tvärt emot deras retorik, inte kämpat för alla arbetares rättigheter. De har kämpat mot andra arbetares rättigheter att få arbeta i Sverige. Sverige åt svenskarna är ett måtto för alla som tror sig ha en naturlig rätt att stänga ute människor från "deras" marknad.

Men, svenskarna äger inte landområdet Sverige. Det styrs över av svenskar, som inte heller har någon rätt att styra landet (makt över något implicerar inte att man bör ha makt över det). Alla människor borde ha rätt att få komma till Sverige och sälja sin arbetskraft och sina produkter till alla som vill köpa. Fackens krav på att få vara en kartell i området innebär en uppenbar frihetsinskränkning samt en välfärdsförlust för alla andra.

Upplagd av Carl Jakobsson

Esterna och fabriksarbetet i 1940-talets Olofström

Jonny Hjelm.Umeå universitet  Ett utdrag ur Historisk Tidskrift som PDF  HT_2011_1_110-118_hjelm.pdf

Växjö universitet   HID 180

Institutionen för humaniora Magisteruppsats

Historia 2004

Handledare: Lars Olsson

Flykt och Arbete

Estländska arbetare, Metallindustriarbetareförbundet avd. 106 och Svenska Stålpressnings AB i Olofström 1945-1952

Johan Svanberg

Hämta uppsatsen Flykt och Arbete