Under uppbyggnad

Valmimisel

Under construction

Tere tulemast EES arhiivil 

Ser vi till handlingar i Eskilstuna kommuns arkiv finner vi att Estland nämns i en handling Stadsfullmäktige protokoll nr 10 1912 om Västermarken.

Afskrift af- afskrift.
BilaganA

CARL GUSTAF med Guds Nåde, Sweriges, Göthes och Vendes Konung; Stor-Furste till Finland; Hertig uti Skåne, Estland, Careien, Brehmen, Verden, Stettin, Pommern, Cassuben och Wenden; Furste till Rügen; Herre öfver Ingermanland och Wismar; så ock Phals Grefve wid Rhein i Beijern; till Jülich, Clefve och Bergen Hertig.

Wår ynnest och Nådiga benägenhet med Gud Alsmägtig. Emedan Wi hafve Resolwerat Daniel Bengtsson Uttermark, at låta den Nya Staden wid Eskilstuna, hwarest den af Oss förskrefne och priwiligerade Handtwerkare sig nidsatt på wästra sidan om Åen, förläggas, och af den deröfwer fattade desein och afritning befinnes; att till bemälte Stads-Tomter,  Kyddgårdar och annat utrymme, någre Eskilstuna innewånares samt Prästebordets Åkrar och Ängar blifwa intagne; Altså är Wår nådiga wilja och befallning, at I noga tillse, huruledes dem för sådane oströdande ägor, uppå andre Orter må ske något wederlag, så wida det icke länder Oss och Kronan till skada och nachdel: I fullbringen dermed Wår nådiga wilja; och Wi befalle Eder

Gud Alsmägtig nådeligen. Datum Götheborg den 24 Maii Anno 1658.

CARL GUSTAF.

Daniel Bemer.
Lika lydande med en ibland Stadens handlingar förwarad afskrift, betygar

På Ämbetets wägnar:

Ag. Tallén.

Rätt afskrifvet, betygar

Nyköping i Landtmäterikontoret den 1 Februari 1912.
Gustaf Indebetu.

Reinhold Rademacher 

Reinhold Rademacher, född 1609, död 1668, var en industriman från Riga i Livland. Rademacher och Anna kallades till Eskilstuna av Karl X Gustav omkring år 1654. 1656 kom Reinhold Rademacher jämte ett femtiotal smidesskickliga från Kirkholm, Livland, till Eskilstuna. En av de mest framträdande smederna var Johan Kesemacher vilken 1658 omtalas som en konstrik mästare.

Rademacher betraktas ha lagt den stabila grunden för Eskilstunasmidets höga anseende. Rademacher drev smedjor i Carl Gustafs stad som var en fristad, fristående från Eskilstuna. Rademacher lockades till Eskilstuna med kungens storslagna planer på stenhus. Verkligheten blev ett betydligt mindre antal smedjor byggda i trä.

Tidvis var han på obestånd men räddade upp kriserna. Mot slutet av sin gärning fick han inte den uppskattning som borde givits utan förvisades till en gravsättning intill den norra väggen av Torshälla kyrka.

I december 1944 fanns det 91.520 flyktingar i Sverige, till detta kom 83.000 finska barn och evakuerade. Bland flyktingarna var balterna den största gruppen 31.500. Därefter följde norrmän 30.000 och danskar 15.000. Det fanns bara ca 5.400 tyskar.

Rickard Sandlers sammanfattning av behandlingen av flyktingarna (SOU 1946:36) ger en överskådlig bild. Hans Lindberg tar ställning på följande sätt ("Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936-1941”. Uddevalla 1973, sid. 293): "Denna undersökning ger en bild av en svensk flyktingpolitik som var präglad av försiktighet och kyligt iakttagande av vad man bedömde som egna nationella intressen. .

Samma försiktiga politik bestod delvis även i fortsättningen trots att H. Lindberg ser en förändrad hållning i senare svensk flyktingpolitik”. ... från 1943 och fram till krigsslutet blev denna attitydförändring än klarare och de svenska insatserna för att hjälpa nödlidande från krigets Europa blev av ett format som man under trettiotalet aldrig hade kunnat förutse."

Senare har den svenska flyktingpolitiken förändrats än mera, inte bara genom att Sandlers lag upphävdes 1951( SOU 1951:42 s .. 39).

Flyktingarna är inte längre förbjudna att politiskt verka för sitt lands bästa, så som balterna gjorde. Tvärtom - nu kan de öppet i massmedia angripa de regimer de flytt från.

l främlingspassen stämplades vid varje förlängning av uppehållstillstånd följande text: ”Visering beviljad under förutsättning att passinnehavaren icke i Sverige tager del i politisk propaganda”

Balterna trotsade denna varning.

Om man bläddrar i den dåtida estnisk press får man intrycket att esterna levde utanför de brännande dagsfrågorna i det gamla landet.

Det finns inte något fall där statsmakterna skulle ha vidtagit åtgärder mot balterna med stöd av denna paragraf.

Flyktingar var trotts vistelse i Sverige påtvingade påfund från Stalins Sovjet.

1943 började esternas invandring till Eskilstuna och Torshälla.

Kriget gick mot ett slut och en krigsinvandring kommer framför allt från Estland och Finland.

Flykten från Estland inleddes med den svensktalande befolkningen. I Sverige arbetade en statlig kommitté, "Kommittén för Estlands svenskar", för en organiserad överflyttning av estlandssvenskarna. På hösten 1943 gav de tyska myndigheterna tillstånd att arrangera en överföring av tillsammans 780 gamla och sjuka estlandssvenskar. Efter långvariga underhandlingar med tyska myndigheter i Berlin och Estland fick man våren 1944 tillstånd att transportera över de resterande estlandssvenskarna till Sverige. Ett villkor var att transporterna inte skulle uppmärksammas i svenska massmedier. Den för transporterna inhyrda estniska skonaren "Juhan" gjorde från den 21 juni till den 11 september 1944 nio resor från hamnar i de estlandssvenska bygderna. Den sista transporten gick den 18 september med en mindre båt, "Triina", från Tallinn. Totalt kom 3.335 estlandssvenskar till Sverige med dessa resor. Ungefär lika många kom med flyktbåtar, varför det totala antalet överflyttade estlandssvenskar var cirka 7 000.

Ett 40-tal sjuka och gamla estlandssvenskar bodde under ett år fram till juli 1945 på Mälarbadens Herrgårdspensionat.

Skräcken för ryssarna och deras framfart 1939-1941 hade befolkningen i Baltikum ej glömt. Tortyr, deportationer och andra våldsdåd vill ingen uppleva igen. Invånare från Estlands nordkust flydde till Finland och Åland. Det var 5000 – 6000 flyktingar som tog den vägen. Räknar man ihop det totala antalet ester, som lyckades fly blir det ca 30 000 individer. Tack vare finländarnas rådighet kunde många komma igenom Finland. Sovjet var väldigt intresserade av estländarna. Finnarna maskade med fredsavtalen där sovjet förutom ingermanländarna även önskade ta tillbaka balterna. I Sverige fick Sovjet möjlighet att besöka och övertala balter och ingermanländare att återvända. Några valde att återvända till ”paradiset”.

Estlandssvenskarna ("aibofolket", på estniska rannarootslased "kustsvenskar" eller eestirootslased) var 1943 den första gruppen följd året därpå av ester. De flesta ester som kom till Sverige kom från kusttrakterna även folk i mindre antal kom från inlandet. Flyktingar som kom från Baltikum sökte och fick politisk asyl i Sverige. Statens Utlänningskommission var den ansvariga myndigheten som registrerade flyktingarna och försåg dem med främlingspass. Flyktingarna fick tillfälligt uppehållstillstånd som efter två år kunde förnyas. Man fick röra sig fritt inom Sveriges gränser utom i ”Stockholms stad, Solna stad, Sundbybergs stad, Lidingö stad, Danderyds, Nacka eller Spånga landsfiskalsdistrikt i Stockholms län, ej heller inom Göteborgs stad eller Malmö stad”.

Inrikes visering beviljad till de slutna områdena under förutsättning att passinnehavaren icke i Sverige tager del i politiska aktiviteter. Personer med främlingspass kunde ej göra utlandsresor och återvända till Sverige då det i passen tydligt anges att det "Gäller icke för återresa i landet."

Antalet estländare i Sverige var som störst mellan åren 1946-1948. Antalet sjönk kraftigt under 1948-1949 då många flyttade/flydde till Australien, Latinamerika och Canada. En stark rädsla hade spridit sig bland flyktingarna efter baltutlämningen i januari 1946. Många var rädd för att Sverige skulle upprepa utlämningen och utlämna balterna. Samtidigt kom en invandring från flyktinglägren i efterkrigstidens Europa.

Andelen estländare i Eskilstuna och Torshälla var betydande. Industrierna i Eskilstuna och Torshälla hade behov av arbetskraft. Bostäder var det sämre med. Trotts bostadsbrist kom en betydande del av krigsflyktingarna att hamna här.

NMKÜ / KFUM

KFUM hade drivit en aktiv hjälpverksamhet vid flyktingmottagandet. I november 1944 förhandlar pastor Rudolf Kiviranna med Svenska kyrkan om att organisera flyktingarna inom svenska KFUM. Efter godkännande och stöd från YMCAs världsråd fick Kiviranna klartecken att i Sverige "fortsätta Estniska NMKÜ verksamhet". Tack vare detta fick esterna fri tillgång till KFUMs samtliga lokaler, gymnastiksalar, bibliotek m m.

Värdet av denna frikostiga och solidariska gest var oskattbar.

Estniska avdelningen av KFUM (NMKÜ) bildas. Förarbeten började 5 mai 1945, föreningsbildande möte 19 juni 1945. Vid denna tidpunkt råder 1937 års utlänningslag som stark begränsade utlänningars möjligheter till föreningsaktiviteter. Den verksamhet som startas inom KFUM ger inte de Baltiska sektionerna något ekonomiskt ansvar. Man skiljer tydligt på svenska medlemmar och gästmedlemmar (utlänningar) och utger detaljerade föreskrifter om hur verksamheten får bedrivas. Under de första åren är gästmedlemmarna befriade från medlemsavgift.

NMKÜ bedriver verksamheter som Basket och Volleyboll, sporter som då var okända i Sverige. Föreningen hade även en flick- (gaidid) och en pojk- (skautid) scoutkår. Föreningen bedriver filmvisningar på Saga biografen vid Ruddammsgatan från 1946 till 1948. Dessa besöks av 100 - 250 personer per visning.

Volleyboll och basketboll spelades främst i Torshälla. Dessa främmande sporter kom sedan att introduceras i Sverige.

Ett samarbete bland kvinnorna har funnits med KFUK som hade en fastighet på Ruddammsgatan 13 senare ändrad till 19 efter omläggning av Köpmangatan.

Tillsammans med Estniska föreningen och med Lutherskt

Evangeliska församlingen anordnades större arrangemang som sångfester, sommarfester, teaterföreställningar och julfesten på trettondagen. Den första julfesten för esterna hölls i 1946 i KFUMs lokaler Kungsgatan 13.

Den estniska avdelningens aktiviteter i KFUM avklingade efter 1952 och upphör kring 1960. Verksamheterna övergick till Estniska föreningen. Sista utdelningen av tillgångar från NMKÜ är daterad 1974.

EESTI SELTS / ESTNISKA FÖRENINGEN

Det allra första mötet hölls den 26 januari 1946. Dagen innan hade svenska regeringen verkställt utlämnandet av 165 balter till Sovjet, baltutlämningen. När esterna kom till Sverige, de flesta 1944 så trodde och hoppades alla på att återvända så snart som möjligt när kriget var slut, men så blev det inte. Efter en ny ockupation av Sovjet 1944 så försvann denna önskan.

l början fick esterna ett strängt förbud om att organisera sig i föreningslivet och verka för något politiskt. Den Estniska föreningen startades i strid mot lagstiftningen och kom fram till 1960-talet, då lagstiftningen mjukas upp att i praktiken vara illegal. Först efter 67 år av verksamhet 2012, normaliserades föreningen helt.

Den 26/1-1946 kl. 20.00 i dåvarande frimurarhotellet på Kungsgatan 28 samlades 18 ester. Det var följande manliga personer. Paul Rei, Rudolf Tandre, Heinrich Hallrnan, Elmar Puss, Mati Vaher, Erich Öhr, August Ambros, Nikolai Köivutalu, Friedrich Schmidt, Herman Saar, Johannes Päll, Eino Vernik, Voldernar Jaaniste, Hans Lepik, Ferdinand Karja, Anton Koppel, Juhan Piiskop och Enn Maripuu.

Mötet utsågs en preliminär tremannastyrelse med Paul Rei som ordförande, Enn Maripuu som sekreterare och Juhan Piiskop som ledamot. På mötet röstades det enhälligt om att bilda en estnisk förening i Eskilstuna för att bibehålla sin kultur, språk och intressen samt att verka för att Estland skulle få tillbaka sin självständighet. Frågan om Estlands självständighet var starkt politisk och föreningen bröt mot tidens lagstiftning. Föreningen kom att vara oregistrerad i 66 år fram till 2012.

Välis Eesti 17/3-1946

Nästa möte blev den 3 mars 1946 även då på frimurarhotellet, Kungsgatan 28, 34 personer medverkade. Då valdes en styrelse med 5 personer. Det beslutades att var lördag kl 19 var det clubträff på Frimurarhotellet. Att en kör under Herr P. Rei ledning, en dansgrupp under herr A. Ilver´s ledning samt en kurs i engelska under fru Raidma startas.

Till ordförande valdes Mihkel Juris (6 år). Under det första året hölls inte mindre än 28 st styrelsemöten.

Genom åren har därefter följande ordföranden varit. Eduard Karjel (19 år), Lembit Aring (1 år), Lembit Pella (30 år), Mati Nömm 17 år, nuvarande ordförande är Hugo Nömm.

I början hyrdes lokal i Frimurarhotellet, Nyfors och på Rademachergatan. Föreningen första egna lokal kom att ligga på Nygatan 11, fastigheten till vänster, Stadshuset till höger. Nygatan 11 revs 1969 och tvingade föreningen till en flytt.

Lokal hyrdes på Västra Storgatan. Sedan mitten av 1990-talet finns föreningen i lokal på Kungsvägen. Folkets Hus på Nygatan samt Stadshuset användes vid större möten.

Föreningen bedrev en intensiv mötes-verksamhet. Föreningen har genom åren haft många aktiviteter, körsång, sångfester, folkdans, orkester, kurser och utställningar, volleyboll, basket, scouting, teater, bridge, studiecirklar, samkväm med olika fester och pensionärsverksamhet. Vid mindre samkväm bedrevs verksamheten i den egna lokal. Vid större tillställningar hyrdes Torsharg (fridhem), Motorstadion, NTO-lokalen, Folkets hus, Tennishallen, Sporthallen, kyrkan eller Stadshusets festvåning. Vid sommarfesten hyrdes Solvik i Torshälla. Estniska föreningen har även haft nära samarbeten med andra estniska- och invandrarorganisationer.

Eskilstuna Eesti Täienduskool

Estniska skolan

En estnisk komplementär-skola (Norra Skolan) för bevarande av språk- och kultur bedrevs i Eskilstuna fram till 1988. Komplementär-skola bedrevs även i Hällby.

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet.

Allide Reinart undervisade barn i Holmens skola och senare i en källarlokal vid hamnen. Biden från skolavslutning 1954.

Under en kortare period har hemspråks-undervisning i estniska givits i den kommunala skolan.

Estniska föreningen har haft många engagerade lärare men med tiden allt färre elever och har upphört. Endast studiecirklar drivs ännu.

Esterna och balterna var den första stora flyktinggrupp som stannade i Sverige. Den störta orsaken var att de inte hade något att återvända till. Redan när sovjet ockuperade Estland förklarades hela folket som sovjets fiende. Det blev inte heller så bra när de kom till Sverige. De mötes med misstänksamhet.

EK 20140429

Estniska föreningen70 år.

Eskilstuna Eesti Selts 70 aastat.

Vi firade med en utställningen på Ebelingmuseet för att eskilstunas innevånare skulle uppmärksamma den estniska konsten och kulturen samt på att Estniska föreningen för 70 år sedan bildades, i strid mot svensk lagstiftning, den 26 januari 1946.

I föreningslokalen anordnades ett samkväm med ett matbord med de traditionella maträtterna.

Vi hade uppträdande av Estland berömda Teppodragspelare Juhan Uppin. Estlands Ambassadör, kommunen samt estniska organisationer närvarade.

Tillställningen i föreningslokalen  var avsedd att bli en intern trivsam manifestation för esterna  i  exil.

Den 24 februari 2022 vaknar vi på Estlands nationaldag upp till Rysslands vidriga invasion av Ukraina. Estniska föreningen beslutar på årsmötet att ur sin kassa lämna ett bidrag på 10.000 som hjälp till Ukraina.

Esterna var en gång utsatta för en grym terror från Ryssland. Nu hjälper vi de som drabbas med vad vi har möjlighet till.

2013 påbörjas digitaliseringen av all det material som lagrats om de Estniska organisationerna i Eskilstuna. Det digitaliserade materialet nås  på  www.leht.se/ees3

Glada digitaliserare