Sovjettidens paragraf 58 skickade miljontals oskyldiga till helvetet!
Sedan sovjet annekterat Estland kunde var person från 12 år drabbas av paragraf 58.
En text hämtad från Estlandssvensk 2011/1
Sovjettidens paragraf 58 var ett politiskt maktmedel som kriminaliserade det som kallades för antisovjetisk verksamhet. Miljontals oskyldiga människor drabbades. Men paragrafen tjänade sitt syfte, den skrämde folk till tystnad och försörjde lägren med arbetskraft.
Stalins massarresteringar av miljontals personer hade stöd av paragraf 58 i den sovjetiska strafflagen. Den infördes den 25 februari 1927. Några år senare, 1935, gjordes en justering: barn från 12 års ålder kunde åtalas.
Vissa av punkterna i paragraferna är inte så uppseendeväckande i sig; det är inte orimligt att åtala någon som saboterar samhället. Det är mer konsekvenserna av hur lagen användes som är tragisk. En chef för en fabrik som inte levererade det som företagets kunde bli fälld för sabotage. Soldater som lät sig tillfångatas och som sedan återvände kunde anklagas för spioneri. Och så vidare.
Rättegångarna liksom förhören var ofta en fars. ”Inte sällan skrevs långa ’protokoll’ separat av NKVD:s förhörsledare vilka kunde uppta över 100 sidor maskinskriven text. Protokollen hade undertecknats av den förhörde men innehåller i huvudsak vad som tillskrivits honom eller henne, inte vad som faktiskt sades vid förhören” menar Lennart Samuelson, docent på Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan i Stockholm.
Eller så fanns det övertalningsmetoder som kunde användas vid förhören. Laverentij Berija, NKVD chef och Stalins högra hand, sa ”ge mig 24 timmar kan jag få vem som helst att erkänna att han är engelska drottningen”.
Men du fick ju bara tio år
Ett av de många cyniska skämten i Sovjet: En person är frustrerad efter att ha dömts till tio år i läger och säger ”Jag har ju inte gjort något, jag är ju helt oskyldig.”
Då säger den andra ”Nä, men så fick du bara tio år.”
I början av 1940-talet var straffsatserna ofta mellan tre och tio år, senare ofta tio år eller mer. Vanligt var en så kallad tjugofem-femma, alltså 25 år i läger och sedan fem års förvisning. Många slapp dock sitta av hela tiden eftersom de dog.
Anhöriga blev också drabbade på olika sätt, kanske blev de av med jobbet eller fick sluta den skola de gick.
Efter Stalins död ändrades paragraf 58 och antalet domar minskade väsentligt. Under andra delen av 1950-talet släpptes vissa paragraf 58-fångar. De förklarades som oskyldigt dömda, rehabiliterades.
Långt senare, in i slutet av 1980-talet, förekom många rehabiliteringar som avsåg ärenden 40-50 år tillbaka i tiden. Varför?
Nedan finns 58-paragrafers delar och försök till att ungefärligt tolka dess innehåll. Det är svårt med konstiga ord och svepande hel eller halvt obegripliga formuleringar.
58:1 Definition av kontrarevolutionär,
till exempel förrädare mot moderlandet och avhoppare, borgerlig nationalist och separatist, internationella borgerliga agenter och så vidare. Dessutom finns flera undergrupper som till exempel 58:1a som tar upp att det är kriminellt att fly till ett annat land.
58:2 Väpnat uppror.
58:3 Kontakt med utlänning eller land i kontrarevolutionärt syfte.
58:4 Hjälpt någon (person, grupp, organisation) som stödjer borgerliga värderingar.
58:5 Påverkan så att utländska intressen skall starta krig, ordna blockad och liknande mot Sovjet.
58:6 Spionage, insamling och spridning av statshemligheter till utlandet eller kontrarevolutionär rörelse.
58:7 Skadlig verksamhet som drabbar handel eller produktion.
58:8 Terrorism mot person, som representerar Sovjetunionen.
58:9 Kontrarevolutionär verksamhet (sprängning eller eldsvåda) mot järnväg, vatten- och avloppssystem, förråd eller annan statlig egendom.
58:10 Kontrarevolutionär propaganda och agitation mot Sovjetunionen, även spridning, produktion
och innehav av sådant materiel.
58:11 Alla typer av organisatoriska aktiviteter i syfte att förbereda brott som beskrivs i detta kapitel.
58:12 Vetskap om brott som inte rapporterats.
58:13 Aktivt deltagande i motstånd mot arbetarklassen eller den revolutionära rörelsen under tsarregimen eller under kriget mellan vita och röda.
58:14 Kontrarevolutionär sabotageverksamhet, till exempel att inte uppfylla en arbetsprestation.
Peter Nylander
Kustbons medarbetare
Något om det Gulag som mötte de deporterade
Vandring i Gulag! Excursion to Gulag
http://www.gulag.online/?locale=en Se hela omfattningen av Gulag och bilder på lägren.
http://www.amusingplanet.com/2016/06/salekhardigarka-railway-stalins.html
Inget kan bygga ett samhälle av hemligheter och lögner.
Berättelser hämtad från www.levandehistoria.se
Alice Eriksson Kallas berättelse
-
Alice Eriksson Kalla föddes som den första av två döttrar i en familj från Kiruna, 2 december 1925. Alice pappa, Ernst Eriksson Kalla, var övertygad kommunist och positiv till uppbyggandet av Sovjetunionen. När Ernst blev erbjuden arbete i Karelen tvekade han aldrig. Han trodde att flytten skulle ge hans två döttrar möjligheten att studera till ingenjörer.
Det var hög arbetslöshet i Sverige som en följd av den stora ekonomiska depressionen som spridit sig från USA till Europa. I Kiruna var många beroende av arbetet genom gruvbolaget LKAB och när företaget tvingades till nedskärningar ökade oron.
Kirunas kommunstyre, med många invalda från Kommunistpartiet, beslutade 1931 att använda statsmedel till att stödja arbetsresor till Karelen och snabbt hade hundratals Kirunabor låtit sig värvas.
Alice pappa Ernst var en av dem. Han var politiskt aktiv i Kiruna och Alice minns de ständiga debatterna mellan fadern och partivännerna hemma i enrummaren. Några av de första ord som Alice lärde sig att stava till var Lenin och Stalin.
När familjen reste iväg 1933 med ett 30-tal andra personer var det feststämning på tågstationen. De kvarvarande Kirunaborna var stolta över dem som fick resa till Karelen. Alice minns dock tydligt sin mamma Hilmas gråt. Hilma ville inte åka men följde motvilligt med då hennes make hotat med att åka ensam med döttrarna.
Förlorar båda sina föräldrar
Gruppen av Kirunasvenskar som familjen Eriksson Kalla ingick i, hamnade i byn Uhtua, som idag heter Kalevala, nära den finsk-ryska gränsen. Där arbetade de med ett vägprojekt tillsammans med andra utflyttade svenskar och finländare, en del av dem från USA och Kanada. Deras uppgift var att bygga väg 89 som skulle gå mellan Uhtah och Kem vid Vita Havet.
Alice minns att det tog inte lång tid förrän de ganska snart efter ankomsten upptäckte att saker och ting inte stod rätt till. Mitt i natten kunde den hemliga polisen, NKVD-KGB, komma och hämta svenska familjemedlemmar, utan förklaringar och många män därför gömde sig många män i skogen av rädsla. En natt kom turen till Alice pappa Ernst. Han fördes bort när döttrarna låg och sov. De såg honom aldrig mer.
Mamma Hilma och de två döttrarna fördes därefter till skogslägret Pongoma invid Vita havet, likt andra familjer där fäderna saknades. Där påbörjades kampen för att få återvända hem, men arkivdokument talar om svenska myndigheters oförmåga att hjälpa dem. En kort tid därefter drunknar mamma Hilma inför ögonen på 16-åriga Alice.
Dömd för förtal
Alice höll sig och sin syster vid liv genom hårt arbete. Hon arbetade bland annat som brigadledare, och ledde en stor grupp militärer, under krigsåren. Men 1944 dömdes hon till tio års fängelse för ekonomiskt sabotage. Den hemliga polisen ansåg att hon förskönat resultaten för fångar som inte arbetat tillräckligt hårt. Hon anklagades även för att ha förtalat Sovjetstaten då hon många år tidigare berättat om livet i Kiruna för skolkamraterna i Uhtua.
Alice dömdes till arbetsläger i Kotlas, i Archangelsk. Här tvingades hon i nio år till att vårda krigsfångar, lasta fisk, trampa cement och simma efter timmer i iskalla floden Dvina. I arbetslägret födde Alice också en son vars pappa var en medfånge.
Vid Stalins död 1953 blev Alice och miljoner andra fångar fria. Ändå var den bistra tillvaron inte över. Hennes son bodde hos sin far i Ukraina, men där fick inte Alice arbeta eftersom hon var straffad. För att kunna försörja sig arbetade Alice på en oljedepå i Tjita, nära Kina. Drömmen om Sverige bleknade i den dagliga kampen för överlevnad.
Rentvår fadern
I Sibirien gifte sig Alice med en rysk man som hjälpt henne. Här lyckades hon på 1960-talet få sin pappa rentvådd. Detta ledde till att hon till sist slutade att räknas som barn till en Sovjetfiende, vilket innebar att familjen kunde återfå vissa medborgerliga rättigheter.
Efter Sovjetväldets upplösning 1992 återvände hon till Kiruna. Då var hon hjärtsjuk och svårt märkt av 58 år i Sovjetunionen.
Först som 74-åring fick Alice veta vad som hänt hennes far. I hemliga polisen NKVD-KGBs arkiv står att Ernst Eriksson Kalla sköts ihjäl 1938 efter att ha dömts som fiende till Sovjetstaten, skyldig till ekonomiskt sabotage. Verkligheten var att vägprojektet som han arbetade med hade försenats. Det visade sig att Ernst drabbats av samma öde som oräkneliga andra utländska idealister som trodde på drömmen om Sovjetstaten.
Övergreppen och folkmorden har dokumenterats av flera människorättsorganisationer. Sovjettanken var i grunden att utplåna alla nationer, språk och kulturer. Kvar skull endast finnas sovjetmänniskan och det ryska språket.
De massiva deportationerna och inflytandet av ryssar i Estland är att betrakta som ett folkmord.
memento_r_1.pdf 23M
memento_r_2.pdf 22M
http://www.okupatsioon.ee/et/uelevaated-okupatsiooniajast
Fler böcker finns till försäljning.