Skrift av Helmer Winter

»Eesti hing ei sure iialgi». Estlands själ skall aldrig dö. »Kalevipoeg», Kalevas son är den estniska litteraturens storverk. Det sekelgamla eposets betydelse är ännu i våra dagar märkbar i varje skede av det estniska folkets kulturkamp. »Kalevipoeg, iiks ennemuistne eesti jutt» (en estnisk fornsägen) , härrör från den mest kända estniska författaren på 1 800-talet, Friedrich Reinhold Kreutzwald, och är samtidigt det första fullödiga diktverket inom Estlands litteratur. Dess rötter tränger sig djupare i det förflutna än något annat estniskt verks. »Kalevipoeg» har betytt mera för nationell självmedvetenhet och samhörighetskänsla än något annat bokverk i landet. Den estniska vetenskapsmannen och forskaren, doktor August Annist anser boken som den nationella romantikens mest populära och värdefulla arbete. På estniska har boken under det gångna seklet utgått i ett flertal upplagor, av vilka de senaste varit lyxupplagor, illustrerade av kända estniska konstnärer.

På de flesta kulturspråk har man fått glädja sig åt översättningar utförda antingen i poetisk form eller på prosa. Även på svenska har eposets innehåll enligt K. Raitios finska prosareferat av år 1884 återgivits av den kända finlandssvenska litteratören Rafael Hertzberg. Då denna svenska »Kalevipoeg»-upplaga - som ligger till grund för denna nyutgåva av det estniska eposet - redan i flera årtionden varit utgången ur bokhandeln, torde det vara skäl att vid minnet av 100-årsjubileet av »Kalevipoegs» första utgivning fästa den läsande allmänhetens och de många Estlandsvännernas uppmärksamhet vid vårt lilla grannfolks mest betydande litterära prestation, detta så mycket mer som de vrånga tider vi leva i har splittrat den lilla nationens krafter och resurser till det yttersta.

I äldre estniska litteraturalster nämndes jätten Kalevipoeg tillfälligtvis ända från 1600-talet, medan sådana omnämnanden på finskt håll påträffas redan hos Agricola omkring mitten av 1500-talet. - När sedan universitetsstaden Dorpat ( estn. Tartu) på 1830-talet blev centrum för den spirande estniska kulturen, grundades där ett estniskt litterärt sällskap ( Gelehrte Estnisch e Gesellschaft) med uppgift att arbeta för allsidig kännedom om Estlands folk, dess språk och litteratur, dess historiska forntid och nutid. Sällskapets verksamma medlem doktor Friedrich Robert Fcehlmann hade redan i sin barndom lyssnat till Kalevipoeg sägner, berättade av folket och synbarligen även nedskrivit dylika, eftersom han vid sällskapets januarimöte 1839 höll ett föredrag »om esternas folkhjälte, deras berömda Kalevipoeg», vilket väckte synnerligen stor uppmärksamhet.

Från samma år hör vi ännu Georg Julius Schultz-Bertrams kända ord, somtydligt avspeglar de förhoppningar, vilka de bildade i landet hyste för det väntade och beramade eposet : »Tänken Er, hur upphöjande det verkar på det förtrampade folket, att få kännedom om sin historiska existens och storhet. Skulle det inte kännas så som för en tiggare till vilken man plötsligt sade : - Du är en kungason. - Ty finnes det något som mera oemotståndligt bevisar ett folks historiska betydelse än besittaodet av ett epos ? - - - Låt oss giva folket ett epos och enhistoria, och allt är vunnet !»

Så uttalades » Kalevipoeg»-eposets ursprungsord. - Det gick dock ytterst långsamt med det slutgiltiga insamlingsarbetet och sammanfogaodet av materialet.

Arbetet höll på att helt och hållet avstanna vid Frehlmanns frånfälle i april år 1850. Han tog med sig i gravens sköte mångt och mycket, som fanns bevarat blott i hans minne. - Men till all lycka fanns det dock en man som kunde fullfölja iden och slutföra arbetet. Friedrich Reinhold Kreutzwald var den rätta och utvalde. Född under livegenskapens bistra tider den 14 december 1803 hade han redan från sin spädaste barndom fått lyssna till de gamlas sagor, sägner och sånger, vilka hos honom upptände hans kärlek till folkets forna minnen. Efter många motigheter blev Ristmetsa Vidrik, vars hemgård gav upphovet till det i skolan antagna översatta namnet Kreutzwald, student och slutligen läkare år 1833. Efter avlagd examen bosatte Kreutzwald sig som kommunalläkare i den lilla staden Vöru (ty.Werro) i sydöstra Estland. På sina sjukbesök och fårder till de söder om Peipussjön boende s.k. setukeserna (estn. setukesed) blev Kreutzwald allt mera förtrogen med de gamla sägnerna, så att han efter sin vän Frehlmanns död dristade att taga itu med hopvävaodet av Kalevipoeg-sägnerna till en helhet - Efter att ha fått omhänderta sin föregångares anteckningar slutförde Kreutzwald år 1853 en Kalevipoeg-cykel på 12 runor. Men de på olika håll upptecknade nya sägen- och sångvarianterna fick Kreutzwald - ofta liknad vid Elias Lönnrot i Finland - att än en gång genomarbeta och utvidga sitt material till eposets nuvarande vidd på 20 sånger. Hösten 1856 kunde manuskriptet lämnas till trycket, och boken utgavs i sju häften åren 1857-61. Det första häftet utkom den 11 april 1857, vilket datum blivit ett av de betydelsefullaste i estnisk litteratur.

Vid sammanställandet av sitt hjälteepos var Kreutzwald länge tvehågsen om vilkendera formen, den poetiska eller prosaformen, han skulle använda. Anteckningarna från Pskov (estn. Pihkova) -trakten fick honom dock att besluta sig för den förstnämnda formen. Vid ornarbetandet av prosasägnerna till runor lyckades

Kreutzwald ofta gjuta versraderna i folklig rytm och stil, men det måste medges att även språkligt misslyckade och poetiskt haltande strofer ymnigt förekomma. I det ursprungliga eposet är de genuina folkdikterna och fragmenten betecknade med asterisk.

»Kalevipoeg» fick vid sitt första framträdande - försett med tyskspråkig översättning - synnerligen delad kritik och det är även uppenbart, att sammanfogningsarbetet, helhetsintrycket, språkbehandlingen och ordvalet vid1åder stora brister. Dessutom förekommer onödig, tröttande upprepning och metriska brist fålligheter. Trots det är dock »Kalevipoeg» också med sina fel och brister det estniska folkets barndoms spegel, som framvisar olika skeden av dess hjältars liv och gärningar. Fastän man däri inte heller har kunnat påvisa någon egentlig, sammanhängande ledtråd, samlar sig dock dess handling omkring samma tragiska hjältegestalt. Vi ser huru Kalevipoeg gör sitt yttersta för att återfinna sin bortrövade moder, huru han söker skydda sitt land och folk för överhängande fara, då de hotas av onda makter och stålklädda riddare, och huru han slutligen dukar under för ett självförvållat olycksöde.

Omkring huvudpersonen grupperar sig ett flertal rätt så livfullt skildrade bipersoner. En bland de behagligaste är Linda, hjältens moder. Fastän hennes moderskärlek ej i innerlighet kan mätas med Lemminkäinens moder i Kalevala, har runosångaren dock i henne skildrat en öm och hjärtegod, arbetsam och trogen hustru och moder, vars vackra bild fogar sig till de ädlaste mödragestalterna i världslitteraturen. Bland de fagra ungmörna påträffar vi den förtjusande unga Salme, den av ödet hårt prövade »jungfrun på ön» och de trenne kungadöttrarna, som Kalevipoeg räddar från underjorden. - Lindas gemål, konung Kaleva är härskare över Estland. Under sin livstid vårdar han sig om rikets välfärd och ännu efter sin död viskar han goda råd åt sin son. - Hjälten Alevipoeg representerar den estniska gladlyntheten och sångarglädjen. Han kan med sina sånger upprätt-  hålla det muntra humöret bland kamraterna och är dessutom förtrogen med krigskonstens hemligheter. Som den trognaste bland konungens vapendragare har han befälet på det viktiga fästet Jaanilinn. - Sulevipoeg åter är allvarlig och begrundande men å andra sidan en nästan överdådigt tapper härförare. - Olevipoeg, den konstfärdiga och kunniga borgbyggaren, sluter sig som tredje man till Kalevipoegs bästa följeslagare och vänner.

I nästan humoristisk belysning skildrar eposet den onde, hornbeprydde, gamle Sarvik och trollet från Peipsen samt smådjävlarnas forsök att skada hjälten. Dessa sägner har mycket gemensamt med historierna om den sluge Hans ( estn. Kaval Hans) och dennes äventyr. Sin viktiga säruppgift i den dramatiska handlingen har även Ilmarinens like smeden från Finland ( estn. Soome sepp) samt det finska

Tuuslar-trollet (estn. Soome Tuuslar) och siaren-trollkarlen Varrak från Lappland( estn. Lapu Varrak) . Den sistnämnda skildras ju som lots och fårdiedare på silverskeppet »Lennuks» äventyrliga segling till Gnistornas ö och världens gränser.

Det blir också hans öde att tillägna sig och bort föra Estlands frihets bok, den s.k. järnboken ( estn. raudraamat) . Genom sitt uttrycksfulla bildspråk har »Kalevipoeg» storligen riktat det unga estniska skriftspråket och litteraturen. Motivkretsen i eposet har varit initiativgivande både inom litteratur, dramatik och musik samt inom de bildande konsterna. De många poetiska diktpärlorna kommer säkerligen allt framgent att verka gynnsamt på all skapande verksamhet i estnisk litteratur och konst.

Sin största betydelse har »Kalevipoeg» dock som uppväckare av nationellt självmedvetande hos det estniska folket. Kalevipoeg-eposet har ju med skäl kallats » Estlands andliga självständighetsförklaring». Så säger den kände estniske historikern W. Reiman i en av sina skrifter: »Med Kalevipoeg framväxte ur de forna livegnas skara en nation, det estniska folket, som visste att också det hade någonting dyrbart, som kände, att även det nu finnes till och har rätt att tro på sin framtid som folk och nation.» Inte heller nutiden får förgäta Kalevipoeg-eposet, »där det estniska hjärtat i sorg och glädje, i längtan och förtröstan lever i evig tid, och därur det allt framgent hämtar sig nytt hopp och stark förlitan på att

»en gång än skall Kalev komma

för att Estland lycka bringa

och sitt folk en evig välgång».

PDF2,4MB

Första sången    

Kalevas börd. Salme och Linda. Bröllopet

Andra sången     

Den gamle Kalevas sjukdom och död.

Tredje sången    

Kalevas söner på jaktfärd. Linda bortrövas. Kalevasönernas hemkomst

Fjärde sången    

Kalevipoegs simmarfärd. Ungmön på ön. Havets sång

Femte sången    

Kalevipoeg i Finland. Den stora eken. Hämnd på Tuuslar

Sjätte sången   

Svärdshandeln. Köpslagsölet och slagsmålet. Eken fälles

Sjunde sången  

Återfärden. Skuggornas sång. Brödernas resor. Vid faderns grav

Åttonde sången

Stenkastningstävlingen. Kungavalet. Plöjningsarbete. Hästens död

Nionde sången   

Hämnden på vargarna. Krigstidender. Den nattliga rådgivaren. Budbärarens ritt

Tionde sången   

Kikerpära kärr. Vattentrollets guld. Kraftmätningen. Skulden till  Finland betalas. Ilmatars ring

Elfte sången    

Kalevipoeg hämtar virke. Svärdet blir stulet. Svärdets förbannelse. Den lille mannens äventyr

Tolfte sången.  

Slagsmålet och igelkotten. Den långa sömnen. Drömmen. Den föräldralöses lamm. Brobygget

Trettonde sången   

Bräderna. Vägen till underjorden. Ungmörna i Manala

Fjortonde sången   

Underjorden. Striden med den gamle Sarvik. Återfärden

Femtonde sången   

Förföljarna. Trollpackan vid Raudoja. Olevipoeg bygger städer. Manala jungfrurnas öde

Sextonde sången  

Skeppsbygget. Sjöresan begynner. Resan till världens ände. Lappland och Varrak

Sjuttonde sången   

Gångarens öde. Striden vid Assamalla. Händelserna vid ingången till Manala. Älvornas dans

Artonde sången  

Den andra Manalafården. Striden mot de underjordiska. Kalevipoegs och Sarviks envig

Nittonde sången  

Sarvik slås i bojor. Guldåldern. Gästabudet och visdomsboken. Krigstidender

Tjugonde sången    

Krigsförberedelserna. Striderna. Järariddarnas sändebud. Kalevipoegs bane vid porten till underjorden

https://jupiter.err.ee/1083979/jarjejutt-enn-vetemaa-kalevipoja-malestused

Enn Vetemaa läser i 5 delar, a 25 minuter, Kalevipoeg. Radioteater 2020