Marie Under
Svart vind
Svart vind, svart vind över Mälaren,
fylld av sjöfåglars ljus.
O tankar så mångskiftande:
anar jag, som en darrande manet,
början på dess illavarslande sus?
Svart vind, svart vind över klipporna:
en blomma skakar i det sträva gräset.
Så få har dagarna blivit av så många kommer
den nu, den allra strängaste,
den orättfärdiga rättegången? ...
Svart vind, svart vind. En isängels angrepp.
Dess skugga brinner på min skuldra.
Vingsvärden stryker min midja från
Nätternas natt, utan glans,
vad bådar dess ordlösa klang? 
Ur Ilmar Laaban poesi
Ilmar Laaban, född 11 december 1921 i Tallinn, död 29 november 2000 i Stockholm, var en estnisksvensk poet och publicist. 1943 flydde Ilmar Laaban till Sverige. Han verkade som lektor vid Stockholms universitet vid sidan av sitt författarskap och sin verksamhet som kritiker och översättare.
Marie Under
ÖVERGÅNG
Plötsligt är det som föll allting i sär:
nattens tyngd krossar gatan under ens fötter,
för en vindstöt snörappade längor kränger,
hopknycklad en port in i väggen sig tränger,
grindarna tomma vid husen klänger,
där sängarna tunga av sovande är.
Så främmande, så onödiga står
- om dagen till något ändå gagnar de visst -
dessa stolpar och murar framför dig.
En driva hög som kyrka. -Det klirrar som glas när du går.
Ett andetag. Ett ingenting skrämmer dig. Kanske man hör dig
skrika till - är det ett barn du har mist?
I din iver en spricka glöder.
Svalka åt dina skulder en helgelse skänker dig:
alltför vi t blöder
snön, på dina skuldror likt oskuld den sänker sig.
Du lystrar till tystnadens dånande vatten.
Tyngs som ettax-och spills ut i natten.
SNÖN
I himlens öga
leendet domnar.
Så stilla det börjat snöga,
att världen somnar.
Revormar i apeln kryper,
ulliga bär i busken står,
tyst i grinden en vävstol går,
dystert av skugga det dryper.
Någon stryper med vita fingrar
vattnet; viskande sejd
- har här en grusgång slingrat? -
ger en födelse lejd.
Vem knackar på fönsterluckan?
Det var snön; så stilla det kändes.
På bron, på den nyanländes
läppar ljuder dess suckan.
Som en sparv under takets fall
hjärtat i barmen fryser.
Smärtan fångar det i sin kristall,
allt högre drivorna lyser.
VE
I ögonhålen vissnar glädjens sådd
som i ett hjulspår gräsets kvästa brodd.
Ett flor i barnhand - så brast leendet;
skrämt, trasigt nu om munnen fladdrar det.
Och detta ljud som kvar i strupen stannat -
var det ett ord? Nej, någonting helt annat.
I läppen, själens röda söm, har ve
sitt tecken ristat: Underkastelse.
Ur DE SOM GÅR BORT
Med ett trotsigt knyck jag raknar,
om ock klädd i säck - än sen! -,
askan av min hjässa skakar:
nog av den.
Raknar, liksom jag skall rakna
sedan, när jag lagts på bår:
vingars fria fladder, vakna
i mitt sår!
Flytande eld, där i smärta
tusen och ett år jag sam!
Styx här skummande av svärta
rullar fram.
Fränt det luktar, detta vatten,
luktar mänskoblod och lut.
Månlös, stjärnlös bådar natten
tidens slut.
Svin blåsor? nej, segel bävar.
En gestalt i fören står:
skepparn! Fångna i hans nävar
skoten slår.
Och jag ror - mot norr? mot söder? -
utan blick och utan rop.
Som lantema hjärtat glöder.
Stjämehop.
HÖGT UPPE
Åter en dag, vars strålvagn åker
ut genom åldriga stadsporten.
Då vissnar gatornas eldåker,
till grus förvandlas husets låda,
trottoarn och den som går där båda.
Av natten mänskodockan lägras.
Nu dörren reglas.
En tröskel för mig öppnas; luftig, hög är orten.
Jag är blott öra:
var är jag? Staden sjönk i djupet.
Här kan man fatta tag i molnen,
här kan man höra
nyfödda vindar gny och springa,
och nästan i ens hand sig lägger månen.
Snöhäggen växer här vid stupet;
välsignat mången var dess blomnings flinga.
I bröstet hjärtat står på tå:
var är jag? Staden sjönk i djupet.
Snöhäggen sina flingor slutat strö
och månen, månen
grävde ner strålarna i sömnens snö.
Högt i det blå
nu hör jag hur
en stjärna går ... ett litet gyllne djur.
Men ens är rummet ljust: jag tror,
i fönstret står min gudabror ...
VÅRUTOPI
Solen klingar på himlen.
Upp har vattnen spruttit i dikena,
galopperar så man blir rädd.
Varje pöl en spegel:
över himlar måste man hoppa
så och så många gånger.
Redan krafsar gräset i myllan.
Buskarna sprutar grönt,
där som setukeskvinnor
sparvarna jojkar.
Katterna också om nätterna
med månsken i morrhåren sjunger
på taken fosterlandssånger.
Tuppen, en kung med krona av kött,
höjer hängivet
äggexportkvoten.
Men skalderna -
i genomblöta skor strövar de
bland alla flöden och springfloder,
gluttar med Adams nyfikenhet
ner i denna
blånande ångpanna
med ett leende stucket på läpparna
som en blomma i knapphålet,
och deras ögon ser ut
som ville de gråta,:
som höll något oerhört på att hända,
och de knäpper sitt hjärtas kantele.
Åh poeter, ni små poeter,
hellre borde ni knyta
ett brett blått förkläde
över de fransiga byxorna,
köpa borste och skokräm,
ställa er på trafikerad plats
och putsa skorna åt de små fröknarna,
drypande av älskvärda ord,
medan borsten viftar i takt med hjärtat.
I stället för
att ideligen
göra pedikyr
åt versfötterna.
Det vore mera gagneligt för alla.
Eller bli skorstensfejare
(personligen skulle jag föredra det):
är det inte som på karneval:
ständigt med svart sotmask för ansiktet,
där tänderna och ögonvitorna blixtrar,
går man bland folk som en människoätare
i stället för att jämt
låta sig själv ätas -
lyfter inte detta upp humöret och självkänslan?
Med hög hatt på huvudet
och på axeln en stege,
detta höjdlängtans
ädla emblem.
Klättra sen upp på taken,
högre, allt högre,
tills höga hatten skrapar mot skyarna,
fånga där flugor och flygplan,
skratta åt alla i stoftet krälande,
jordbundet rultande
tyngdens andar.
Högre, allt högre, högre än!:
så synd, att kyrktornen
inte har skorstenar!
Och en gång -
när man liksom fått nog -
vid sista skaldeyrans bristande
skrika i munnen på solen
sin sista kärleksförklaring ...
Sedan kasta sig ner
som något krafs från spiselkransen
(en amorin eller en negerpojke)
till stoft, till ånga, till elektroner ...
Ack, poeter, ni små poeter ni!
DEN FÖRÄLDRALÖSA
Nära jord, när.a vatten
huset halvt insjunket låg.
Måsskrik långt in i natten
och ekande våg.
Från kullen om kvällen hämtade
hon sitt enda lamm,
gick tyst och flämtade
följd av pojkgängets glam.
Länge vid stranden grät hon;
skum sköljde hennes tår.
Som ax genom handen lät hon
glida sitt mörkgyllne hår.
Mångatan stod i lågor.
Lovade tärnans rop
henne ett halsband av vågor?
Mörker och ljus flöt ihop ...
Nära jord, nära vatten
huset halvt insjunket låg.
Tårar långt in i natten.
Och ekande våg.
RÖNNAR
Nyss den ännu stod och lyste,
som en kvinnas kjortel pyste,
övermodig i sin önskan
skymde vithet blyga grönskan.
Denna blomnings myllermönster
murade med snö mitt fönster;
dofter söta, fadda, sträva
i sju ringar lät den sväva.
Vinden lyfter dessa kuddar,
leker med dem, bort dem suddar ...
över hela byn då flingor
dansade i stråk och slingor.
Trädet låstes i sin grönhet;
stum, allvarlig blev dess skönhet.
Trött av älskog? I dess safter
sjuder stränga skaparkrafter.
Rodnad fram ur trädet väller,
ondskan likt den ökar, sväller
Åh, allt detta slem som jäser!
Den förökningslust som fräser!
Tyngt av lycka trädet glöder,
sargar luften så den blöder,
snart i självutplåning rasar
under sina galna klasar.
Klasar, klasar - rusigt vimmel!
Skymmande båd' sol och himmel
upp ett tak av eld de hänger,
ned i barm och sköte tränger.
Grinden dränks i klasar, klasar,
uppför trappan de nu hasar,
länge dröjer det ej förrän
fönstret av dem sprängs och dörren.
Klase-ägg, du röda, fulla!
In såg morgonen dig rulla,
rodnad in i mina drömmar
bröt sig, porlar, sorlar, strömmar.
EN STJÄRNA FÖLL
Skamlöst i ny gamla månen står -
så mycket, som jag aldrig återfår!
Min förlorade stad, min förlorade stad -
till dig är, till dig var jag alltid åstad.
Att med det omöjliga stå i förbund -
ger det en hemvist på jordens rund?
Skuggspel, myt -är det allt? Blev skenet lag?
Av en fågel i min strupe då väcktes jag.
Och så föll en stjärna och min själ brann klar:
vad tar mullen ifrån mig - vad lämnar den kvar?
Tomt omkring mig? O nej: ännu återstår
något viktigt- att dö mig återstår.
Ur SJÄLAFEST
På molnets sviktande brygga
hörs månens eviga gång -
ur min hand faller skölden: jag ryggar
värnlös. Var?
När? Ordet rämnar -en klut det blott var.
Vad som varit i går och en gång
som hundar nu samlas vid mina knän -
min styrka av dem druckits och druckit.
Se, vågornas ros har spruckit:
flingor blåser i skrimrande runder.
Säg då, varthän
svann tonen som andades anande,
skön som ett under?
Skugga utan namn, kanske gled
spanande
in i framtidens mun denna säd?
På molnets sviktande brygga
hörs månens eviga gång.
Allting är ju ett under.
VAPENVILA
Ditt svärd i slummer på min hjässa dröjer,
med hotfullt blänk det rätar ut var irrgång grå
i hjärnan, maskfratet och rötan undanröjer -
dansa över en varggrop har jag lärt mig så.
Förgäves vid mig själv jag mig förtöjer:
spöklikt i dalens djup ses mina vingar slå.
Oskyldigt buskverk jag förvisso höjer,
vargar därbakom skäller nattetid ändå.
Och vid mitt bord, mitt läger ofta gäst
en änglahamn är - ondsint, svavelvingad.
Vit blommar häggen, men bär svarta bär ...
Mothårs så ströks jag av dig, Uv, du trollkonstnär,
och du av mig - säg, har nu stunden bringat
under min hand dig- stora, feta best?
Ur SISTA KVÄLLAR
En luden bädd har snåret inför natten
åt trötta fågelns mjuka vingar spunnit.
Tung blir dödsvallmon nu. Av livets vatten
en droppe jag i nederlaget vunnit.
Här tynar dyblad, famnade av stenar.
Vad susar så? Minuterna blott regnar.
Jag går - en leddocka. Ur trädens grenar
en vindpust ner i intigheten segnar.
I vengräs solen, stor och skär, förrinner.
Dagen stupar. Ur skendöd frambesvurna
likt forntidsord som på en gravvägg brinner
tvångstankar i min hjärnas bark är skurna.
Ur VANDRING I LLUSET
Vart du än sträcker din hand
en glans flödar, väldig och klar:
dager och dallrande rand -
intet att hålla kvar.
Reflexer jublande vimlar,
gnistor fradgar och yr,
tusen grindar slås upp, mot himlar
vägar och vidder flyr.
I skyn flammar upp en springa:
på var gren en sölvfågel skir.
På skuldran klingar luftvävens flinga -
din bann till ett fönster blir.
Solen - en dånande lyra!
Att få brinna i denna eld,
där våra anors samfällda yra
lågar återförmäld!
Har du levat för vinden
din tid? I ljus härlighet
-åh, i läppen dig själv du bet! -
livets spegel nu fångar in den.
Ur DAGENS SÅNGER
Detta är ögonblicket som bringar
framtidens grönskande himlar samman;
jag håller i dess böljande vingar,
dess dörr på glänt är min undran och gamman.
En jordvarm hand med en knuff mig sände
i väg från ursprunget: du också, vandra!
Sköna Eva, min märg hon tände,
mitt hull och hennes är ett med varandra.
Fram sig själv, säll, omättlig, som offer bär hon;
i mig nu hennes nyfikenhet ringlar.
Saligt består hon, ondsint är hon,
svänger över mig knoppar som pinglar.
Hennes urvilja dök i mitt blodsvall
som med ett annat tonfall brusar;
på henne, på mig jag tror när ditt flodsvall,
Liv, jag med nya vågmönster krusar.
GRÄNSLAND
Dagen gled över gnistrande vatten;
än i dess akter det flammar.
Det skymmer; det svalnar ej.
Vallmoma gapar mot natten
där svullna, knöliga stammar
som häxkvastar reser sig.
Ett mörkrum är snåret. Vem kvider
som ett dibarn därinne?
En fågelhamn skymtar fram.
Gränsland som villar mitt sinne ...
Grå skugga odörten sprider.
Ormkonungens röda kam.
O tider som över oss dånat!
Ett kvalm av dem dröjer kvar.
En tid kom, en annan, en tredje.
Mellantidernas svekfulla glädje.
All tid av Tiden utplånad ...
Sista fågel, vad är det du frågar
mig som tömt ut alla svar?
Svart och stumt ur min mun det nu lågar.
https://jupiter.err.ee/1608709786/meie-kirjanduse-lugu#:~:text=dela-,med,-sig
I programserien förmedlar Ester Kuntu berättelser om estniska författare och analyserar de bästa prosa och poesi verken. Regissör Raivo Maripuu, redaktör Kai Väärtnäu, producent Hannela Lippus. ETV 2022
Marie Under Gnistor i askan
Inledning och översättning Enel Melberg
ellerströms
© Underi ja Tuglase Kirjanduskeskus
© Enel MeJberg och ellerströms förlag 2007
Utgiven med stöd av Eesti Kultuurkapiral
Grafisk form Marie Pettersson
Tryck Pakett, Tallinn 2007
ISBN 978-91-7247-177-1
Innehåll
Inledning
ur För tidig blomning (1913)
Den våren
ur Sonetter (1917)
Avsked
I syrenernas tid
ur Blodsmakt (1919-21)
Blodsmakt
A rebours
Rop om hjälp
I benkammaren
Ensam med mig själv
Hemsjuka
ur Röst ur skuggan (1927)
Den sömnlösas sång
ur Glädjen över en vacker dag (1927)
Idag
ur Lyckoförmörke/se (1929)
Den vita fågeln
ur En sten från hjärtat (1935)
Med min blick
Föräldralös 38
Delila 39
ur Med bekymrad mun (1935-42)
Järtecken
Hemlandet
Julhälsning 1941
soldatens mor
Tung morgon
ur Gnistor i askan (1954)
I främmande land
Den vita timmen
Drömmen brast
En lärka
Långt borta
Morgonrodnaden brände
Minnenas spegel
Fönstren står öppna mot stjärnorna
Någonstans
Midsommarnatt
En syn
ur I gränsland (1963)
Vision
Och en stjärna föll
Dessa hästar...
I gränsland I
I gränsland II
Sista kvällar I
Sista kvällar II
Svart vind
Den okända drottningen
1980 avled Marie Under, 97 år gammal, på ett vårdhem i Sverige. I över trettiofem år hade hon bott på Mälarhöjden i Stockholm, hyllad som diktens okrönta drottning bland sina estniska landsmän. Hon var deras stora poet, intimt förbunden med landets historia och en som hade gett röst åt dess folk, särskilt den del som hamnade i exil. Men bland svenskarna var hon praktiskt taget okänd. I ett samtal med en annan poet har hon sagt att det kändes som att vara "skendöd".
För mig som växte upp i Sverige och kom dit som spädbarn under kriget, var hon en gammal dam som uppvaktades på alla sina födelsedagar och vars dikter deklamerades på nationaldagar och mors-dags-firanden, dikter med doft av syrener och vår men också dikter om soldatmödrar som träffade rakt i hjärtat och pressade fram tårar, eller rakryggade stolta minnesdikter om det vi haft en gång och det vi mist, dikter som sände rysningar längs ryggraden och tände vreden. Hon var en som exilesterna var stolta över, hennes namn hade till och med nämnts i nobelprissammanhang hette det, och hon var en som detta strävsamma och utsatta lilla folk kunde samla sig kring.
Man kan också säga att hennes biografi ger ett snitt genom Estlands historia: hennes farsfarsfar, en namnlös livegen bonde, lär ha fått namnet Under av en godsherre för att han kunde "göra under" med djuren, ett kvarlämnat ord från svensktiden, då herrarna var svenskar. Hennes farfar flydde från det feodala oket till fabriken, sedan livegenskapen avskaffats i tsar-Ryssland, som Estland då hörde till. Hennes far blev folkskollärare och satte dottern i tysk flickskola i Reval, dagens Tallinn, eftersom estniska var ett förbjudet språk i den ryska skolan, men det fanns tyska skolor och Tyskland tillhörde ändå Europa, och esterna har alltid räknat sig till Europa. Där läste hon Goethe och Schiller som hon skrev av om nätterna, samtidigt fick hon en gedigen språkutbildning.
Vid den ryska revolutionen 1917 utbröt också en litterär revolution i Estland; samma år bildades den litterära gruppen "Siuru", där Marie Under ingick, och gruppen manifesterade sig med en Siuruafton. Succen blev stormande, debutanterna blev ömsom utskällda och ömsom hyllade, men våryran som de uttryckte satte sina spår. När självständigheten utropades 1918 var Marie Under med och bidrog till att förnya det estniSka språket, allt skulle bli nytt och modernt. Till och med ett nyspråk konstruerades, som hon lånade flitigt av för att göra sin poesi rikare. Som den enda kvinnan i den unglitterära gruppen blev hon utnämnd till Prinsessan. Senare kan man nog se hennes roll som en nationell drottnings.
Den första självständighetstiden, den s.k. estniska perioden varade inte länge, bara till 1940 då landet angreps av Sovjetunionen. Över 60 000 estländare blev dödade, deporterade eller mobiliserade 1940-41. Sommaren 1941 ockuperades Estland av Hitlertyskland. Så rullade Röda armens stridsvagnar in i Tallinn 1944, samtidigt som staden bombades, och den andra sovjetiska ockupationen inleddes. 25 000 estländare flydde till väst, främst under den hösten. Bland dem var Marie Under.
De flesta trodde att de skulle komma tillbaka när det blev fred och landet åter var befriat. De fick vänta ända till 1991, då den nya självständigheten utropades efter den "sjungande revolutionen", där folket till stor del demonstrerade sin vilja genom sång. Marie Under hann inte uppleva den.
Genom alla ockupationer har sången, liksom språket, varit en sammanhållande kraft, kulturen och folksångerna har varit viktiga komponenter i den nationella striden. I alla dessa
"tider", förutom de korta perioderna av frihet, har esterna varit behärskade av främmande herrar och adeln har alltid varit utländsk. Många estniska soldater rekryterades till härer som slogs om deras land, vilket den gamla runoversen vittnar om:
Tyskt blod steg till sadeln,
ryskt blod upp till bältet,
våra mäns kunde inte mätas.
Marie Unders liv innefattar således tsarryskt herradöme, revolutioner, krig, självständighet, omväxlande tyska och ryska ockupationer, krig igen, tvångsinlemmande i Sovjetunionen och exil. Inte undra på att hennes dikter kan handla om sömnlöshet och samlingarna ha titlar som Röst ur skuggan, Lyckoförmörkelse, Blodsmakt, Under bar himmel eller Med bekymrad mun. Den senare kom ut 1942, i 8ooo exemplar och med en ny upplaga följande år, och man far då tänka på att Estland bara hade drygt en miljon invånare. Senare i exilen tillkom bl. a. diktsamlingen Gnistor i askan (1954) och den estniske poeten Jaan Kaplinski berättar hur han som ung man på andra sidan järnridån fick låna ett exemplar, som hade smugglats in och som han kopierade i smyg, varpå han blev inkallad till förhör hos säkerhetspolisen.
Men det är inte bara som nationell hjältinna och ikon som Marie Under framstår för mig. Inte sedan jag i tjugoårsåldern upptäckte hennes erotiska dikter. För hon hade ju också varit ung, denna ärevördiga gamla dam, hon hade varit ung när Estland var ungt. Hon hade till och med varit så frispråkig på sin tid, att hennes debutsamling Sonetter väckte sensation och offentlig skandal när den kom ut 1917, och flickskoleflickor läste den i smyg och gömde den under huvudkudden.
Det hade kommit en tid av "nationellt uppvaknande" under andra halvan av 1800-talet då man började teckna ner estniska folksånger, ofta sjungna av kvinnor, och det estniska nationaleposet Kalevipoeg skapades av läkaren och författaren Friedrich Reinhold Kreutzwald med det finska Kalevala som förebild.
Vid sekelskiftet hade det börjat jäsa bland Rysslands minoriteter och efter en ihärdig kamp mot ryska och tyska herrar för bättre ekonomiska och kulturella villkor hade en kursändring från konservativa bondeideal till en mer radikal omdaning av ståndssamhället skett. Som 18-åring fick Marie Under plats som kontorsfröken på den socialliberala estniska tidningen Teataja (Budbringaren).
Vid samma tid bildas i universitetsstaden Tartu en litterär och politisk sammanslutning, "Det unga Estland", politiskt vänsterorienterad men litterärt anhängare av "l'art pour l'art". Marie Under gifter sig och flyttar till Moskva, men hennes debutdikt kommer med i gruppens första litterära kalender, som har sin förebild i den ryska Mir Isskustva (Konstens värld). I samband med 1905 års revolution i tsarryssland och repressionen som följer efter den flyr ett stort antal estniska författare till Finland, bland andra de radikala författarna i "Det unga Estland", men när Marie Under och hennes familj återvänder till Tallinn från Moskva kan hon hålla litterär salong med sina tidigare vänner från tidningen hon arbetat på. Estoniateatern öppnas 1913 och man spelar Strindberg, Ibsen, Hamsun, Maeterlinck, Hauptmann och Tagore. Marie Under har skrivit en prolog till premiären. Det är under festligheterna vid öppnandet som hon träffar författaren Artur Adson. Men världskrigets utbrott sätter streck för de litterära samkvämen i hennes salong.
Den unge Adson ägnade sig åt att renskriva hennes dikter och vid februarirevolutionens utbrott 1917 har han samlat ett hundratal. Och hon gör något så skandalöst som att hon, två barnsmodern, skiljer sig från sin man och flyttar ihop med den sex år yngre Adson. Han kommer sedan att bli hennes litterära vapendragare och livsledsagare och flyttar till och med in i hennes rum på vårdhemmet i Stockholm när hon blir gammal, där han stannar vid hennes sida fram till sin död. (Artur Adson dog tre år före henne.)
Författarna i "Det unga Estland"som har varit i exil sedan reaktionen efter 1905 års revolution, kommer tillbaka och en ny litterär yra bryter ut. Man sitter på cafeer och diskuterar på dagarna och i Adsons vindskupa på nätterna, och tillsammans med tre andra unga män bildar han den tidigare nämnda litterära gruppen "Siuru" (namnet tas efter en mytisk fågel i Kalevipoeg). Gruppen är påverkad av vindar utifrån: tysk expressionism, italiensk och rysk futurism, fransk symbolism, Hamsun och andra internationella storheter. Marie Unders Sonetter kommer inom knappt ett år ut i tre upplagor.
När Marie Under blir utnämnd till Siurus prinsessa får Adson titeln "pagen". Detta förhållande kommer att prägla deras offentliga roller; från prinsessa blir hon drottning och från page blir han vapendragare, eller impressario.
Estlands korta självständighetstid, som inföll mellan världskrigen, blev en explosion av framtidstro och nyskapande; man försökte ta igen allt vad man gått miste om under sekler med främmande herravälde. Undervisningen fick fart, kulturen blommade upp, språket förnyades. Nya ord och böjningsformer konstruerades. Marie Under har som tidigare nämnts en stor del i språkförnyelsen. Det gällde att visa att estniska är ett uttrycksfullt och böjligt språk, ägnat åt poesi och och modernaerfarenheter.
Under använder nyskapade ord blandade med arkaiserande, hon utnyttjar allitterationer, inrim och slutrim, dessutom ofta bundna former som sonetter eller ballader. Detta gör henne extremt svåröversatt. Hur ska man överföra rytmer och klanger från ett finsk-ugriskt språk med kasus, där ordens ändelser är så böjliga och lättrimmade att det faller sig helt naturligt, till mer fastlåsta germanska språk med en annan grammatik? En översättning är ju alltid en kompromiss och i den här har det klangliga och rytmiska i viss mån fatt ge vika till formån för metaforerna och stämningen. Dikten "Föräldralös" har jag burit med mig under många, många år. För mig genljuder i den en språkvärld, en klang och melodi som har med barndomens ramsor och ballader att göra, samtidigt som den framkallar en bild av utanförskap, alldeles på kanten av ett lockande, flimrande vatten. I översättningen har denna bild överförts till en annan versform, i andra dikter har det blivit andra kompromisser.
Där det har känts naturligt har jag försökt antyda rim och meter. Men jag har valt att inte slaviskt följa formen, för att undvika att ge dikterna en alltför "gammaldags" prägel vilket rimmade dikter gärna får på svenska, särskilt om man måste kasta om ordföljden för att få till rimmen. För övrigt håller sig Marie Under inte heller slaviskt till någon form, även i det är hon suverän och gör det som faller sig enklast för henne.
Trots svåröverstigliga språkbarrärer har jag velat ge en bild av denna nationella ikon med sina många ansikten genom de självporträtt hon ger i sin lyrik: de tidiga impressionistiska bilderna av en förväntansfull ung brud som ler halvt blygt, halvt kokett emot oss i den tidiga kärlekslyriken, inramad av en soldränkt trädgård full av doftande blommor, eller de nordiska vita nätterna. I dessa dikter finns gott om metaforer från en ung kvinnas garderob och landskapet får mänskliga drag, naturen är en smyckad brud och överallt finns kläder som väntar på att bli lättade, landskapet är besjälat och har fått kropp, en kropp som rodnar, sväller och längtar efter beröring. Själv var hon i trettioårsåldern när hon skrev dessa dikter men hon ger en bild av sitt ungflicksjag, detta jag som den nya förälskelsen framkallar, på en gång skälvande och självmedvetet.
Men i nästa porträtt har hon antagit rollen av en profetissa, ansiktsuttrycket är allvarligt, bekymrat, förtvivlat, frågande, anklagande, svartvitt som en teckning av Käthe Kollwitz, med tärda drag och svarta ringar under ögonen av vaka och sömnlösa nätter. Hennes folk är i fara, världen tränger på. Med en "röst ur skuggan" manar hon i "Den sömnlösas sång" fram ett somnambult tillstånd, ett traskande i takt med blodets eget dunkande, som genom rytmen nästan känns fysiskt, och bilderna pendlat på gränsen mellan dröm och vaka.
Hon förblir dock inte i ett stämningsläge, stämningarna och självporträtten växlar som världshändelserna. Från sömnlöshetens människa lunk kan vi hamna i sinnligheten och humorn i "Glädjen över en vacker dag", en lycka över stort och smått, över byxlösa barn, drillande fåglar, träd och småkryp. I samlingen En sten från hjärtat hämtar hon motiv från såväl bibliska historier som gammalestniska ballader. I "Delila'' demonstrerar hon sin förtrogenhet med Bibeln när hon bland annat anspelar på att Simson gjorde facklor av 300 rävar för att bränna ner säden för filisteeerna (i Domarbokens femtonde kapitel). Från äldre ballader och myter rasar vi så rakt in i krig och exil, där hon intar rollen av en nationell moder, en Mater Misericordiae som tolkar sitt folks lidanden. Hon lever sig in i en mor som ser sin unge son bli soldat, och i dikten "Julhälsning 1941" riktar hon sig till alla de 10 000 som Stalin lät deportera till Sibirien sommaren innan, hon hälsar till dem genom stjärnhimlen; det
estniska ordet "täht" betyder både stjärna och bokstav.
I exilen fortsätter hon att ge röst åt sitt folk, samtidigt som hon ägnar sig åt självrannsakan och analys. Det finns ofta ett självironiskt drag i hennes mer personliga dikter. Från ett känslorryck som kan närma sig patos och extas är det inte långt till nykter sinnlighet. Det är här man hör hennes omisskännliga röst, men framför allt finns den i språklekarna och klangerna.
På äldre dagar, i exilen, sitter hon som vilken kunglighet som helst, på ett visst avstånd från sitt folk men med en blick på dess öde, och för dess talan. Samtidigt känner hon sin egen död nalkas. Hon kanske är i större balans men sensibiliteten finns kvar: "Dagarna svalnar inte ens mot kvällen".
Man får en känsla av att hon var en mycket skör person, som egentligen skydde offentligheten. Hon släppte inte många inpå sig. Men till skillnad från Nelly Sachs, som samtidigt befann sig i exil i Sverige, ingick hon i ett nationellt sammanhang, och hon hade en man som beskyddade henne och värnade om hennes integritet. Artur Adson stod som offentlig talesman i dörren till diktarrrummet och bevakade vad som kom in och vad som gick ut, och såg till att "Poetissan" inte fick störas. Nelly Sachs blev i kraft av sitt utanförskap och det judiska trauma hon skrev om, men också tack vare sitt germanska språk, uppmärksammad i svenska litterära kretsar. Marie Under förblev, på grund av dåtida politik, innesluten i en exilmiljö och ett obegripligt språk. Men hon fortsatte sitt eget förmedlingsarbete genom åren som översättare av världslitteratur till estniska. Hennes sista diktsamling I gränsland som kom 1963 när hon var 80 år gammal innehåller förutom 10 egna dikter översättningar av svenska, finska, lettiska, litauiska, ungerska, tjeckiska, ryska, tyska, franska och engelska poeter.
I sin roll som landsmoder följer hon Estlands första stora skald som skrev på nationalspråket, Lydia Koidula, som på sin tid, ancira halvan av 1800-talet, också blev en samlande figur för landet, långt innan det blev en nation. Den estniska lyriken har alltsedan dess varit förbunden med folkets egen historia och har från början burits upp av kvinnor.
Enel Melberg
Den våren
Nu kommer dessa vita nätter igen,
då varken himmel hav eller jord
får sova, i mänskobarnens blod
sjuder det, som kol glöder kärleken.
De vita nätternas kedjor av silver,
vattnen kommer från fjärran med sång.
Dofterna har vaknat darrande av inre tvång
i blommornas mjuka famn av silke.
Då glänser stora ögon med en hemlig glöd
och vindarna rör om i mina gyllene lockar -
Vem vävde in mig i dessa drömmar -vem!
Och mina läppar sväller och blir rödrödare
-ingen kommer kunna kyssa bort,
de många kyssar som har mognat på dem.
Avsked
När i din famn stark visshet fick min kropp:
det är ödet som har låtit oss få smaka,
nu finns det ingen väg tillbaka kom
den kyliga kvällen och satte stopp.
O, hängde det på oss, då fanns det hopp:
jag är din kvinna, är din unga brud.
Vi har funnit varandra och ett bud
om ständig närhet mellan oss sätts opp.
Men dödsdömd är ju kyssen på din mun,
nu faller armens bojor från min bröstkorg
och lystna läppar lossnar om en stund
och mellan oss finns avskedets tunga sorg.
Vi håller ännu fast varandras händer
som inför en resa till fjärran länder.
I syrenernas tid
Häggens flingor har redan sagt farväl
men bakom huset blånar varje buske,
alla knoppar brister ut av rena lusten:
syrenernas tid är här.
Och om nätterna får jag inte en blund:
som en ässja glöder hjärtats städ -
Syreneras tid är här!
Hur kan jag sitta still en sådan stund!
Men du är inte här -varför är dagen
då så full av blåblodiga blomsterhängen?
Varför är natten så frikostigt ljus
och sänder dessa dofter runtom sängen?
Så svårt att ensam bära all skönheten,
för du är inte här, så att jag kan ge dig den.
Rop om hjälp
O, Herre, kom ner, bli till människa!
Du leder oss alltför högt uppifrån. O, kom ner och se
hur ungt blod blir förspillt. O, bejaka inte
sådana rasande slakter. Dödens rike är ditt rike.
Kom själv. Varför sänder du solstrålar och vår
på svärdens stål,
som just har borrat i en broders inre?
Alltför högt uppifrån har du beskådat våra bedrifter.
O, Herre, kom ner, bli till människa!
Här finns mycket att göra: Varje själ väntar dig,
o, kom! Tala själv ifrån tribunen,
för våra profeter här är inte så vältaliga
och livet är så kort: varje timme -står inför döden.
Gå igenom frontlinjerna, och stig från krigszonerna
in i hemmen, där hungersnaran är hårt tvinnad.
Sitt på de sårades sängkant.
Din blick som rannsakar hjärtan och njurar,
varför är den sluten nu? Eller har den mattats
på dig, gamle Gud? Rädda de förslöade sinnena!
Sista tiden är inne: Varje själ väntar dig.
O, Herre, kom ner, förbarma dig!
Slå oss med godhet och gjut en gång storsint
nåd över oss. O, trampa inte
människosläktet ner i farsotsdyn som flugor.
Genom mina läppar ropar miljoners läppar till dig,
Tunga klagovindar stiger mot din tron,
O, Herre, kom ner, förbarma dig!