Marie Under

 



















Svart vind


Svart vind, svart vind över Mälaren,

fylld av sjöfåglars ljus.

O tankar så mångskiftande:

anar jag, som en darrande manet,

början på dess illavarslande sus?


Svart vind, svart vind över klipporna:

en blomma skakar i det sträva gräset.

Så få har dagarna blivit av så många kommer

den nu, den allra strängaste,

den orättfärdiga rättegången? ...


Svart vind, svart vind. En isängels angrepp.

Dess skugga brinner på min skuldra.

Vingsvärden stryker min midja från

Nätternas natt, utan glans,

vad bådar dess ordlösa klang?


















Marie Under 1883- 1980


Six poems by Marie Under


Youtube filmer


Marie Under  Gnistor i askan


Inledning och översättning  Enel Melberg


ellerströms


© Underi ja Tuglase Kirjanduskeskus

© Enel MeJberg och ellerströms förlag 2007

Utgiven med stöd av Eesti Kultuurkapiral

Grafisk form Marie Pettersson

Tryck Pakett, Tallinn 2007

ISBN 978-91-7247-177-1


Innehåll


Inledning


ur För tidig blomning (1913)

Den våren


ur Sonetter (1917)

Avsked

I syrenernas tid


ur Blodsmakt (1919-21)

Blodsmakt

A rebours

Rop om hjälp

I benkammaren

Ensam med mig själv

Hemsjuka


ur Röst ur skuggan (1927)

Den sömnlösas sång


ur Glädjen över en vacker dag (1927)

Idag


ur Lyckoförmörke/se (1929)

Den vita fågeln


ur En sten från hjärtat (1935)

Med min blick


Föräldralös 38

Delila 39

ur Med bekymrad mun (1935-42)

Järtecken

Hemlandet

Julhälsning 1941

soldatens mor

Tung morgon

ur Gnistor i askan (1954)

I främmande land

Den vita timmen

Drömmen brast

En lärka

Långt borta

Morgonrodnaden brände

Minnenas spegel

Fönstren står öppna mot stjärnorna

Någonstans

Midsommarnatt

En syn

ur I gränsland (1963)

Vision

Och en stjärna föll

Dessa hästar...

I gränsland I

I gränsland II

Sista kvällar I

Sista kvällar II

Svart vind


Den okända drottningen


1980 avled Marie Under, 97 år gammal, på ett vårdhem i  Sverige. I över trettiofem år hade hon bott på Mälarhöjden i  Stockholm, hyllad som diktens okrönta drottning bland sina  estniska landsmän. Hon var deras stora poet, intimt förbunden  med landets historia och en som hade gett röst åt dess folk,  särskilt den del som hamnade i exil. Men bland svenskarna var  hon praktiskt taget okänd. I ett samtal med en annan poet har  hon sagt att det kändes som att vara "skendöd".


För mig som växte upp i Sverige och kom dit som spädbarn  under kriget, var hon en gammal dam som uppvaktades på  alla sina födelsedagar och vars dikter deklamerades på nationaldagar  och mors-dags-firanden, dikter med doft av syrener  och vår men också dikter om soldatmödrar som träffade rakt  i hjärtat och pressade fram tårar, eller rakryggade stolta minnesdikter  om det vi haft en gång och det vi mist, dikter som  sände rysningar längs ryggraden och tände vreden. Hon var en  som exilesterna var stolta över, hennes namn hade till och med nämnts i nobelprissammanhang hette det, och hon var en som detta strävsamma och utsatta lilla folk kunde samla sig kring.


Man kan också säga att hennes biografi ger ett snitt genom  Estlands historia: hennes farsfarsfar, en namnlös livegen bonde,  lär ha fått namnet Under av en godsherre för att han kunde  "göra under" med djuren, ett kvarlämnat ord från svensktiden,  då herrarna var svenskar. Hennes farfar flydde från det feodala  oket till fabriken, sedan livegenskapen avskaffats i tsar-Ryssland, som Estland då hörde till. Hennes far blev folkskollärare  och satte dottern i tysk flickskola i Reval, dagens Tallinn, eftersom  estniska var ett förbjudet språk i den ryska skolan, men det fanns tyska skolor och Tyskland tillhörde ändå Europa, och esterna har alltid räknat sig till Europa. Där läste hon Goethe  och Schiller som hon skrev av om nätterna, samtidigt fick hon  en gedigen språkutbildning.


Vid den ryska revolutionen 1917 utbröt också en litterär revolution  i Estland; samma år bildades den litterära gruppen  "Siuru", där Marie Under ingick, och gruppen manifesterade  sig med en Siuruafton. Succen blev stormande, debutanterna  blev ömsom utskällda och ömsom hyllade, men våryran som de  uttryckte satte sina spår. När självständigheten utropades 1918  var Marie Under med och bidrog till att förnya det estniSka  språket, allt skulle bli nytt och modernt. Till och med ett nyspråk  konstruerades, som hon lånade flitigt av för att göra sin  poesi rikare. Som den enda kvinnan i den unglitterära gruppen blev hon utnämnd till Prinsessan. Senare kan man nog se hennes roll som en nationell drottnings.


Den första självständighetstiden, den s.k. estniska perioden  varade inte länge, bara till 1940 då landet angreps av Sovjetunionen. Över 60 000 estländare blev dödade, deporterade eller  mobiliserade 1940-41. Sommaren 1941 ockuperades Estland  av Hitlertyskland. Så rullade Röda armens stridsvagnar in i  Tallinn 1944, samtidigt som staden bombades, och den andra  sovjetiska ockupationen inleddes. 25 000 estländare flydde till  väst, främst under den hösten. Bland dem var Marie Under.

De flesta trodde att de skulle komma tillbaka när det blev fred  och landet åter var befriat. De fick vänta ända till 1991, då den  nya självständigheten utropades efter den "sjungande revolutionen", där folket till stor del demonstrerade sin vilja genom sång.  Marie Under hann inte uppleva den.


Genom alla ockupationer har sången, liksom språket, varit en sammanhållande kraft, kulturen och folksångerna har  varit viktiga komponenter i den nationella striden. I alla dessa


"tider", förutom de korta perioderna av frihet, har esterna varit  behärskade av främmande herrar och adeln har alltid varit  utländsk. Många estniska soldater rekryterades till härer som  slogs om deras land, vilket den gamla runoversen vittnar om:


Tyskt blod steg till sadeln, 

ryskt blod upp till bältet, 

våra mäns kunde inte mätas.


Marie Unders liv innefattar således tsarryskt herradöme, revolutioner,  krig, självständighet, omväxlande tyska och ryska  ockupationer, krig igen, tvångsinlemmande i Sovjetunionen  och exil. Inte undra på att hennes dikter kan handla om sömnlöshet  och samlingarna ha titlar som Röst ur skuggan, Lyckoförmörkelse,  Blodsmakt, Under bar himmel eller Med bekymrad  mun. Den senare kom ut 1942, i 8ooo exemplar och med en ny  upplaga följande år, och man far då tänka på att Estland bara  hade drygt en miljon invånare. Senare i exilen tillkom bl. a.  diktsamlingen Gnistor i askan (1954) och den estniske poeten  Jaan Kaplinski berättar hur han som ung man på andra sidan  järnridån fick låna ett exemplar, som hade smugglats in och  som han kopierade i smyg, varpå han blev inkallad till förhör  hos säkerhetspolisen.


Men det är inte bara som nationell hjältinna och ikon som  Marie Under framstår för mig. Inte sedan jag i tjugoårsåldern  upptäckte hennes erotiska dikter. För hon hade ju också varit  ung, denna ärevördiga gamla dam, hon hade varit ung när Estland  var ungt. Hon hade till och med varit så frispråkig på sin  tid, att hennes debutsamling Sonetter väckte sensation och offentlig  skandal när den kom ut 1917, och flickskoleflickor läste  den i smyg och gömde den under huvudkudden.


Det hade kommit en tid av "nationellt uppvaknande" under andra halvan av 1800-talet då man började teckna ner estniska  folksånger, ofta sjungna av kvinnor, och det estniska nationaleposet  Kalevipoeg skapades av läkaren och författaren Friedrich  Reinhold Kreutzwald med det finska Kalevala som förebild.

Vid sekelskiftet hade det börjat jäsa bland Rysslands minoriteter  och efter en ihärdig kamp mot ryska och tyska herrar för  bättre ekonomiska och kulturella villkor hade en kursändring  från konservativa bondeideal till en mer radikal omdaning av ståndssamhället skett. Som 18-åring fick Marie Under plats som  kontorsfröken på den socialliberala estniska tidningen Teataja  (Budbringaren).


Vid samma tid bildas i universitetsstaden Tartu en litterär  och politisk sammanslutning, "Det unga Estland", politiskt vänsterorienterad men litterärt anhängare av "l'art pour l'art".  Marie Under gifter sig och flyttar till Moskva, men hennes debutdikt  kommer med i gruppens första litterära kalender, som  har sin förebild i den ryska Mir Isskustva (Konstens värld). I  samband med 1905 års revolution i tsarryssland och repressionen  som följer efter den flyr ett stort antal estniska författare  till Finland, bland andra de radikala författarna i "Det unga  Estland", men när Marie Under och hennes familj återvänder  till Tallinn från Moskva kan hon hålla litterär salong med sina  tidigare vänner från tidningen hon arbetat på. Estoniateatern  öppnas 1913 och man spelar Strindberg, Ibsen, Hamsun, Maeterlinck, Hauptmann och Tagore. Marie Under har skrivit en  prolog till premiären. Det är under festligheterna vid öppnandet  som hon träffar författaren Artur Adson. Men världskrigets  utbrott sätter streck för de litterära samkvämen i hennes  salong.


Den unge Adson ägnade sig åt att renskriva hennes dikter  och vid februarirevolutionens utbrott 1917 har han samlat ett  hundratal. Och hon gör något så skandalöst som att hon, två barnsmodern, skiljer sig från sin man och flyttar ihop med den  sex år yngre Adson. Han kommer sedan att bli hennes litterära  vapendragare och livsledsagare och flyttar till och med in i hennes  rum på vårdhemmet i Stockholm när hon blir gammal, där  han stannar vid hennes sida fram till sin död. (Artur Adson  dog tre år före henne.)


Författarna i "Det unga Estland"som har varit i exil sedan  reaktionen efter 1905 års revolution, kommer tillbaka och en ny litterär yra bryter ut. Man sitter på cafeer och diskuterar  på dagarna och i Adsons vindskupa på nätterna, och tillsammans med tre andra unga män bildar han den tidigare nämnda  litterära gruppen "Siuru" (namnet tas efter en mytisk fågel i Kalevipoeg). Gruppen är påverkad av vindar utifrån: tysk expressionism,  italiensk och rysk futurism, fransk symbolism,  Hamsun och andra internationella storheter. Marie Unders Sonetter  kommer inom knappt ett år ut i tre upplagor.


När Marie Under blir utnämnd till Siurus prinsessa får Adson  titeln "pagen". Detta förhållande kommer att prägla deras offentliga roller; från prinsessa blir hon drottning och från page  blir han vapendragare, eller impressario.


Estlands korta självständighetstid, som inföll mellan världskrigen,  blev en explosion av framtidstro och nyskapande; man försökte ta igen allt vad man gått miste om under sekler med  främmande herravälde. Undervisningen fick fart, kulturen  blommmade upp, språket förnyades. Nya ord och böjningsformer  konstruerades. Marie Under har som tidigare nämnts en stor del i språkförnyelsen. Det gällde att visa att estniska är ett  uttrycksfullt och böjligt språk, ägnat åt poesi och och modernaerfarenheter.


Under använder nyskapade ord blandade med arkaiserande,  hon utnyttjar allitterationer, inrim och slutrim, dessutom ofta  bundna former som sonetter eller ballader. Detta gör henne  extremt svåröversatt. Hur ska man överföra rytmer och klanger  från ett finsk-ugriskt språk med kasus, där ordens ändelser är  så böjliga och lättrimmade att det faller sig helt naturligt, till  mer fastlåsta germanska språk med en annan grammatik? En  översättning är ju alltid en kompromiss och i den här har det  klangliga och rytmiska i viss mån fatt ge vika till formån för metaforerna och stämningen. Dikten "Föräldralös" har jag burit  med mig under många, många år. För mig genljuder i den  en språkvärld, en klang och melodi som har med barndomens  ramsor och ballader att göra, samtidigt som den framkallar en bild av utanförskap, alldeles på kanten av ett lockande, flimrande  vatten. I översättningen har denna bild överförts till en  annan versform, i andra dikter har det blivit andra kompromisser.

Där det har känts naturligt har jag försökt antyda rim och  meter. Men jag har valt att inte slaviskt följa formen, för att  undvika att ge dikterna en alltför "gammaldags" prägel vilket  rimmade dikter gärna får på svenska, särskilt om man måste  kasta om ordföljden för att få till rimmen. För övrigt håller sig  Marie Under inte heller slaviskt till någon form, även i det är  hon suverän och gör det som faller sig enklast för henne.


Trots svåröverstigliga språkbarrärer har jag velat ge en bild  av denna nationella ikon med sina många ansikten genom de självporträtt hon ger i sin lyrik: de tidiga impressionistiska bilderna  av en förväntansfull ung brud som ler halvt blygt, halvt  kokett emot oss i den tidiga kärlekslyriken, inramad av en soldränkt trädgård full av doftande blommor, eller de nordiska  vita nätterna. I dessa dikter finns gott om metaforer från en  ung kvinnas garderob och landskapet får mänskliga drag, naturen  är en smyckad brud och överallt finns kläder som väntar  på att bli lättade, landskapet är besjälat och har fått kropp, en  kropp som rodnar, sväller och längtar efter beröring. Själv var   hon i trettioårsåldern när hon skrev dessa dikter men hon ger en bild av sitt ungflicksjag, detta jag som den nya förälskelsen  framkallar, på en gång skälvande och självmedvetet.


Men i nästa porträtt har hon antagit rollen av en profetissa,  ansiktsuttrycket är allvarligt, bekymrat, förtvivlat, frågande,  anklagande, svartvitt som en teckning av Käthe Kollwitz, med  tärda drag och svarta ringar under ögonen av vaka och sömnlösa  nätter. Hennes folk är i fara, världen tränger på. Med en  "röst ur skuggan" manar hon i "Densömnlösas sång" fram ett somnambult tillstånd, ett traskande i takt med blodets eget  dunkande, som genom rytmen nästan känns fysiskt, och bilderna pendlat på gränsen mellan dröm och vaka.


Hon förblir dock inte i ett stämningsläge, stämningarna och  självporträtten växlar som världshändelserna. Från sömnlöshetens mäniska lunk kan vi hamna i sinnligheten och humorn  i "Glädjen över en vacker dag", en lycka över stort och smått,  över byxlösa barn, drillande fåglar, träd och småkryp. I samlingen En sten från hjärtat hämtar hon motiv från såväl bibliska  historier som gammalestniska ballader. I "Delila'' demonstrerar  hon sin förtrogenhet med Bibeln när hon bland annat anspelar  på att Simson gjorde facklor av 300 rävar för att bränna ner  säden för filisteeerna (i Domarbokens femtonde kapitel). Från äldre ballader och myter rasar vi så rakt in i krig och exil, där  hon intar rollen av en nationell moder, en Mater Misericordiae som tolkar sitt folks lidanden. Hon lever sig in i en mor som ser  sin unge son bli soldat, och i dikten "Julhälsning 1941" riktar  hon sig till alla de 10 000 som Stalin lät deportera till Sibirien  sommaren innan, hon hälsar till dem genom stjärnhimlen; det

estniska ordet "täht" betyder både stjärna och bokstav.


I exilen fortsätter hon att ge röst åt sitt folk, samtidigt som hon ägnar sig åt självrannsakan och analys. Det finns ofta ett självironiskt drag i hennes mer personliga dikter. Från ett känslorryck  som kan närma sig patos och extas är det inte långt till nykter sinnlighet. Det är här man hör hennes omisskännliga  röst, men framför allt finns den i språklekarna och klangerna.

På äldre dagar, i exilen, sitter hon som vilken kunglighet som  helst, på ett visst avstånd från sitt folk men med en blick på  dess öde, och för dess talan. Samtidigt känner hon sin egen död  nalkas. Hon kanske är i större balans men sensibiliteten finns  kvar: "Dagarna svalnar inte ens mot kvällen".


Man får en känsla av att hon var en mycket skör person, som  egentligen skydde offentligheten. Hon släppte inte många inpå sig. Men till skillnad från Nelly Sachs, som samtidigt befann  sig i exil i Sverige, ingick hon i ett nationellt sammanhang, och  hon hade en man som beskyddade henne och värnade om hennes  integritet. Artur Adson stod som offentlig talesman i dörren  till diktarrrummet och bevakade vad som kom in och vad som  gick ut, och såg till att "Poetissan" inte fick störas. Nelly Sachs blev i kraft av sitt utanförskap och det judiska trauma hon skrev  om, men också tack vare sitt germanska språk, uppmärksammad  i svenska litterära kretsar. Marie Under förblev, på grund  av dåtida politik, innesluten i en exilmiljö och ett obegripligt  språk. Men hon fortsatte sitt eget förmedlingsarbete genom  åren som översättare av världslitteratur till estniska. Hennes  sista diktsamling I gränsland som kom 1963 när hon var 80 år  gammal innehåller förutom 10 egna dikter översättningar av  svenska, finska, lettiska, litauiska, ungerska, tjeckiska, ryska, tyska, franska och engelska poeter.


I sin roll som landsmoder följer hon Estlands första stora  skald som skrev på nationalspråket, Lydia Koidula, som på sin tid, ancira halvan av 1800-talet, också blev en samlande figur  för landet, långt innan det blev en nation. Den estniska lyriken  har alltsedan dess varit förbunden med folkets egen historia  och har från början burits upp av kvinnor.


Enel Melberg


Den våren


Nu kommer dessa vita nätter igen,

då varken himmel hav eller jord

får sova, i mänskobarnens blod

sjuder det, som kol glöder kärleken.


De vita nätternas kedjor av silver,

vattnen kommer från fjärran med sång.

Dofterna har vaknat darrande av inre tvång

i blommornas mjuka famn av silke.


Då glänser stora ögon med en hemlig glöd

och vindarna rör om i mina gyllene lockar -

Vem vävde in mig i dessa drömmar -vem!


Och mina läppar sväller och blir rödrödare

-ingen kommer kunna kyssa bort,

de många kyssar som har mognat på dem.


Avsked


När i din famn stark visshet fick min kropp:

det är ödet som har låtit oss få smaka,

nu finns det ingen väg tillbaka kom

den kyliga kvällen och satte stopp.


O, hängde det på oss, då fanns det hopp:

jag är din kvinna, är din unga brud.

Vi har funnit varandra och ett bud

om ständig närhet mellan oss sätts opp.


Men dödsdömd är ju kyssen på din mun,

nu faller armens bojor från min bröstkorg

och lystna läppar lossnar om en stund


och mellan oss finns avskedets tunga sorg.

Vi håller ännu fast varandras händer

som inför en resa till fjärran länder.


I syrenernas tid


Häggens flingor har redan sagt farväl

men bakom huset blånar varje buske,

alla knoppar brister ut av rena lusten:

syrenernas tid är här.


Och om nätterna får jag inte en blund:

som en ässja glöder hjärtats städ -

Syreneras tid är här!

Hur kan jag sitta still en sådan stund!


Men du är inte här -varför är dagen

då så full av blåblodiga blomsterhängen?

Varför är natten så frikostigt ljus


och sänder dessa dofter runtom sängen?

Så svårt att ensam bära all skönheten,

för du är inte här, så att jag kan ge dig den.


Blodsmakt


Aldrig var livet så blodigt, aldrig så fast i dödens grepp:

helvetet kokade över från underjorden och släckte himlen.

Döden klampade omkring, stöddig, matglad, tog stora tuggor,

miljoner unga tog han med sig på sitt hemska skepp.


De dödas blodiga kransar vissnar vid bergens fot,

som tak över ett fårruttnat bröst seglar korpens vinge,

likens gula ben ledsnar i dalarnas skuggor.

Leriga fågelnäbbar bökar i en bärblå läpp.


Över vaxrosstelheten står stjärnorna, över sörjan.

För varje stupad bugar sig vinden dock,

följd av klagan, som saknar ände, har ingen början,

breder över var och en sin breda uppburrade rock.


Bakom Gud har änglarna suckande fallit ner:

de sörjer allt ungt blod som måste rinna

och redan når himlen. De vänder sig sorgset om och ser

hur deras stelnade vingar får en rosa hinna.


A rebours


Och så har det alltid varit och så skall det väl alltid förbli:

Jag får ingen sömn, ingen frid, ingen frid, ingen frid.


Jag dricker glädje, men något i mig vill ändå lida,

det är listigare än jag: ur lyckan silar det bara fram pina.


När alla ljus har tänts hos mig som vid en helg, som till en fest,

då flammar det upp en brand, får en häftig förintelse, det vore bäst!


En drift att häftigt kasta sig i någons armar som i en rosenhäck,

får att bli rispad av taggar i blomsterregnet, trotsig, vild och käck.


I en sötsliskig, fadd lycka, fylld av självföraktets lidelse,

blandar jag en giftbägare skummande av hundratals tvivel.


Och mitt i en rosig stämning river jag av den som en rutten tråd

och drar mig undan i kolsvart glödande, slutna, dunkla vrår.


Att lättsinnigt tacka nej till fester, får att bli fattig och fri,

försaka krims-krams, säga nej till alla gåvor, och stolt förbli.


Och smycka sig med stolthet så skinande blank av ingenting.

Och kasta bort dagar och nätter på att skratta åt allt omkring.


Och känna lust och vifta bort den och inte dricka först

ur bägaren, att vända ryggen till, bli ensam och dö av törst.


Rop om hjälp


O, Herre, kom ner, bli till människa!

Du leder oss alltför högt uppifrån. O, kom ner och se

hur ungt blod blir förspillt. O, bejaka inte

sådana rasande slakter. Dödens rike är ditt rike.

Kom själv. Varför sänder du solstrålar och vår

på svärdens stål,

som just har borrat i en broders inre?

Alltför högt uppifrån har du beskådat våra bedrifter.

O, Herre, kom ner, bli till människa!


Här finns mycket att göra: Varje själ väntar dig,

o, kom! Tala själv ifrån tribunen,

för våra profeter här är inte så vältaliga

och livet är så kort: varje timme -står inför döden.

Gå igenom frontlinjerna, och stig från krigszonerna

in i hemmen, där hungersnaran är hårt tvinnad.

Sitt på de sårades sängkant.

Din blick som rannsakar hjärtan och njurar,

varför är den sluten nu? Eller har den mattats

på dig, gamle Gud? Rädda de förslöade sinnena!

Sista tiden är inne: Varje själ väntar dig.


O, Herre, kom ner, förbarma dig!

Slå oss med godhet och gjut en gång storsint

nåd över oss. O, trampa inte

människosläktet ner i farsotsdyn som flugor.

Genom mina läppar ropar miljoners läppar till dig,

Tunga klagovindar stiger mot din tron,

o, Herre, kom ner, förbarma dig!


I benkammaren


Vinden gnager ner äpplena från trädet, spottar dem i gräset mig

spottar kvällen ut i den lurande faran.


Dagen holkades ur och blev nattens tryckande grotta,

en tummelplats för spöken och synvillor.


Hela världen är som befolkad av kadaver,

och vem manade fram denna beniga hand


som bläddrar bland förgångna dagar i en förkalkad bok

och pekar framåt på tomma, tafatta blad?


-Som om alla hade dött och jag blev ensam:

bakifrån, från sidan och framifrån trycker väggen på.


Och jag ser in i mig själv-grinar inte där i bröstets kista

själens nerblodade grimas emot mig?


Och ljudlösheten, den dånar som en våg. Men

ändå har min tystnad liksom kallat fram någon.


Jag böjer mig, jag stretar inte emot mer:

en gång måste man ändå träda över sig själv.


Ensam med mig själv


Skam löst mot rutan trycker sig

natten, spöklik, naken, månlös,

och jag har åter lämnats ensam

och ställts ansikte mot ansikte med mig själv.


Ha, ha, där är du! Och dina vingars vithet

har sölats ner med dy, i din blick finns svärdets hårdhet.


Din duk på bröstet har slitits sönder,

dina fötter är leriga och blodiga.


Din källrena klänning har blivit besudlad:

och det är mitt eget fel, mitt eget fel.


Min fiende, min vän, förlåt:

vi är försvurna till varandra, du och jag.


Och det skär till i mig, jag börjar tycka synd om mig-dig:

du sanning, jag - överkluddad falskhet!


Hemsjuka


När kvällen samlar samman mig från dagen:

rycker hand ur hand, fötterna från stigens sand,

ögonen ur boken, alla lemmar från den sorgsna timmen,

hämtar hem solen som en liten son,


dröjer jag -leken är över-en tom kraftlöshet väntar:

solen föll i skärvor, dagens brokiga glas sprack;

när jag sluter ögat slocknar lampan samt månen

och stjärnorna -hela världen ligger i stoftet.


I den ramponerade hängaren den tomma rockens ruin.

Skon, som hade börjat leva när den bars, dog nyss ifrån foten,

bordet, stolen och kammaren föll samman,

i spillrorna blommar blott den odödliga själen:


Lossnad ur de slappa lemmarna

saligt sorgset på längtans pir,

befriad ur det timligas sjuka grepp;

i evighetens grönska slår den ut-ett vitt hänge.


Den sömnlösas sång


Svarta skuggor runtom dörrar,

oxarna har slutat plöja,

nu kan vilan inte dröja.

Äta, dricka, så till sängs,

snart har sömnen klubbat alla,

snart i alla stugor trängs

träl och få och deras herrar.


Bara mig

tar den ej.

Varför? Åter har det runnit över.

Alla mina oförrätter

flyr jag under dessa nätter,

jagas av en hund,

som runt mig,

bakom, framför

hela tiden nafsar,

hoppar, tafsar,

springer, snor.

Skräcken är så stor.


Svarta skuggor runtom dörrar,

hänger där likt sorgeflor.

Sovande i alla hus;

som i kistor i sitt rus.

Om natten ligger alla lik,

liten död åt var och en; ingen

skonas. Bara mig den bryter ej.


Herre slav och boskap sover,

dumma miner, tänder grinar.

En är svept i sidentäcken,

en har snott sig in i halm.

Varje spädbarn, kvinna, man,

var och en av dessa kan

finna sömnen, njuta drömmen.

En har somnat under älskogsrus,

enkelt som vid brasans ljus,

medan munnen diar kyssar.

En har domnat i ett dikes slam;

grus vid halsen, grus i famn.

Om på skeppsdäck eller strand,

egen bädd, i annat land,

på en klippa eller gräsplätt,

alla somnar in så lätt.

Någon sover snodd som stängel,

någon annan likt en ängel.

Även bödeln har fått vilan,

lugnt och stilla, trots att offret än

är varmt, ingen ånger känner han,

trots att blodet inte stelnat än på bilan.


Bara jag får vaka, inte smaka

någon sömn.

Inte ens mot fågelägg har jag begått

ett mord.

Som en tiggerska jag fått

samla smulor ifrån rikas bord.


Jag kan inte sova. Det kan varje barn och få.

Oavbrutet rullar bommen i min väv.


Varför väver ingen

mig en svepeduk?

Varför lägger ingen

lindring i min buk?

Varför är det bara mig,

bara mig man väcker,

bara jag som har fått nej?


Alla andra njuter gott

av den sömnbärssaft i övermått,

som alltid gommens törsteld släcker.

Ingen liten vindil dock

strör vallmoblad uppå

mina matta ögonlock.


Du som straffar, straffa då,

svara bara!

Var göms min sömn, var finns bedövningen?

Skall jag vara

evigt sömnlös, får jag vaka nu igen?


Ständigt törsta får jag,

varför, varför når jag

inte med min tunga eller hand

fram till vallmobägarns ljuva rand?


Munk, soldat och präst,

kung och drottning, man och fru,

alla sover nu som bäst.

Självklart sover Gud,

trinda änglar runt hans tron.

Någon sover stående.


Bara jag,

sömnlös, ständigt gående,

detta sömnens fattighjon,

bara jag av alla visst,

som får lida denna brist.


När jag raglar fram såhär,

våt av snö och slask,

skakad hårt av vindens dask;

benen tyngda ner av blyskor,

runtom vristerna en boja,

kastad ut ur varje koja,

brister nästan bröstet på mig,

utan att det kommer ljud:


har jag fått en skamfläck,

sömnlöshetens märke, kanske hör jag inte hit ...

är jag alls ... en mänska?

Kanske bör jag fara dit

ner i undervattensvärlden

varifrån jag farit vill?

Är jag möjligtvis en näck,

en som tappat vägen, båten blå,

den som borde föra till

landet jag vill nå,

landet under sanden,

där nu spåren suddats väck?

Ingenstans finns vägen ut,

eller räddnings vita bäck.


Kanske vålnad? Är jag det?

När ska detta få ett slut?


Varför gal ej någon tupp?

När ska gryningsljuset rinna upp?

Låt en vidrig varglukt stiga fram ur snåret

för att sätta mig på spåret,

låt nu ulven vifta med sin svans

i ett kärr och dra mig ned!

Jag skulle bara lockas av hans

girigt lystna blick och följa med.


Om en silverkula som

likt en fjäril hastigt kom

susande från ingenstans

riktad mot min famn,

fick jag frid.

Ingenstans finns rum för mig,

ingen vila från min strid,

eller, lilla hund, för dig.


Jag får traska mer och mer,

vandra som en vaksam nattvakt.

Överallt, som i en bula

tickar varje cell i takt;

under pannan, fotens sula,

handlov, hals och bröst,

ända tills jag segnar ner.


Lunka på! En ensam tall:

Grenarna har svepts i rimfrost.

Ut ur molnet sträcks ett stjärnfall.

Även sinnet klarnar upp en stund.


Lunka på! Inte en blund!

Tårepilens sega rot

har fått en snölapp på sin fot.

Här i detta mjuka dun

vill jag trycka ner min panna,

göra mig immun,

släppa taget, och få stanna.


Evighetens vida sömntält

omger mig, som gravsten, tyst.

Ner i detta vita stjärnfålt

vill jag doppa tinningar som bankar,

svalka mina onda tankar.


Tänker ynkligt för mig själv:

Inte säger jag ett knyst,

ingen allmosa begär jag.

Om jag med min mun, mitt hjärta

kunde smälta isens lock,

komma ner,

ner i mullens mjuka svärta,

överlämna dit mitt liv och

inte se tillbaka mer!


Hör du, jycke, hör du sloköra,

det är nog det,

det är nog det

vi har att göra.


Idag


Gröna pumpen står berövad halmens krinolin.

Sparvarnas näbbar är fulla av sentenser.

Full av sunnanvind är kuskens pelerin.

Flugor vaknar mitt bland flätor i frisörens fönster.


Dörren sparkas upp och ungar utan byxor gapar,

ut väller de, ur den mörka svalen, ut i ljuset.

Vintern lång var de i vägen, knuffade runt hela huset,

nu spetsas öron, ögon gnuggas och luften lapas.


En och annan smutsig snöfläck har glömts kvar på gården.

Vid verandan gror syrenen, liksom humlebården.

Under fönstret invid videung, en rosaskaftad klunga,

solar sig en flicka; hon har sjuklig lunga.


Äppelträden står nykalkade och malliga på rad:

dofter, grönska, rodnad, sötma sväller, spritter,

sjuder, samlar sig i stammens ådror, rötters gitter,

jäser, delas; några blir till blommor, andra blad.


Bryggarvagnen far förbi med hiskligt skrammelljud:

drängens förskinn prasslar, hans smorda stövlar trummar.

Om flaskornas hals faller den unga solens brud,

där det kluckar glatt och ölet skakas om och skummar..

Mot mig kommer en poet: svanens längtan i hans bröst,

leende runt munnen, cigaretten i som tröst,


-hej, hej! vinkar han, ärmen kort men stegen långa.

Först av alla känner han att rum och rock har blivit trånga.


Broder, hälsa dina vägar och all din luft från mig

och den lilla fröken som där framme säkert väntar dig,

fågel rödbröst uppå mullen som man nyss har vänt

och det välkänt okända samt det oväntade som är känt.


Den vita fågeln (ballad)


Lyssna, lyssna, hör: vilket brus, hela himlen fylls ut

han kommer igen, han kommer igen, som året förut.


Från Lappland, ja från Lappland, där frosten och pesten bor,

därifrån kommer han och hans svans den är hiskligt stor.


Lyssna! Men av lyssnande kommer man ingenstans -

Titta, ja titta, snart ser man det vita huvudet hans:


Kammen, så röd, som med blod är den smord;

Vita vingar, öppna som grindar över hela vår jord.


Vit är den, väldigt vit, och inte svart är den här,

inte som andra onda fåglar, som kommit med besvär.


Som en blodig yxa drar hans röda kam

en blodröd stig genom molntäcket fram.


Åter breder han ut sina vingars vita flak,

åter kastar han lystna blickar ner på våra tak.


Åter lockar han upp ur vass och snårskog,

allt som finns av orre, snäppa, and och spov.


Genast tystnar deras kutter, älskogskvitter,

och den brokiga skaran, upp den spritter.


Och mittibland dem så ror han, en snövit nojd:

i långa dagar, i långa vita nätter, upp mot norr.


Åter kommer han som förr -mäktig är hans vinges bredd Till

Lappland, till Lappland, fågelflocken nu blir ledd.


*

"Jag är en jägare jag, och säker är jag på handen,

men nu blir det inte mer nån fångst vid stranden.

Därför ska jag ta min bössa och skjuta ner

den vita skurken, så finns han inte mer."


"Å, är din bössa gjord av rönnens kvist,

annars kan man inte ta den, det är visst?"


"Nej, men själv så kan jag skjuta sedan barnsben,

och skjuter ut det svarta ögat uti skallen på den."


"Har du rökt din bössa med en timjanskvist?

Om inte-då får du smaka på hans list."


"Strunt i bössan-själv så är jag skarpskytt ju,

snart så är den lapska höken sprängd itu."


"Har du ätit nattvardsbröd? -hur vågar du rata't!

Annars kommer du inte att ta kål på den satan."


"Gudbevare! .. . min jaktlycka har alltid varit god,

har fällt mången älg som i vägen stod."


"Hand och lycka räcker inte ... har du då en silverkula?

Utan den är inte skottet värt en smula.


En vanlig kula vänder om och du blir till slakt.

Sådan, just sådan är den fågelns makt."


"Ingen silverkula", sa han, trotsig i sitt sinn,

såg på handen: "Men -jag har en silverring …”


*

För en sekund såg han vad som var sam:

ty denna lilla ring, den var en kärlekspant.


Han mindes en stund i hopp och tro,

ty denna ring, den var en kärleksbro:


Hur logen doftade av kamomill och kumminkvist,

den blonda flickan invid honom, så rörd och tyst.


Hon var så stilla när han han smekte hennes kropp,

så tog hon ringen och trädde på hans fingertopp.

Han såg också hennes ögon, klara, blå som lin -

Ändå tog han ringen-"Segern skall bli min!"


Så laddade han bössan med ringen, ett skott small av -

Hur kunde plötsligt hela bröstet bli till smärtans hav!


Han föll baklänges ner på ängen, ringen i hans lunga,

ur den sipprade så sakteliga blodets röda tunga.


Han dör och sluter ögonen -segern var inte hans ändå!

Över himlens trasor jagar den dödsfåglen segerrikt på.

Med min blick


Med min egen blick bär

jag himlen ifrån stranden dit bort;

samlar avståndet att bli

brus över bröstets begär.

Plötsligt är plågan förbi.

Månen täcker våndan i mig.

Stjärnan i ögat -under mitt ögonlock

bär jag den till bädden åt dig.


Föräldralös (ballad)


Invid sjö, tryckt i jord

hukar huset, sidan i vågskvalp

mot taket ekar,

måsar vid tröskeln står.


Kvällning och hopens glåpord

haglar när hon går förbi,

glopar står där och pekar;

stackarn hämtar sitt får.


Hon håller andan, stum.

Gråter och låter små tår

svalkas i havets skum,

flätar ax av sitt hår.


Kallar så tärnan, ropas ett namn?

Månen strör guldsand i vattnets famn

-vägen både så ljus och så mörk däri höljeglitter

om halsen hon får ...


Invid sjö, tryckt i jord

hukar huset, sidan i,

vågskvalp mot taket ekar,

tårar till tröskeln når.


Delila


Du kryper i min famn så mätt på dåd

och sover redan, trots att jag vill mer det

är andras åkrar som du åter har bränt ner?

Trehundra rävar -vilket bål!


Jag såg hur du bröstade dig för varje lågaNu

klipper jag bort lockar ur ditt hår.

Ha! Det är inga löpska hyndor som får

lust till nakna nackar -nu krymper din förmåga!


Likt lodjurshonan får jag blodad tand:

Vems blickar håller du i sömnens land,

vad döljer läppens amorbåge där du ler?


Din muskelkraft har blivit matt,

nu trampar jag runt i testarna så glatt.

Seså, städa undan bocken, filistéer!


Järtecken


Och åter stillnar alla bäckar av blod,

och brutna ben och armar växer ihop

och nedrasade hus byggs upp igen.


Fosforgyllene människomärg har gött marken,

där barnen åter löper omkring i gräset.

Av blodströmmarna har det blivit en mängd små blommor,


som plockas av oskyldiga händer. I kammaren

är Kristus på väggen sorgsnare än någonsin: förstenade

brodershjärtan. Blott mödrar sörjer än ibland.


Men vid midanatt -är det inte ett järtecken som ylar?


Hemlandet


Många har passerat här förr,

inte ens deras skugga syns mer;

de som har gått i deras fotspår,

inte ens ormar kan vädra dem.


Stigen är tät av stenarnas möda;

av förlorade liv dallrar myrarna ...

Ändå! Sädeskärvar susar;

axlarna rätar upp sina kapade vingar.


Tyngden av förfädernas steg

stimulerar än fotsulan:

de föll här i jorden för all tid,

den dånar av slagsmål, dåd och smärta.


Julhälsning 1941


Stillsam vandring på en julsnöstig

över detta arma fosterland.

Varje tröskel manar; buga dig,

Varje hus bär sorgeband.


Vredens gnista glöder dock i askan,

smärtan ömmar, sinnets tyngd är svår:

Kan inte känna mig helt renvaskad

när jag på den vita vägen går.


Att det finns så tunga ögonblick,

som kan ligga över en som kistlock!

Om man ändå nådegåvan fick;

om man kunde gjuta tårar dock.


Känner mig som en som bakåt ror:

Ögon inställda på det förflutnabakåt

-ändå ditåt där jag bor. ..

Men de andra-utan hem, förskjutna ...


Ständigt tänker jag på dem som fördes

bort från oss; upp mot himlen når

deras brist-som om också vi berördes

när till bädd och dukat bord vi går!


Stilla suckar jag, mera som en undran,

kan inte tro att det blir sant en gång:

Kommer nånsin vi med våra munnar

kunna stämma upp en glädjesång?


Ljus och mörker smälts ihop i fart,

upp i stjärnor svinner stundens tid.

Solnedgången rymmer gryningsstart.

Natten blir nu plötsligt öppen, vid.


Allt är andakt, allvar, helighet,

silvret smälter på min ögonfrans.

Något drar mig utan att jag vet;

kallar denna stjärna mig nånstans?


Plötsligt känns att deras arma blickar

också vänds mot stjärnorna idag,

vilka mot de fångslade nu nickar.

Deras hälsning, smärtsamt, hör då jag.


Detta är ikväll vår dialog,

tecknen där som lyser-läs, o, läs! -

Tusen munnars tal åt alla som dem såg;

stjärnans glans är varm av andedräkt.


Se, nu krymps det fålt som snön bekläder.

Stjärnorna är språket som vi har,

som om vi på samma gång beträder

vandringsstigen -halva vägen var.


För en stund förstummas frågan: När?

-När? som under tvånget spratt.

Och vi möts på himlavalvet där,

ansikte mot ansikte i denna natt.


Soldatens mor


Dina hårda händer ska du ge mig jag

vill hålla dig, min tappre krigsman,

i kors lägger jag snart mina för dig

för dig och dina vapenbröder, allt jag kan.


Kinden din är nu så manlig så när

du gick, var du en pojke än...

kom, kom bara närmare ändå allvar

har du fått i skog och kärr.


Barnaögon! ... men som om de kände

allt som världen har av hemskt och kallt,

som de visste mer om vad som hände

än de borde -som de visste allt.


Stå där inte stel och stum att skåda

med din mun försluten och sänkt blick.

Livet, Döden -vilken av de båda

har valt ut dig, vilket märke var det du fick?

Vill inte släppa dig ifrån mig än;

men hålla kvar dig vid min barm;

snart får jag korsa händerna igen

och hålla tanken på dig varm.


Verket väger upp din möda, visst;

det skall eftertiden löna dig.

Därtilllägger jag min möda, brist,

så att verket ditt blir skönare.


Jag välsignar dig: Gå dit du skall!

trots att rösten inte längre bär;

jag är ingenting i detta fall vi

får återses -härhemma eller där!


Och du går, snön sveper över dig,

det lättar något i mitt sinne:

som en vit flod för den dig med sig,

den täcker dig som en änglavinge .

. .


Ut ur mina händer slets nu dina,

fuktiga där nyss tårar fallit ned.

Nu korsar jag lugnt mina

för dig och dina vapenbröder med.


Mer än så ryms inte i min dröm.

Nyss rörde jag vid ditt bruna hår som

man hade ryckt mig ur en sömn redan

sopar stormen dina spår ...


Ut i dessa vida snöfält går du,

änglavakt ger jag dig som stöd.

Väntar stilla tills du kommer åter;

med dig har du: seger, frihet, bröd.


Om den väver svepeduken åt dig,

denna väverska av is och snö,

skulle ändå du ju finnas hos mig:

i mitt hjärta kan du inte dö.


Tung morgon


Månens vita fågel flyger redan iväg

och stjärnorna bleknar på himlen;

Under foten växer marken till igen,

ögat har grävt sig ut ur sömnen.


Du spirar fram som en gren på dagens träd,

men stormen drar fram över allt som är krossat,

brakar loss över dig: du går med blicken sänkt,

om du reser dig skall du brytas ner.


Denna gryningstimme är svart-röd och mörk,

hårdare än en sten i din hand,

och ändå ville du smälta snön

och så några korn i ditt land.


När strålarna klirrar mot fonstrets glas

blir skuggorna allt tyngre.

Rynkorna runt munnen fryser andedräkten till is

och det är inåt som du skriker ...


Att solen lyser på dig känns nästan som en synd,

att håret och fötterna smeks av ljus:

när andra kvävs av vatten och luft

och det är gråt i alla hus.


En tid av faror har fallit över våra liv -

Vem kan väl värmas upp till glädje idag?

Varje handfull jord -snart på en grav

och våren sölas ner av ondskans dy.


Se, barnen tumlar om i lek

i skenet av maskrosornas gula eld ...

Vad livet är mäktigt men dess följesven,

döden, är mäktigare i denna tid.


I främmande land


O, hör, vad är det som låter där

och kvicknar till av min smärta?

O nej ... o ja ... det fågelkvittret

kommer ju från dungen därhemma.


När jag reste därifrån, så vägen lyste

av asplövens rodnad .. .

Sen dess frågar jag alltid,

och tänker bara: när?


Den tanken blev mitt mål och min väg,

i den har jag tålt den främmande vintern,

när jag sände min stillsamma bön

över is och vatten.


Sitter näktergalen på häggens gren

och drar in sin snara av sång?

O nej ... o ja: jag hör dig,

mitt hemlands andedräkt.


Den vita timmen


Vita fåglars flykt,

den vid-vida snön av ljusa vingar -

Mälarens vita timme:

Vakna! Vakna upp!


Något har visst försvunnit ror mig

En  gång såg jag de vita

seglens liljor på ett annat sätt,

holmen blänkte annorlunda.

Något har visst försvunnit för mig.


Solens ringande låga.

Men hjärtat är tyst som en kyrkogård,

där den kvävda glädjen i förtid

har begravts levande.


Drömmen brast


Foten har fastnat i vindens snara.

Månen ler likt en dödingsmask -

den släpper mig inte ur sikte.


Nu börjar det-nu börjar det

sorgesamma suset från Mälaren,

som inte är av denna världen.


Där den välkända bron. Där den välkända staden.

Men det är som skulle jag frukta

att en mäktig fiende hann fram.


Stjärnor snöar i mitt hår -

Drömmen brast när timmen slog,

föll som en blombukett ur min famn.


En lärka


Ett blad -genomskinligt som glas.

Solstrålar leker med sanden,

ljusfläckar som äpplen på marken.


En lärka med daggig vinge,

en klingande stjärna på himlen,

i lycksalig sång

förenar den himmel och jord.


Långt borta


Rymden fylls åter av dag.

Jag går i mångfärgat damm

i sviktande gräs,

i ljuset av måsvingar.


I skuggornas tystnad

jublar gula blommor.

Från dämpade, buttra klippor

vågornas sjungande silver.


Allt har en tung skönhet.

Långt borta,

längre än långt borta

finns en förbjuden lycka.


Morgonrodnaden brände


På dagens grymma härd brände

den sprödrosa morgonrodnaden

ner önskningarna till grå aska.


O, dessa långa, tomma vägar!

En fågel föll ner från himlen.

Läpparnas sorg, tyst, var tyst.


Minnenas spegel


Minnenas minne ...

Själen, denna spegel som sett så mycket

dess glas mattas inte än:


som i skuggan av likvaksljus

skakar emot dig sorgedukens

kalla bål.


Vem äger detta ansikte med

de frågande, förstenade tårarna?


I denna nådelöshet ser du

till och med igenom dig själv.


Fönstren står öppna mot stjärnorna


Fönstren står öppna mot stjärnorna,

månen har lämnat gyllene spår

framför dörren.

Natten skiner vit i ljuset

och det svarta avståndet

har den jagat bort härifrån.


Stilla, stilla, tyst som suckar

kuttrar vindens duva.


Fönstren står öppna mot stjärnorna.

Månen står på tröskeln.


Någonstans


Över en enslig stig

går jag halvt hukande,

med ögonen ständigt vända

mot tidens ilande visare.


Vid sidan av min ensliga stig

fryser en sista blomma.

lyckan och tiden faller för dödens lie

någonstans, någonstans ...


Någonstans väntar ett hus -

Minns, glöm det aldrig!

Härda ut, du som lider,

någonstans väntar ett land ...


Någonstans väntar ett hus,

Någonstans väntar ett landHärda

ut, du som lider:

du blir aldrig kvitt dem.


Midsommarnatt


Var slutar dagen, var börjar natten?

Vid midsommar håller de varandras blick,

bundna av ett silverband,

tänds dagen vid nattens mun.


Björken är daggig, diger av doft-

Hur  kunde allt komma ändå! ...

Jag är för svag för att kunna ta del

av allt, svagare än en blomma.


Trädet fortsätter att klinga som en klocka:

fågeln somnade med sång i sin näbb Men

för oss är smaken av midsommarfröjden

tyngre än för andra.


En syn


Jag är tillbaka. Känslan av återseende

slår emot mig från den kända poppelraden.

Redan syns det vita huset bland tallarna ...

Är det verkligt eller är det en lycklig dröm?


Där är ju den låga, slitna grinden, där

ser jag fågelspår på vägen. Så knarrar den

gyllene sanden tyst under mina steg. Jag ser dörren:

vinranksbågen som leder in i lyckans hem.


Och runt trappan kryper indiankrassen

och kastar sin brandgula eld över mina skor.

Det stiger åt huvudet. Jag glöder: var och när

fanns det nånsin en så trogen och väntande plats!


Där doftar lind och här svarta vinbär

och genom den täta busken störtar en fågel;

av glädje brister sångtråden i dess strupe ...

Varenda rosenknopp har väntat på mig!


Framför mig på stentrappan fladdrar en skuggfläck.

Jag stiger in i den. Denna tillflykt som

en gång slöt sig runt kropp och själ,

nu har den fått ett lager av helgdagsguld.


Och darrande lägger jag min hand

på klinkan. Så stilla, så dunkelt rummet är ...

Först ser mina ögon ingenting,

jag bara känner hur de tyngs av heta tårar.


Jag går vidare. Allt gammalt är så nytt.

Där väntar det dukade bordet.

Jag bryter ett stycke bröd. Här är min mors kopp!

Jag dricker och sänker tacksamt blicken.


Tafatt av tacksamhet går jag från rum till rum.

I hyllorna står böckerna på rad,

jag drar ut Böckernas Bok-

Ur den strömmar välsignelse från mor och far.


Den gamla klockan slår tyst, som om min bror kallade.

En varm, vänlig frid. Min egen säng väntar.

Jag är inte längre rädd. Känner mig som

ett barn, som blivit trött av dagens lek.


Länge gick jag med döden som följesven.

Nu är jag hemma. Kammaren börjar lysa

av den stora månen. Som om den var full av änglar,

som tar emot min tacksamhet.


Jag är hemma. Ingenting annat tänker jag

när jag full av andakt faller i sömn.

Jag somnar i skydd av en julgran

som tindrar allt mer och mer i mina drömmar.


Vision


En sista fjäril av kvällssol på skuldran än,

nu väntar hon morgonens nykterhet och bot.

Hon själv var alltid sitt största hot N

u isar tystnaden alla missljud igen.


Så att hon kan stryka munnen ren och bar

från dess lågor av tryckande ljudlöshet:

så att läpparna skall ha kylans friskhet,

när hon ger sitt enda giltiga svar.


Hon ser: i en ökens svarta töcken,

har vita vingar slagits upp som tält,

änglar på knä under gnistrande tak som mattas:


Vilket våldsamt -barmhärtigt tecken!

Allt hon rörde brände handen, allt har fällt

ner henne. Kan något återigen fattas? ...


Och en stjärna föll


Så oförskämt ny är den gamla månen Men

allt som inte går att vinna tillbaka!


O, min förlorade stad, min förlorade stad som

jag söker och har sökt, var jag än var.


Den som har kommit överens med det omöjliga,

var finns hennes plats? Hennes plats finns var?


Är allt skugga och myt? Ren yta blott? -

Ändå väckte mig en fågel i strupen.


Och nu föll en stjärna och mitt hjärta tog eld:

Vad lämnas kvar ... vad tar jorden tillbaka?


Är det tomhet jag griper? O nej då, nej:

Än är det viktiga kvar -kvar är att dö.


Dessa hästar ...


Denna sviktande balanslösa känsla

mellan det sista regnet och den forsta snön.


Nu minns jag: när yggdrasil faller,

då dör varje mänska, blomma och djur.


När jag inte förstod eller kunde glömma det

tog jag och läste i Boken


om dessa hästar ... hästarna på Patmosdär

blir du vägd du liderliga Jesabel,


när basunerna dånar ur änglarnas mun,

och stjärnorna faller som fikon ur trädet.


Jag slöt ögonen och Boken:

Det stora svaret låter sig inte gripas.


I gränsland 1


Så lågornas fradgande skum

än flammar i solnedgången som lyser!

Vallmorna står med öppen mun.

Dagarna svalnar inte ens mot kvällen.

De uppsvällda trädtopparna hyser

häxkvastarnas svarta nystan.


Vad väser i snårets mörka rum?

Som ett spädbarn jollrar en fågel.

I vilket gränsland smyger min foraning fram?

Ormkungens röda kam.

Den grå skuggan av en odört.

Kabbelekans hetsigt gula färg.


Över oss drog stormiga strider!

Kvar finns den kvävande stanken.

Det kom en tid, en annan, en tredje,

all tid emellan var bedrägligt ny.

Tiden står emot alla tider ...


Den sista fågeln, vad ställer den för fråga?

Jag har redan gett alla svar.

Svart i min mun: ordlöshetens låga.


I gränsland 2


N u tickar klockan tystare

och avståndet är närmare,

än den domnade känslan i mitt bröst.

Under aklejrutan gömmer jorden

ett otal sorger av alla slag

mitt i den ur-eviga sömnen.


Bekymmer och bär har fallit till marken.

Trädgården gömmer blott skuggor.

Månstrålar knastrar i trädet.

Redan skingras molnens sus.

Upp far vattenfåglarnas vindkast,

vattenfåglarnas vita vind.


Klockan tickar tystare på armen.

Allt avstånd är närmare,

än den domnade känslan i mitt bröst.

Nu hav, du vattnens vatten,

har alla mina tankar tillsammans

blivit till skum i din ro.


Sista kvällar 1


Vid tröskeln glimmar höstblommor gult.

Dagen sjunker i kvällshimlens jubel.

Illavarslande retas en hackspett nånstans.

En stig går till havet - och gåtan.


Så vattengnistorna stänkte och yrde,

när det grymma havet röt med fradgande mun.

Nu ligger blå fuktighet i dagsvarm buske

och sömnigt gräs svalnar i kvällens skugga.


Nyponen rodnar med spetsade öron,

och vågorna gurglar i ådrigt baktråg.

Heta drömmar har jäst över och gått till spillo.

Vinden slaknar i den gröna luften.


En våg kommer tyst, den andra tystare,

ännu tystare stelnar stjärnornas sus. -

Kan en eremit i öknen vara mer ensam

än ett människobarn i andakt inför denna frid.



Sista kvällar 2


En mjukvingad fågel slår sig ner

för natten i det strävhåriga snåret.

Dödsvallmon blir tyngre inför natten.

En smula av livets bröd -återfunnen.


En bunt vattenväxter slokar mot en sten.

Vad susar så? Blott minuternas regn.

Vinden dalar från träden. Blir till ingenting.

Jag går jämfota stelt som en skyltdocka.


Den dalande solen ger gräset ett skärt skimmer.

Dagen faller ner i sanden. Framkallade ur skendöden

står mina gamla tvångstankar ristade i hjärnbarken

som urgamla tecken på en gravkammarvägg.



Svart vind


Svart vind, svart vind över Mälaren,

fylld av sjöfåglars ljus.

O tankar så mångskiftande:

anar jag, som en darrande manet,

början på dess illavarslande sus?


Svart vind, svart vind över klipporna:

en blomma skakar i det sträva gräset.

Så få har dagarna blivit av så många kommer

den nu, den allra strängaste,

den orättfärdiga rättegången? ...


Svart vind, svart vind. En isängels angrepp.

Dess skugga brinner på min skuldra.

Vingsvärden stryker min midja från

Nätternas natt, utan glans,

vad bådar dess ordlösa klang?



Litteratur


På svenska

Vigilia, dikter i urval, 1963, i tolkning av Ivar Grunthal och


Ilmar Laaban

Himlafärd. Legend, 1963, i översättning av Silvia Airik-Priuhka

Våra sånger fick vi med oss. I2 estniska kvinnliga poeter. Urval


och översättning av Silvia Airik-Priuhka, Stockholm 1983


Marie Under utgav 13 diktsamlingar och ett antal egna översättningar  (hon har bland annat översatt Ibsens Peer Gynt,

Maeterlincks Fågel blå och Pär Lagerkvists Barrabas samt tysk  lyrik). Hon finns översatt till tyska, engelsa, finska, ungerska,

ryska med flera språk.


Estnisk poesi från ellerströms


Betti Alver Historien om den vita kråkan

Marie Under Gnistor i askan Hella Wuolijoki Sången om kriget  fs 2007

Kalju Kruusa Mötesvis

Jurgen Rooste Presidenten bor nånstans i närheten

Doris Kareva Tidens gestalt

Doris Kareva Nådatid

Estniska ballader: Tolv estniska folksånger

Ilmar Laaban Palingarderomb

Ivar Ivask Baltiska elegier


ellerströms förlag  Fredsgatan 6

222 20 Lund

046-32 32 95

info@ ellerstrams. se

www.ellerstroms.se