När den estniska konsten ännu blomstrade i sitt fria hemland hyste många av dess ledande krafter en stark önskan att få deltaga i en representativ utställning i Sverige. Tanken var ett led i den strävan efter kontakt med svensk kultur, som besjälade vida kretsar av det estniska folket.

Liksom andra nationers konst är också den estniska ett uttryck för landets kynne, traditioner, erfarenheter och livssyn, och det var i medvetande härom, som den estniska konstens målsmän hoppades på intresse och sympati i vårt land. Estland fick emellertid annat att tänka på än att samla det yppersta av sin konst för gästbesök i främmande land. De politiska och krigiska händelserna drabbade med hela sin tyngd det lilla folket och krossade grundvalarna för dess existens. Konsten blev hemlös och det är som flyktingar några av dess utövare funnit en fristad i vårt land.

När de estniska konstnärerna nu ändock åstadkommit en utställning i Sverige, så har den inte blivit sådan man hoppades 1939. De stora verk man var stolt över, äro ej tillgängliga, de historiska förutsättningarna kunna knappast antydas och många av den estniska konstens bästa krafter kunna ej representeras.

Men det är ej heller någon paradutställning med nationellt propagandasyfte, som man strävat efter att åstadkomma. Med yttersta ansträngning och under för en konstnär prövande förhållanden har en liten skara hängivna estniska målare, grafiker och bildhuggare samlat sig till en utställning för att visa att den konst de ägnat sitt liv ej är död.

Den estniska konsten har inte några gamla anor. Ännu under 1800-talet voro de flesta av målare och bildhuggare i Estland tyskar. Några av dessa i Estland födda och uppfostrade konstnärer vunno berömdhet. Karl Timoleon von Neff (1805-76) blev en uppburen målare i S :t Petersburg och beundrades för sina med correggiansk sötma utförda kompositioner och sentimentala genremotiv. Eduard von Gebhardt (1838-1925), prästson från mellersta Estland, gjorde sig ett namn i diisseldorfmåleriets historia genom sina religiösa bilder, vilka byggde på realistiskt gjorda studier av estnisk allmoge.

De estniska konstnärer, som trots de politiska och sociala skrankorna förmådde bryta sig en bana under 1800-talet, anslöto sig till den akademiskt betonade konsten i S :t Petersburg. Sin nationella egenart sökte de visa genom att välja motiv från hembygden.

Den förste mera betydande målaren av estnisk börd var Johan Köler (1826-99) . Han gjorde karriär i den ryska huvudstaden och blev tsarens hovmålare, men han förblev sitt liv igenom samtidigt estnisk patriot. En liknande bana följde bildhuggarna August Weizenberg (1837-1921) och Amandus Adamson (1855-1929), vilka genom skicklighet och energi vunno framgång i Ryssland. Den förre ägnade sin svala klassicism bland annat åt estniska sagogestalter, och den sistnämnde, som representerade en glatt salongsrealism av fransk skolning, levde länge nog för att få  resa de första frihetsmonumenten på Estlands jord.

Efter studier i Düsseldorf lade tre estniska målare, Tönis Grenzstein (1863-1916), Paul Raud (1865-1930) och Ants Laikmaa (1866-1942) grunden till ett realistiskt måleri på inhemsk folklig grund. Den förre målade trohjärtade och solida porträtt, under det att de båda sistnämnda, vid sidan av gedigen människoskildring, även utförde landskap och kompositioner, som vittna om inflytande från moderna västeuropeiska konstriktningar. Särskilt genom sin lärareverksamhet blev Laikmaa av  stor betydelse för den yngre generationen av estniska

målare.

Den som gav det mest monumentala uttrycket för den estniska konstens självhävdelse var Kristjan Raud (1865-1943). Han fann stoff för sin bildfantasi i den episka folktraditionen. I stora kolteckningar tolkade han sagohjälten Kalvipoegs liv och bragder. Men han har också framställt estniska landskap och bondstugu interiörer i en mäktig och suggestiv form. Rauds egenartat stiliserade konst är ett barn av den nationella romantiken och har hämtat näring ur den estniska folkkonsten, men den är även i sin konstfulla form påverkad av den dekorativtlitterära art nouveau, som odlades i kretsen kring tidskriften "Konstvärlden" i S:t Petersburg under seklets första decennium.

I början av 1900-talet hade den estniska kulturen hunnit växa sig stark. En skara unga diktare, målare och vetenskapsmän formulerade ett nationellt och liberalt kulturprogram, som fick stor betydelse även för konsten. Man sökte nya kontakter och strävade att ersätta de dominerande tysk-ryska inflytandena med anknytning till Frankrike, Finland och Skandinavien. Den första estniska konstutställningen hölls

1906 och andra följde slag i slag. Den förste målare, som sökte realisera det nya programmet, var Konrad Mägi (1878-1925). Hans måleri påverkades till en början av de franska impressionisterna, av Cezanne och Signac, men när han senare vistades i Norge (1908-10) mottog han även impulser från nordisk stämningskonst. I sin tidigare produktion gav Mägi uttryck åt en dekorativ fin-de-siecle-symbolism, men när han 1912 återvände till hemlandet tolkade han det estniska landskapet med nya uttrycksmedel. Med en mättad, ädelstenslysande färg skildrar han de sydestniska kullarna och dalarna med deras blänkande blå sjöar på bottnen eller också målar han med ett skimrande fläckmaner det starka solljuset över ÖselR vita blommande stränder. Mägis senare produktion utvecklades i anslutning  till franska intryck i en mera expressionistisk riktning.

Delvis parallell med Mägis bana löpte Nikolai Triiks (1884-1940). Hans landskapskonst präglas av en dynamisk faktur och dunkelt glödande färg. Sin största insats gjorde han dock genom sina porträtt av den estniska eliten - politiker, forskare, diktare och socialt arbetande kvinnor.

Den politiska självständigheten medförde ett storartat uppsving på konstlivets område. Dörrarna mot världen slogs upp på vid gavel; för första gången var esten herre i sitt eget hus.

De unga konstnärerna få luft under vingarna och berusas av de starka intrycken i Tyskland, Frankrike och Italien. Till de ledande i denna generation hörde A. Vabbe (f.1892), som genom djärva, kubistiskt betonade kompositioner bröt en bräsch i akademismens front. Många av de unga estniska konstnärerna slogo sig ned i Paris. Till dem hörde bildhuggaren, sedermera grafikern Eduard Wiiralt (f.1898). Han gjorde sig ett namn i världsstaden genom sin utomordentliga teknik men också genom sin bisarra bildfantasi och sin utpräglat plastiska formgivning.

Hans tidigare produktion kännetecknas av en spirituell men illusionsfri kulturpessimism, som endast värmes av ömheten för kvinna och barn. Sedan han vid det andra världskrigets utbrott återvänt till hemlandet, har en förnyad känsla av samhörighet med bygd och folk givit Wiiralts konst ett mera harmoniskt, stundom av nationellt patos fyllt innehåll.

Man vill gärna hoppas att denne sällsynt fängslande grafiker nu på svensk mark skall äga kraft att hålla sin konst levande.

Vid sidan av Wiiralt må även några andra grafiker nämnas. H. Talvik företräder i sina religiöst färgade blad en spröd mysticism, som närmar sig det abstrakta. En mera verklighetsbetonad konst odlar han i sitt måleri. Träsnittskonsten och etsningen nådde mycket högt i Estland och företrädes av ett flertal begåvade konstnärer såsom Hando Mugasto (1907-37), Arkadio Laigo (1901-44), Aino Bach (f.1901), Pehap o.a.

Bland de målare, som på 20-talet fängslades av kubismen märkas Jaan Vahtra (f.1882) och Eduard Ole (f.1898). Båda frångingo efterhand det abstrakta till förmån för en romantiskt färgad verklighetsskildring. Oles porträtt av författare och konstnärer äro frappanta i karakteristiken och ej sällan filmatiskt expressiva i sitt ljusspel.

Den koloristiska linje, som introducerades av Mägi, har fortsatts av bl. a.  Jaan Griinberg (f.1889). Med dunkelt lysande färger och skälvande penseldrag har han givit uttryck åt en lyrisk expressionism, som är besläktad med den västsvenska kolorismen. Av liknande kynne är Kristj an Teder (f.1901), som med en fängslande blandning av naivitet och raffinemang målat praktfulla blombuketter och stadsbilder. Mera elegant är Aleksandcr Bergman-Vardis (f.1901) franskt skolade måleri samt Adamson-Erics (f.1902) blont skimrande, till Renoirs anknytande impressionism. En begåvad målare ägde Estland i Karl Pärsimägi (f.1902), som i en radikal, av Matisse inspirerad färgkonst följ de en starkt personlig linje. Bosatt i Paris  försvann han spårlöst vid det franska sammanbrottet. Med konstnärligt omdöme och koloristisk fantasi representera Karin Luts, Endel Köks och E. Kits den yngre estniska målargenerationen.

Vid sidan av detta av fransk konst påverkade måleri märks en annan riktning, som genom dämpade färger och mera plastisk betonad formgivning gett uttryck för ett vidgat konstnärligt innehåll. Till denna riktning sluter sig Juhan Nõmmik (f.1902) med sina harmoniskt byggda stämningslandskap samt i viss mån även O. Eslon (f.1895) och A. Murakin (f.1892).

Den främste av dessa målare är emellertid Erik Haamer (f.1908). I sina gripande skildringar från Ösel och Runö bygger han vidare på traditionen från Kristjan Rand men med en svepande energi i föredraget, som lärt av modern expressionism.  Färgen pendlar inom ett ganska snävt register och hålles oftast nere i en suggestiv klärobskyr. Stundom bryter dock ljuset fram och modellerar människorna och naturen med subtila medel. Särskilt de motiv från Runö, som Haamer utfört efter sin ankomst till Sverige på grundval av på ort och ställe gjorda studier, fängsla genom ingivelsens styrka och sin levande formkänsla.

Vad bildhuggarkonsten beträffar bröt Jaan Koort (1883-1935) vägen för en modernt sluten form och nådde särskilt i sina huvuden betydande resultat. Vid sidan av honom spelade A. Starkopf, V. Melnik och F. Sannamees en ledande roll. Bland de yngre skulptörerna märkas särskilt Ernst Jöesaar och Salme Riig-Schönberg, vilka nu verka i Sverige.

Sten Karling