En översikt över estlandssvenskarnas historia.

Få vet inte vilka estlandssvenskarna är. Texten ger en kort överblick av estlandssvenskarnas historia. För en estnisk läsare är allt detta sedan länge bekant, nästan var och en kunde tillägga sina preciseringar. För en svensk läsare är översikten nödvändig, utan den skulle mycket bli oförståeligt.

Folket på Gotland förökade sig så mycket  att landet icke förmådde föda dem alla. Då lottades var tredje man bort från Gotland och de fick behålla och föra med sig allt som de ägde ovan jord. De utlottade ville dock ogärna lämna Gotland utan flydde till Torsburgen och slog sig ned där, men de kvarvarande drev bort dem därifrån. Då for de till Fårö och slog sig ned där, men där fick de heller inte stanna kvar utan måste fara till en ö vid Estland som hette Dagö. Där slog de sig ned och byggde en borg.

Denna dramatiska beskrivning är fritt återgiven ur Gutasagan, som inleder Gotlandslagen och är upptecknad på 1200-talet.

Dessförinnan hade säkert den målande skildringen om hur var tredje gotlänning tvingades lämna sin fosterö fortplantats som muntlig tradition under åtskilliga generationer. Klart är hur som helst att Ösel, Dagö och Estlands norra kust redan under vikingatiden utgjorde landmärken för de svenskar som drog i österled.

Arkeologiska fynd visar att svenska kontakter med Estland går tillbaka till 700-talet, (utgrävning i byn Salme på Ösel). Det är 40 begravda i två båtgravar. Mer framträdande bevis om svenskar i Estland härstammar från 1200-talet och då till utvandrare från Öland. En stor del av svenskarna kom på 1300-talet men även senare har svenskar anlänt. Bakgrund och orsaker till den svenska invandringen har väl beskrivits.

Svenskarna var huvudsakligen bosatta på öarna och i kusttrakterna. Deras bosättningsområden var tidigare mera utbredda, men under tidernas lopp har olika faktorer påverkat så att de har minskat. I början av detta sekel fanns det svenskar på Runö, Ormsö, i hela Nuckö socken, i Vippa!, på Rågöarna, i Korkis och på Nargö. På Dagö hade den svenska befolkningen nästan försvunnit i början av detta århundrade. Alla de bofasta svenskarna

inom dessa områden har man börjat kalla estlandssvenskar.

Estlandssvenskarna var vanliga kustbor som huvudsakligen livnärde sig på jordbruk och fiske. Redan vid överflyttningen hade de fått olika privilegier, som oftast stadfästes på nytt då makthavarna växlade. Deras ställning som fria individer var viktig och skilde dem från de estniska bönderna som var livegna. Det var också det förhållandet som gjorde det möjlig att upprätthålla svenskheten i den estniska omgivningen. Kontakterna med fädernelandet var omväxlande intensiva eller svaga, nog täta för att få stöd för den egna svenska identiteten, men tillräckligt glesa för att bevara det egna språkets gammelsvenska ursprung.

I det självständiga Estland (1918-1940) var svenskarna en av de ursprungliga minoriteterna.

De övriga var ryssar, tyskar och judar. Enligt folkräkningen 1934 fanns det 7641 svenskar i Estland, det utgör mindre än 1% av landets samtliga invånare.

Estlandssvenskarna hade 20 egna svenskspråkiga folkskolor, en folkhögskola i Birkas och ett gymnasium i Hapsal. Estland hade länge en mycket liberal minoritetspolitik som på 1930-talet fick drag av påtvingande estnisering.

År 1939 tvingades Estland att ingå en ömsesidig försvarspakt med Sovjetunionen; det s. k. basfördraget. Enligt den överenkommelsen upprättade Sovjet militärbaser på genuint estlandssvenska öar, Odensholm, Stora och Lilla Rågö samt Nargö, invånarna måste lämna sina hemöar.

År 1940 trängde Sovjetarmen in i landet och framtvingade en förändring av Estlands statsskick varefter Estland införlivades med Sovjetunionen. Redan innan föreningen formellt hade genomförts började man genomföra arresteringar, deporteringar till Sibirien och avrättade en stor del av statens ledande personer- statsmän, präster, officerare, ledande affärsmän. Estlandssvenskarna förlorade genom dessa repressalier sina ledande krafter.

22 juni 1941 bröt kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen ut. Många estlandssvenskar mobiliserades i Sovjetarmen, men många lyckades hålla sig gömda. Ödet för de mobiliserade soldaterna var hårt. soldater med en ”ickesovjetisk” nationalitet togs i allmänhet inte ut till fronttjänst. Troligen ansåg man dem vara opålitliga.

Det har sagts att Sverige skulle ha anhållit Sovjetunionen om att mobiliserade svenskar inte skulle skickas till fronten. Stämmer detta så innebar det en björntjänst för svenskarna. Förhållandena i arbetslägren bakom fronten var så ohyggliga att de flesta dog, vid fronten fick man ändå mat och varma kläder. Några svenskar ska ha tagit sig till fronten under falskt namn genom att ta legitimationshandlingar från döda kamrater.

Hösten 1941 förbyttes den sovjetiska ockupationen mot en tysk ockupation. Den tyska överheten var på många sätt mer civiliserad. Invånarna på Nargö, Odensholm och Rågöarna fick återvända till sina hembygder. På alla öarna fanns det redan spår av ödeläggelse. De män som hade lyckats klara sig undan den förra mobiliseringen började man nu kalla in till den tyska armen. Många tyckte det var bättre att fly till Sverige.

Vartefter kriget fortsatte började man inse att tyskarna måste dra sig tillbaka och att sovjetarmén skulle komma tillbaka. Därför försökte man finna möjligheter att flytta över till Sverige. Man lyckades nå fram till en överenskommelse med ockupationsmakten och under åren 1943-44 kunde man föra över flera tusen estlandssvenskar till Sverige.

Till de gårdar som blev tomma förde den tyska ockupationsmakten över nya invånare. Oftast var det estländare från områden i Ryssland som ockuperats av tyskarna. De var ättlingar till de estländare som hade utvandrat till Ryssland på 1800-talet, rysslandsester (eller unionsester efter Sovjetunionen).

Hösten 1944, när sovjetarmen åter trängde in i Estland, fanns det lite över tusen estlandssvenskar kvar. Senare ökade antalet med omkring hundra personer som lyckades komma tillbaka från Ryssland med livet i behåll, en tredjedel av dem som förts dit. Direkt efter kriget kom ett par familjer tillbaka från Sverige. Därefter bröts alla kontakter för närmare tio år.

Alla svenskspråkiga skolor i Estland försvann, alla kvarvarande svenskar måste börja använda estniska. Runt omkring bodde främmande grannar, många var nya invandrare. De nya invånarna på Runö kom från Ösel och Kynö; till Ormsö, Nuckö, Sutlep och Rickul kom ester från Ryssland och nordöstliga Estland. I Vippal hade den svenska bosättningen varit gles, därför kom det ganska få nya invånare och förändringarna blev inte stora. Befolkningen på Odensholm och Nargö fick inte återvända. På Rågöarna bodde en liten grupp civilpersoner fram till 1952, några personer bodde kvar till 1965.

År 1949 påbörjades tvångskollektiviseringen i hela Estland. Argumenten var skräck och deportering av tiotusentals personer till Sibirien. Främst valde man ut framgångsrika bönder och personer vars åsikter gick emot ockupationsmakten. Man avvisade inte heller den hjälp som man fick av angivare. Efter motsvarande repressalier vågade ingen offentligt motsätta sig kollektiviseringen.

De små kolchoser som man i början bildade började man alltefter slå samman till större enheter som till slut kunde omfatta en tidigare kommun eller t.o.m. socken. De estlandssvenska bygderna låg längs stränderna, kustfiske och sjöfart utgjorde grunden i deras tillvaro. Sovjetockupationen innebar slutet för båda. Svenskar fick inte sjöfartstillstånd och pojkar med svensk härkomst togs inte emot i sjöfartsskolor. Hela den strandnära regionen utlystes till förbudszon dit man fick tillträde endast med speciella tillstånd. Stranden stängdes av även för lokalbefolkningen. Även de som bodde hundra meter från stranden fick under årtionden inte gå ner till havet. Sovjetunionens gränsbevakning var ju i verkligheten fångvaktare som hade ansvaret för att ingen invånare i det stora fånglägret Sovjetunionen skulle komma ut.

Minst lika stark var den politiska terrorn. Ändå fanns det perioder med mjukare klimat. Den första perioden kom under 1950-talets andra del. Största delen av dem som fängslats och deporterats under stalintiden kunde återvända hem under den perioden. Nästa smältperiod kom vid mitten av 1960-talet. Händelserna i Tjeckoslovakien 1968 utgjorde slutpunkten för den tiden. Brevväxlingen med Sverige var nästan obefintlig fram till 1955. När de första utlänningarna fick lov att resa till Estland på 1960- talet förblev de estlandssvenska områdena stängda för dem, släktingar kunde man träffa endast i Reval. Dessa restriktioner för utlänningar fanns fram till 1991.

Statistik från de folkräkningar som genomfördes efter kriget publicerades enligt stränga urvalsprinciper. En del av dessa blev hemligstämplade. Uppgifter om antalet svenskar i Estland togs inte fram utan fördes samman med statistik över ”Övriga nationaliteter”. Nu har det varit möjligt att få fram uppgifter från Statistiska centralbyrån över antalet svenskar i olika folkräkningar under sovjettiden:

Antalet svenskar i Estland

                Stad            Land             Summa

1959 ?

1970         242            193                435

1979         117            137                254

1989         168            129                297

År 1989 var svenskarna numerärt den 26 nationalitetsgruppen i storleksordning.

1988 blev man igen medveten om estlandssvenskama. Samma år grundades Samfundet för Estlandssvensk Kultur. Vid samma tidpunkt växte intresset för det svenska språket explosionsartat. Antalet personer som idag talar svenska i Estland, med skiftande språkförmåga, kan vara lika stort som antalet estlandssvenskar tidigare. Detta beror inte enbart på de allt intensivare kontakterna med grannlandet utan även på att Estlands svenskar har återkommit.