Intressant klippt från bloggar!

Sovjetryska och sovjetiska militära flyktingar i ”ryssläger” i den svenska skogen

Skriven av skogsstugan 17 februari 2009

1 Comment 

Vid en skogsröjning i Bergslagen våren 1970 påträffades en rostig tysk soldathjälm mellan några stenar. Namnen sattes aldrig i sina sammanhang, men i skogen fanns en sten som kallades ”Rysstenen”, en väg benämnd ”Ryssvägen” och en korsning ”Rysstorget”. Bara tjugofem år tidigare hade det bott sovjetiska flyktingar här.

Läger var jämnade med marken, men människorna pratade ändå inte om saken. Det fanns flera sådana läger i Sverige – de kallades ”ryssläger”. Under krigsårens var de naturligtvis kända av lokalbefolkningarna. För den svenska allmänheten var och förblev dessa läger okända.

Fortfarande känner de flesta inte till att Sverige mellan oktober 1944 och mars 1946 lämnade ut omkring 2 500 sovjetiska militärer till dåvarande Sovjetunionen. Utlämningarna var länge mörklagda, trots att de svenska myndigheterna betraktade dem som frivilliga hemresor.

Under andra världskriget bodde flera hundra sovjetiska soldater i Bergslagens skogar. De var militärer ur Röda armén som rymt från tyska fångläger i Norge och Finland där de utnyttjats som slavarbetare för att bygga vägar och järnvägar.

När flyktingarna kom till Sverige blev de placerade i förläggningar som till stora delar styrdes av sovjetmakten. De kallades ryssläger och betraktades till och med som sovjetiska områden. Det största av dem fanns i Krampen söder om Skinnskatteberg. Vid vägen mellan Uttersberg och Riddarhyttan finns skyltar mot Krampen och skyltar finns också vid den före detta järnvägsstationen i Krampen och vid Rysstenen. När Krampen tömdes fanns närmare trehundra sovjetsoldater där.

I Skinnskattebergs kommun har läger dessutom funnits i Baggå herrgård och Udden i Baggbron. Närbeläget var Aborrtjärn i södra Dalarna. Övriga kända läger var Byringe och Lissma i Sörmland, Storvreta utanför Uppsala och Hagaström utanför Gävle.

Dessa militärer kallades oriktigt för sovjetryssar – ibland också för enbart ryssar – kanske beroende på den tidens okunnighet om Sovjetunionens geografiska omfattning och de folkslag som bodde där. Röda arméns soldater kom från hela Sovjetunionen och var förutom ryssar också armenier, azerbajdzjaner, georgier, ingusjier, kabardiner, kalmucker, karachover, kazakher, kirgiser, kosacker, moldavier, osseter, samojeder, tatarer, turkmener, ukrainare, uzbeker och vitryssar men också balter, polacker och tyskar.

I dessa mångetniska läger var alla stolta över sitt eget land, område och folk och uppskattade inte att kallas för ryssar. Även om ryska var det påbjudna språket så talades därför också flera andra språk.

De svenska myndigheterna samarbetade med den sovjetiska legationen i Stockholm. De ville så långt möjligt reducera kontakten mellan lägrens invånare och omvärlden så att flyktingarna inte skulle påverkas av den svenska kulturen. Krampen fridlystes 1944 av länsstyrelsen så att det blev förbjudet för den svenska allmänheten att vistas inom området.

Åtskilliga av sovjetsoldaterna spelade musikinstrument som de till en början lånade av ortsbor, men snart köpte de dragspel, gitarrer och fioler. Det dröjde inte länge förrän de första danserna ordnades, inte bara för människorna vid lägren utan också från de närmaste byarna. Från Storvreta berättas om ortsbornas uppskattning av de vänliga och hjälpsamma sovjetsoldaterna. På kvällarna promenerade de på landsvägen och sjöng sina vemodiga ryska folksånger. Den välsjungande lägerkören i Krampen var sjuttiohövdad och fick småningom också balalajkor. Att sovjetlägren blev träffpunkter i bygden gillades inte av alla …

Embrik Underdal från Norge hade vuxit upp i Sverige nära ett ryssläger i Åkers Styckebruk och där lärt sig att uppskatta den ryska musiken. Senare, i Stockholm lärde han Thomas Lundkvist att spela balalajka och tillsammans startade de 1969 orkestern Södra Bergens Balalajkor.

Stalin ansåg att dessa sovjetiska militärer var förrädare och ville straffa dem med nya arbetsläger eller döden. Det fanns också en allmän uppfattning i bygderna om att ”alla ryssarna hade skjutits när de kom tillbaka till Sovjetunionen”. Riktigt så var det inte …

Vasilij Njeschuro lyckades hålla sig undan och uppenbarade sig  inte förrän 1954 i Gysinge. Först tjugo år senare tog han kontakt med svenska myndigheter och 1974 beviljades han permanent uppehållstillstånd i Sverige.
– Vasilij var livrädd för att bli skickad tillbaka till Sovjetunionen, berättas det.

Några enstaka soldater fick lämna lägren och senare stanna i Sverige; en del av dem anställdes på sågen i Skinnskatteberg, i skogsarbete i Hälsingland, på tegelbruken i Uppland och på cykelfabriken Uppsala.

Om de allra flesta vet vi bara ingenting …

– Vi hörde aldrig mer av dem. De blev alldeles som uppslukade av jorden.

Journalisten Hans Lundgren har i många år sökt och samlat minnen och fakta om lägren och människorna. Boken om Krampen  (2008) och de andra ”rysslägren” i Sverige under andra världskriget är en del av ett stort projekt vid Västmanlands läns museum. Det syftar till att sprida kunskap om en okänd del av svensk samtidshistoria: om de sovjetiska militärflyktingar som togs i förvar i särskilda läger och som senare utlämnades.

Av de miljöer som beskrivs återstår nu endast fragment. Hans Lundgrens bok bygger på möten med människor som minns soldaterna och lägren, på berättelser av några av dem som levde i lägren och på uppgifter som är hämtade från dokument i svenska arkiv. Boken beskriver också hur livet gestaltade sig för dem som lyckades med att stanna i Sverige.

Rysslägren i Sverige och de sovjetiska flyktingarna har tidigare behandlats 1994 i två artiklar i Populär Historia: Utlämnades flyktingar till Sovjet? av Kent Ohlsson (1994a) och Sovjets läger i Sverige av Kenth Olsson (1994b). Ryssdramat i Laggbyn 1944 har beskrivits i Dalarnas Tidningar (2004).

Forskning i arkiv från krigsåren behandlades i en motion till riksdagen 2001 och utrikesministerns svar på interpellation om utlämningen av ryska krigsfångar finns i riksdagens protokoll från den 23 oktober 2001, § 7.

Ny bok ger ljus åt förtigen del av historien behandlades av Lars Gunnarsson i Upsala Nya Tidning (2008) och Hanna Lundquist beskrev hur Flyende ryssar samlades i Hagaström i Arbetarbladet, Gävle, (2008). Kaa Eneberg skildrade Ur den g(l)ömda historien –  När Sverige skickade ryssar till Stalin i Svensk Tidskrift (2009).

Vad jag gjorde under kalla kriget (2)

18 september 2009 av tidenstecken

Jag har sedan barnsben haft en relation till det ryska. I min hemtrakt fanns det under det andra världskriget ett interneringsläger för ryssar som flytt från olika fronter och som hamnat i Sverige.  Jag minns förstås inget av det men i mina föräldrars gamla gästbok ser jag att tre ryska officerare var gäster i vårt hem nyårsaftonen 1943. Wainstain, Moisejev och Teplitzky hette de. Vilket språk som den kvällen talades har jag ingen aning om.  Min mamma som var folkskollärarinna hade i varje fall läst tyska i realskolan och officerarnas judiska namn tyder ju på att de förmodligen kunde kommunicera på jiddish eller  något slags tyska.

Interneringslägret i Byringe utanför Strängnäs var ett av flera liknande läger i Mellansverige. Det hade ingen sträng regim och de ryska internerna fick uppenbarligen umgås  med folket på bygden.

Hur som helst; via en kedja av samband kom detta läger indirekt att påverka mig under slutet av 50-talet (jag får återkomma till hela orsakskedjan någon annan gång). I kombination med det radiolyssnande som jag skildrade i ett tidigare avsnitt om det kalla kriget fick det mig att vilja läsa ryska. I gymnasiet i Strängnäs gick det inte så jag anmälde mig till en kurs vid ett av tidens ledande korrepsondensintitut: NKI-skolan.

Det kom regelbundet studiebrev med posten, man läste och lärde sig ord och grammatik, löste de förelagda uppgifterna och skickade in sitt svar som kom tillbaka med rödfärgade rättelser om man gjort fel. Kursen var utarbetad av fil. mag. Lennart Wikland, lärare vid Kungl. Krigshögskolan (no less), och ett antal 78-varvsskivor följde med där en välartikulerad rysk dam läste upp övningsstyckena. Hon hade ungefär samma djupa och vackert modulerade röst som Moskvaradions hallåkvinnor.

Jag har fortfarande alla studiebreven i inbunden form kvar i bokhyllan och så här lät dialogen i ett av dem:

- Röker, ni Michail Petrovitj? Jag har utmärkta amerikanska cigaretter.

- Nej tack. Jag föredrar att röka pipa. Jag har en underbar, äkta pipa från Bokhara, men ibland röker jag också våra ryska cigaretter.

- Så synd. Jag har verkligen utsökta cigaretter. Hurudan tobak har ni?

- Jag har äkta, bulgarisk tobak. Vi får den från Bulgarien i utbyte mot spannmål. Efter middagen röker jag alltid en pipa.

- Förlåt,  har ni tändstickor?

-Tyvärr inte, men var så god, här är min cigaretttändare.

-Tack.

Rysk cigarettreklam

Detta stycke kunde jag i princip utantill på ryska men någon verklig praktisk nytta av just den vokabulären har jag som icke-rökare knappast haft. Däremot ledde mina studier i ämnet till att jag så småningom som värnpliktig kom att rekryteras till den del av  försvaret som speciellt intresserade sig för eterburen ryska. Det var en del av mitt liv där det kalla kriget verkligen kom nära och påtagligt.

Men till detta får jag återkomma i ett senare avsnitt.

Publicerat i Historia, Internationell politik, Ryssland | 2 kommentarer

2 svar

1. 1.den 20 september 2009 den 17:09 | Svara  gudrun sundqvist
   En mig närstående hittade den lilla tavlan på en av våra
   garderober.
   Isvetkov var också en av de ryssar som fanns i Byringe och jag har den bild han gjorde 1944. Kanske fick våra föräldrar den som gåva. Den föreställer två män som spelar dragspel och balalajka. En ung man och en kvinna dansar och tre flickor står och tittar på. Miljön är en rysk by.
   Bilden är målad på kartong men för att ge kläderna färg har Isvetkov använt stanniolpapper, rött, lila, grönt och gult.
   Storasyster
   
   

2. 2.
   

3. 3.den 20 september 2009 den 18:15 | Svara  tidenstecken
   Jag minns den lilla tavlan och misstänker att den ”stödköptes” till vårt barndomshem. Jag läste någonstans att de ryska internerna kunde finansiera lite extravaganser genom att sälja egenhändigt tillverkade produkter.
   I den trakt i Telemark där vi har vårt norska sommarhus fanns också ett ryskt läger (fast med betydligt hårdare regim eftersom landet var ockuperat av tyskar). Ändå kunde ryssarna genom lokalbefolkningens förmedling sälja en del av sitt hantverk. Vi har bl a en leksaksekipage med häst och vagn som en ryss har gjort. Ett ganska skickligt träsnideri.
   I Krampen i Bergslagen låg ett annat av de svenska rysslägren. Det har skildrats av Hans Lundgren i boken Krampen – ryssläger i Sverige under andra världskriget, utgiven av Västmanlands läns museum (2008).