Ryssläger
Ryssläget Byringe
Den 22 september 1943 kom 60 ryssar till Länna. De hade flytt undan tyska trupper i Estland och undkommit tyska patrullerande fartyg utmed den Baltiska kusten. Ryssarna internerades i ett redan uppbyggt läger vid gården Rönntorp nära Byringe järnvägsstation. Lägret var ursprungligen avsett för ”opålitliga svenskar – subversiva element”, men hade aldrig använts. De intagna åtföljdes senare av ytterligare 104 ryssar som bland annat hade rott över Östersjön. De var alla militärer, från officerare, politruker till manskap, så Byringelägret var ett militärt läger under Försvarsstaben.
Andra ryssläger i Sverige hyste civila flyktingar. Lägret vaktades av totalt 160 soldater som rekryterats inom Kungliga Södermanlands Regementes område. Vaktmanskapet bodde till att börja med i tält. Baracker byggdes upp successivt. Lägerledningen var inackorderad i en flygel på Länna bruk.
Första året innebar internering inom stängsel av taggtråd. Interna intressekonflikter gjorde att lägret senare delades i två delar. Andra året fick de internerade utföra dagsverken vid byggandet av nya Rv 55 genom Länna samt inom skog- och jordbruk . Några jobbade vid Åkers styckebruk. Senare blev det även lättnader under fritid som möjliggjorde besök hos lanthandlare i Länna, fotboll mot Länna GIF, kyrkobesök, schackspel och besök i Stockholm. Dans anordnades varannan onsdag i vaktmanskapets matsal. Musiken svarade bland annat ryssarna för. De hade köpt instrument för den dagpenning de erhöll från sovjetiska ambassaden (50:-/mån) samt för utfört arbete.
Den 10 oktober 1944 upplöstes lägret, varvid 130 ryssar transporterades till Sovjetunionen medan 34 fick stanna kvar i Sverige.
Länna hembygdsförening uppmärksammar den 21 september 2013 platsen för lägret.
Två bilder från svenska ryssläger. Filmbilder från Svenska filminstitutet.
Den siste som berättar om rysslägret i Byringe
Konstatin Arzamasow är den siste att kunna be rätta om "rysslägret" i Byringe. Denna 92-åringing ger en bild av det liv han levde i lägret under åren 1941 till 1944. Ett vittnesmål om en bit svensk samtidshistoria. Han var en av dem som tog ett steg framåt och kom med Folke Bernadottes hjälp att få möjlighet stanna i Sverige. Efter arbetslivet lever han efter 40 år som verktygskonstruktör på Volvo BM ett stilla pensionärsliv i Eskilstuna.
Efter uppväxten i Moskva blev han inkallad 1940. Han fick frist ett år för att kunna avsluta sina studier i teknik. Efter grund utbildningen till officer i marinen skickades han till Baku vid Kaspiska havet för tre månaders praktik.
– Men i juni 1941 gick Hitler in i Sovjetunionen trots sin non aggressionspakten mellan Molotov och Ribbentropp. Läge omedelbart blev det skarpt. Vi skickades till krigslinjen i Östersjön vid Dagö och Ösel. Bara för att tämligen snabbt vara omringade av tyskarna.
Under tre månader blev sedan ständiga luftangrepp från de tyska Stukabombarna mer eller mindre vardag. När inte Messersmittar flög över och skapade oreda med sina smattrande kulsprutor. Något försvar kunde de inte få eftersom tyskarna antingen bombat sönder eller tagit över ryska flygfält.
– Bara att gå ut på kajen och bort en bit för att hämta mat var förenat med livsfara. Flera gånger fick vi kasta oss i skydd för att överleva kulsprutorna. En gång låg vi i ett dike när ammunitionen rev upp gräset omkring oss. En annan gång slängde vi oss ner bland några stora stenar.
Efter att de den 22 september 1941 i skydd av mörkret lyckats skaffa bränsle kunde två torpedbåtar lämna krigets inferno. På en av dem fanns Konstantin.
– Hamnen var bara blod, kroppar, olja och förvridna metallres ter. Tyskarna malde ner oss nästan till sista man. Där fanns 26 000 man, 160 överlevde och en av dem var jag.
– Jag frågade kaptenen vart vi skulle och han svarade bara "Hangö". Eftersom tyskarna fanns där var det ett besynnerligt påstå ende. Då frågade jag inte mer. Men efter att vi kom ut på internationellt vatten bytte vi flagg på fartyget.
Efter ett antal timmar fick de sällskap av spaningsflyg som senare visade sig vara svenskt. Sen möttes de av svenska patrullbåtar som ledde dem fram till jagaren Remus.
– Det var marinsoldater som tog emot marinsoldater. De behandlade oss väl, gav oss choklad och smörgås. Med Remus fördes de till Nynäs hamn och möttes av svensk militär. Nu blev tonen en annan. Efter förplägnad fick de lämna ifrån sig sina uniformer för kemtvätt och sattes själva i bastu. Efter övernattning på ett hotell förde två bussar dem sedan till Rönntorp vid Byringe och lägret med taggtråd.
– Då var vi bara 60, varje båt hade 30 mans besättning. Men efter några dagar kom det ytterligare 100 sovjetiska marinsoldater. De hade inga handflator, det var bara röda köttet. De hade rott från öarna utanför Estland.
Det var knappast någon lyxtillvaro som den svenska försvarsmakten bjöd på vid Byringe. De enkla barackerna stod direkt på marken och saknade i stort sett isolering.
– Krigsvintrarna var ju svinkalla så någon måste alltid sitta eldvakt. Annars hade vi frusit ihjäl. Ändå kunde det vara is på vattenhinken ibland. Komforten bestod av madrasser och kuddar stoppade med halm.
Första tiden bevakades de sovjetiska militärerna av reguljär armé från Strängnäs. Mannar fångarna enligt Konstatin hade god relation till. Sedan övertogs vakten av reservsoldater som mera noggrant gick in för sin uppgift.
– Men vi ville komma ut, inte bara gå instängda bakom taggtråd. Då blev det en överenskommelse att vi skulle få jobba antingen i sko gen eller med vägbygget.
För att hålla kontroll på fångarna sattes en tavla upp vid ingången. På varje spik hängde en metallbricka med ett nummer. En bricka fick de ta med sig ut på morgonen och på kvällen skulle tavlan vara full. I annat fall gick larmet.
– Vi fick en krona per dag för vårt slit medan de svenskar som jobbade med samma sak erhöll tre kronor i daglön. Det var lite orätt vist.
Till saken hör dock att fångarna fick 50 kronor per månad från sov jetmakten i lön. En ersättning som kanske syftade till att "behålla" dem som trogna sitt hemland. Och naturligtvis ett sätt att kräva full insyn i lägret från legationens sida.
– De kom titt och tätt för att be rätta om det fantastiska livet i hem landet och vad som väntade när vi kom hem. Men också om vad som kunde hända om vi inte åkte hem frivilligt.
– Men det fanns också folk i lägret som man var tvungen att vakta sin tunga inför. Det gick inte an att säga något illa om Stalin eller KGB-chefen Beria. Det var svårt att lita på någon.
Ändå ledde de olika strömningarna i lägret till att det delades i A och B med rejält taggtrådsstängsel emellan.
– Vi frös och vi svalt i Byringe. Kanske såg man på oss som en vaktsoldat tyckte. Han menade att det satt ryssar i lägret, de skulle inte behandlas som människor.
Vistelsen i Byringelägret eskalerade 1943 då internerna hunger strejkade. Då lättades det lite på bevakningen och en frizon på tre kilometer upprättades. Där fick de sedan röra sig ganska fritt.
– Men de sydde på en stjärna på våra uniformer för att folk skulle se att vi kom från lägret. Det var ju precis så tyskarna gjorde mot judarna.
Ändå blev det nu ett annat liv för marinsoldaterna. De byggde en dansbana, spelade och sjöng, ordnade en orkester och kunde ta en svängom med lokala damer. Det gick också att ta sig ner till Åkers styckebruk på dans.
När den sovjetiska armén var på väg mot Berlin och krigets utgång var avgjord begärdes militärerna i lägret utlämnade. Det var den 1 oktober 1944.
– Det var en dramatisk dag. Vi ställdes upp på ett långt led inför svensk militär och sovjetiska politruker. På order fick de som ville stanna ta ett steg framåt. Vi var 34 djärva män som tog det steget.
Samtliga som inte valde att åka hem och som det hette "vara med och bygga upp fosterlandet" blev en och en inkallade för tuffa för hör. Samtliga fick av den sovjetiske representanten avskedsordet "för svinn".
– Det var Folke Bernadotte som räddade oss. Utan honom hade det antingen blivit en kula eller Gulag.
Tiden i det nya hemlandet började med att han och de andra förflyttades till Söderlänna, cirka en halv mil från lägret. Där fick de själva bygga baracker för att få tak över huvudet. Jobbet var fortfarande att bygga väg och hugga i skogen.
– I juli 1945 fick jag näsbenet av slaget när sågbladet gick av. Näsan blev hängande och blodet forsade. Då kom biträdande lägerchefen, fanjunkare Weinblad (från Vingåker) och plåstrade upp den på plats. Men han kunde inte ordna taxi åt mig utan jag fick cykla tre kilometer dagen efter och ta tåget till Eskilstuna och lasarettet. Jag har fortfarande sviter efter olyckan.
Så småningom hamnade Konstantin i Eskilstuna och fick jobb på Volvo BM. Som tekniskt utbildad hemma i Moskva kunde han bygga på med ytterligare utbildning och ägnade hela sitt yrkesliv i Sverige åt att konstruera verktyg.
Efter ett kort men tragiskt gifter mål på 40-talet levde han sedan ensam i många år. Jobbade på dagarna och spelade i orkester på nätter och helger.
Det pris han fick betala var sannolikt ganska symtomatiskt för tiden. Det dröjde ända till 1963 innan han fick återvända hem till Moskva, det vill säga tio år efter både Stalins och Berias död.
Två bröder förlorade han i kriget liksom att hans syster miste sin man och blev änka med tre små barn. Sannolikt fanns det knappast någon familj som inte förlorade någon. Kriget tog 28 miljoner liv i Sovjet.
Den 22 september 2012 fanns Konstantin på plats i Byringe. Då reste Länna hembygdsförening en minnessten över lägret. Av en händelse exakt 71 år efter att de båda torpedbåtarna styrde kosan mot Sverige och från kriget. Där berättar han sin andlösa historia.
Byringe ett av många läger
Hanteringen av de ryska, eller rättare sagt sovjetiska, krigsfångarna är knappast den stoltaste delen av landets utrikespolitiska historia. Totalt kom till Sverige cirka 2 500 sovjetiska militärer. De flesta hade rymt från tyska fångläger i Norge eller Finland där de utnyttjades som slavarbetare för att bygga vägar och järnvägar. Merparten av dem skickades hem till ett okänd öde.
Interneringslägret vid gården Rönntorp i närheten av Byringe, mellan Malmköping och Strängnäs, var bara ett av många. Ett fanns vid Lissma i Stockholms län medan an dra hade förlagts till Västmanland, södra Dalarna och Uppland. Byrin gelägret var unikt så tillvida att det bara innehöll uniformerad militär. De hade flytt direkt från strider mot Tyskland och kom därmed att stå under försvarsmaktens bevak ning. Övriga läger tog emot "civila" flyktingar och hamnade under Socialstyrelsen.
Allmänt gick de under namnet ryssläger, vilket kanske var ett ut tryck för vår okunskap om Sovjets omfattning. Den sovjetiska armén bestod förutom ryssar också av armenier, azerbajdzjaner, georgier, ingusjier, kabardiner, kalmucker, karachover, kazakher, kirgisier, kosacker, moldavier, osseter, samojeder, tatarer, turkmener, ukrainare, uzbeker och vitryssar men faktiskt också balter, polacker och tyskar. Denna brygd av soldater fanns det också ett tvärsnitt av i de svenska lägren.
Dessa fanns under tiden 1941 till 1946 och den sovjetiska legationen i Stockholm krävde tämligen omedelbart full insyn i verksamheten och mer eller mindre makt över dem.
Anledningen till att historien om rysslägren varit så lite känd kan ha sin förklaring i att merparten av de handlingar som utväxlades mellan Sverige och Sovjetunionen blixt snabbt hemligstämplades. Det är först under senare år de olika arkiven öppnats så det blivit möjligt att ta del av denna kanske inte ljusaste sida av vår historia.
När det gäller Byringe hade den sovjetiska legationen rika möjlig heter att utöva propaganda för att inte de flydda militärerna skulle försvenskas eller börja tänka i västerländska banor. Det har också i efterhand visat sig att Sovjetstaten betalade den svenska militären för militärernas vistelse i Byringe. Enligt en tidigare hemligstämplad handling från den 5 augusti 1954 bekräftar utrikesdepartementet att de mottagit 428 269 kronor utgörande ersättning för utgifter som svenska myndigheter haft under åren 1941 till 1944 för underhåll av 160 internerade sovjetiska marin soldater.
Den massiva propaganda som Sov jet fick möjlighet att sprida på olika sätt i Byringelägret hjälpte dock inte fullt ut. Där fanns en grupp som helst av allt ville stanna i Sverige, något som förorsakade bråk mellan soldaterna. För att inte detta skulle eskalera i något mer handgripligt beslutade de svenska myndigheterna att helt enkelt dela lägret i två. De som senare kom att söka politiska asyl fick bo för sig själva.
Den sovjetiska legationen reagerade våldsamt på åtgärden och protesterade i samma motto. I ett brev från den 9 augusti 1943 skriver man att de svenska myndigheterna utför ett arbete som har till syfte att framkalla moral-politisk upplösning och sedesförfall bland de i lägret internerade sovjetmatroserna.
De svenska myndigheterna be skylldes också för att ha engagerat en emigrant vid namn Roubetz, att försöka förmå matroserna till förräderi mot sitt fosterland och utlovat att de i så fall ska komma i åtnjutande av olika slags fördelar och privilegier. För samma syften användes även tolken Claesson.
"Samtidigt uppmuntrar tjänstepersonal i Byringe sådana företeelser som fylleri. Det har kommit så långt att de svenska myndigheterna i avdelning B utnämnde till åldermannen i lägret först den moraliskt förfallne och systematiskt alkoholiserade internen Ivanov och sedan denne ställt till en skandal i staden Strängnäs ersatte honom med en annan likaledes förfallen internerad Basukov."
Däremot hade legationen rätt när man protesterade mot att interneringen av Sovjets medborgare skedde med hjälp av taggtrådsstängsel och beväpnad personal medan varken polska eller tyska militärer inte internerades över huvudtaget.
Vartefter kriget vände till Tysklands nackdel blev också tonen från Moskva allt skarpare. Stalin krävde att de som satt i svenska lä ger skulle skeppas hem igen och att intet hårstrå skulle krökas på deras huvuden.
Sanningen var dock en annan. De som flytt sågs som förrädare oavsett skäl till flykten och skulle behandlas som sådana. Men för att gjuta olja på vågorna vidtog de sovjetiska myndigheterna vissa mått och steg.
I Alexander Solzjenitsyns bok Gulagarkipelagen finns en passus om Byringefångarna. Författaren träffade marinlöjtnanten Kardenko i ett läger i Sibirien. För Nobel pristagaren berättade han om hur en grupp fångar som kommit till Gulag från Byringe fick äta upp sig, låta håret växa och kläddes upp mycket prydligt. Sedan fick de åka till Leningrad och träffa västjournalister och berätta att de behandlades mycket väl.
Saken var bara den att alternativet de ställdes inför var "ett stycke bly i nacken". Efter presskonferensen i Leningrad var det sedan snabb transport tillbaka till Stalins arbetsläger.
Från sovjetisk sida krävdes att samtliga av deras medborgare ovillkorligen skulle sändas hem. Alternativet var hot om politiska förvecklingar. Den svenska regeringen tvingades till en diplomatisk balansakt men i slutänden innebar det att merparten av de sovjetiska flyktingarna sändes hem med bör jan i oktober 1944. Bara under november och december transporterades i hemlighet mer än tusen sovjetryska fångar till Sovjet.
Med den svenska regeringens goda minne reste delegater ur den beryktade sovjetiska repatrieringskommissionen runt i Sverige under 1945 och bearbetade de flyktingar som "listats" av den svenska regeringen.
Det sovjetiska repatrierings operationen var minst sagt aggressiv. Med desinformation, hot och allehanda bryska metoder försökte man tvinga flyktingarna att under teckna en förbindelse om att "fri villigt" återvända hem. Om de inte skrev under skulle den svenska regeringen ändå utvisa dem och då väntade hårda straff vid hemkom sten.
De hemvändandens öde är dock okänt. Sannolikt gick det för dem som för de flyktingar västmakterna deporterade. Det innebär i så fall att ett inte obetydligt antal av dem som lämnade Sverige avrättades medan övriga mer eller mindre mangrant hamnade i fångläger, sattes i tvångsarbete eller dömdes till inre exil.
Av de 160 sovjetiska marinkårs soldater som fanns i Byringe fick 34 av dem efter många politiska turer och i en del fall hot stanna i Sverige. Detta enligt ett beslut av Kungl. Maj:t den 11 maj 1945.
Arbete befordrar hälsa och välstånd, brukar det heta. Dock fick de sovjetiska krigsfångarna bara tredjedelen av svenskarna när nya vägen mellan Malmköping och Strängnäs skulle byggas.
Uppställning utanför barackerna i Byringe inför svensk militär. Alla skulle räknas in för att se att troppen var fulltalig.
Källa: Sörmlandsbygden torsdag 28 juni 2012
Hämtat från
https://tidenstecken.wordpress.com/2013/09/22/byringelagret-igen/
Byringelägret igen
22 september 2013 av tidenstecken
Jag har skrivit om det förut: det läger i Byringe utanför Strängnäs där 164 ryska officerare och soldater satt internerade mellan 1941 och 1944. Men nu har jag för första gången varit på själva platsen.
Visst kan man ana historiens vingslag mellan tallkronorna i den sörmländska skogen. Hit kom Sovjetunionens omskrivna ambassadör Aleksandra Kollontaj den 23 februari 1942, en 69-årig elegant dam i grå päls under den kalla 40-talsvintern. På vägen dit måste hon ha passerat bara några meter från det hus där jag låg och sov, bara en dryg månad gammal. För sina internerade landsmän berättade hon om ett besök i ett svenskt häkte 1912 och mot den bakgrunden tyckte hon att de i alla fall hade det rätt bra som inte behövde känna sig ensamma. Dessutom hade de fått tillgång till ryska och ukrainska böcker från självaste Kungliga biblioteket i Stockholm.
Här i skogen satte greve Folke Bernadotte också sin fot bara några år senare i samband med att lägret skulle upplösas och internerna fick ta ställning till om de ville återvända till Sovjetunionen eller stanna kvar i Sverige. 34 djärva män valde det senare alternativet, bland dem Konstantin Arzamasow som nu är 93 år och som självfallet var hedersgäst när Länna Hembygdsförening under lördagen, för andra året i rad, anordnat ”Byringedagen” med bred uppslutning av både svenskar och ryssar.
Jag var alltså på plats. Solen sken mellan trädstammarna och en rysk kör från Stockholm sjöng bitvis vemodiga sånger om Det stora fosterländska kriget. En bit längre bort kunde man köpa piroger och kanelbullar och ett gäng lottor serverade militär ärtsoppa med ostsmörgås. Nog låg det ett skimmer av 40-tal och beredskapstid över nejden. Några av hembygdsföreningens eldsjälar berättade om lägret, svenska blandades med ryska och det doftade svensk skogshöst.
Att detta ryssläger indirekt kom att påverka mitt liv och min världsbild har jag skrivit mer utförligt om i den lilla boken Vägen mellan öst och väst. Därför kändes det dubbelt högtidligt att vara med om den här dagen som påminde om en tid när svallvågorna från världskriget slog in också över en liten Sörmlandssocken.
På vägen till lägret passerade jag förstås Byringe station och den nedlagda järnvägen mellan Läggesta och Eskilstuna. Om den gamla stationen har jag också berättat tidigare. Den är ju numera världsberömd genom Jonas Jonassons roman om hundraåringen som klev ut genom fönstret och lockar till sig en hel del turister sommartid, inte minst från Tyskland.
Nu hittar jag på en rysk sajt på nätet en bild med den gamla vägskylten mot stationen i bakgrunden. Den föreställer kommendanterna för rysslägrets två delar. Politiska motsättningar och bråk mellan ”röda” och ”vita” interner ledde till att man helt enkelt delade upp lägret. Chef för den röda delen var överstelöjtnant Georgij Makarovitj Anisimov (till vänster på bilden) medan den vita sidan leddes av löjtnant Nikolaj Fjodorovitj Basukov (till höger).
Löjtnant Basukov valde att stanna i Sverige. Han var en av fem officerare och soldater som av de sovjetiska myndigheterna anklagades för att ha mördat två politruker i samband med flykten till Sverige. Madame Kollontaj krävde i en not till utrikesminister Günther att de skulle utlämnas till Sovjetunionen för att där ställas inför rätta. Vid den rättegång som följde i Nyköping blev dock samtliga frikända och regeringen beslöt sommaren 1946 att de inte skulle utlämnas till den stalinistiska rättsskipningen.
Basukov hade förstås mött en säker död om han repatrierats till Sovjetunionen. Hans hustru och en dotter fanns i Leningrad och hade överlevt kriget men de sovjetiska myndigheterna meddelade honom lögnaktigt att de omkommit i en tysk bombräd. 1956 försökte samma myndigheter lura hem honom genom att plötsligt låta dottern Ludmila skriva brev till fadern men han var sedan 1952 omgift med en svensk kvinna och lät sig inte lockas tillbaka till det gamla fosterlandet.
I sin tacksamhet mot Sverige valde han att gå in i hemvä
rnet och på bilden nedan står han i en högvaktskur utanför slottet i Stockholm.
Nikolaj Basukov bodde på Lidingö där han dog i mars 1985.
Det finns mycket dramatik i den krigshistoria som de flesta svenskar inte har en aning om.
Källa:Torsten Kälvemarks blogg om allt mellan himmel och jord
20 september 2013
TG-37 uppställning.
Byringe förknippas internationellt med det interneringsläger för ryska soldater mellan 1941 och 1944 .
Mer än 3000 ryssar som flytt från Röda armén hamnade under andra världskriget i Sverige. Några av fångarna hamnade i Byringe, nio kilometer söder om Strängnäs. Män i uniform som kom till Sverige, betraktades som krigsfångar. Enligt folkrätten internerades dessa flyktingar.
Sovjetiska marinsoldater
Den 21 september 1941 på morgonen tog sig två sovjetiska minsvepare med totalt 60 mans besättning in på svenskt farvatten vid Huvudskär. I skydd av mörkret lyckades man ta sig förbi den tyska avspärrningen av de Estniska öarna Dagö och Ösel. De sovjetiska fartygen möttes av den svenska minsveparen Grönskär och sedan togs manskapet ombord på Jagaren Remus och fördes till Nynäshamn för förhör och internering. Efter förhör inkvarterades de anlända in i interneringsanstalten i Stockholm och fördes över nästföljande dag, 22 september 1941, efter desinfektion och sanering, till interneringslägret i Byringe. Samma dag inställdes en svensk stab inkallad av Folke Bernadotte. Ryttmästare Carl Rosenblad var kommendant. En svensk vakttrupp kallades in. Fram till 16 november 1941 kom ytterligare 95 man sovjetisk militär och 9 civilanställda sjövägen till Sverige från Ösel och Dagö som fördes över till Byringelägret, det totala antalet internerade uppgick därmed till 164 man. Den fullt utbyggda svenska vakttruppen utgjordes av 160 man.
Från september 1941 till oktober 1944 var 164 sovjetiska medborgare, 155 militärer och 9 civilanställda internerade i ett läger i Byringe, Länna. Åren 1940-1941 byggdes lägret på Domänverkets mark vid gården Rönntorp av Socialstyrelsen för eventuell internering av svenskar som ansågs opålitliga i den händelse Sverige skulle dras in i det pågående världskriget. Lägret kom inte att användas i detta syfte. När Tyskland i juni 1941 attackerade Sovjetunionen gjordes förberedelser för eventuell internering av sovjetiska militärer som kunde tänkas fly till Sverige. Det tomma lägret i Byringe med ett 20-tal baracker identifierades av Folke Bernadotte som var Interneringsdetaljschef sommaren 1941 som en lämplig plats och som ett led i förberedelserna för eventuell internering av sovjetisk militär omgärdades lägret med ett 3 meter brett i 3 rader och 2 meter högt taggtrådsstängsel.
Byringe, och övriga ”ryssläger” i Sörmland och Västmanland, drevs under översyn från Sovjet, och i slutet av kriget utlämnades 2500 ryska flyktingar till Sovjet och långa straff i Gulag. Mer än 3000 ryska soldater som hamnat i tysk fångenskap lyckades fly till Sverige under åren 1941-43. Här blev de internerade i Sörmländska och Västmanländska läger som svenska regeringen lät helt styras av Sovjetmakten. Under sista halvåret av andra världskriget lämnades 2500 av dessa ryssar ut till Sovjet, alla med hårda straff att vänta. Andra svenska ryssläger hyste flyktingar som var civila.
Lägret vaktades av totalt 160 soldater som hade rekryterats från Kungliga Södermanlands Regemente. Till en början bodde vaktmanskapet i tält, successivt byggdes baracker upp. I en flygel på Länna bruk ackorderades lägerledningen in. Många tillhörde den ryska marinen och hade varit besättning ombord på de ryska krigsfartyg som hade tvingats att lämna den baltiska kusten efter hårda strider kring Dagö och Ösel i samband med det tyska anfallet tidigare under sommaren 1941 mot Sovjetunionen. En del av dem fördes till Gotska Sandön och andra till Nynäshamn. I enlighet med Sveriges neutralitet skulle ryssarna interneras här så länge kriget höll på. Då lägret väl var etablerat fanns det 164 krigsmän av olika rang där, bl a 21 officerare, 8 politruker (politiska kommissarier), 19 mariningenjörer och 51 matroser.
Männen var inte krigsfångar utan lägret var en förvaringsplats under svenskt befäl men den sovjetiska ambassaden hade full insyn och ambassadören Madam Kollontaj kom och hälsade på vid några tillfällen. De internerades sysselsättning var med skogshuggning och vägarbete. De fick en dagpenning som var begränsad för sitt arbete och uppenbarligen också ett visst ekonomiskt stöd från hemlandet via ambassaden. 164 militära sjömän hamnade inte på den svenska kusten av egen vilja, de hade ingen annan utväg. Och trots att de levde i lägret under enkla förhållanden, lyckades de lämna minnet om sig själva inte bara genom de i Byringeområdet byggda vägarna utan även i hjärtat på människorna som de träffat. I samband med att lägret skulle upplösas och internerna fick ta ställning till om de skulle återvända till Sovjetunionen eller stanna kvar i Sverige satte greve Folke Bernadotte sin fot i Lännaskogarna.
Greve Folke Bernadotte
34 modiga män valde att stanna i Sverige, en av dem är den nu år 2013 93-åriga Konstantin Arzamasow. Vid något tillfälle under 1943 fick ryssarna tillstånd att röra sig rätt obehindrat inom en radie på tre kilometer från lägret och de kunde både handla i den lokala affären vid Länna Bruk och umgås med svenskar. Huvuddelen av de internerade blev kvar i Sverige till i oktober 1944 efter ryska påtryckningar repatrierades de. Vad som hände ryssarna efter återkomsten till Sovjetunionen är i många fall inte klart. Ganska omgående likviderades förmodligen några medan andra sändes till GULAG-arkipelagen. ”Att ge en allmän beskrivning av de 164 personers karaktäregenskaper torde höra till det omöjliga, då i detta fallet ingen är den andre lik. Ryssen verkar dock vara godhjärtad och hjälpsam.
Han är som ett stort barn med barnets egenskaper, men han kan också, vilket många exempel givit vid handen, vara grym som ett barn. Han har även något av orientalens list och slughet. De ryska internerades allmänbildning är relativt hög. Ingen finnes som är analfabet. Ett förvånansvärt stort antal av dem äro även intresserade av klassisk litteratur och visa ingående kunskaper i rysk litteraturhistoria.”skrivet av lägrets svenske kommendant, ryttmästare Karl Rosenblad i en rapport till en överordnad 17 augusti 1942.
Mellan 1941-1944 var 164 ryssar/sovjeter internerade i Länna på gården Rönntorp som ligger mellan Strängnäs och Malmköping. Under denna tid fanns det ett 20-tal baracker på platsen och området omgärdades av taggtråd från omvärlden. Hösten 1941 organiserades ett så kallat ”ryssläger vid gården Rönntorp nära Byringe station i Länna socken, där som mest 480 sovjet militärer var internerade, bevakade av svenska ”beredskapsgubbar”. Där hölls från början marinsoldater som anlänt från Estland och senare även soldater som flytt från krigs- fångenskap i Tyskland. En del arbetade i bygdens jordbruk, andra byggde om gamla landsvägen mellan Strängnäs och Malmköping. I lägret förekom konflikter som var hårda och häftiga, ibland även slagsmål som var blodiga, mellan ”röda” och ”vita” ryssar. Det förekom också motsättningar mellan sovjetiska och svenska tjänstemän.
Vägbygge
Toltalt flydde cirka 4000 sovjetsoldater under kriget till Sverige, de flesta från tyskt tvångsarbete i Norge och Finland, och sju olika läger användes vid interneringen. Lägren styrdes i praktiken av tjänstemän från den ryska legationen i Stockholm. I början av oktober 1944 tvingades mer eller mindre drygt hälften av de ryska militärerna att återvända till Sovjet, där en del sändes till arbetsläger som ”landsförrädare” och andra tillbaka till tyska fronten. Den 17 september 1941 ringde telefonen hemma hos Christofer Klasson i Uppsala som var komminister, telefonsamtalet var från Folke Bernadotte som talade om att de hade kommit.
Christofer Klasson kunde komma till Försvarsstaben i Stockholm dagen efter. Greve Bernadotte bekräftade nu, att det var dags: - Vi har uppgift om att en hel flotta är på väg till Sverige. Vi räknar därför med minst 6000 man. Ryssarna som väntades skulle interneras. De fanns ombord på en rysk Östersjöflottilj, som sökt bryta sig ut genom den tyska spärren som fanns vid Kronstadt. Det visade sig att bara ett fåtal lyckats. En radiotelegrafist som hette Ivan Michailov som gifte sig här och kunde stanna, har berättat om allt som hände under de tre veckors långa irrande på norra Östersjön, genom minfält och under ständig eld från tyska flottan och flyget. Två av sex trålare kom fram till den svenska kusten utanför Nynäshamn, man hissade interneringsflaggan.
Inne i Lännaskogarna låg och ligger fortfarande en bondgård vid namn Rönntorp, då ägd och brukad av en bonde vid namn Fritiof Andersson. Runt lägret löpte ett 2 ½ m högt och 3 m brett taggtrådsstängsel. Lägret belystes av strålkastare som var starka och bevakades av vaktmanskap med hundar. En vandrare en höstnatt kunde tro sig ha hamnat i trakten av Buchenhwald. Närmaste kommunikation var tåget som gick från stationen i Byringe. Komminister Klasson som var kunnig i ryska, var utsedd till deras själasörjare. Han har skrivit en utförlig redogörelse. Han sa något ironiskt: ”Det mottagande dessa ryssar fick stod verkligen på höjden av svensk gästfrihet,”skriver han. Stugorna var endast enkla brädskjul. Ryssarna satte upp stuprännor över sängarna mot regnet.
Vakterna var ett 20-tal landstormsgubbar, som också ansvarade för mathållningen. Ingen av dem hade lagat en bit mat i hela sitt liv: det blev olakad spickesill och potatis som var halvkokt till alla mål. Första omgången av internerade ryssar bestod av 140 man. Senare kom flera så att antalet till slut var uppe i 480 man, 140 man var officerare. Registreringen var länge omöjlig, då de inte ville uppge namn av fruktan för att familjen där hemma skulle straffas för att mannen deserterat. Här fanns politruker, politiska kommissarier, hatad av manskapet och rädda för deras hämnd. Cheferna kunde inte besluta något utan att politrukerna godkände det. Det sades att flera av dem dränktes under överfarten, som födelsedagspresent till en populär chef. Snart måste man ordna tre områden som var inhägnade, ett för sovjettrogna, ett för anti-kommunister och ett för dem som begått någon förseelse. Ryske lägerchefen var en överstelöjtnant vid namn Anissimov som även var militärdomare. Om ryssläger livet, vars minne ännu lever i skogarna, berättar den svenske kommissarien, furir J.G. Weijnblad. Bäst minns han avträdessnusket och annorstädes och alla svårigheter han hade att bli åtlydd av hånleende ryska officerare. Där ”vilade en stämning av rotlöshet och dålig lägerdisciplin.”- ”Lita aldrig på en ryss. En regel utan undantag.”
Den sovjetiska legationen bestämde, att alla skulle hållas utan omvärldskontakt. Minister var den kända Alexandra Kollontaj, som umgicks på förtrolig fot med många intellektuella svenskar, hon liksom Folke Bernadotte var flera gånger på besök. Till Byringe kom Sovjetunionens omskrivna ambassadör Aleksandra Kollontaj den 23 februari 1942, hon var en 69-årig elegant dam. För sina landsmän som var internerade berättade hon om ett besök på ett svenskt häkte 1912 och mot denna bakgrund ansåg hon att de hade det bra då de inte behövde känna sig ensamma. Dessutom hade de fått tillgång till ryska och ukrainska böcker från Kungliga biblioteket i Stockholm. Svenskarna följde Genéve-konventionen, som var okänd för Sovjetunionen. Efter ett antal månader beviljades ryssarna permission av svenskarna och fick i sinom tid både resa till Strängnäs, Eskilstuna och Stockholm.
Matfrågan löstes genom köksutbildade ryssar och språksvårigheterna genom att en del snart lärde sig svenska, oftast med pedagogiskt begåvade flickor som lärarinnor. Ryssarna köpte dragspel och grammofoner och ordnade kabaréer och danstillställningar. Följden blev både bröllop och barn, då kriget var slut. Det första halvåret var det strikt internering som gällde men senare lättade restriktionerna något och så småningom blev arbete under bevakning möjlig utanför lägret. Hösten 1942 kunde man att göra utflykter och från sommaren 1943 gavs permissioner på försök och de 9 civilanställda lämnades över till Ryska Legationen för militär inkallelse.
Första året innebar internering inom stängsel av taggtråd. Interna intressekonflikter gjorde att lägret senare delades i två delar. Andra året fick de internerade utföra dagsverken vid byggandet av nya riksväg 55 genom Länna samt inom skogs- och jordbruk. Några arbetade vid Åkers styckebruk. Senare blev det även lättnader under fritiden som möjliggjorde besök hos lanthandlare i Länna, fotboll mot Länna GIF, kyrkobesök, schakspel och Stockholmsbesök. Varannan onsdag anordnades det dans i vaktmanskapets matsal. Bland annat svarade ryssarna för musiken. De hade köpt instrument för den dagpenning på 50 kronor/månad som de erhöll från sovjetiska ambassaden samt för utfört arbete. Politiska motsättningar och bråk mellan ”röda” och ”vita” interner ledde till att man helt enkelt delade upp lägret i två sidor, en ”röd” och en ”vit”. Chef för den röda delen var en överstelöjtnant vid namn Georgij Makarovitj Anisimov medan den vita sidan leddes av löjtnant Nikolaj Fjodorovitj Basukov.
Löjtnant Basukov valde att stanna kvar i Sverige. Han var en av fem officerare och soldater som anklagades av de sovjetiska myndigheterna för att ha mördat två politruker när de flydde till Sverige. I en not till utrikesminister Günther krävde Madam Kollontaj att de skulle lämnas ut till Sovjetunionen för att där ställas inför rätta. Vid den Nyköping rättegång som där på följde blev samtliga frikända från anklagelsen och sommaren 1946 beslöt regeringen att de inte skulle utlämnas till den stalinistiska rättskipningen. Basukov hade säkerligen mött en säker död om han återvänt till Sovjetunionen. Hans hustru och en dotter fanns kvar i Leningrad då de hade överlevt kriget men lögnaktigt meddelade de sovjetiska myndigheterna honom att de i en tysk bombräd omkom. Samma myndighet försökte 1956 lura hem honom genom att plötsligt låta hans dotter Ludmila skriva brev. Då han sedan 1952 var omgift med en svensk kvinna lät han sig inte lockas åter till Sovjet. Han gick med i Hemvärnet och dog i mars 1985.
Sovjet krävde att alla skulle repatrieras. Inför en väntad rysk seger, 10 oktober 1944 kom dagen för avresa. Förhör och påtryckningar och hot från ryska legationstjänstemän. 35 lyckades utverka asyl, resten skickades tillbaka till Sovjetunionen. Många lovade att skriva till nyförvärvade vänner – men ingen hördes någonsin av. Sannolikt försvann de i läger i Sibirien. Av de 164 lägerfångarna valde 34 att inte återvända till andra sidan Östersjön utan stannade kvar i Sverige efter att lägret avvecklades i oktober 1944. Den 10 oktober 1944 upplöstes lägret, varvid 130 ryssar åkte hem till Sovjet medan 34 valde att stanna kvar i Sverige, de flesta bildade familj.
I Sveriges utrikespolitiska historia hör inte hanteringen av de ryska krigsfångarna till den del man kan vara stolt över. Det kom omkring 2500 sovjetiska militärer till Sverige. Många hade rymt från tyska fångläger i Norge eller Finland där de användes som slavarbetare till att bygga vägar och järnvägar. Merparten sändes hem till ett okänt öde. Det finns mycket dramatik i den krigshistoria som många svenskar inte känner till. Interneringslägret vid gården Rönntorp i närheten av Byringe, mellan Malmköping och Strängnäs var bara ett av flera. Det fanns även ett i Stockholms län vid Lissma medan andra var placerade i Västmanland, södra Dalarna och Uppland.
Lägret i Byringe var unikt eftersom det bara innehöll militär som bar uniform. De hade flytt på en gång från striderna mot Tyskland och kom därför att stå under bevakning av försvarsmakten. Andra läger tog emot civila flyktingar och hamnade under Socialstyrelsen. De gick allmänt under namnet ryssläger, vilket bara visar på den okunskap vi besatte om Sovjets omfattning. Den sovjetiska armén bestod utav armenier, azerbajdzjaner, georgier, ingjusier, kabardiner, kalmucker, karachover, kazakher, kirgisier, kosacker, moldavier, osseter, samojeder, tatarer, turkmener, ukrainare, uzbeker och vitryssar därutöver fanns det också balter, polacker och tyskar utöver ryssar. Denna soldat brygd fanns det också ett tvärsnitt av i de svenska lägren.
Andra världskriget 1941
Dessa läger fanns under tiden 1941 till 1946 och den sovjetiska legationen i Stockholm krävde tämligen omedelbart full insyn i verksamheten och mer eller mindre makt över dem. Förklaringen till att historien om rysslägren varit mindre känd är att merparten av handlingarna som utväxlades mellan Sverige och Sovjetunionen snabbt hemligstämplades. När det gällde Byringe hade den sovjetiska legationen många möjligheter att utöva propaganda för att inte de flydda militärerna skulle försvenskas eller börja tänka i västerländska banor. Under senare tid har det även visat sig att Sovjetstaten betalade den svenska militären för militärernas vistelse i Byringe. Enligt en hemligstämplad handling från den 5 augusti 1954 bekräftar utrikesdepartementet att 428269 kronor tagits emot som ersättning för utgifter som svenska myndigheter haft under åren 1941 till 1944 för 160 internerade sovjetiska marinsoldaters underhåll. Den massiva propagandan som Sovjet på olika sätt fick möjlighet att sprida i Byringelägret hjälpte inte fullt ut
Där fanns en grupp som ville stanna kvar i Sverige vilket orsakade bråk mellan soldaterna. För att detta inte skulle utmynna i något mera handgripligt beslutade de svenska myndigheterna att dela lägret i två. De som under senare tid kom att söka politisk asyl fick bo för sig själva. Den sovjetiska legationen reagerade våldsamt på åtgärden och protesterade i samma motto. I ett brev från den 9 augusti 1943 skriver man att de svenska myndigheterna utför ett arbete som har till syfte att framkalla moralpolitisk upplösning och sedesförfall bland de i lägret internerade sovjetmatroserna. De svenska myndigheterna fick även beskyllningar för att ha engagerat en emigrant vid namn Roubetz, till att försöka förmå matroserna till fostelandsförräderi och lovat att de i så fall skulle åtnjuta olika slags fördelar och privilegier. För samma syfte användes även tolken Claesson. Legationen hade däremot rätt när den protesterade mot att interneringen av Sovjets medborgare skedde med hjälp av taggtrådsstängsel och personal som var beväpnad medan polska eller tyska militärer inte alls internerades.
Vartefter kriget vände till Tysklands nackdel blev också tonen från Moskva allt skarpare. Stalin krävde att de som satt i svenska läger skulle skeppas hem igen och att intet hårstrå skulle krökas på deras huvuden. Men sanningen var en helt annan. De som flytt sågs som förrädare oavsett vilket skäl de hade till att fly och skulle behandlas som sådana. Men för att gjuta olja på vågorna vidtog de sovjetiska myndigheterna vissa mått och steg. I Alexander Solzjenitskys bok Gulagarkipelagen finns ett stycke om Byringefångarna. Författaren träffade Kardenko som var marinlöjtnant i ett Sibiriskt läger. För Nobelpristagaren berättade han om hur en liten grupp av fångar som kommit till Gulag från Byringe fick äta upp sig, låta håret växa och upp kläddes mycket prydligt. Sedan fick de åka till Leningrad och möta journalister från väst och berätta att de behandlades mycket väl.
Sanningen var dock en annan då alternativet var att få ”ett stycke bly i nacken”. Efter presskonferensen i Leningrad var det sedan snabb transport åter till Stalins arbetsläger. Från sovjetiska sidan krävdes att samtliga av deras medborgare ovillkorligen skulle återsändas Alternativet var hot om politiska förvecklingar. Den svenska regeringen tvingades till en diplomatisk balansakt men i till slut sändes de ryska fångarna hem med början i oktober 1944. Bara under november och december månad transporterades i hemlighet mer än tusen sovjetryska fångar till Sovjet. Den sovjetiska repatrierings operationen var mycket aggressiv. Med desinformation, hot och allehanda bryska metoder försökte man tvinga flyktingarna att underteckna en förbindelse om att ”frivilligt” återvända hem.
Om de inte skrev under skulle den svenska regeringen ändå utvisa dem och då väntade hårda straff vid hemkomsten. Under krigsförhållanden som omfattade halva jordklotet kunde de inte bara behålla sin mänskliga värdighet utan också etablera goda och vänskapliga relationer med lokala invånare som i sin tur visade omsorg och medkänsla. Ödet för de hemvändande är dock okänt, troligtvis gick det för dem som för de flyktingar västmakten deporterade. Det innebär i så fall att inte ett obetydligt antal av dem som lämnade Sverige avrättades medan övriga mer eller mindre mangrant hamnade i fångläger, sattes i tvångsarbete eller dömdes till inre exil. I oktober 1944 fick de internerade möjligheten att återvända till Sovjetunionen. Trettifyra man valde att bli kvar i Sverige.
Av de 160 sovjetiska marinkårssoldater som fanns i Byringe fick 34 efter många politiska turer och hot stanna i Sverige. Detta enligt ett beslut av Kungl.Maj:t den 11 maj 1945. Lägret kom senare att bli ett genomgångsläger för civila och militära krigsflyktingar. Fånglägret var hemligt och det var besöks- och fotograferingsförbud. De internerade hade tillåtelse att fotografera för privat bruk. Framkallning och kopiering av foton skedde inom lägret.
Den 22 september 2012 var det 71 år sedan som 60 ryssar kom till Länna. De hade flytt från tyska trupper i Estland och kommit undan det tyska patrullerande fartyget som låg utmed den Baltiska kusten. Ryssarna internerades i ett läger som redan var uppbyggt vid gården Rönntorp nära Byringe järnvägsstation. Lägret var avsett för svenskar som ansågs opålitliga – subversiva element, men hade inte tidigare använts. Senare åtföljdes de intagna av ytterligare 104 ryssar som från Dagö rott över Östersjön. De var alla militärer, officerare, politruker och manskap, så lägret i Byringe var ett militärt läger under Försvarsstaben. 22 september 2012 invigdes ett monument som ska föreviga minnet av de ryska soldater som tillbringade svåra år i Byringe Rönntorp av ryska ambassadören Igor Neverov. Han säger i sitt tal att vi minns de tragiska händelserna som skedde under kriget och håller minnet heligt av krigets offer. 
Minnessten
Byringedagen kom till på intiativ av Länna hembygdsförening för att uppmärksamma de 164 ryssar som under åren 1941-1944 satt i interneringsläger vid gården Rönntorp i Byringe, Länna. Huruvida lägret var att betrakta som ett fång- läger finns det delade meningar om. Självklart var det ett politiskt mycket känsligt läge, mitt under andra världskriget. Det är väldigt många som inte känner till lägret, trots att vi har försökt marknadsföra det på flera olika sätt. Rysslägret i Byringe är långt ifrån lika känt som fallet med polackerna och ubåtarna i Mariefred, enligt Anita Thorberg.
Artikelansvarig: Kristina Lindström
Källa: http://strangnasindustrihistoria.com/rysslagret.html
Ekblom, Leif (20120913) ”Rysslägret i Länna firar 71 år”, sormlandsbygden.se
Frölich, Henrik (2013) ”Under sovjetisk flagg på sörmländsk mark”, ekuriren.se
Höijer, Janne (2013) ”När ryssarna kom till Byringe”, MT/Måsen s.29
Matz, Edvard (2004) ”Rysslägret” i Länna, En flik av Mälardalen, s.148-150
Ryska riksförbundet i Sverige - www.rurik.se