ENGE Från Dagö till Dalarö

Berättare: Ilja Pähn (1915-2006). Dagbok

22/9 1944 "Med båt till Heltermaa. Vi gick några kilometer till fots, sköt barnvagnen framför oss på landsvägen. Ett av hjulen ramlade av gång på gång."

23/9 "På morgonen fick vi veta att det lär finnas ett fartyg i Kõrgessaare på Dagös västkust. Man ordnade fram ett antal hästekipage och vi började röra oss mot nordväst tills havet mötte oss. Här och var fanns gamla sjunkna roddbåtar som de flitigare av oss började tömma.

Havet var väldigt grunt där, männen tog av sig byxorna och bar kvinnorna, barnen och packningen till båtarna."

23/9 fortsättning: "Det var ett gammalt fartyg, den tvåmastade segelbåten ENGE, som fylldes med 420 människor. Avfärd kl. 7.10. Kurs mot sydväst för att lura de patrullerande tyska fartygen. Jag stod på däck av en slump när jag såg en liten växande prick långt bort på vattenytan. En tysk ubåt i ytläge! "Wohin fahren sie?" - "Nach Deutschland!" Svaret kom från oss alla, ögonblickligen och unisont. Ubåten försvann. Någon gång ändrades kursen - från SW till NW. Eftersom kaptenen var den ende sjömannen på båten, fick lekmännen hjälpa till. Det blev gräl när vi bytte segel och en och annan tross kom loss."

25/9 "Under dagen var det lugnare än innan. På kvällen vid ó 6 (estnisk tid) kastade vi ankar i Stockholms skärgård. Kaptenen hade kryssat mellan reven och svurit förfärligt. Uniformerade sjömän i små båtar kom för att ta emot oss. Vi lotsades in i Dalarös hamn.

Enbart kvinnor och barn fördes av fartyget medan männen fick stanna kvar ytterligare en natt. Det luktade väldigt illa - många hade varit sjösjuka."

26/9 På Dalarös hotell: "Idag fick vi vänta till mitt på dagen innan vi fördes i land. Den lilla kustfararen var väldigt ren och präktig (främmande i våra ögon), sjömännen var uniformerade och rediga. Vilken renhet! Jag fick lämna ifrån mig revolvern och kameran (den senare fick jag tillbaka efteråt). Vi anvisades till ett hus där det var halm på golvet och saltvatten i kranen. Jag tvättade händerna för första gången sedan vi lämnade Haapsalu och rakade mig med de andras rakkniv. En gudomlig känsla!

På kvällen ankom det mindre motorfartyget MERITÄHT till Dalarö med ungefär 200 personer. Det hade varit storm på havet. Fartyget låg djupt och var överfyllt av människor, från vattenytan till relingen var det knappt en benlängds avstånd. Jag förvånades över att det ännu flöt."

27/9 "Efter frukosten fördes vi med buss genom staden till bastun. Vänstertrafik. Vi såg upplysta skyltfönster och förbluffades över varornas överflöd. Jag fick tårar i ögonen..."

Dr. Ilja Pähn hittade sin hustru och dotter först den 11 oktober. Någon dag senare förordnades han som läkare i Kristinebergs flyktingläger.

HELENA Från Ösel till Furusund

"Vi gav oss av från Tallinn den 22 september hals över huvud. Då var jag ett år och tio månader, mina systrar 14 och 17, mamma 40. Vi kom fram till Ösel och Kõiguste hamn, där det svärmade av människor. Officiellt skulle vi fly till Tyskland, i skydd av nattens mörker gick vi ombord. Det var den gamla tremastade segelbåten HELENA, som hade sjunkit, men rests upp till ytan och lagats. Vi hittade platser i lastrummet och pressade ihop oss tätt." (Kristi Johansson, född Raudava, *1942)

"Tyskarna kom ombord och beordrade alla män att komma ut. Man sökte efter vapen och desertörer, men utan framgång. Efter att vi lämnat estniskt vatten, ändrades kursen." (Maie Raid, född Maripuu, *1931)

"På kvällen växte stormen och många blev sjösjuka. Mitt i natten hördes ett kraftigt brak -stormen hade brutit av en av våra master. Ingen blev allvarligt skadad, men en del av bagaget och toaletterna som byggts på däck spolades ner i havet. Pumparna slutade fungera och man fick pumpa för hand. Vattnet steg i lastrummet." (Kristi Johansson)

"Dricksvattnet höll på att ta slut. Spädbarnen hade placerats i kaptenshytten. Jag och mamma kokade vatten på ett Primuskök som vi gav dem en sked av i sänder." (Vivian Kotka- Luksep, *1928)

"På morgonen den tredje dagen mojnade vinden och vi såg klippiga öar. En svensk lots förde oss i land. Vi hade kommit till Furusund. På natten sov vi i underbart rena och svala lakan. Vi glömde veckans händelser för ett ögonblick, också det att min syster fyllde år nästa dag, den 27 september." (Kristi Johansson)

25-26 september anlände tre fartyg till semesterorten Furusund i Stockholms skärgård: LEMMIK med 13 flyktingar, den tvåmastade LUISE med över 200 och den tremastade motorsegelbåten HELENA med 483 flyktingar. Den senare kom inte i land på Gotska Sandön, utan drev vidare norrut, där åländska lotsar kom till undsättning.

"När vi kommit till Furusund höll pastor Elken bön där han tackade Herren för vår räddning. Vi sjöng. Det var högtidligt... Jag minns lottornas hjärtliga mottagande - de gav oss smörgåsar och dricka. Allt glänste i ljuset, det var sagolikt för en människa som kommit från mörkret! Vår familj fick en villa för oss själva." (Maie Raid)

"Vår familj bodde i villa "Bellevue". I villa "Lido" placerades mödrar med små barn, där fanns även ambulans. I lägret fanns ett fältkök. Vi var så många att man fick äta i flera skift, lägerinvånarna hjälpte till i arbetet." (Vivian Kotka-Luksep)

VENUS Från Finland till Sverige - Förhistoria

Flykten till Finland

Krigsåren 1943-1944. Finland är en av Estlands närmsta grannar. Trots tyskarnas hårda kontroll, styr mängder av små båtar från Estlands nordkust i riktning mot Finland med hjälp av fiskare från bygden.

"Vi bodde på ön Prangli. Den 21 september, när fronten närmade sig, åkte vi till ön Aksi. Vi barn och mamma tog oss till morfars båt - en snabb motorbåt med vilken man forslat sprit till Finland. Pappa åkte med vår båt. Vi barn hade dubbla lager kläder på oss. Vi övernattade någonstans på Finlands kust. Finska lottor gav oss havregrynsgröt, barnen fick bilderböcker på finska." (Maie Bolliger, född Aksberg *1938)

"Vi bodde i Eisma, pappa var fiskare. På natten den 20 september väcktes jag - vem berättar för barnet... Pappa hade en motorbåt, vi var tio personer, tre barn. Vi kom till ön Mohni där det fanns andra båtar. Vi var rädda för stormen. Den finska kustbevakningen hjälpte oss i land, till godset Jollas nära Helsingfors." (Malle Gering, född Tarkus, *1937)

Stilleståndsfördraget. Evakuering av ester till Sverige

Det finsk-sovjetiska kriget tar slut den 4 september 1944, vapenstilleståndet undertecknas den 19 september. I Finland befinner sig ca 7 000 ester, och de finska myndigheterna råder de estniska medborgarna att lämna Finland. Orsaken: ryssarnas krav att de sovjetiska medborgarna ska utlämnas till Sovjetunionen. Uppdrag Kumenius.

"Dagen innan vapenstilleståndet undertecknades gav Finlands militära kontraspionage genom överste J. S. Walldén underrättelseofficeren Otto Kumenius i uppdrag att organisera och ombesörja esternas transport till Sverige. Transporterna skulle utföras från hamnstaden Raumo." (Joel Haukka, * 1929)

"Det skickades människor i mängder till Raumo. Det skedde i allra största hemlighet och i stängda godsvagnar." (Jakob Perems memoarer)

Otto Kumenius lyckades hitta båtar och fartyg till ca 6 000 estniska flyktingar och evakuera dem till Sverige. Åbo stad lånade ut ett gammalt fraktfartyg utan avgift, motorseglaren VENUS som legat i torrdocka i tre år. Från den finska västkusten åkte också mängder av andra båtar.

"Det var mycket folk i Raumo. Fartygets namn var VENUS och hade plats för kanske 200 personer. Man tog betalt och släppte ombord 20 åt gången. Flera var från staden Tapa. Jag var den allra sista som kom ombord." (Endla Poka, född Tomander, *1929)

VENUS På stormande hav

"Vi lämnade Raumo den 25 september, det var över 800 människor ombord och bland dem 100-150 estniska frivilliga som stridit i den finska armén. Ett par av dem var lätt sårade. Vår destination var Gävle, men vi hamnade mitt i en storm, motorn gick sönder och vi drev i två dygn norrut längs Bottniska viken." (Joel Haukka)

"Fartyget var fullpackat av människor, kvinnor och barn nere i lastrummet, en del människor satt tätt ihop på däck. Vågor kastade sig överbord och förde säkert med sig de sjösjuka som hukade sig över relingen." (Bernard Kangro, "Estland i Sverige")

"Vi satt ovanpå packningen och kunde inte resa oss upp. Fartyget gungade. Jag blev sjösjuk och var så ledsen, eftersom jag kräktes på mammas nya vinterkappa. De gav oss en potta att kissa i." (Maie Bolliger)

"Det var trångt. Jag hade ont i huvudet. Kisspottan gick runt, men innan den hann bäras upp, skvalpade allting ut. Människorna var i panik, de troende bad till Gud." (Leida Rohtla, född Aksberg * 1935)

Under resans gång avlider två spädbarn i det fullproppade lastrummet. På däck förlorar en man sin självkontroll och skjuter sig till döds. Dricksvattnet tar slut.

"Ett tre månader gammalt spädbarn, familjen Ederbergs enda dotter, kvävdes av dieselångorna. Föräldrarna bad pastor Gnadenteich att döpa barnet. Hon dog ett par timmar senare och begravdes i Örnsköldsvik." (Jakob Perems memoarer)

"I andra ändan av fartyget sjöng man en psalm..." (Leida Rohtla)

"Det värsta var nästa natt... Människor började se syner... Dessförinnan hade en man kommit fram till mig på däck och erbjudit sin revolver. Jag tackade nej. Någon minut senare hördes ett skott och han sjönk ihop framför våra fötter." (Raimond Kolk, "Teataja" 15.9.1984)

"Ombord fanns estniska sjömän med erfarenhet av segelbåtar. Tack vare deras färdigheter kunde två hjälpsegel riggas, vilket hjälpte oss att styra fartyget." (Joel Haukka)

"Alla beordrades ta fram sina lakan ur väskorna för att knyta ihop segel." (Raimond Kolk, "Teataja" 15.9.1984)

"Plötsligt var land i sikte. Det dök upp en lots från Ulvön som började leda oss i hamn. Men motorn slutade fungera och fartyget drev iväg mot reven. Lotsen lyckades i sista stund ta VENUS på släp och bogsera oss in i hamnen." (J. Perems memoarer)

VENUS 842 lyckligt framme

Mottagande i Örnsköldsvik

”Pappa, min bror och jag placerades i Folkets park. Vi fick riktigt god mat. Köttfärssås (egentligen pölsa*) och potatis, havregrynsgröt och mjölk.” (Jakob Perems memoarer)

”Mamma och min bror hamnade i en närliggande kyrka, jag och pappa samt 200 andra män i stadens aktivitetshus (Folkets park). På kvällen fick vi mat – pölsa är sedan dess min favoriträtt.” (Joel Haukka)

”Tvättfaten räckte inte till alla. Jag fick en potta att tvätta mig i. Men det gick inte alls att tvätta sig med det.” (Maie Bolliger)

*pölsa – en svensk maträtt bestående av inälvor.

VENUS I Ö-viks förläggningar börjar livet som flykting

Hemlängtan, ovisshet, det dagliga livet

"Hem är ett vackert ord - men det har vi inget." (Virve Laurits, född Zirk 1924-2005)

"Skogen fattas oss här, låt vara att den syns på avstånd." (Bernard Kangro, brev till Gustav Suits, 13/10)

För att undvika smittsjukdomar placeras flyktingarna i 14 dagars karantän, vilken sedan förlängs med 30 dagar. Att lämna lägerområdet är förbjudet.

"Vår familj hamnade i den frikyrkliga Elimkyrkan, där det var sammanlagt 100 personer.

För varje familj hade man byggt ett rum med pappväggar och sovplatsen utgjordes av tvåvåningsbritsar. Man lade särskild vikt vid renhet och det rådde en viss nödtvungen militärisk ordning, för vilken de före detta estniska soldaterna ansvarade." (Joel Haukka)

"De två första veckorna i karantän förflöt med flytt från det ena stället till det andra och arbetet jag hade med att upprätta en lista över alla ester och ordna husrum åt dem." (B. Kangro, brev 13/10)

"Efter frukosten sammanställde jag en lista över de personer som förlorat något och senare samlade jag ihop lappar från de som sökte efter anhöriga. Eftersom det var min tur att städa

korridoren, gjorde jag det så fint och noggrant som jag kunde." (Virve Laurits 25/10)

"Fru Adamtau bad mig komma och servera maten som vanligt. Jag gick med på det, då jag

känner att jag blir tokig om jag inte får någon uppgift eller syssla att göra." (Virve 8/10) - "Kökspiga hela dagen" (29/10) - "Jag är 100 % trött på att servera mat..." (16/11)

Kulturlivet i Ö-vik

Bland flyktingarna fanns människor från alla samhällsskikt: ungefär 50 % var fiskare och deras familjer, men även intellektuella (författarna Bernard Kangro och Raimond Kolk),

offentliga personer (Tapas borgmästare Walter Perem med familj), musiker (sångerskan Greta Milk-Barrot och pianisten Leonid Milk), konstnärer, idrottsmän (mästaren i backhoppning Aleksander "Sass" Peepre) osv. Man började lära sig svenska och försökte göra tiden meningsfull.

"Brokig afton" 8 oktober kl. 9

"Fru Milk sjöng tre sånger. Jag blev väldigt besjälad av den sista. Herr Milk framförde även två väldigt fina pianostycken. Konstnär Kangro (här menas författare Kangro) avslutade denna vackra afton med tre dikter. Den sista hade han skrivit först i Sverige. Det var något som liksom speglade allas vår resa och närmsta förflutna. Man kände sig återigen som tillhörande ett kulturfolk." (Virve Laurits, 8/10)

"För någon dag sedan arrangerade jag och paret Milk en underhållningskväll med mikrofon. Egentligen skulle vi ha uruppfört Aino Kallas "Reigi õpetaja" som pjäs." (Bernard Kangro, brev 13/10) - "Raimond Kolk, en ung versmakare från Võrumaa, kom i hemlighet på besök från grannlägret med en handfull dikter. Jag skulle nästan tro att rim inte existerar längre" (Brev 6/11)

"Jag har studerat svenska intensivt i redan två veckor. Men hur mycket talfärdighet jag hinner få utan en lärare, är den stora frågan." (B. Kangro, brev 25/10) - "Jag undervisar de andra i svensk grammatik, för det finns ingen här som kan så mycket som jag." (Brev 6/11)

"Vid kl. 5 började jag och herr Valter spela "500" hos herr Lilleberg." (Virve Laurits, 25/10)

1. -"Senare kom dansen igång med kommendantens vänliga tillåtelse." (28/10) - "På kvällen lekte vi änkeleken." (30/10) - "Lärde mig spela bridge." (2/11)
   

2. -
   

Den 11 november avslutas karantänstiden i Örnsköldsviks läger. Man får vistas i staden med tillstånd. Flyktingarna börjar nu sättas i arbete, män inom skogs- och jordbruk, kvinnor på sjukhus och som hushållerskor. En del familjer, främst intellektuella, skickas vidare söderut till permanenta läger. På grund av barnsjukdomar, tillbringar en del av flyktingarna julen i det sista lägret på Hörnet-gården, som likvideras i januari 1945.

"Efter karantänen genomförde den svenska polisen förhör och registrering av människor. Jag, en fjortonåring med svenskkunskaper, kom till användning som tolk." (Joel Haukka)

"Vi befann oss i lägret över julen. Det var kraftig köld. En dag gick vi och tittade på en tävling på hoppbacken - vilken upplevelse!" (Malle Gering)

"Jag fyllde år på julafton. Jag blev 15 år." (Leida Poka)

KARIN Från Tallinn till Sveriges kust på 12 dagar

Berättare Vaho Eier, *1929.

"Pappa arbetade på ett försäkringsbolag i Tallinn. På deportationsnatten den 14 juni 1941 försökte man leta upp vår familj, men vi var inte hemma. 1944, när man började höra kanondunder från Narva, sa pappa: "Inte ska vi stanna här och invänta ryssen. De kommer föra bort oss med detsamma."

Vi träffade en fiskebåtskapten som lovade ta med oss till Sverige."

"I Kopli väntade den tvåmastade motorfiskebåten KARIN, som last hade hon tomma silltunnor. Vi lämnade fiskehamnen tidigt på morgonen kl. 4 den 28 augusti. Kvar blev vårt hem, släktingar, allt som var oss kärt. Vi var 33 personer i lastrummet, de var från Tallinn och Tartu, alla främlingar för mig."

"Vi hade nått till mitten av Östersjön, när det blåste upp till storm. Båten gungade som ett nötskal och passagerarna blev sjösjuka. Motorn var liten och svag, kaptenerna beslutade att vända om. Eftersom vågorna kom bakifrån, hamnade vi nära Dagö. I väntan på bättre väder tillbringade vi åtta dagar i närheten av Kärdla, men bytte alltjämt uppehållsort för att tyskarna inte skulle upptäcka fartyget."

"Morgonen den 7 september överraskade oss med vackert väder. När vi påbörjade resan, var till och med hungern bortglömd. När dricksvattnet tog slut, kokade vi havsvatten med gröpe för att barnen skulle få mat."

"Nästa morgon såg vi fiskmåsar och nakna klippöar mellan vilka en svensk kustbevakningsbåt for fram i vår riktning. Vi hade kommit till Svenska Högarnas fyr i Stockholms skärgård. Passagerarna hängde sina blöta kläder på tork på relingen och vanterna. Barnen och kvinnorna fick tillbringa natten invid fyren i kustbevakningens hus, männen stannade ombord."

"På morgonen eskorterades vi till fastlandet av en polisbåt. Vi gjorde ett uppehåll i Kummelnäs, där alla fick varsitt paket med nya kläder och andra nödvändiga saker. Ett tåg förde oss vidare till Vetlanda, till Holsby Brunns flyktingläger i Småland. Lägret bestod av några tiotals villor, en stor matsal och en badanläggning med badkar. Vi vistades där från den 12 september 1944 till maj månad följande år, ca 350 estniska, lettiska och litauiska flyktingar. Vi hade en estnisk skola och sångkör, varje lördag arrangerades poesi- och sångaftnar."

"På våren började man sätta folk i arbete. Pappa och jag sattes att arbeta i skogsbruket."

Översättningar av Filip Laurits

FLYKTINGBÅT TILL GOTLAND

Flickornas far Hans Suur var styrman till yrket. Som en 40-årig erfaren sjöman skulle han 1944 värvas till sovjetarmén, för tjänstgöring i Svarta havets krigsflotta. Därför beslöt han att fly. Flyktdagen blev den 18 maj 1944 – Kristi Himmelsfärdsdagen. Pappa åkte till sjöss för att lägga ut nät och flydde efter det. Han visste att en äldre man i närheten gömmer hos sig några andra män som var på flykt. Där plockade han upp två främmande unga män i båten, vars person fortfarande är okänd.

Enligt pappa var de unga männen så övermodiga att han fick en hel del problem med dem under deras båtfärd. Ungdomarna blev röksugna och ville tända en cigarett, men en glödande cigarett hade synts från långt håll och skulle ha angett deras position. Därför fick pappa tygla dem ordentligt. Men de var ännu mer till nytta. Båten hade nämligen ett hål i skrovet så att ungdomarna fick ösa ut vatten ur båten medan pappa rodde.

Hela färden till Sverige fick de ro. Den 19 maj 1944 klockan 10.30 anlände de till Fårö i Sverige.

Några månader senare lyckades pappa att köpa en motorbåt som hade kommit till Gotland med några flyktingar från Pärnu. De flydde tillsammans med flera andra familjer den 3 oktober 1944.

Militärerna såg båten från land och sköt efter den men träffade som tur inte. Väl ute på öppet hav hade en tysk U-båt dykt upp framför båten. Tyskarna undrade vart de är på väg. Männen sa att till Tyskland, vilket var rätt svar och gav de tillstånd att fortsätta sin färd. Under följande tre dygn stormade det kraftigt på Östersjön, men även om de blev sjösjuka, kom de äntligen fram.

Flera år senare, när de bodde i Göteborg, fick döttrarna veta att pappans gamla båt finns på Gotlands museum. Pappa åkte dit för att se båten och bekräftade att det var hans båt. En gång senare, när de ville se båten igen, hade den dock flyttats därifrån. Några år senare hörde döttrarna att pappas båt nu finns i Tallinns Maritima Museum.

Hans Suur dog i 84-års åder 1987. Han besökte aldrig Estland igen efter sin flykt. Nu utgör hans äventyrsrika båt med hål i skrovet en del av Flyhamnens utställning.

Helmi och Minniga intervjuades i maj och september av Anna-Liisa Õispuu från Flyghamnens programteam.

KÄLLA: http://lennusadam.eu/sv/besoek-museet/nyhetsbrev/oktober-2012/451-seaplane-harbour-flyktingbat-till-gotland