Bogserbåten MINERVA och VENUS, Örnsköldsvik 1944
Flyktbåt Venus
Hösten 1944 var dramatisk i Norden. Under Lapplandskriget, flydde omkring 50.000 finländare till Sverige.
Från Baltikum flydde 30.000 ester och letter i små båtar, färder som var livsfarliga. De flesta tog sig i land på Gotland, men en del båtar hamnade så långt norrut som i Örnsköldsvik.
”Jag gör hellre denna mardröm till resa tre gånger än jag stannar i Estland”, sade en av de estniska flyktingar som anlände till Örnsköldsvik efter en fruktansvärd färd i en motorskonaren Venus tvärs över Bottenhavet.
Året är 1944 i september bombas Tallinn sönder och samman av ryssarna. De militära skadorna är ringa när tyskarna hinner retirera men de skadade och döda ur lokalbefolkningen fyller de sjukhus som fortfarande står kvar. Hälften av de 3000 bomber som släpps över staden är brandbomber och 10 000 hus står i lågor och lämnar 25 000 människor hemlösa. Man räknar med att ca 20 000 balter flydde över till Sverige under denna tid. Några flyktingar tog sig raka vägen över Östersjön medan andra valde vägen mellan Tallinn och Helsingfors innan de slutligen hamnade i Sverige.
Denna historia tar vid i finländska Raumo, där står tusentals estländska flyktingar som under en vecka i flykt tagit sig via Tallinn och Helsingfors till Raumo. En grupp på 842 flyktingar väntar på att få färdas till friheten i Sverige med den 280 ton tunga träskorven Venus. I skydd av mörkret, klockan 03:00 den 25 september 1944, avgick båten mot Gävle en resa som beräknades ta ca 12 timmar. Båten var i mycket dåligt skick och trängseln ombord var fruktansvärd. Under färden stod männen tätt tillsammans på däck och kvinnor och barn satt i båtens lastutrymme. När resan pågått några timmar började det att regna och kort därefter blåste det upp mot storm, som mest 24 m/s. Vågorna höga som 10-våningshus sköljde över passagerarna på däck.
Timmarna gick och stormen orsakade nu inte bara rädsla och sjösjuka ombord utan började även skörda dödsfall, fyra små barn avled och en äldre man sköt sig själv när han helt tappade fattningen. Maten och vattnet tog sakta men säkert slut och när kaptenen blev tvungen att ändra kurs p.g.a. den hårda stormen blev stämningen ombord mycket uppgiven. Båtens kurs gick nu inte längre mot Gävle utan vidare rakt mot norr i den grova sjön, timmarna gick än en gång. 15 distansminuter från Ulvön fick båten stopp i maskin och panik utbryter ombord eftersom båten ser ut att krossas mot klipporna. Lyckligtvis upptäcker lotsarna på Ulvön vad som är på väg att hända och inleder en räddningsaktion som till slut kan dra båten i lä med en vajer och på så vis rädda alla ombord.
Eftersom möjligheterna att ta emot alla flyktingar på Ulvön var begränsade så bogserades Venus av bogserbåten Minervde de tre sista timmar in mot Örnsköldsviks hamn. Klockan 16:30 den 27 september, d.v.s. efter en 61,5 timmars båtfärd så nådde flyktingarna äntligen svensk mark och än fast många av flyktingarna var totalt utmattade efter den fasansfulla resan så var glädjen stor och humöret glatt när de landsteg vid stadskajen i Örnsköldsvik. Sjukvårdare tog hand om de medtagna esterna vartefter de slussades till olika lokaler för mat och logi, bl.a. till den lokala dansbanan där dansgolvet täcktes med träull. Flertalet av de ester som kom till Örnsköldsvik blev snart en del i stadens liv.
_________________________________________________________
842 estniska flyktingar hit efter fruktansvärd båtfärd : nära katastrof vid Ulvön : fem passagerare dogo under 30 tim resa från Raumo till Örnsköldsvik.
Ingår i: Lubrikatorn. - 0282-4671. ; 2007:2, s. 20-23
VENUS som var en gammal finsk "bakladdare" på 280 ton hade avgått med 842 mestadels estniska flyktingar från Raumo med destination Gävle. Det var en resa som beräknats till 12 timmar. Vädret ville dock att resan slutade i Örnsköldsvik efter 57 timmars färd. 15 distansminuter ut från Ulvön siktades VENUS från lotsstationen. Två timmar senare gick lotsbåten ut med lotsen Söderberg och extralotsen Wisten samt några militärpoliser. P g a den hårda sjön kunde man inte borda fartyget. VENUS fick dock stopp i maskin och lotsbåten lyckades få ombord en vajer så man kunde bogsera den finska skutan i lä. Lotsbåten hade inte tillräckligt stark motor för att kunna bogsera, så man fick vänta tills den starkare bogserbåten MINERVA anlände.
_________________________________________________________
Metaforer
Antalet flyktingar som kom till Sverige bekräftades genom att man manade upp en bild av en hord av människor där man såg och kunde räkna bara huvuden (17). Det kunde betraktas som synekdoke* eftersom huvuden stod för hela människan.
I kontextet där den skaran sjöng gav man ännu starkare upphov till att använda uttrycket. Huvudantalet var människoantalet.
(17) När båten lade till vid kajplatsen i Örnsköldsvik efter att ha bogserats från Ulvön stod hela den ömkansvärda, tusenhövdadeskaran och sjöng stilla och med röster skälvande av köld en psalm i tacksamhet över att ha kommit i hamn.
DN 28-09-44
sid 58 Magisteravhandling av Ülle Tuvikene Tartu 2008
*Med synekdoke, kan man förstå ersättande av namnet på det åsyftade tinget med namnet på en del av detta ting: blekansikten för vita människor, femton huvuden för femton personer, smör på brödet för välstånd. I en synekdoke utgörs bildledet av en del av sakledet.
_________________________________________________________
En utställning om fyra båtar som kom till Sverige
ENGE/ HELENA/ VENUS/ KARIN
https://relgotland.files.wordpress.com/2015/01/paadipc3b5genikud-1944-bc3a5tflyktingar-1944.pdf
_________________________________________________________
Kvinnor och krig.
“Aldrig kom mig kriget så nära”.
På kvällen den 27 september 1944 anlände den finska träskutan Venus till hamnen i Örnsköldsvik. Båten hade siktats utanför Ulvön varifrån den bogserats i hamn. Ombord fanns 842 estniska flyktingar som färdats från Raumo i Finland i 60 timmar. Resan skulle ha gått till Gävle men en tilltagande storm tvingade båten norrut. Under färden stod männen tätt samman på däck. Kvinnor och barn satt i båtens lastutrymme.
- Aldrig kom mig kriget så nära. Så säger min far när han minns de nyanlända flyktingar som kom gående uppför Storgatan.
De ester som kom till Örnsköldsvik inlemmades snart i stadens liv. Mina föräldrar fick goda vänner. Deras dotter blev min första jämnåriga flickkamrat. Jag sattes på bussen för att leka med henne i Själevad. Den nära vänskapen varade några år tills familjen flyttade vidare. Först till Älvsjö, sedan till Kanada.
I juni 2009 återser jag Leida och Mari Peepre i Victoria på Kanadas stillahavskust. I Leida Peepres album finns bilden av männen ombord på Venus i hamn. Själv fanns hon med Mari under däck och syns inte i bild. Men jag får höra henne berätta om flykten från Estland och Finland tillsammans med Mari i famnen och i knät.
27 september 2015
Örnsköldsviks Allehanda
_________________________________________________________
Pärnu Postimes
Avaldatud 20.10.2004
Suur põgenemine 60 aastat tagasi
http://www.parnupostimees.ee/2105479/suur-pogenemine-60-aastat-tagasi
1944. aasta hilissuvel otsustas Saksa väejuhatus Baltikumi loovutada. Eesti diviisile väljastati käsk Eestist taandumise kohta 17. septembri õhtul. Et sakslaste taandumine Eestist tuli elanikele ootamatult, algas ka sõja jalust põgenemine organiseerimatult.
Gotenhafeni värav
Saksa sõjaväele oli antud korraldus aidata põgenikke, kes soovisid minna Saksamaale. Põgenikevool Saksamaale algas 1944. aasta suvel ja jõudis haripunkti septembris. Evakueeruti suurematel sõjaväe transpordilaevadel, mis väljusid Pärnust, Paldiskist ja Tallinnast.
Gotenhafen (Danzig) oli värav, mille kaudu pääses Saksamaale umbes 40 000 eestlast.
Neljapäeval, 21. septembri õhtupoolikul alustas Tallinnast viimane transpordilaevade karavan teed Saksamaale. Konvoisse kuulusid RO-1, RO-22, Hamburg, Lappland, hospitaallaev Moero jt.
22. septembri hommikul ründasid Nõukogude lennukid karavani. Pommitabamuse sai RO-22, kuid suutis omal jõul edasi sõita. Laeval olnud 130 inimohvrit, nende hulgas 33 eestlast.
Kell 11.45 sai pommitabamuse Moero ja vajus kümne minutiga põhja. Ohvrite arvu ei teatud, räägiti, et peale sakslaste võis olla 2500-3000 eestlast, nende hulgas palju haavatud eesti sõdureid. Lappland päästis Moero reisijatest 600-700 inimest.
Üle tormise mere Soomest Rootsi
Põgenemine Soome ja Rootsi toimus peamiselt kalurite mootorpaatide ja väiksemate laevadega, mille pardal oli 600-800 inimest. Austust väärivad soomlased, kes abistasid Soome saabunud Eesti põgenikke.
Pärast Soome ja NSV Liidu vahel vaherahu sõlmimist 19. septembril soovitati kõigil Eesti Vabariigi kodanikel Soomest lahkuda, sest NSV Liit nõudis neid tagasi.
Soome kaitsepolitsei ohvitser Otto Kumenius sai Soome sõjaväe vastuluure ülemalt kolonel J. S. Walldenilt ülesande hoolitseda eestlaste transpordi eest Soomest Rootsi.
Põgenike kogunemiskohaks oli määratud Botnia lahe sadamalinn Rauma.
Üks suurematest laevadest, mis lahkus Raumast 25. septembril ja mille pardal oli 863 inimest, oli Venus.
Meie pere - mina, isa, ema ja vend Simo - olime Venuse nn reisijad. Sihtpunkt oli Rootsi sadam Gävle.
Venus sattus tugevasse tormi ja parandamatu mootoririkke tõttu triivis laev kaks ööpäeva põhja poole piki Botnia lahte. Triivimise õnneliku lõppemise põhjus oli see, et laeval oli eesti meremehi, kellel kogemusi purjelaevadelt. Taglastati kaks abipurje, mille abil oli võimalik laeva rahuldavalt roolida ja hoida seda eemal skääridest.
Tormi vaibudes päästis Venuse Rootsi rannakaitse laev, mis toimetas Venuse slepis Põhja-Rootsi sadamalinna Örnsköldsvikki.
Me ei pääsenud kaotusteta: kolm meest olevat lained merre viinud, üks mees kaotas närvid ja lasi ennast maha ning kaks imikut suri värske õhu puudusse.
Mõeldes Örnsköldsvikile, on minu esimesed mälestused Rootsist väga positiivsed. Vastuvõtt oli soe ja inimesed abivalmis. Kõigepealt korraldati kõigile majutuskohad kohalikes ühiskondlikes ruumides ja kirikutes.
Mina koos isaga sattusin koos 200 mehega linna rahvamajja, seal veetsime mõne päeva järgmise ümberpaigutamiseni.
Selles kiires korras rajatud laagris pakkusid lotad koos sõjaväelastega pika ja ohtliku põgenemistee vintsutustest tulnud inimestele juba samal õhtul Rootsi pinnal esimest korda sooja toitu.
Joel Haukka, Stockholm, Rootsi
_________________________________________________________
Naiset ja sota
Koskaan sota ei ollut minua niin lähellä”.
Illalla 27. syyskuuta 1944 suomalainen puualus Venus saapui Örnsköldsvikin satamaan.
Alus havaittiin Ulvön ulkopuolella, josta se hinattiin satamaan. Aluksessa oli 842 virolaista pakolaista, jotka olivat matkustaneet 60 tuntia Raumasta Suomesta. Matkan piti johtaa Gävleen, mutta yltyvä myrsky pakotti aluksen
pohjoista kohden. Matkan aikana miehet seisoivat kannella tiiviisti yhdessä. Naiset ja lapset istuivat aluksen lastitilassa.
-Koskaan sota ei ollut minua niin lähellä. Näin sanoi isäni hänen muistellessaan juuri saapuneita pakolaisia, jotka kävelivät Storgatania pitkin.
Örnsköldsvikiin tulleet virolaiset sulautuivat nopeasti kaupungin elämään. Vanhempani saivat hyviä ystäviä. Heidän tyttärestään tuli ensimmäinen samanikäinen tyttöystäväni.
Minut lähetettiin bussilla Själevadiin leikkimään hänen kanssaan. Läheistä ystävyyttä kesti pari vuotta kunnes perhe muutti edelleen. Ensin Älvsjöhön, sen jälkeen Kanadaan.
Kesäkuussa 2009 tapaan taas Leidan ja Mari Peepren Victoriassa Kanadan Tyynenmeren rannikolla. Leida Peepren albumissa on kuvia miehistä satamassa olevassa Veenuksessa. Itse hän oli Marin kanssa kannen alla eikä näy
kuvassa. Mutta saan kuulla hänen kertovan paosta Virosta ja Suomesta yhdessä sylissä istuvan Marin kanssa.
Örnsköldsviks Allehanda och pressfotografen Karl-Otto Strandberg var på plats och i ÖA:s murriga och mörka arkiv går det att läsa om den här berättelsen i de gulnade, spröda tidningssidorna. Men det finns bara en bild bevarad, de andra beslagtogs av polis eftersom det var förbjudet att fotografera hamnar under andra världskriget.
De som ställde upp i intervjuer berättade om sin rädsla att bli utelämnade till ryssarna. Ryssen innebar slutet på allt värdigt liv.