A.H. Tammsaare
A.H. Tammsaare
A.H. Tammsaare (1878–1940) är Estlands nationalförfattare, konstaterar Juhani Salokannel i sin eminenta Tammsaare-biografi på finska. I Finland har många författare getts det epitetet, bland andra Aleksis Kivi, Juhani Aho och Väinö Linna. Just de här tre författarna nämns oftast då Salokannel söker finska motsvarigheter till Tammsaare.
Juhani Salokannel: Nuoren Viron omatunto. Kansalliskirjailija A.H. Tammsaare
Vastapaino 2017, 271 sidor
Långt över tio verk av Tammsaare har översatts till finska, bland annat hans främsta verk pentalogin ”Tõde ja õigus" (Sanning och rätt) av levnadstecknaren Salokannel. Däremot har den inte översatts till svenska, förvånansvärt nog. De enda verken av Tammsaare som översatts till svenska är hans första roman ”Husbonden på Körboja” (1922, till svenska 1938) och ”Hin onde i Avgrunden” (1939, till svenska 1963).
Tammsaare hette egentligen Anton Hansen. Tammsaare är författarnamnet och hemgårdens namn. Han var klassiker både i det självständiga Estland före kriget och i Sovjet-Estland. Det sistnämnda hade han inte blivit om han levt tio år till. Han skulle ha gått i landsflykt eller deporterats till Sibirien och i varje fall hade hans böcker förbjudits, hävdar Salokannel. Det stämmer sannolikt även om det inte kan bevisas.
Jämförelser
Till det förtjänstfulla i Salokannels bok hör jämförelserna med Finland, i fråga om både litteraturen och samhället. Pentalogins första del handlar om livet på den estniska landsbygden på 1800-talet.
Till exempel den estniska lantgården på 1800-talet, en sådan där Tammsaare föddes och som han beskriver i några av sina verk, var något helt unikt där samma hus fungerade både som bostad och som ria. Och för livet på landsbygden var kyrkbacken central såsom i Finland men krogen invid kyrkan var mötesplatsen för männen. I Finland fanns inga krogar på landsbygden.
Då man i Finland skrivit stora krigsromaner har estniska författare – utom Tammsaare bland andra Oskar Luts och Jaan Kross – skrivit stora skolromaner, konstaterar Salokannel. Andra delen av pentalogin handlar om skollivet i Maurus skola med Tammsaares egen skola Hugo Treffners lyceum i Dorpat som förebild.
Då alla finska romaner i flera delar är realistiska och historiska berättelser om samhällsutvecklingen är Tammsaare enligt Salokannel inte realist eller samhällsskildrare. Då han försöker förklara hur Tammsaare skall tolkas citerar han estniska 2000-talsforskare: Epp Annus som menar att pentalogin handlar om mänskliga illusioner, världens skapelse, syndafallet och frälsningen. Och Maarja Vaino som i sin doktorsavhandling jämför Tammsaare med Albert Camus.
Hoppar över
Det är dock svårt att inte se pentalogin åtminstone på något plan också som en berättelse om Estlands utveckling från slutet av 1800-talet till 1930-talet. Men som Salokannel påpekar är Sanning och rätt-pentalogin ingalunda någon nationell och samhällshistorisk lektion på samma sätt som Väinö Linnas Här under polstjärnan-trilogi.
Anmärkningsvärt är att Tammsaare hoppar över nästan två decennier från 1905 års revolt till 1920-talet. Två stora historiska händelser däremellan förblir obehandlade: Estlands självständighet 1918 och det estniska frihetskriget 1918–1920.
Salokannel citerar teaterregissören Elmo Nüganen, enligt vilken Tammsaare var en skeptiker som skrev om besvikelser. I pentalogins andra del blir den unge Indrek besviken på hur man ljuger till och med i skolan. I den tredje delen gäller besvikelsen revolutionen 1905 och i den fjärde delen äktenskapet.
Om Tammsaare hade skrivit om frihetskriget och besvikelsen över det hade motsättningen till tidens patetiska fosterländskhet blivit uppenbar. Men det förblir oklart varför han därför skulle ha avstått från att behandla ämnet.
Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL
Källa: www.hbl.fi
Tammsaares födelseplats.
25 juli 2017
A. H. Tammsaare, född 30 januari 1878 i Järvamaa, Estland, död 1 mars 1940 i Tallinn, var en estnisk prosa- och skådespelsförfattare och essäist. Hans riktiga namn var Anton Hansen. (Estniska Vikipeedia anger följande varianter av hans namn och nom de plume som felaktiga: Anton Hansen Tammsaare, Anton-Hansen Tammsaare, Anton Hansen-Tammsaare och Anton Tammsaare.)
Liv och gärning
Bondsonen Anton Hansen föddes i Järvamaa län. Han läste vid Hugo Treffners gymnasium i Tartu och fortsatte sedan sina studier vid Tartu universitets juridiska fakultet. Dessa biografiska data återspeglas också i hans författarskap. För eftervärlden är han mest känd under sitt författarnamn A. H. Tammsaare, som han antog efter fädernegården.
Han inledde sitt författarskap som skolpojke med berättelser i realistisk anda. Med romanen Kõrboja peremees (Husbonden på Kõrboja) från 1922 etablerade han sig som landsbygdsrealisten framför andra i estnisk litteratur och fortsatte sedan i samma genre med romansviten Tõde ja õigus (Sanning och rättvisa; 1926–1933) i fem delar. Den första delen utspelar sig på den estniska landsbygden i slutet av 1800-talet och är starkt självbiografiskt. Även del två är självbiografisk i det att den bygger på författarens egen skoltid i Hugo Treffners internatgymnasium i Tartu, det är till samma gymnasium som sonen till huvudpersonen i del ett skickas för att läsa på sin studentexamen. Om den första delen i korthet skulle kunna beskrivas som en skildring av människans kamp med jorden, så behandlar andra delen människans inre strid med Gud. Den tredje delen återspeglar samhälleliga problem och utspelar sig mot bakgrund av 1905 års revolution. Den fjärde delen handlar om strävan efter ett redligt och hedervärt leverne, medan den femte och avslutande delen gör en idémässig sammanfattning och låter huvudpersonen finna en lösning på sin inre kris genom att låta honom återvända till ursprungsmiljön på landsbygden.
I sina senare romaner behandlade Tammsaare andra teman. Nationella eller etniska problem tas upp i Ma armastasin sakslast (Jag älskade en tysk; 1935) och i sin sista roman Põrgupõhja uus Vanapagan (Hin onde i avgrunden; 1939) skildrar författaren i grotesk form hur den från estnisk folkdiktning kände enfaldige men ärlige jätten Vanapagan (Den gamle hedningen) utnyttjas av den intelligente men lömske och hjärtlöse Kaval-Ants (Listige Hans), även han en välkänd sagogestalt. A. H. Tammsaare skrev även två skådespel, dels dramat Juudit (Judit; 1921) med bibliska motiv, dels komedin Kuningal on külm (Kungen fryser; 1936) som gäckas med diktatorer – ett nog så aktuellt problem på åtskilliga håll i 1930-talets Europa.
Tolkade verk
Sedan 1 januari 2011 är A. H. Tammsaares verk inte längre upphovsrättsligt skyddade.
-
•Sanning och rättvisa, del 1 (påbörjas sommaren/hösten 2014)
-
•De två verken av Tammsaare som översatts till svenska är hans första roman ”Husbonden på Körboja” (1922, till svenska 1938) och ”Hin onde i Avgrunden” (1939, till svenska 1963).
Anton Tammsaare, Hin onde i Avgrunden. Översättning från ryska av S. Wallenius; illustratsioner av A. Beljukin. Moskva: Förlaget för litteratur på främmade sprak, [1963], 388 pp. [’Põrgupõhja uus Vanapagan’. Translated from Russian.]
Varning för att översättningen kan vara tillrättalagd till sovjetsystemet
Anton Hansen Tammsaare, Husbonden på Körboja: roman. Bemyndigad övers. från estniska av C. Mothander. Stockholm: Wahlström, 1938, 216 pp. [’Kõrboja peremees’.]
Familjen på semester.
Foto Vastapaino