Estlands Svenskar
First Page » GENERELLT OM PROJEKTET
Estlands svenskar – språk, historia, kultur
Den svensktalande befolkningen i Estland bebodde (kanske något hundratal gör det fortfarande) de nordvästra kustområdena som en minoritet omgivna av estniskspråkig allmoge. Innan det andra världskriget bröt ut rörde det sig om ca 8000 personer. Några av öarna utanför Lettlands och Estlands kuster var nästan totalt svenskspråkiga (Runö i Rigabukten; Ormsö nära denna befolknings "huvudstad", Hapsal). I samband med andra världskrigets skiftande ockupationer av Estland tvingades största delen av denna befolkning att överge sin hembygd, framför allt därför att Sovjetunionen krävde dessa områden som baser för sina militäranläggningar.
Hur länge denna svensktalande minoritetsbefolkning har bott i området är en av många inte slutgiltigt besvarade gåtor om estlandssvenskarna. Deras närvaro där är säkert dokumenterad från 1200-talets andra hälft, men några forskare har tagit för givet att deras närvaro går tillbaka till vikingatiden - om inte längre ändå.
Bland många andra uppseendeväckande historiska fakta om dem tar kanske följande priset: på 1780-talet, då området löd under det ryska tsardömet (Katarina II), tvingades eller lockades en hel socken av bönder med familjer att utvandra från sina hem på norra Dagö. Målet var nyerövrade ryska områden i Ukraina, vid floden Don. Ungefär hälften av dem som utvandrade nådde det nya bosättningsområdet, där de grundade Gammalsvenskby. Här lever fortfarande en grupp ättlingar till dessa dagöbönder, med bibehållet språk och kultur efter mer än tvåhundra år i Ukraina, medan en rätt stor del av dem lockades att ännu en gång emigrera, på 1920-talet, nu till Sverige, där de har en egen hembygdsgård nära Roma kloster på Gotland.
På Dagö, som gammalsvenskbyborna kom från, har de svensktalande assimilerats med den estniskspråkiga befolkningen sedan länge, men kanske vissa drag i Dagös estniska dialekter förklaras av denna bakgrunden.
Idag lever de flesta ättlingarna till estlandssvenskarna i Sverige, där de är integrerade i det svenska samhället sedan länge, samtidigt som de håller sitt historiska arv levande. Ett nytt intressant drag i deras historia är att de i viss utsträckning i våra dagar återvänder till de estniska kustområdena, beroende på de lagar som gäller i Estland efter landets nya självständighet. Dessa lagar ger ägarna till land och byggnader från tiden innan Estland blev en Sovjetrepublik, eller deras arvingar, möjlighet att återfå dem. Många har utnyttjat dessa möjligheter och återvänder, dock kanske huvudsakligen som sommarstugeägare. Vad betyder det för området och återvändarnas identitet?
Dessa fragment av den svensktalande estniska befolkningsminoritetens historia är enbart ett skelett, kring vilket många studier har gjorts också i förgången tid. Som "upptäckare" av denna befolkning, "eibo-folke", räknas tyskbalten Carl Russwurm, som publicerade ett grundläggande verk omkring 1850, där han beskrev deras språk och dialekter – en mycket gammaldags form av svenska – men också deras historia, traditioner och föreställningsvärld, deras materiella och immateriella kultur.
Trots att redan mycket skrivits om dem, inte minst om gammalsvenskbyborna, återstår många obesvarade frågor. Många forskare från olika länder och med olika ämnesbakgrund har visat stort intresse att besvara åtminstone en del av dem.
I slutet av oktober 2003 hölls en konferens i Uuemõisa nära Hapsal. Ett fyrtiotal deltagare från Estland, Sverige, Finland, Tyskland och andra länder blev överens om att starta ett femårigt internationellt och tvärvetenskapligt projekt, som skulle belysa denna minoritet från många infallsvinklar. Deltagarna var delvis framstående forskare inom olika forskningsområden, men majoriteten var yngre forskare som presenterade projektplaner för sina magister- eller doktorsavhandlingar.
En av slutsatserna från konferensen var att man skulle försöka hålla årliga tvärvetenskapliga möten under en femårsperiod, då forskningsresultat kunde läggas fram och diskuteras. Också allmänna frågor rörande minoriteter och minoritetsforskning skulle stå på programmet, med deltagande från minoritetsforskare från olika länder, inom och utom EU.
Vi betraktar det som en utmaning att utveckla studiet av minoriteter teoretiskt och metodiskt.
Seminarierna eller konferenserna eller mötena kan betraktas som träningsläger för forskare inom området minoritetsstudier.
Betydligt fler forskare än de som deltog i Uuemõisa-konferensen har markerat sitt intresse att delta i projektet. En av de idéer som framfördes och gillades av mötesdeltagarna var att alla resultat inom projektet kunde användas för att framställa en multimediaskiva där också och inte minst intresserade lekmän kan ta del av resultaten från delprojekten (CD-ROM eller kanske snarare DVD).
Andra former för publicering kommer också att aktualiseras. En hemsida för projektet finns nu, där deltagarna kan få kontakt och presentera resultat på gång, och där de kan lägga ner eller använda insamlade data och dokumentation av olika slag. En förhållandevis dyrbar men viktig del av projektet är just att göra alla data tillgängliga via internet för dem som deltar i projektet, och så småningom också i bearbetad form allmänt tillgängliga (dialekt-inspelningar, musik- och folklore-samlingar från olika arkiv, foton och dokumentärfilm, hittills föga kända samlingar arkiverade i olika länder, inklusive Ryssland (S:t Petersburg) och Lettland (Riga).
Vi hoppas att projektet, delvis med hjälp av nyutvecklad högteknologi (att utveckla ett virtuellt Rågö-museum är ett av de föreslagna delprojekten) ska bidra till att höja standarden för minoritetsstuder i allmänhet.
Finansiering av projektet kommer förhoppningsvis att ske genom flera olika bidragsgivare:
offentliga och privata stiftelser och fonder från såväl EU som Norden, och nationella från Sverige, Finland och Estland. – Planeringsmötet och hemsidan har kommit till stånd tack vare bidrag från Bergvalls stiftelse i Sverige.
Estlands Svenskar
måndag 25 juni 2007
