Kriget kommer

I början av augusti var vi klara med renoveringen, men vi skulle till docka i Tallinn för att måla botten. Jag hade tänkt lämna båten för att börja skolan till hösten men jag var tvungen att följa med till Tallinn för de hade ingen telegrafist med diplom utan en mindre utbildad och därför skulle vi byta på redden i Tallinn. Jag åkte då hem till Nurga, var jag var tillsammans med Salme och Laine, när vi åkte till Tallinn minns jag inte. Kriget började 1 september. Leidas skola började ungefär vid den tiden, Leida bodde hos oss i Tallinn. Min skola började den 15 oktober och kriget hade inte ändrat mina skolplaner. Båtägarna erbjöd mig plats som kapten så fort jag fått mitt diplom, men kriget drog ett streck över detta. Redan i oktober tvingade Sovjet Estland till ett fördrag om baser och snart började Finska Vinterkriget.

I Tallinn bodde vi på Türnpuu tänav 3, i en tvårumslägenhet, som Salme hade skaffat ett par år tidigare. Förutom min syster Leida, som gick på gymnasium, bodde också min yngre bror Karl hos oss. Karl gick i navigationsskolans första klass. Karl fick snart egen lägenhet och åt bara hos oss.

Världssituationen var rätt orolig och nervös. Vi lyssnade på estniskspråkiga nyheter från Finland, speciellt om Vinterkriget, för den estniska radion var under sovjetisk kontroll och de vågade inte tala sanning. Vinterkriget slutade i mars, skolan slutade 4 april, något tidigare än vanligt. På vår avslutningsfest på restaurang Kuld Lõvi (Gyllen Lejonet) sade skolans inspektor kapten Gustavson, att det skulle gå bra för oss i livet för skolan slutade med tre fyror (04/04/1940), men det gick inte bra för alla.

Kägi hade skaffat mig ett jobb som styrman på en båt, som låg i Stockholm, kanske hade jag åkt dit, för alla vår fartygsförenings båtar var utanför Europa. Den frågan löste sig av sig själv, tyskarna ockuperade Danmark och Norge och båtarna kunde inte lämna Östersjön. Eftersom det inte fanns något annat att göra och jag hade pengar kvar, köpte vi en begagnad lastbil och hoppades tjäna pengar med den, men det blev bara utgifter och senare när ryssarna hade fått sina egna män till makten var det svårt att bli av med den.

Nationalisering av fartyg

I slutet på maj, 1940, föddes Alar och strax efter det åkte vi till landet. Med tåg till Karuse och därifrån med Sass bil till Nurga. Tågresan från Tallinn till Karuse i varmt väder med ett litet var ansträngande, tåget var fullt med folk och man kunde inte vara någonstans. Salme vet hur besvärligt det var. Till slut kom vi lyckligt till Nurga och Salme blev där hela sommaren med barnen. Jag själv åkte senare till Oidremaa där min bror Johan bodde och hade gård. Oidremaa var en herrgård, där Johan var förvaltare, ägaren var en baron men på hösten 1939 när Hitler kallade hem sitt folk blev gården Johans och han ägde herrgården så länge det nu blev.

Vi tog vår lastbil till Oidremaa, vi försökte göra transporter och tjäna pengar, men förtjänsten var dålig. För det första var bilen gammal och dålig och reservdelar fanns inte att få, mycket tid gick åt till att laga bilen. Vi hade tro och hopp, men egentligen var det ett tidsfördriv och penningslöseri, men eftersom då ryssarnas makt redan var så stor att ingen fick gå arbetslös var det ju ett arbete. Mitt på sommaren kom den nya regeringen och på hösten blev vi av med vår bil vi kunde lämna över den till staten. Vi var lyckliga, för så länge vi själva var bilägare måste bilen arbeta hela tiden och när den var trasig, kallades det för sabotage. Sass hade sin personbil något längre och bjöd inte själv ut den för den var i ordning men senare togs den ifrån honom.

Sommaren gick på något sätt förbi men på hösten kom order om att alla arbetslösa sjöman måste genast registrera sig i Tallinn. Vi åkte till Tallinn hela familjen och jag registrerade mig. Jag fick genast börja nationalisera segelfartyg och man kunde inte vägra för då var man en rikets fiende.

Jag fick en portfölj med papper samt ett intyg om vem jag var och vilken uppgift jag hade. Jag började resa runt kusterna och leta efter segelfartyg, för att lämna över dem till staten. Det kändes obekvämt och man hade skuldkänslor att gå till en annan människa och ta över något som han arbetat för i sitt anletes svett. Men alla förstod mig, att jag bara lydde order och ingen bråkade. Inte heller senare när ryssarna hade lämnat klagade någon över mig. Jag bodde där det fanns plats, om det fanns något pensionat eller liknande i närheten övernattade jag där, men för det mest övernattade jag på gårdarna. På Ormsö fanns ett pensionat, där man fick mycket god mat och där var det bra att övernatta.

När segelfartygen hade nationaliserat, det fanns också andra utöver mig som gjorde det, fick jag bli nyligen grundade Estniska Fartygsföreningens renoveringsingejör och just på segelfartyg och min arbetsplats var huvudsakligen på deras kontor i Tallinn. Jag ansvarade för underhållet för 99 segelfartyg och motor/segelfartyg. Det var mycket att göra och samtidigt ansvaret stort. Det fanns ännu inga regler eller bestämmelser på det området, så jag hade fria händer i fråga om kostnaderna för renoveringarna. Jag lät renovera alla båtarna ordentligt. Hade ryssarna stannat längre i Estland hade jag kanske hamnat i fängelse för för höga kostnader, men man hade kunnat hamna i fängelse även då båtarna inte var i ordning. När tyskarna kom och alla dessa båtar återlämnades till ägarna tackade alla mig för dessa ordentliga renoveringar. På Fartygsföreningen träffade jag även Viktor Rannik, vi satt mitt emot varandra vid samma bord.

Deporteringar

På hösten blev båtarna gruppvis upplagda för vintern runt hela kusten, för det var ju inte min sak att skaffa frakter eller hålla dem igång. För varje grupp fanns på plats renoveringsmäster, men på våren när renoveringarna började bli klara fick jag personligen åka runt och inspektera, med mig hade jag en klassificeringsingenjör, Maasik, som tillhörde dem som höll reda på de statliga båtarna.

På våren när isen började smälta var det förenat med fara att åka till Dagö och Ösel, därifrån minns jag en episod som dock slutade lyckligt. När vi kom tillbaka från Ösel över Moonsundet var isen redan rätt dålig och man ville inte ta oss över men till slut lades bagaget på en kälke och själva gick vi men när vi kom till Virtsu blev isen sämre och vi fick sära på oss och där jag gick ensam så gick ena benet genom isen och jag blev kall öve hela kroppen, men det var bråttom och vad jag gjorde vid just det ögonblicket minns jag inte, men jag kom lyckligt utan de andra hjälp till Virtsu strand. Man måste ha lagom mycket tur i livet. På våren när renoveringarna var klar och båtarna kom igång blev det litet lättare, för frakterna var inte min sak, men då kom nya bekymmer och deporteringarna, som gjorde livet svårt.

Arresteringar hade förekommit hela tiden, men massdeporteringen ägde rum natten mot den 14 juni 1941. Fredag natt lastades boskapsvagnar fulla med folk och sändes sedan till Sibirien. Det var då mycket vackert väder och det var till och med hett. Detta gjorde dessa deporterades liv och pina mycket större, för de fick inget att dricka. Det var fruktansvärd bild. Ryska soldater vaktade vagnarna och ingen fick komma i närheten. Det har berättats rätt mycket om denna deportation och jag skriver inte närmare om det här, bara, att när jag gick till arbetet på morgonen tycktes allt var normalt, men när jag litet senare gjorde min vanliga kontrollpromenad i hamnen kom allt fram i dagen. Salme hade hört det på stan.

På grund av det spända och kritiska läget i Tallinn åkte Salme med barnen till Mulgimaa, Paistu, till sin syster, redan nästa dag. Jag måste fortsätta arbeta. Jag bodde kvar i vår lägenhet, men saker och ting hände snabbt. Redan en vecka efter deportationen, lördagen den 21 juni, trängde tyska trupper in över gränsen till Ryssland. Samma lördag åkte jag tillsammans med Karl till Nurga för att fira fars 60-årsdag. Innan resan visste vi ingenting om tyskarna intrång i Ryssland, det hörde vi när vi var framme och alla var glada. På måndag den 23 juni åkte vi tillbaka till Tallinn och det blev sista gången som alla vi syskon var tillsammans. Den 3 juli arresterades Karl i Lihula och försvann. Senare uppgifter ger vid handen att Karl dog i Irkutsk, Sibirien, i lunginflammation den 21 december 1942.

Tyskarna kommer

Att tyskarna anföll Ryssland var de flesta ester glada för, fast man kunde inte visa det offentligt. Glädjen var blandad med tårar, för ingen visste vad kriget och framtiden hade i sitt sköte. Men man tänkte att sämre kan det inte bli och det blev det inte, trots att vi hade hoppats att tyskarna skulle ge oss tillbaka självständigheten. Det hände inte och det var ett stort fel som Hitler gjorde.

Tyskarnas frammarsch i Ryssland var till en början mycket framgångsrik och redan i slutet av juni började Estniska Fartygsföreningen att packa sina grejer för evakuering. Man ville att alla skulle följa med till Ryssland men det var inte tvunget. Alla fick slutlönen och jag fick min lördagen den 5 juli. På min begäran gjorde herrarna Truus och Johansson ett ryskspråkigt intyg åt mig, att jag var tillåten att åka till Viljandimaa för att hämta min familj. Jag åkte från Tallinn samma kväll men innan avresan skickade jag för säkerhets skull ett telegram till min fru, att "sõidan täna" (reser idag) men när telegrammet kom fram fattades en bokstav och telegrammet löd "sõida täna" (res idag). Som väl var gjorde inte Salme det, för då hade detta telegram kunnat bli oss till problem. Som det senare visade sig var tåget jag åkte med det sista som åkte ända till Viljandi, det stannade där.

Det var en vacker, tidig söndagsmorgon, när jag steg av tåget i Viljandi, jag lämnade in min väska för stationsarbetarna var fortfarande där, tog min portfölj och började gå mot Aidu. Jag mötte många ryssar på vägen och mina papper kontrollerades flera gånger, men jag fick fortsätta. När jag hade passerat Aidu kommunhus och gick på än väg mellan åkrarna mot Lohu gård där min familj var, så sköt man i riktning mot mig två skott, men kulorna ven förbi mig och jag hade inget annat att göra än att lugnt fortsätta min väg. Snart kom min svåger Juhan och mötte mig med hästarna, för under natten hade det kommit order om att hästarna ska lämnas över till militären. Ingen tog med sig sina hästar till Viljandi utan alla gick till skogs med dem.

Jag gick snabbt med Salmes syster Magda till Aidu kommunhus för att registrera mig. Där fick jag order att genast åka tillbaka till Tallinn, det gjorde jag förstås inte utan vi gick tillsammans med hästkarlarna mot skogen. Där gömde vi de saker vi hade med oss i marken hos en bonde. Samme bonde tog oss till skogen, där var vi två dygn, tills slaget var över. Bonden besökte oss ibland och tog med mjölk till barnen. Kanonkulor ven hela tiden över våra huvuden, men när allt hade blivit tyst kom bonden och meddelade att alla ryssar har lämnat och tyskarna har tagit över. Vi lämnade skogen och kom till gården där vi över natten. Men där på gården hade de en förfärlig mängd vägglöss, de ville nästan äta upp Alar, han var då ett år. Nästa dag grävde vi upp våra väskor och bonden tog oss tillbaka till Salmes syster, där vi stannade hela sommaren. Några dagar senare fick jag också tillbaka min väska från Viljandi. Det var begränsad framkomlighet med tågen och bara med tillstånd, därför måste man vara kvar och det fanns ingenstans att ta vägen, för tyskarna tog Tallinn först i augusti. Jag hjälpte till på gården och fick fritt uppehälle. Man hade kunnat leva utan arbete också för några betalningsmedel fanns inte. Rätt sent på hösten fick jag lov att åka till Tallinn.

I Tallinn var vår lägenhet kvar. Den var hel och Mammi hade tagit hand om den. Om man nu ville stanna i Tallinn fick man söka arbete och genom någon slags bekantskap fick jag genast arbete på batteriverkstad, man gjorde och lagade bilbatterier. Lönen var sån att man kunde leva men jag började rätt snart ordna med tillstånd för familjen att resa till Tallinn. Jag fick tillståndet och familjen var snart i Tallinn.

Kriget den vintern var långt borta i Ryssland och livet i Estland var rätt lugnt, bara det att man inte kunde köpa något utan kuponger. Efter jul startade åter skolorna och Leida kom åter till Tallinn. Det var redan den tredje kalla vintern. Tyskarna hade lätta sommarkläder och frös. Hitler hade hoppats vinna kriget med Ryssland före vinterns slut men lyckades inte. Man började samla varma kläder till armén. Det var svårt att få mat med kuponger det mesta måste köpas svart. Folk som hade försvunnit kom plötsligt fram, men min bror Karl kom inte. Styrman Paltser, min kamrat från Elise, steg plötsligt en kväll in hos oss, han hade hamnat i Finland på sommaren och var nu tillbaka i Estland men helt utblottad. Jag hjälpte honom genom att bli min arbetskamrat på batteriverkstaden.

Båtbyggare på Ösel (1)

Tyskarna ordnade med något slags självstyre, vars transportdirektör var Dr Vendt och på fartygsavdelningen arbetade kapten Kõvamees, som planerade byggandet av motorseglare av trä på estniska stränder. I Tyskland hade man rätt till egendom och dessa segelbåtar var avsedda för ester. Jag gick förstås till Kõvamees och fick tillstånd att organisera en egen fartygsförening. När föreningen var klar, fick jag lov med Kõvamees och Vendts namnteckningar att bygga båtar på Ösel i Triigi. Min kompanjon var då Aleksei Martin, som var motorist och kom från Ösel.

Jag började arbetet på senvintern. Det var ett mycket stort arbete, att av ingenting organisera en industri. Man behöve allt, hitta ett passande ställe, byggnadsmästare osv. I januari och februari 1942 gick jag på kurs för båtbyggaremästare, det varade ca en månad och hölls i Tallinn. På den kursen lärde jag mig så mycket att och det hade varit nödvändigt hade jag själv kunnat vara båtbyggarmästare. Men jag lyckades hittade en mycket bra och erfaren mästare.

Jag startade arbetet på våren 1942 tillsammans med min bror Sass, vi bodde i Leisi hos familjen Sarapuu, vi gick runt i skogen och letade efter lämpliga träd. Pengar fick vi låna från Tallinn, men man kunde inte köpa något för pengar alla ville byta mot varor. Sass gillade inte jobbet och åkte snart hem. Jag jobbade inte heller för skojs skull men jag kunde inte lämna det, man måste ju vara någonstans och göra något. Till slut när mobiliseringarna kom hade jag nytta av det, jag klarade mig och räddade också många andra. Aleks Rihkrand var senare min sekreterare.

I början var vi bara två delägare i föreningen - jag och Martin, men snart var vi tvungna att utöka delägarantalet. De nya delägarna blev Sarapuu och Reimal, som var släktingar till Martin. Jag hade inget val fast jag blev ensam mot tre. All organisation föll på mina axlar de bara kritiserade. Jag var hela företagets själ och utan mig hände ingenting. När jag nu ser tillbaka på saken så var det från min sida ett väldigt stort företagande. Man kan till och med säga att jag var smått galen, men jag tvekade aldrig att det skulle gå bra. Jag hade styrka och energi för allt.

När vi hade valt ut träden i skogen, skulle de tas ner och köras ut ur skogen. Sågas till plank och köras till byggplatsen. Jag lyckades med något som ingen annan klarade av. Jag fick i Kuressaare låna en lastbil med förare, andra båtbyggare var avundsjuka. För min egen del hade jag en gammal cykel, jag cyklade i genomsnitt 90 kilometer om dagen. Oavsett väder satte jag mig på cykeln på morgonen klockan 08 och slutade klockan 20, ibland när jag åkte till Kuressare kom jag hem först vid midnatt och det hände då cykeln gick sönder på vägen. Cykeln behövde lagning men det fanns inga delar att få. Man fick låta bysmeden göra dem. Däck fanns det inte heller att få, en gång när jag kom från Kuressare gick bakdäcket sönder jag bytte däck från framhjul till bakhjul och framhjulet blev utan däck. Det var en lugn sommarkväll, det hördes lång väg, alla hundarna vid vägkanten skällde. Jag hörde flera kilometer bort. Det var långt över midnatt innan jag var hemma. Salme hade varit mycket bekymrad och hon hade orsak, för det var besvärliga tider. På den tiden var det inte lätt att hitta en telefon att ringa hem till ifrån.

Dessa två år och ett halvt år på Ösel med båtbyggandet var så arbetsamma och äventyrliga att man skulle kunna skriva en hel bok om det. Jag började med båtbyggandet i Leisi i mars 1942 och Salme kom till Leisi 1943 på våren, till dess åkte jag mellan Leisi och Tallinn. Även senare måste jag ofta åka till Tallinn för affärernas skull. Från Leisi till Kuivastu var det 56 km. Den vägen måste jag alltid cykla, för det fanns inga andra medel, var det sommar och vackert tog det bara 2½ timme. På vintern i djup snö var det svårare. Från Kuivastu åkte jag båt till Virtsu och sedan med tåg till Tallinn, ofta måste man åka i boskapsvagn för personvagnar fanns inte.

Båtbyggare på Ösel (2)

Eftersom det på vintern endast var nedtagning av byggnadsmaterial och framkörning, det riktiga byggandet stod stilla på grund av kylan, tog jag mig mer tid att vara i Tallinn. Livet i Tallinn hade varit rätt lugnt, men på vintern 1942/43 började ryssarna sina bombräder. Efter en sådan bombning 1943 i januari eller februari, när jag råkade vara i Tallinn och vi var källaren största delen av natten, åkte vi till Oidremaa och därifrån senare till Nurga. Jag åkte snart åter till Leisi och i början av maj tog jag familjen till Leisi. Vi bosatte oss i Rihkrands hus. Rihkrand var Johans frus Olgas farbror, som tillsammans med familjen hade blivit deporterad 1941. Till huset hörde grönsaksland, trädgård och en stor bit åker. Ungefär samtidigt hämtade jag möblemanget från Tallinn till Leisi, där blev det kvar tills vi flydde.

Oavsett alla svårigheter gick båtbygget bra och vi var före alla andra med vårt bygge. 1942 på sommaren fick vi upp kölen till en cirka 500 ton stor båt. Men eftersom det gick dåligt för tyskarna på fronten så bad jag 1943 om tillstånd att bygga en mindre båt, och jag fick tillstånd. Redan på sommaren kunde vi sjösätta den. Sjösättningen var en rätt stor händelse. Hela traktens folk var samlad och alla skulle ha mat och dryck. Båten var i sjön men det fanns ingen motor, för det fanns ingen ny motor att få. Till slut lyckades vi alla fall får fram en begagnad från Tallinn, den var tagen från en förlist båt. Motorn hade propeller men när vi startade motorn på båten visade det sig att det var fel propeller, den var för stor. Men det fanns ingen möjlighet att skaffa fram en ny. Vi sågade av bitar på vingarna och fick på något sätt igång fartyget.

Redan året innan beställde jag en motorbåt hos en båtbyggare, fick också en motor någonstans ifrån och båten var körklar. Snart förstod jag att det räckte inte med en båt om man skulle fly och året efter beställde jag en till. Det kom en order om att alla båtar skulle registreras hos gränsvakten. Men den båten som höll på att byggas tänkte jag inte alls  registrera när den blir klar. Båten byggdes i köpingen och vintrig natt släpade vi över snön in i skogen i närheten av fartyget. Jag fick en ordentlig motor av Seiler i Pärnu, men någon var avundsjuk och gick och talade om för tyskarna att vi hade en båt. Jag blev kallad till gränsvakten för förhör. Jag sa att båten var inte registrerad därför att den inte var färdig. Men tyskarna hade makten och hela historien hade kunnat sluta dåligt. Men tack vare goda vänner trodde tyskarna på vad jag sa och släppte mig fri. Båten togs under stark uppsikt och jag hade ingen möjlighet att använda den mera. Senare togs även fartyget Triigi och vi var utan båtar.

Ryssarna kommer tillbaka

Vad gäller kriget så bombade ryssarna Tallinn den 9 mars 1944 och staden brann, vi kunde se ljussken från Leisi. I augusti började flyktingströmmarna komma till Ösel. Man kom dit för att finna möjligheter att fortsätta över havet. Den 22 september hade ryssarna intagit hela Estlands fastland. Samma dag lämnade Luise Triigi med en last människor och kom lyckligt fram till Sverige. Jag hade kunnat åka med men jag kunde inte lämna allt som det var. Det hade varit som att fly från fronten. Samtidigt känd jag ansvar för mina kompanjoner och deras familjer. Det senare visade sig vara onödigt.

I augusti evakuerades militärsjukhuset från Viljandi till Ösel. Den tog plats i Leisis skolhus. Personalen fick bo hos olika familjer i Leisi. Till oss kom fru Siimo med två tonårsdöttrar. Hon tillhörde egentligen inte personalen men hon fick möjlighet resa med dem.

Att bygga Triigi hade hela tiden varit kapplöpning med tiden. Men nu ett par dagar för flykten var så pass i ordning att vi mönstrade på en besättning.

Chefen för Leisis gränsvakt var en tysk som hade fått en hjärnskada i kriget. Han trodde på seger och hela tiden ett öga på oss. Min önskan var att få fartyget iväg från Triigi så fort som möjligt och jag hade t o m skaffat en fiktiv last, men  tyskarna godtog inte lasten. Den 22 september gav tyskarna order om att fartyget skulle åka till Haapsalu för att evakuera militärer. Manskapet fick lov att före avresan gå hem och hämta kläder och utrustning. Men de gick inte tillbaka utan sprang till skogs utan att tala om det för mig. Jag fick reda på det först nästa dag. Triigi hade åkt ut med tyskar.

Flykten

Med vetskap om att Sarapuu med de andra var ombord gjorde jag på lördagen den 23 september 1944 ett försök att få tillbaka båten jag var tillsammans med Ösels polischef kapten Laas och Viljandi sjukhus överläkare Dr Viinapuu. Vi åkte till Kuressaare tillsammans och jag och kapten Laas gick till tyskarna men det blev inget resultat. Tyskarna lyssnade över huvudtaget inte på oss. Men vi hade stor nytta av att vara i Kuressaare. Där träffade jag Helenes kapten Meikar och fartygsrepresentant Truus. De hade varit hos tyskarna för att få Helene utklarerad till Tyskland. De var mycket intresserade av mina flyktplaner. De berättade att Helene är i Kõiguste hamn och har fått lov att åka till Tyskland och imorgon tänker de ge sig iväg, men de hade inga sjökort och när de fick höra att att jag hade sådana var jag naturligtvis välkommen. Jag måste förklara att Helene var så gammal och dålig, att tyskarna ville inte ha den. Men att Triigi var så åtråvärd berodde mest på gränsvakten, som var en hjärnskadad fanatiker och där hjälpte inga böner.

När jag kommit hem från Kuressaare fick jag höra att min bror Sass och Rihkrand hade varit ute på en provtur med en av våra båtar, men en tysk var med. Deras tanke var att köpa tysken, men det lyckades inte. Goda råd är dyra. Snart kom Kärm till oss och berättade att "Triigis" karlar hade sprungit till skogs. Detta meddelande gav mig fria händer och jag kände mig inte längre ansvarig för deras familjer. Vi bestämde oss kvickt att resa till Kõiguste.

Handelsmannen i Leisi, Koit Ainomäe, som dagen innan hade åkt med Luise, talade om för mig innan han reste var han hade ställt kooperativets lastbil och var nycklarna fanns. Sass var chaufför. Vi hämtade snabbt bilen till oss. Jag tog kontakt med Dr Viinapuu, för att få resorder till Kõiguste. Vi fick också med oss en soldat för att köra tillbaka bilen. Utan tillstånd hade tyskarna stoppat oss och kanske också tagit bilen. Vi tog också med Dr. Viinapuus familj. Viinapuu själv blev kvar på sin post. Fast vi visste sedan länge att vi måste fly hade vi inte packat något. Nu packade vi snabbt några saker, låste dörren till huset, gav nycklarna till grannarna och började vår resa. Det var efter midnatt eller tidigt på morgonen den 24 september. Vi åkte på små byvägar, det kunde vi göra för vi hade Estlands vägkarta med oss. Jag hade skaffat saker som möjligen kunde behövas i framtiden.

Vi kom till Kõiguste vid soluppgången, båten var fortfarande i hamnen och folk gick ombord i skaror. Vid båten stod en tysk vakt, han tittade på våra papper att vi inte var desertörer, men eftersom vi hade erforderliga intyg kunde vi gå ombord. Båten var redan full med folk och fler kom till. Tillsammans med oss var förutom Viinapuus familj fru Siimo med sina döttrar och Rihkrand med sin fästmö, tillsammans 13 personer.

Vi lämnade Kõiguste på söndagen 24 september 1944 på morgonen klockan 10 och sade adjö till fosterlandet. Vi var förberedda, men trots detta var det ledsamt. Men allt hade hänt så fort de sista dagarna att man inte hade tid att vara ledsen. Vad som väntade oss visste ingen. Vi visste bara att bakom oss fanns fruktan och hemskheter. Det var vackert väder och solen sken när vi lämnade Kõiguste, men vinden vände till ost och det blev molnigt och på kvällen när vi kom till Irbensundet började det regna. Sikten blev dålig, det var bra för då såg inte tyskarna oss. Men det var svårt att navigera och alla fyrar var släckta. Vi kom igenom Irbensundet utan problem och på måndag morgon var vi på Östersjön. Det var dimmigt och det regnade lätt. Ett sådant väder var till vår fördel, för då såg varken tyskar eller ryssar oss.

Helene var en tremastad motorseglare, som med bara motor gjorde sex knop vid vackert väder. Det fanns inga segel och masterna var ruttna. Helene hade sommaren 1941 blivit skadad i kriget och varit på renovering i Kõiguste ända sedan dess. Renoveringen blev aldrig klar, eller egentligen ville man inte bli klar. Meikar själv var medägare och renoverade, han hade båten för eventuell flykt. Fartyget var dock i rätt dåligt skick. När båten började rulla litet på sjön bröts den mellersta masten och föll ner på däck. Som väl var skadades ingen. Vad hade hänt om vi hade haft segel?

Man kan fråga sig hur Helene lyckades komma undan tyskarna och inte Triigi. Den viktigaste orsaken var att gränsvakten höll hela tiden ett öga på oss, men Helene var där det inte fanns någon gränsvakt. Naturligtvis, Triigi var en ny båt och Helene gammal och rutten. Det spelade en viss roll. Men Leisis hjärnskadade gränsvakt visste ingenting om båtar. Helene dög förstås inte för den tyska militären.

Vi var cirka 500 flyktingar ombord. Enligt den svenska polisen bara 494. Befälhavare var kapten Meikar, dessutom var vi tre kaptener till Rähesson, Saarna och jag, vi var påmönstrade som styrmän. Bland flyktingarna fanns det tio spädbarn, som tillsammans med sina mödrar hade tagit plats i fören i manskapets rum. Där var det fullt när vi kom på och Salme tillsammans med Olav, som var fyra månader gammal, fick plats i båtens kök. Alar sov första natten i kaptenens hytt på soffan och Laine gick ner i lastrummet där Kuivastus hamnkapten Verendel tog hand om henne. Alar kom efter första natten till köket och fick sova på en hylla. Jag och Salme hade ingen plats att sova på den resan. Om vi sov något överhuvudtaget minns jag inte. Sass var nere i maskinrummet. Hur Olav fick mat utan att den surnade vet jag verkligen inte. Så mycket var båten förberedd för flykt att det på dess högra sida utanför båten fanns en toalett, den fyllde sin funktion tills den sista dagen på sjön i stormen blev bort spolad, som väl var fanns ingen där för tillfället. Det var ingen som saknade den, för mat och dryck fanns det mycket litet av.

Till Sverige

Som jag nämnt tidigare var det vackert väder när vi lämnade Kõiguste. Senare blev det molnigt och det började regna när vi var i Irbensundet, det var dålig sikt och fyrarna släckta. Men man måste säga att tack vare kapten Meikars goda kännedom om Irbensundet kom vi därifrån utan problem. Nästa dag på Östersjön var det fortfarande regnigt och dimmigt, det var bra för oss. Vid hade inte fler navigeringsmedel än kompass och kikare. Kompassen var ojusterad och båten hade stått länge i hamn. Vi hade stor nytta av mina sjökort. Kapten ville åka till Stockholm. På måndag kväll när vi enligt beräkningar var vid Gotland kunde vi ha svängt in där, men kapten gjorde inte det. Det hade varit lugnt hela tiden men vid Gotland blev det klart och vinden började tillta och på natten blev det storm. Vi höll kurs mot Stockholm, men vår svaga motor räckte inte till, stormen och hög sjö tvingade oss mot Åland. På tisdag morgon föll den mittersta masten, som jag har nämnt. Vinden bara blev starkare och starkare höll på att föra oss till Finland. Vi lyckades dock undgå att gå på grund och på eftermiddagen kunde vi sakta närma oss den svenska kusten. På kvällen innan det blev mörkt var vi sån nära svensk kust att vi hissade nödflagg. Den såg vaktande tullbåten och de kom och mötte oss och bogserade oss till Furusund, som ligger i Stockholm skärgård, norr om Stockholm och var på den tiden en sommarort.

Det var redan mörkt när vi kom till Furusund på kvällen den 26 september. Vi blev utplacerade i hotellen, som var lätta byggnader, sommarhus utan värme. Före oss hade Luise och flera små båtar kommit dit, vi var cirka 800 personer. Det var ont om plats och många måste sova två i samma säng. Mödrar med små barn placerades i barnkolonins rum, där fanns det elspis och man kunde laga mat till barnen. Vi fick mat två gånger om dagen, på morgonen gröt, som kokades i en stor militärkittel av en flyktingkock och på eftermiddagen var det riktig mat. Maten var god, fast vi tyckte att den var för söt. Vi var i Furusund en månad, sedan blev vi placerade i mindre läger runtom i landet.

Till slut en liten episod. Vi på Helene hade 10 eller 15 lådor brännvin "Mäe silmavesi" (Mäes ögonvatten) med oss. De stod hela tiden på fartygets däck utan att någon hade rört dem. När vi hade kommit till Furusund tog förstås tullen hand om spriten. De hade lovat kapten att de lägger det på lagret. De lovade men höll inte. Vart spriten fördes vet ingen, men senare fick vi reda på att tullkapten ville själv ta hand om den. Det lyckades inte. Han hade blivit avskedad och fick sitta två år i fängelse.

Om flykten kan tilläggas att långt innan hade vi bestämt att om ryssen kommer tillbaka till Estland blir vi inte kvar där utan försöker fly med vilka medel som helst. Fastän alla mina förberedelser var utan värde eller gick åt skogen, så hade jag så mycket nytta av dem att vi kom ombord på Helene. Man kan ju säga att man hade tur. Men jag vill säga att om man har gjort allt som står i ens makt så kan man väl också ha tur. Gör man ingenting och bara väntar på turen så kommer den för det mesta aldrig.

För Salme var flykten svår, men hon var duktig och var inte ens sjösjuk. Alla var duktiga. Jag minns att när vi kom till Furusund på kvällen och skulle gå i land så ville Alar inte det, han grät och ville stanna kvar på båten. Han hade tydligen vant sig vid båtlivet och var rädd för det okända nya.

När vi hade varit i Furusund en månad så en måndagsmorgon fick vi gå ombord på en liten båt som tog oss till Stockholm för avlusning. Vi fick tvätta oss i ett kallt badhus, samtidigt röktes våra kläder. Inte bara huset var kallt, vattnet var också kallt. Så att Olav som bara var fem månader gammal var tvättad var han helt blå av kyla, men som väl var blev han inte sjuk. Eftersom män och kvinnor var separerade var Salme ensam med tre små barn. Efter badet fick vi mat någonstans och sedan med tåg till Kvicksund. Vi kom dit rätt sent på kvällen.

Kvicksund ligger vid Mälaren och är en vacker plats. Flyktingarna fick bo på ett stort hotell. Mödrar med barn bodde på hotellet och männen samt kvinnor utan barn fick bo i nybyggda baracker. I barackerna fanns våningssängar och papperslakan och filtar. De prasslade förskräckligt på natten när man vände på sig.

Vi var några veckor i Kvicksund och vi blev uppdelade i mindre grupper. Vi fick flytta till Mellansundet, där bodde vi i ett rätt gammalt hotell, men det gick an, det var rätt trivsamt. Julen 1944 var vi i Mellansundet, det var en vit jul, vi var och hämtade julgran själva i skogen.

Som flykting i Sverige

Vi kom till Furusund på kvällen den 26 september 1944. Vi hade flytt från kommunismens terror, som vi hade lärt känna under den Sovjetiska ockupationen 1940-41. Våra ägodelar bestod av gångkläder och en väska för barnen. Vi saknade inte sakerna som vi lämnade, bortsett från foton och några minnessaker. Livet var det som var viktigt. Vi blev väl mottagna i Sverige och innan vi lämnade flyktinglägren och började arbeta köpte också kläder till oss, var och en fick en s k "kungens kostym" och även möblemang och sängkläder. Allt detta skulle betalas tillbaka senare till staten. Inredningen fick alla och det ifrågasattes inte om man behövde det eller inte. Man fick arbete på fabriker, i skogen och lantgårdar. Att bo i städer på den tiden var förbjudet för oss.

Jag, agronom Joasaare och några till som hade familjer kom till lantgårdar. Men innan vi kom till gården fick vi åka till Tomta under en månad för att lära oss sköta djur. Där hade vi som lektor agronom Aksel Mark, som lärde oss teori. Det praktiska sköttes av svenskar. Vi började i ladugården klockan 4 på morgonen. Gödslet skulle bäras ut och djuren utfordras, sedan mjölkning både för hand och med maskin. Kursen avslutades i februari 1945 och sedan den 19 februari, en kall vinterdag åkte vi från Mellansundet med hela familjen till Arbetsförmedlingen i Västerås, där man började dela ut oss till husbönderna, det påminde litet om forna tiders slavauktion.

Min arbetsplats och vårt bostadsställe blev för följande 20 månader Kusta gård, som ligger ca 15 km söder om Västerås. Det var en stor gård eller snarare en herrgård, bara åkrarna bestod av 450 tunnland eller ca 225 hektar. Gården hade många arbetare, egen trädgårdsmästare, många kor och eftersom på den tiden det mesta gjordes med hästar, även många hästar och häststall.

Vi skulle bo i en liten röd stuga (Eneby), som hade ett rum och kök. Vi var fem personer, tre barn nio till ett år gamla. Vatten skulle hämtas ur brunnen och dasset låg en bit från stugan. Elektricitet fanns indragen och man fick värma huset med vedeldning. I rummet fanns en kakelugn men i köket fanns det bara en spis. Huset låg ca 1½ km från gården i skogsbrynet. I köket fanns det visst en stor ugn och framför den spisen. Arbetsförmedlingen hade sänt möblerna och sängkläderna. Gårdsägaren hade också ordnat med mat som räckte för den kvällen.

Det var en vanlig kall vinterkväll som vi kom till stugan, ensligt och långt borta från all ära och redlighet. Salme fick tårar i ögonen. Ingen hade eldat i ugnen den dagen och eftersom det var för sent att elda så gjorde vi eld i spisen i köket. Vi åt vad som fanns och lade oss att sova i köket, för där var det något så när varmt. Men på morgonen var det så kallt att de var is på vattnet i spannen. All värme hade försvunnit genom skorstenen. I fortsättningen eldade vi i ugnen i rummet och sov där. Där blåste också vinden rakt igenom stockarna och på mornarna var det +10° C.