Utdrag ur:

Estnisk konst och kultur 35 år i Sverige Konstutställning Kulturhuset 1980

Konst och konstnärer i 1930-talets Tartu Sten Karling

En god hjälp vid kontakten med Estlands kulturliv fick min hustru och jag av professor Gustav Suits och hans finlandsfödda maka Aino. Hos dem fann vi ett gästfritt och frisinnat hem som var öppet för allt som rörde sig i tiden. Där mötte vi förutom konstnärer av en äldre generation som Nikolai Triik och Viilem Ormisson, yngre målare och grafiker som Adamson-Eric, Juhan Nommik och Arnold Johani samt företrädare för det litterära och konstintresserade Estland. Här sammanträffade vi med författare som Friedebert Tuglas, August Alle och Johannes Sernper med musikbegåvad maka, teaterfolk och journalister samt politiker med den liberale ledaren Jaan Tönisson i spetsen. Vi fick genom dem god ledning när det gällde att orientera oss i ett samhälle som i många stycken var olikt det svenska. Framförallt var den historiska bakgrunden en helt annan och människornas erfarenheter annorlunda. Vi fann snart också att den miljö, där vi rörde oss, var mindre homogen än den svenska. Vi blev varse den klyfta som förefanns mellan det fria Estland och den forna Östersjöprovinsen med samma namn i det tsaristiska Ryssland, mellan de nationellt så medvetna esterna och den forna överklassen, de tysktalande balterna, som så länge varit de dominerande även på det kulturella området. Mindre betydelsefullt var det ryska inslaget ehuru det kom till synes såväl i stadsbildens kupolförsedda kyrkor som i affärslivet.

Striderna mot den nyorganiserade sovjetstaten hade lett fram till freden i Tartu 1920, det fredsfördrag som för all framtid på papperet garanterade estniska republiken dess frihet och självständighet. Dessa händelser låg vid vår ankomst inte så långt tillbaka i tiden att segerstämningen förklingat. Vi förnam ekot av den vid vårt möte med människorna, ej minst hos ungdomen men även hos dem som själva varit aktiva i den segerrika kampen. Känslan av glädje över att omsider efter ett sekel av förhoppningar ha förvärvat nationell självständighet, att ha blivit herrar i eget hus. var stark och levande. Med stärkt självkänsla ville man göra sig oberoende av den tysk-baltiska traditionen. Kontakten med Sovjet, i den mån den upprätthölls, kännetecknades av försiktighet även om det icke saknades intresse för socialistiska tankegångar. Ständigt fick vi bevis på hur positivt man värderade förbindelsen med svensk kultur och huru självklar man kände samhörigheten med det finska broderfolket.

Under de åtta år vi vistades i Estland kom den kulturpolitiska situationen att gradvis ändra karaktär under intryck av världshändelserna. Estlands inrikespolitiska hållning som från början var ett mönster av demokratiskt frisinne, utvecklades på 30-talet mot en mera restriktiv nationalism. De konservativa värderingarna hade sitt främsta stöd i huvudstaden Tallinns kretsar av ämbetsmän, affärsmän och militär liksom hos agrarerna. I Tartu vann reaktionen aldrig några större framgångar. Här kännetecknades kulturlivet liksom tidigare av en kritisk humanism, levande såväl i tidningen Postimees, där Jaan Tönisson var redaktör, som hos författare och konstnärer. På stadens kafeer, de alltid lika vitala kontaktställena, konfronterades man med denna anda.

Att marken under det lilla Estland dock inte var så fast som man under trettiotalet kunnat föreställa sig, blev man varse i samband med krigsutbrottet hösten 1939. Estland fick lämna plats för sovjetiska flygbaser, när Finland blev angripet, och tyskbalterna uppmanades av Hitler att bryta upp från det land, där många av släkterna varit bosatta sedan medeltiden. I det längsta hoppades esterna att få behålla något av sitt nationella oberoende, men snart nog visade det sig att vid de rysk-tyska överläggningarna i Berlin de baltiska staterna räknats tillhöra det sovjetiska intresseområdet. Försommaren 1940 inleddes den sovjetisering av Estland som innebar en radikal förändring av det samhälle, där jag känt mig så hemmastadd och vunnit så mycket förtroende. Omorganisationen av universitetet friställde mig vid årsskiftet 1940-41 och det återstod endast att söka återvända till Sverige.

De politiska händelserna kom även att påverka konstlivet. Konstnärerna ställdes i de politiska intressenas tjänst. I samband med landets införlivande med Sovjetunionen fick målarna i uppdrag att ge uttryck för stämningarna sådana man ville att de skulle upplevas av massorna. Några månader senare drogs Estland in i världskriget och ockuperades sommaren 1941 av tyska trupper. När de några år senare pressades tillbaka under trycket av de sovjetiska arméerna sökte tusentals ester, bland dem också många konstnärer, en räddning från ett ovisst öde i andra länder. Flertalet av dem flydde till Sverige.

Inför de verk av estniska konstnärer, som vi möter på denna utställning, kan det vara motiverat att, utöver vad jag redan berättat om den miljö, där jag först stiftade bekantskap med den estniska konsten, säga några ord om den konsthistoriska bakgrunden. Gustav Suits hade genom sin diktning kommit att framstå som en banerförare för det nationellt medvetna Estland vid seklets början. Han stod i spetsen för en rörelse som fick namnet Det unga Estland (Noor-Eesti) och som växte sig stark i samband med de revolutionära oroligheterna i landet omkring 1905. Suits hade manat sina likasinnade att inte endast vara ester utan även européer. Man ville inte enbart bygga på den språkliga och etniska samhörighetskänsla, som under godsägarförtryckets tid hållit den nationella känslan levande. Man ville även visa att esterna var bärare av kulturella ambitioner som var jämbördiga med andra folks. Till de författare, vetenskapsmän och publicister som samlades kring Suits slöt sig även konstnärer. Av dem intog Kristjan Raud en dominerande ställning genom sina i nationalromantiks anda stiliserade, mäktigt expressiva illustrationer till nationaleposet Kalevipoeg. Med övertygande åskådlighet förmedlar Rauds kolteckningar till oss uttryck för- det estniska folkets kraft och sega livsvilja. Vid sidan av Raud verkade målare som genom studier i Tyskland, Frankrike, Norge och Finland kommit i beröring med där aktuella strömningar. Bland dessa målare må nämnas Nikolai Triik och Ants Laipman (Laikmaa), samt A. Jansen, R. Nyman och P. Burman. Genom Konrad Mägi förmedlades en livgivande kontakt med fransk senimpressionism som på ett avgörande sätt kom att karakterisera  hans teknik och palett. Hans bilder lyser som ädelstenar i det estniska måleriet. Som den förste läraren vid konsthögskolan i Tartu kom han att utöva ett stort inflytande. Han öppnade sina elevers ögon för det moderna västerländska måleriet och dess vägar till konstnärlig förnyelse. En radikal konstsyn kom på så sätt att prägla flera unga konstnärer bland vilka må nämnas P. Aren och J. Vahtra samt de av kubismen intresserade M. Laarman och Arnold Akberg liksom den av Cezanne påverkade Kuno Veeber. Framförallt bör dock nämnas Ado Vabbe, som efter Mägis bortgång 1925 blev konsthögskolans ledande kraft. Han hade i yngre år på resor i Italien kommit i kontakt med futurismen, vilket satte bestående spår i hans måleri och grafik. Han stod vid flera till fällen i kontakt med Kandinsky och delade dennes intresse för dynamisk gestaltning. Vabbe framstår som en internationellt orienterad konstnär och som lärare gjorde han en avgörande insats, när det gällde att bryta de band som en kvarlevande rysk akademism och lokal isolering lagt på konstlivet. Som vägledare kom han att utöva ett betydande inflytande på den konstnärsgeneration som framträdde efter den politiska frigörelsen på 20-talet. Bland hans lärjungar märktes Eduard Wiiralt som senare i Paris men i ständig kontakt med hemlandet nådde det mästerskap som grafiker, som ger honom en central ställning i estnisk konst. På andra vägar påverkades även den i Sverige efter kriget verksamme grafikern Hermann Talvik av Vabbes dynamiska formspråk. Det skänkte honom frihet att gestalta de religiösa visioner som i så hög grad inspirerat honom. Andra lärjungar till Vabbe var de tidigt bortgångna grafikerna Hando Mugasto och Arkadio Laigo, som båda framträdde med skickligt skurna trägravyrer, i vilka de tog upp tävlan med samtida ryssar som Favorskij och Kravtjenko.

Vabbe uppmuntrade de unga att ute i Europa och särskilt i Frankrike söka kunskap och inspiration. Till dem som följde hans maning hörde den intellektuellt rörlige och mångsidige Adamson-Eric. Hans av Renoir påverkade målningar med pärlemorskimrande kvinnor i landskap blev uppskattade ej blott i Estland utan även i Stockholm och Helsingfors, där Adamson-Eric strax före kriget hade framgångsrika utställningar. Han stannade i hemlandet där även hans hustru, textilkonstnären Mari Adamson gjort en beundransvärd insats som förnyare av bildvävnaden. Bland andra estniska konstnärer som längre eller kortare tid studerade i Frankrike kan nämnas Jaan Griinberg, Karin Luts och Karl Pärsimägi. Den sistnämnde, som tog starka intryck av Matisse, blev arresterad vid den tyska invasionen sommaren 1941 och slutade sitt liv i Auschwitz året därpå. Grönberg slog sig ned i Uppsala under det att Karin Luts i Stockholm och på utställningar utomlands vunnit internationellt erkännande för sin färggrafik. Till Paris återvände Wiiralt efter kriget sedan han en tid varit verksam i Sverige. Bofast i den franska huvud- staden som ensam estnisk skulptör är Maire Männik. I hemlandet kvar- stannade konstnärer som på 30-talet kommit att framträda som representanter för en konst av mindre avancerat slag men ändock attraktivt genom sin måleriska kraft och sin trohet mot en inhemsk tradition. Bland dem vill jag nämna Aleksander Bergmann-Vardi, Kristjan Teder, R. Sagrits, J. Green- berg, J. Vöerahansu, E. Kits samt A. Johani och K. Liimand.

Till Sverige anlände förutom andra redan nämnda, Eduard Ole, Juhan Nõmmik, Erik Haamer, Endel Köks, Gustav Mägi, Olev Mikiver och Arno Vihalemm samt skulptören Ernst Jöesaar. De flesta av dessa konstnärer möter vi på denna utställning. Vi finner också konstnärer födda i Estland, men som fått sin utbildning, helt eller delvis, i vårt land. Med den historiska miljö, som här skisserats, har de inte haft några direkta kontakter, men ändock frestas man att även hos dem söka finna något av ett nationellt arv.