Estniska Föreningen fyller 75 år 2021

Historia

Naised 25 september till 31 oktober 2021

Ebelingmuseet är beläget vid Eskilstunavägen 5, i Torshälla. Fri parkering intill samt på planen till vänster om vägen.

Torshällas industrihistoria tar sin början på 1300-talet. Museets lokalerna är belägna i Eminent verktygs tidigare industrilokal. De första byggnaderna uppfördes omkring 1880 då företagets föregångare grundas under namn Westmans Verktygsfabrik. Lokalerna nuvarande utformning med två våningar tillkom 1946/47. Efter samgående med (Svenska Precisions Verktyg) SVP, finns företaget nu i lokaler intill E20 i Eskilsuna.

Museet kan följas på facebook.

Bearbetning av Mari Kaarmas frimärke från Eesti Post  2001

Bildande konst i Estland 1800 -1939.

Yngst i Estland är bildkonsten, skulptur och målning. Dessa äro kostsamma konstarterna och tillhöra på samma gång en trång krets av intelligens. För den skull kunde målning och skulptur i Estland börja först i början av detta århundradet, då de intellektuella och ekonomiska förutsättningarna skapats. Estland hade visserligen även tidigare egna konstnärer, men folket kunde ej bära dem och de måste som konstargonauter arbeta i främmande land, huvudsakligen bland de högre kretsarna i Ryssland och annorstädes, där man behövde konstverk.

Tsartidens största estniska målare var  Oskar Hoffmann (Estland, 1851-1913) (som knappt ville anse sig för est ) och den eldige nationalisten Johan Köhler (1826 -  1899), som blev professor i Petersburgs konstakademi och som synnerligen uppskattad porträttmålare fick beställningar av själva kejsarfamiljen. Bland skulptörer må nämnas A. Veizenberg och Amadeus Adamson (1855 - 1929 ), vilken senare ännu lever vid hög ålder och arbetar. Han är en oförliknelig mästare särskilt i träskulptur och därjämte har han gjort en del lyckade monument såväl i Ryssland som i Estland.

Estniska hemlandets och societetens egna första konstnärer blev A. Laipman, porträtt- och pastellmålare, och hans samtida Kristian Raud. Båda fick sin konstnärliga utbildning vid Düsseldorfs akademi och ha ända från början av 1900-talet arbetat inom det estniska samhället. Det är, Laipman som realist och Raud snarast som symbolistisk kompositionsmålare, de första samlarna av och lärarna i den estniska konsten. I Estlands konsthistoria har dessa män vid sidan av sin skapargärning särskild betydelse för det estniska konstlivets väckande. Laipman grundade skola i Reval, där många konstnärer fått sin första utbildning.  Kristian Raud undervisade i Dorpat (Tartu).

Ung-Estniska rörelsen medförde ett kraftigt uppsving även i måleri konsten. Under etiketten europeisering begav sig konstnärer till konstens centra (Paris, München, Petersburg). Därav förklaras, att den yngre estniska konsten till största delen är impressionistisk och har senare under påverkan av nya strömning ar utvecklats med inslag av starka expressionistiska element. Särskilda storverk ha hittills ännu icke skapats i målarkonsten.

Första konstutställningen ägde rum 1906 (tidigare hade Laipman egen utställning i Reval). Under 1900-talet har redan över 50 utställningar hållits, av dessa var två internationella ( l919 och 1925 ). Första  utställningen på utländsk botten var den i Lettland, ägde rum i Riga i april 1926. I Dorpat (Tartu) arbetar konsthögskolan» Pallas», där över 100  elever studera.

Kulturkapital.

Till sitt invånarantal är Estland för litet för en egen konstlinje. Ej ens hos stora folk lönar sig det andliga arbetet vidare, särskilt ej skapande konst. Estlands materiella styrka och köpmarknad är för den skapande konstens del mycket liten. Därför leva de estniska författarna och konstnärerna, kompositörerna och de lärda männen i en ekonomiskt sett svår ställning. Denna deras ställning sökte regeringen förbättra 1925 genom. utfärdande av en lag, enligt vilken sprit, tobak, nöjen o.s.v. beskattas till förmån för kulturkapitalet. Summan av dessa skattemedel uppgår per år till omkring 400,000 kronor och fördelas som understöd åt litteraturen, kompositörerna, målarkonsten, teaterkonsten, kroppskulturen och den periodiska pressen. Understöd gavs såväl organisationer som enskilda konstens utövare.

Den konst som skapades av ester för ester möter vi först på 1800-talet. Men det konstnärliga klimatet var ogynnsamt, särskilt var det svårt för konstnärerna att sälja sina verk. De estniska konstnärernas verksamhetsfält blev därför Ryssland, där de uppnådde en anmärkningsvärd position i Petersburg.

Man studerade på den tiden vid konstskolor i Ryssland och Tyskland.

Under självständigheten breddades konsten och blev livaktigare . Utbildningsplats blev nu Frankrike i stället för Ryssland. I Tartu grundades 1919 den högre konstskolan "Pallas" under ledning av estniska lärare. "Pallas" blev den första utbildningsanstalten för de unga. Att räkna upp konstnärerna under denna period eller att karakterisera deras arbeten är här inte möjligt. Stor betydelse fick även för konsten det 1925 grundade Kulturkapitalet, som delade ut stipendier åt konstnärerna, anordnade utställningar och så vidare. I Tallinn byggdes en modern konsthall (1934) med utställningslokaler, offentliga inrättningar förskönades med konst, bok-grafiken utvecklades. Konstkritikernas antal växte och konstltidskrifter gavs ut. Från och med slutet av 1920-talet anordnades estniska konstutställningar bl.a. 1929 i Helsingfors, Liibeck, Paris, 1930 i Berlin och Köpenhamn, 1935 i Moskva, 1939 i Budapest,Rom, Antwerpen, Warszawa. 1939 inleds de tre ockupationerna av Estland och någon utveckling av tavelmålande är inte att beröra.

Det som sker med  den stora flykten är esterna spreds över jordklotet där skaparglädjen sker i frihet. I Estland begränsas skaparviljan av kommunisternas politiska konst som i mycket dödade utvecklingen den offentliga konsten. Konst skapades i skymundan och kunde riskera bestraffning.

Vilma Esken verkade i Sverige (Eskilstuna)

Vilma Eskens barn Sulev Valdmaa och  Viive Ruus berättar att deras mors konstnärliga talanger redan hade dykt upp i Estland, men att hon började bara använda dem efter att ha flyttat till Sverige. Hon hade arbete i Estland och saknade tid att ägna sig åt en sådan hobby. I Sverige gick Vilma på kurser och började måla. Vilma Esken har målat mer än 100 akvareller  under en tjugo års period. De flesta av alstren ägs av sonen och dottern, men många bilder såldes i Sverige till institutioner och till estländare utomlands. Även i Estland har akvareller mottagits som gåvor från familjen. Vilma Eskens målningar har nu en fast plats  på Kuusalu bibliotek i Estland.

Antalet berömda kulturutövare som kom till Sverige var betydande. Många fick dock ge upp sin profession mot vanliga arbeten. En annan grupp fortsatte sin verksamhet i ett annat land.

ESTNISKA FLYKTINGSKONSTNÄRER I SVERIGE, ETT URVAL

JUHAN  AAVIK, kompositör, f 1884.

I ESTLAND:Kör- och orkesterledare vid Estonia-teatern i Tallinn. Musikprofessor.

ARTUR  ADSON, diktare, f 1898.

I ESTLAND: Journalist, poet och teaterkritiker.

REIN  ANDRE, skådespelare, f 1912.

I ESTLAND: Skådespelare vid Estonia-teatern i Tallinn.

PRIIT  ARDNA, kompositör

I ESTLAND: Kyrkorganist, körledare och kompositör av operetterna

"Fiskarflickan" och "Flickan utan fosterland".

AUGUST  GAILIT, författare, f 1891.

I ESTLAND: Journalist, teaterdirektör för "Vanemuise"-teatern, legationssekreterare i Berlin, författare till noveller och romaner  Toomas Nipernaadi” (1928), „Isade maa” (1935), „Karge meri” (1938), „Ekke Moor” (1941), „Leegitsev süda” (1945), „Üle rahutu vee” (1951).

RRI  KAASIK, operettsångare, f 1918.

I ESTLAND: Operett-tenor vid Estoniateatern i Tallinn.

MARIE  KALBEK, skådespelare, f 1893.

I ESTLAND: Skådespelare vid "Endla"-teatern i Pärnu och Estoniateatern i Tallinn.

BERNHARD  KANGRO, diktare

I ESTLAND: Poet.

VALENTINE  KASK, operettsångerska

I ESTLAND: Schlagersångerska i radio.

EDO  KARRISOO, operasångare, f 1907.

I ESTLAND: Operasångare med internationell karriär.

ALBERT  KIVIKAS, författare, f 1898.

I ESTLAND: Journalist i Tartu och Tallinn.

Romanförfattare med motiv från landsbygden och frihetskriget.

HANNO  KOMPUS, arkitekt och teaterregissör, f 1890.

I ESTLAND: Dramatiker och operaregissör vid Estonia-teatern i Tallinn.

TEET  KOPPEL, skådespelare, f 1912.

I ESTLAND: Skådespelare och dansare vid Estonia-teatern i Tallinn.

EDMAR  KUUS, skådespelare, f 1914.

I ESTLAND: Skådespelare (t ex Per Gynt) vid Estonia-teatern i Tallinn.

BETTI KUUSKEMMA, skådespelerska

I ESTLAND: Skådespelerska vid Estonia-teatern i Tallinn.

VLADIMIR LAASON, skådespelare, f 1895.

I ESTLAND:  Skådespelare och regissör vid "Endla"-teatern i Pärnu.

MILVI   LAID, operettsångerska, f 1906.

I ESTLAND: Skådespelerska vid Ugala-teatern i Viljandi och Estonia-teatern i Tallinn.

AGNES LEPP, skådespelerska (AGNES KAASIK)

I ESTLAND: Skådespelerska vid Estonia-teatern i Tallinn.

RUDOLF  LIPP, skådespelare, f 1915.

I ESTLAND: Skådespelare vid Estonia-teatern i Tallinn.

IDA  LOO-TALVARI, operasångerska

I ESTLAND: Koloratursopran vid Estonia-teatern i Tallinn.

KLAUDIA  MALDUTIS, dansös, (KLAUDIA KÖKS), f 1910.

I ESTLAND: Balttdansös vid Estonia-teatern i Tallinn.

HELMI  MÄELO, författare, f 1898.I ESTLAND: Författare till verk om absolutism och hemslöjd.

AUGUST  MÄLK, författare, f 1900.

I ESTLAND: Författare till 20 romaner och skådespel.

HILMA NEREP, pianist, f 1923.

I ESTLAND: Musikstuderande.

VERNER NEREP, dirigent, f 1895.

I ESTLAND: Chefsdirigent vid Estonia-teatern i Talinn.

GERDA  OLAK, balettmästare

I ESTLAND: Laban-elev med egen dansstudio i Tallinn

PAUL  OLAK, teaterdirektör, f 1880.

I ESTLAND: Teaterdirektör vid Estonia-teatern i Tallinn.

RAHEL  OLBREI, balettmästare, (RAHEL KOMPUS), f 1898.

I ESTLAND: Dansös och balettmästare vid Estonia-teatern i Tallinn.

MARJE  PARIKAS, skådespelerska, f 1890.

I ESTLAND: Skådespelerska vid Estonia-teatern i Tallinn.

MARIE  POSKA, operettsångerska,f 1915.

I ESTLAND: Operett och schlagersångerska.

KALJO  RAID, kompositör,f 1921.

I ESTLAND: Cellist vid Radioorkestern och körledare i Babtistkyrkan i Nõmre.

TERESE  REI, operasångerska.                                                   

I ESTLAND: Konsertsångerska.

RIINA  REINIK, operettsubrett, (RIINA LIPP).

I ESTLAND: Skådespelerska vid Estonia-teatern i Tallinn.

VALENTINE  RIIVES, pianist

I ESTLAND: Konsertpianist.

JOHANNES  ROMOT, skådespelare, f 1907.

I ESTLAND: Skådespelare vid Arbetare-teatern i Tallinn.

OLAV  ROOTS, dirigent och pianist, f 1910.

I ESTLAND: Lärare vi Rikskonservatoriet i Tallinn.

LENSI  RÖMMER, skådespelerska, (HELENE KUUS), f 1903.

I ESTLAND: Skådespelerska vi Endla-teatern i Pärnu.

HILJA  SAARNE, pianist, f 1911.

I ESTLAND: Pianist.

GUSTAV  SUITS, diktare, f 1883.

I ESTLAND: Professor i litteratur vid Högskolan i Tartu..

FRIEDRICH  TAMMAR, dirigent,f 1900.

I ESTLAND: Orkesterdirigent.

OLGA  TOROKOFF-TIEDEBERG, operasångerska

I ESTLAND: Operasångerska vid Estonia-teatrern i Tallinn..

EDUARD  TUBIN, kompositör, f 1905.

I ESTLAND: Dirigent och körledare vid Vanmuine-teatern i Tartu.

ZELIA  UHKE-AUMERE, violinist, f 1919.

I ESTLAND: Konsertviolinist.

MARIE  UNDER, diktare, (MARIE ADSON), f 1883.

I ESTLAND: Poet med 15 diktsamlingar utgivna.

ERIC H  VIIRES, sångare, f 1916.

I ESTLAND: Journalist och sångare.

AARNE  VIISIMAA, operasångare, f 1898.

I ESTLAND: Sångare och operaregissör.

KUSTAF  VILJUR, skådespelare,f 1900.

I ESTLAND: Skådespelare vid Narva-teatern och regissör vid Kuuresare teater på Ösel.

ELS  VAARMAN, operasångerska, (ELISABET KALJOT),

I ESTLAND: Operasångerska vid Estonia-teatern i Tallinn.

Leida Rives

25 September 2021 uppmärksammar vi att ESKILSTUNA EESTI SELTS (EES) fyller 75 år. 

Föreningen bildades den 26 januari 1946, dagen efter Baltutlämningen. En händelse som betraktas som en skamfläck i svensk historia och skapat djupa sår i förtroendet till Sverige.

Trotts att det var förbjudet för utlänningar att bilda föreningar så gjorde esterna det ändå. Först 68 år senare, 2013 registrerades Eskilstuna Estniska föreningen officiellt.

Föreningen anordnar en utställning på Ebelingmuseet med temanamn Naised (kvinnor). Enbart estniska kvinnliga artister verksamma i Sverige visas.

Utställningen öppnar 25 september men någon större folksamling blir det inte. Kommunens regler runt corona 19 gäller, dvs. att öppettider hålls men några aktiviteter där en större samling människor kan uppstå får inte annonseras eller anordnas. Kan enligt  det klassiska uttrycket "Meddelas endast på detta sätt".

Givetvis händer det mer efter att pandemins regler lättas upp!

1943 började esternas invandring till Eskilstuna och Torshälla.

Kriget gick mot ett slut och en krigsinvandring kommer framför allt från Estland och Finland.

Flykten från Estland inleddes med den svensktalande befolkningen. I Sverige arbetade en statlig kommitté, "Kommittén för Estlands svenskar", för en organiserad överflyttning av estlandssvenskarna. På hösten 1943 gav de tyska myndigheterna tillstånd att arrangera en överföring av tillsammans 780 gamla och sjuka estlandssvenskar. Efter långvariga underhandlingar med tyska myndigheter i Berlin och Estland fick man våren 1944 tillstånd att transportera över de resterande estlandssvenskarna till Sverige. Ett villkor var att transporterna inte skulle uppmärksammas i svenska massmedier. Den för transporterna inhyrda estniska skonaren "Juhan" gjorde från den 21 juni till den 11 september 1944 nio resor från hamnar i de estlandssvenska bygderna. Den sista transporten gick den 18 september med en mindre båt, "Triina", från Tallinn. Totalt kom 3.335 estlandssvenskar till Sverige med dessa resor. Ungefär lika många kom med flyktbåtar, varför det totala antalet överflyttade estlandssvenskar var cirka 7 000.

Ett 40-tal sjuka och gamla estlandssvenskar bodde under ett år fram till juli 1945 på Mälarbadens Herrgårdspensionat.

Skräcken för ryssarna och deras framfart 1939-1941 hade befolkningen i Baltikum ej glömt. Tortyr, deportationer och andra våldsdåd vill ingen uppleva igen. Invånare från Estlands nordkust flydde till Finland och Åland. Det var 5000 – 6000 flyktingar som tog den vägen. Räknar man ihop det totala antalet ester, som lyckades fly blir det ca 30 000 individer. Tack vare finländarnas rådighet kunde många komma igenom Finland. Sovjet var väldigt intresserade av estländarna. Finnarna maskade med fredsavtalen där sovjet förutom ingermanländarna även önskade ta tillbaka balterna. I Sverige fick Sovjet möjlighet att besöka och övertala balter och ingermanländare att återvända. Några valde att återvända till ”paradiset”.

Estlandssvenskarna ("aibofolket", på estniska rannarootslased "kustsvenskar" eller eestirootslased) var 1943 den första gruppen följd året därpå av ester. De flesta ester som kom till Sverige kom från kusttrakterna även folk i mindre antal kom från inlandet. Flyktingar som kom från Baltikum sökte och fick politisk asyl i Sverige. Statens Utlänningskommission var den ansvariga myndigheten som registrerade flyktingarna och försåg dem med främlingspass. Flyktingarna fick tillfälligt uppehållstillstånd som efter två år kunde förnyas. Man fick röra sig fritt inom Sveriges gränser utom i ”Stockholms stad, Solna stad, Sundbybergs stad, Lidingö stad, Danderyds, Nacka eller Spånga landsfiskalsdistrikt i Stockholms län, ej heller inom Göteborgs stad eller Malmö stad”.

Inrikes visering beviljad till de slutna områdena under förutsättning att passinnehavaren icke i Sverige tager del i politiska aktiviteter. Personer med främlingspass kunde ej göra utlandsresor och återvända till Sverige då det i passen tydligt anges att det "Gäller icke för återresa i landet."

Antalet estländare i Sverige var som störst mellan åren 1946-1948. Antalet sjönk kraftigt under 1948-1949 då många flyttade/flydde till Australien, Latinamerika och Canada. En stark rädsla hade spridit sig bland flyktingarna efter baltutlämningen i januari 1946. Många var rädd för att Sverige skulle upprepa utlämningen och utlämna balterna. Samtidigt kom en invandring från flyktinglägren i efterkrigstidens Europa.

Andelen estländare i Eskilstuna och Torshälla var betydande. Industrierna i Eskilstuna och Torshälla hade behov av arbetskraft. Bostäder var det sämre med. Trotts bostadsbrist kom en betydande del av krigsflyktingarna att hamna här.

NMKÜ / KFUM

Värdet av denna frikostiga och solidariska gest var oskattbar.

Estniska avdelningen av KFUM (NMKÜ) bildas. Förarbeten började 5 mai 1945, föreningsbildande möte 19 juni 1945. Vid denna tidpunkt råder 1937 års utlänningslag som stark begränsade utlänningars möjligheter till föreningsaktiviteter. Den verksamhet som startas inom KFUM ger inte de Baltiska sektionerna något ekonomiskt ansvar. Man skiljer tydligt på svenska medlemmar och gästmedlemmar (utlänningar) och utger detaljerade föreskrifter om hur verksamheten får bedrivas. Under de första åren är gästmedlemmarna befriade från medlemsavgift.

NMKÜ bedriver verksamheter som Basket och Volleyboll, sporter som då var okända i Sverige. Föreningen hade även en flick- (gaidid) och en pojk- (skautid) scoutkår. Föreningen bedriver filmvisningar på Saga biografen vid Ruddammsgatan från 1946 till 1948. Dessa besöks av 100 - 250 personer per visning.

Volleyboll och basketboll spelades främst i Torshälla. Dessa främmande sporter kom sedan att introduceras i Sverige.

Ett samarbete bland kvinnorna har funnits med KFUK som hade en fastighet på Ruddammsgatan 13 senare ändrat till 19 efter omläggning av Köpmangatan.

Den estniska avdelningens aktiviteter i KFUM avklingade efter 1952 och upphör kring 1960. Verksamheterna övergick till Estniska föreningen. Sista utdelningen av tillgångar dateras till 1974.

EESTI SELTS / ESTNISKA FÖRENINGEN

Det allra första mötet hölls den 26 januari 1946. Dagen innan hade svenska regeringen verkställt utlämnandet av 165 balter till Sovjet, baltutlämningen. När esterna kom till Sverige, de flesta 1944 så trodde och hoppades alla på att återvända så snart som möjligt när kriget var slut, men så blev det inte. Efter en ny ockupation av Sovjet 1944 så försvann denna önskan.

l början fick esterna ett strängt förbud om att organisera sig i föreningslivet och verka för något politiskt. Den Estniska föreningen startades i strid mot lagstiftningen och kom fram till 1960-talet, då lagstiftningen mjukas upp att i praktiken vara illegal. Först efter 67 år av verksamhet 2012, normaliserades föreningen helt.

Den 26/1-1946 kl. 20.00 i dåvarande frimurarhotellet på Kungsgatan 28 samlades 18 ester. Det var följande manliga personer. Paul Rei, Rudolf Tandre, Heinrich Hallrnan, Elmar Puss, Mati Vaher, Erich Öhr, August Ambros, Nikolai Köivutalu, Friedrich Schmidt, Herman Saar, Johannes Päll, Eino Vernik, Voldernar Jaaniste, Hans Lepik, Ferdinand Karja, Anton Koppel, Juhan Piiskop och Enn Maripuu.

Mötet utsågs en preliminär tremannastyrelse med Paul Rei som ordförande, Enn Maripuu som sekreterare och Juhan Piiskop som ledamot. På mötet röstades det enhälligt om att bilda en estnisk förening i Eskilstuna för att bibehålla sin kultur, språk och intressen samt att verka för att Estland skulle få tillbaka sin självständighet. Frågan om Estlands självständighet var starkt politisk och föreningen bröt mot tidens lagstiftning. Föreningen kom att vara oregistrerad i 66 år fram till 2012.

Välis Eesti 17/3-1946

Till ordförande valdes Mihkel Juris (6 år). Under det första året hölls inte mindre än 28 st styrelsemöten.

Genom åren har därefter följande ordföranden varit. Eduard Karjel (19 år), Lembit Aring (1 år), Lembit Pella (30 år) Mati Nõmm (16 år) och nuvarande Hugo Nõmm.

Lokal hyrdes på Västra Storgatan. Sedan mitten av 1990-talet finns föreningen i lokal på Kungsvägen. Folkets Hus på Nygatan samt Stadshuset användes vid större möten.

Föreningen bedrev en intensiv mötes-verksamhet. Föreningen har genom åren haft många aktiviteter, körsång, sångfester, folkdans, orkester, kurser och utställningar, volleyboll, basket, scouting, teater, bridge, studiecirklar, samkväm med olika fester och pensionärsverksamhet. Vid mindre samkväm bedrevs verksamheten i den egna lokal. Vid större tillställningar hyrdes Torsharg, Motorstadion, NTO-lokalen, Folkets hus, Tennishallen, Sporthallen, kyrkan eller Stadshusets festvåning. Vid sommarfesten hyrdes Solvik i Torshälla. Estniska föreningen har även haft nära samarbeten med andra estniska- och invandrarorganisationer.

Eskilstuna Eesti Täienduskool

Estniska skolan

En estnisk komplementärskola (Norra Skolan) för bevarande av språk- och kultur bedrevs i Eskilstuna fram till 1988. Komplementärskola bedrevs även i Hällby.

Under en kortare period har hemspråks-undervisning i estniska givits i den kommunala skolan.

Estniska föreningen har länge, och med många lärare verksamma, bedrivit undervisning i estniska i form av studiecirklar.

Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan.

Estlands Evangelisk-Lutherska Kyrka (EELK). Estland har varit lutherskt alltsedan reformationen på 1520- talet. Tsar Alexander III genomförde en förryskningskampanj 1881. Tsaren inledde en centraliseringspolitik i kejsardömet och försökte undertrycka alla icke-ryska språk i de västra delen av Ryssland, från Finland i norr till Ukraina i söder. Ryska infördes både som enda officiella språk och som undervisninginsspråk. En del av befolkningen konverterade då till den ryskortodoxa kyrkan.

Erling Eidem

Uppgiften är att

- anordna ett baltiskt kyrkosekretariat

- anknutet till diakonistyrelsen

- uppdelad på tre byråer, en estnisk, en lettisk o en litauisk, var o en med en infödd präst som föreståndare

- samt en svensk präst för korrespondens med sv kyrkliga o andra myndigheter.

- 9 baltiska präster skulle anställas varav 6 estniska.

- 40.000 kr fr statens flyktinganslag för finansiering.                                                                         

1. -under en tid av ett eller högst ett o halvt år.
   

2. -
   

           Juhan Kõpp

I Sverige upprättades 1945 inom E.E.L.K. tre pastorat. I det Norra pastoratet ingick bland flera orter Sundsvall, Härnösand, Gävle, Uppsala, Västerås, Ockelbo, Rättvik, Vikarbyn, Olofsfors, Ängelsberg, Kumla Örebro, Åkers Styckebruk, och Eskilstuna.

I juli 1946 tappar E.E.L.K. stödet från den Svenska statskyrkan och blir en självständig kyrka. Eskilstunaförsamlingens medlemsantal var under 1940-talet runt 350 personer.

E.E.L.K. i exil och EELK i Estland är sedan numera en gemensam kyrka, EELK.

Eesti Evangeelne Luterlik Kirik Välis-Eesti Piiskopkond                                                                                                                                       

                                                                                                                                      

Den första gudstjänsten i Eskilstuna hölls 24 juni 1945 av KFUM på Solvik, Torshälla. I Klosters kyrka hölls predikan 22 september 1945.

Estniska församlingen bildades 14 juli 1946. Först hölls en gudstjänst i Klosters kyrka följt av ett högtidligt möte i Stadshuset i Eskilstuna där det valdes ett styrande råd.

Vid gudstjänsten  insamlades 13 kronor och 42 öre i kollekt samt vid det efterföljande församlingsmötet 5 kr och 68 öre.

Kollekten genomgången av revisor A.P. den 30 juli 1946.

Församlingens  samt norra stiftets präst från 1945 var Richard Koolmeister. Förutom Eskilstuna, ingick församlingarna i Örebro, Kumla och Västerås i Koolmeisters arbete. 1953-1955 var Koolmeister E.E.L.K. Rootsi praostkonna abipraost, och 1955 - 1981 E.E.L.K. Rootsi praostkonna praost.

Församlingens första 25  år firades i Ansgars kyrkan den 31 oktober 1971. 25 a.

 

Arkivet saknar de två första protokollböckerna.  Första kända protokoll är från 20 augusti 1953. Kassaböcker och verifikat är bevarade där kollekt och kvitton kan visa församlingens verksamhet.

I augusti 2016 firades församlingens 70-årsdag med gudstjänst i Fors Kyrka samtidigt firade 25-årsdagen av Republiken Estlands återupprättande. Samtliga stiftets präster och församlingar deltog.

Församlingens digitaliserade handlingar kan ses  här.

Givetvis fanns det andra sidor av flyktingarna som togs upp i tidningarna.

De sedan hundratals år från fosterlandet skilda svenskarna kunde på någon vecka bli en svensk medborgare.

För andra kunde det bli möjligt först efter många år av klanderfritt leverne.

Under 50 år i exil levde de flesta organisationer vidare. Presidentämbetet, exilregering samt ambassad i USA fungerade under hela sovjets ockupationstid.

Tillförordnade premiärministrar (peaministri asetäitjad) i den estniska exilregeringen:

Johannes Sikkar (12 januari 1953 - 22 augusti 1960)

Tõnis Kint (22 augusti 1960 - 1 januari 1962)

Aleksander Warma (1 januari 1962 - 30 mars 1963)

Tõnis Kint (30 mars 1963 - 23 december 1970)

Heinrich Mark (8 maj 1971 - 1 mars 1990)

Enno Penno (1 mars 1990 - 15 september 1992)

Enno Penno avslutade exilregeringen genom att inför Estland nyvalda president Lennart Meri förklara exilorganisationen upplöst.

I avsaknad av material till organisationerna skapades nya handgjorda te.x för Försvarsföreningen Eesti Kaitsieliit.