Frihetskriget fortsätter

De första dagarna år 1919 övergick esterna till en framgångsrik motoffensiv på de östra och sydliga fronterna 1919. I norra Lettland besegrade en blandad estnisk-lettisk styrka under det estniska kommissionsledamoten Johan Laidoner de röda arméstyrkorna i norra Lettland. Men hälften av Lettland var fortfarande ockuperad av trupperna von der Goltz.

Ett år efter självständighetsförklaringen, den 24 februari 1919, var Estlands territorium fritt, men häftiga strider pågick alltjämt.

I mars 1919 uppgick den estniska krigsmakten redan till tre divisioner, som lyckades slå tillbaka röda armen. Esterna gick med stor framgång till motanfall i norra Lettland och intog därvid den gamla ryska staden Pihkva (Pskov). Estland hade till slutet av maj 1919 mobiliserat alla årgångar från 18 till 35 år och armens totala styrka uppgick till 74.000 man.

I början av juni 1919 avancerade von der Goltz och försökte isolera högerflygeln av den estniska armén. Trots hans välutrustade och erfarna trupper blev hans armé besegrad. Den sista kampen i Cēsis (Võnnu på estniska) den 23 juni föll von der Goltz-armén. Efter denna seger samarbetade estniska och lettiska styrkor för att säkerställa avlägsnandet av den tyska marionettregim som hade etablerats i Riga. Lettlands frihet återtogs och Estlands gränser säkrades.

Nationellt val

I april 1919 genomfördes valen till Estlands konstituerande nationalförsamling (Eesti Asutav Kogu). Även frontsoldaterna deltog. Församlingen skulle överta maktbefogenheterna tills en ny grundlag hade utarbetats och en  ny regering bildats på parlamentarisk grund.

Kriget mot Tyskland.

Det militära läget komplicerades av att starka truppenheter befann sig i Lettland under ledning av general Riidiger von der Goltz. De besatte den 22 maj Riga och befann sig bakom ryggen på estniska trupperna. Tyskarna anföll ett estniskt pansartåg. Detta bildade upptakten till det s.k. Landeswehrkriget.

Efter det att tyskarna erövrat staden Cēsis (Võnnu på estniska), slöts ett stilleståndsavtal mellan tyskar och ester förmedlat av de allierades krigsmission i Lettland.

Tyskarna bröt stilleståndet genom att igångsätta ett till en början framgångsrikt anfall den 19 juni 1919. Esterna lyckades emellertid hejda det. Den 23 juni återerövrades Võnnu och de estniska trupperna trängde nästan fram till Riga. De allierades militärmission trädde då återigen emellan och lyckades genom påtryckningar få till stånd ett fredsfördrag. Det innebar att tyskarna skulle lämna Riga.  Efter denna seger samarbetade estniska och lettiska styrkor för att säkerställa avlägsnandet av den tyska marionettregim som hade etablerats i Riga. Lettlands frihet återtogs och Estlands gränser säkrades.

Seger över tyskarna engagerade det estniska folket så starkt, att de firar den 23 juni som segerdagen.

Vita armen (Loodearmee)

Från estniskt territorium opererade också två ryska vita enheter. I trakten av Finska viken låg den s. k. Nordvästra armen under ledning av general Judenitj. Fram till1919 hade Nordvästra armén ingått i den estniska armen. Sydöst om Peipussjön ledde Balahovitj enheter, som bara formellt tillhörde Nordvästra armen. Denna arme utökades så småningom till 20.000 man. I oktober 1919 gick den till anfall för att erövra Petrograd. Anfallet hade till en början framgång, och efter en vecka hade de ryska vitgardisterna nått fram till Petrograd.

Röda armen

Röda armen gick till motanfall och Nordvästra armen tvangs till reträtt. Även estniska trupper deltog i denna offensiv- dels på grund av de västallierades påtryckningar, dels också för att inte förlora kontrollen över Nordvästra armen i händelse av att den lyckats erövra Petrograd. Nordvästra ar mens ledning ville inte ha ett självständigt Estland, och den hotade att vända sina vapen mot Estland efter en seger. Chefen för Nordvästra armen general Judenitj hade till och med redan utsett en kandidat till posten som Estlands guvernör.

Nordvästra armens nederlag var dock så förödande, att den i mitten av november tvangs att anhålla om tillstånd att få retirera in på estniskt territorium. Den estniska regeringen samtyckte men på villkor att förbanden avväpnades. Nordvästra armen var tvungen att acceptera villkoren.

Tyskarnas nya blixtattack.

Tyskarnas försök att erövra Baltikum resulterade i ännu en blixtattack mot Riga under ledning av Bermondt-Avalov. Då de lettiska trupperna söder om Dynafloden inte ensamma kunde stoppa anfallet sände esterna på letternas enträgna begäran två pansartåg till Riga. De hjälpte till att slå tillbaka tyskarnas försök att forcera floden. Letterna lyckades till slut stoppa anfallet med stöd av en brittisk flotteskader.

Avvecklingen av Nordvästra armen betydde för Estlands del att ett väsentligt hinder för fredsförhandlingar hade eliminerats. Estland hade inga utsikter att kunna föra ett långvarigt försvarskrig, i synnerhet som den nya staten ännu inte erkänts de jure av stormakterna.

Västmakterna stödjer de vita.

Estlands utrikesminister Jaan Poska befann sig sedan januari 1919 i spetsen för en estnisk delegation i Paris. Där framgick det emellertid rätt snart att fredskonferensen inte ville fatta några beslut om Rysslands framtid, som hade gjort det möjligt att juridiskt erkänna Estlands självständighet. Västmakterna hindrades från att erkänna Estlands självständighet eftersom de stödde den ryska "vita" regeringen under ledning av amiral Koltjak. Han ville emellertid inte ens erkänna Finlands självständighet, för att då inte tala om de baltiska staternas. För honom existerade endast ett enat Ryssland.

I denna situation tvingades utrikesminister Jaan Poska att börja sondera möjligheterna till fred med Sovjetryssland. Poskas idéer stöddes av den estniska regeringen. Det var ett modigt steg, eftersom England, som gett Estland betydande militär hjälp, var emot fredsstrevarna. Dessutom måste Estland räkna med Finlands, Lettlands och Litauens ståndpunkter, trots att försöken att bilda ett baltiskt militärt förbund inte hade lett till något resultat.

Förhandlingar med Sovjetunionen.

När de estniska trupperna på våren 1919 med uppbådande av sina sista reserver lyckats slå tillbaka Röda armens farliga attacker på sydfronten och övergå till offensiv krigföring utanför landets gränser, skapades förutsättningar för fredsförhandlingar. Den första egentliga kontakten togs i Pihkva (Pskov) 1919. Förhandlingarna blev emellertid resultatlösa, eftersom Estland ville föra fredssamtalen tillsammans med Finland, Lettland och Litauen. De hade alla under tiden fått erbjudande om fred från Sovjetryssland. Den 16 november 1919 anlände Sovjetrysslands utrikesminister Litvinov genom fronten till Estland för att officiellt förhandla om utväxling av krigsfångar. Kontakterna hade till följd att den estniska regeringen beslöt att inleda fredsförhandlingar. De påbörjades i Tartu (Dorpat) den 5 december 1919 och varade i två månader.

Under fredsförhandlingarna gjorde Röda armen desperata anfall längs hela fronten mellan Finska viken och Peipussjön. Anfallen ledde till stora förluster där esterna lyckades hålla sina ställningar.

På nyårsafton 1919 undertecknade ryssarna vapenstilleståndsavtalet, som trädde i kraft den 3 januari

1920.

Pansartåg Nr 5

Estniska frihetskriget (1918–20)

1919

7 januari Den estniska militärens motoffensiv började.

Den 9 januari befriades Tapa av estniska styrkor.

Den 12 januari befriade estniska styrkor Rakvere.

14 januari Estniska styrkor befriade Tartu.

18 januari Estniska styrkor befriade Narva.

31 januari Slaget vid pilen; segern öppnade vägen till Valka för den estniska armén.

1 februari estniska styrkor befriade Valga och Võru.

2 februari Julius Kuperjanov, skadad i slaget vid Paju, dog.

5 februari estniska trupper nådde Petser.

16.-21. Februari Öselböndernas föga informerade uppror mot myndigheterna i Republiken Estland.

16 februari – 24 maj Röda arméns motoffensiv för att återerövra Estland; Röda armén stoppades.

5-7 Val till den konstituerande församlingen i april. 23 april. Öppnande av den konstituerande församlingen (de flesta platserna tillhörde vänsterstyrkorna).

Den 27 april dödades kapten Anton Irv, befälhavare för pansartågsdivisionen, i norra Lettland.

9 maj Den provisoriska regeringen avgick, Otto Strandmans regering tillträdde.

13 maj Den första offensiven av den norra kåren av det ryska vita gardet mot Petrograd började.

15 maj De estniska och ingeriska styrkornas operation för att befria Ingerimaa inleddes.

19 maj Den konstituerande församlingen offentliggjorde förklaringen om Estlands nationella självständighet.

Den 25 maj erövrade estniska trupper Pskov.

27 maj. De estniska truppernas offensiv började på sydfronten från Võru till Jakobstadt (Jēkabpils).

Den 30 maj upplöstes den estniska röda armén i Ryssland.

5 juni Landeswehrkriget började med det tyska anfallet mot estniska pansartåg vid Amata-flodbron.

Den 19 juni började Röda arméns motoffensiv mot den norra kåren av det ryska vita gardet nära Petrograd.

19.-20. Juni Slaget vid Limbaž (Lemsalu) och Straupe (Roopa) (mellan den estniska armén och järndivisionen).

21-23 Juni Slaget vid Võnnu (Cēsis) med Landeswehr och Raud-divisionen. Estlands seger, till minne av vilken Victory Day firas.

24 juni - 3 juli offensiv av estniska trupper i riktning mot Riga.

8 juli Röda arméns offensiv för att återerövra Pskov började.

29 augusti erövrade Röda armén Pskov.

17.-18. September Fredsförhandlingar med ryssarna i Pskov var utan resultat.

10 oktober. Den konstituerande församlingen antog en radikal jordlag, med vilken nästan 97 % av herrgårdarna överfördes till staten (för att delas upp i jordbruksmark); Den nordvästra armén av det ryska vita gardet inledde en andra offensiv mot Petrograd.

10-23 oktober Estniska pansartåg i Riga i ett slagsmål med Pavel Bermondt-Avalovs styrka.

Den 10 oktober startade estniska styrkor den andra offensiven mot Pihkva. 13 oktober Estland och Ingers styrkor startade Krasnaya Gorka-operationen.

5-7 November Den estniska arméns tredje attack mot Pihkva.

11 november Regeringen beslutade att den estniska armén inte längre kommer att ge stöd till det ryska vita gardet.

16 november Nedrustningen av den nordvästra armén som drog sig tillbaka till Estland började.

18 november. Den konstituerande församlingen bekräftade den nya regeringen, med J. Tõnisson som premiärminister.

16 november - 30 december De sista striderna i frihetskriget på Virufronten, försök från Röda armén att bryta sig in i Estland och förbättra sina positioner inför fredsförhandlingarnas tid.

26 november - 9 december Krivasoo (Kriuša) strider; estländarna slog tillbaka ryssarnas genombrott. 1 december. Universitetet i Tartu började arbeta på estniska.

5 december inleddes fredsförhandlingar i Tartu (den estniska delegationen leddes av J. Poska, den sovjetryska delegationen leddes av Adolf Joffe).

Den 31 december undertecknades vapenstillestånd.

Länk hjälp

Lettland 100  18/10 1918     Litauen 100 16/2-1918