Kriserna och den milda diktaturen!

Åren 1931-33 minskade Estlands utrikeshandel till en tredjedel av den volym den haft två år tidigare.

I städerna uppstod arbetslöshet och för att mildra verkningarna igångsattes nödhjälpsarbeten. Situationen komplicerades ytterligare av att Estlands viktigaste exportland England övergav guldmyntfoten år 1931. Den estniska valutan devalverades två år senare.

Redan före depressionen ökade befolkningens missnöjd med de täta regeringskriserna. Röster höjdes med krav på ett fastare styre. Initiativet togs av Frihetskrigarnas förbund (f.d. frontsoldater) som 1931 övergick till att bli ett politiskt parti.

Riksdagen framlade 1932 ett grundlagsförslag. Vid folkomröstningen saknades erforderlig majoritet. Även riksdagens andra förslag förkastades vid folkomröstningen. Dessa parlamentariska ansträngningar motarbetades av frihetskrigsveteranernas parti eller "vapserna". I sitt organisations- och propagandaarbete tillämpade de metoder, som inspirerades av liknande rörelser i Italien, Tyskland och Finland. I oktober 1933 gick folket för tredje gången till omröstning, "vapsernas" grundlagsförslag, som gav folkets direkt valde presidenten befogenhet att styra riket även utan riksdagens medverkan. Förslaget antogs med stor majoritet speglande folkets önskan om en stabil regeringsmakt.

Frihetskämparnas politik hade drag av den nationalsocialistiska rörelsen i Tyskland och var en risk för utrikespolitiska störningar i relationerna med Sovjet, om "vapserna'' lyckats överta regeringsmakten. Vapsernas intensiva agitation framkallar splittring i befolkningen.

Den nya grundlagen trädde i kraft den l  januari 1934. Riksäldsten Konstantin Päts, proklamerade den 12 mars 1934 undantagstillstånd, frihetskämparnas parti upplöstes. General Johan Laidoner utnämndes till överbefälhavare. "Vapsernas" ledare arresterades och ställdes inför rätta. Alla dessa åtgärder godkändes av riksdagen, som upplöstes på hösten 1934.

Konstantin Päts valde att dämpa den överhettade politiska stämningen. År 1935 upplöstes alla politiska partier. Päts och regeringen med Kaarel Eenpalu som stadsminister, inledde en period av mild diktatur för att återgå till ett demokratiskt styrelse. Den allmänna stämningen påverkades kraftigt av "vapsernas" misslyckade statskupp, som skulle äga rum den 8 december 1935. Planerna avslöjades och ledarna bestraffades.

Konstantin Päts organiserade landet korporativt. I stället för politiska partier inrättades fackliga institutioner. Medborgarna organiserades i yrkesmässiga fackföreningar och försäkrings- och pensionskassor. Ett informationsministerium och regeringsparti ”Isamaaliit” (Fosterländska förbundet) grundas. Konstantin Päts vände sig själv upprepade gånger i radiotal direkt till folket. I februari 1936 beslöt en grundlagsändring i en folkomröstning med stor majoritet om en återgång till demokrati.

Den konstituerande nationalförsamlingen som skulle ändra grundlagen, samlades den 18 februari 1937. Den nya grundlagen trädde i kraft den l januari 1938. Presidentens befogenheter minskades. Folkrepresentationen bestod av två kammare. Riigivolikogu (deputeradekammaren) hade 80 ledamöter

utsedda i majoritetsval, medan Riiginõukogus (rådförsamlingens) 40 ledamöter tillsattes på korporativ grund.

I  valet därefter tilläts politiska partier fortfarande inte. Den 21 april 1938 sammanträdde parlamentet (Riigikogu), som tre dagar senare valde Riksäldsten Konstantin Päts till Estlands förste statspresident. Kaarel Eenpalu blev åter statsminister. Därmed hade grundlagsreformen genomförts. I  parlamentet fanns en liten oppositionsgrupp, men regeringens åtgärder för att stabilisera den inrikespolitiska situationen hade fått folkets stöd. statsförvaltningen blev mer målinriktad och effektivare.

År 1938 benådades alla politiska fångar, både "vapser" och kommunister.

Monument i Narva över frihetskriget 1918-1920.