Estland 100 år

24 februari 2018

Gulag – Sovjetunionens slavläger

Den tsarryska staten föjt av det sovjetiska systemet var ett genom militariserad samhällstruktur som  befann sig i ett krigstillstånd från 1914 till diktatorn Josef Stalins död 1953. 

Uppgiften att utöva terror mot olika befolkningskategorier utfördes av den hemliga polisen, kallad ”Tjeka”, efter begynnelsebokstäverna i ryskans ord för ”en extraordinär kommitté”.

Tjekan, som under inbördeskriget 1918–1921 undanröjde många av bolsjevikernas motståndare, leddes av den hänsynslöse Feliks Dzerzjinskij.

De baltiska staterna kom att utvecklas till självständiga demokratier och befriades 1920 och under 20 år framåt från den sovjetiska terrorn.

År 1922 förvandlades Tjekan till en varaktig statspolis, OGPU, som 1934 uppgick i NKVD (kommissariatet för inrikes ärenden).  Nikolaj Jezjov ledde den stora terrorn 1936–38, då miljoner verkliga och påstådda fiender till Stalins regim  spärrades in och avrättades.

Den mest kända av den sovjetkommunistiska terrorhistoriens akronymer är GULag, Glavnoe Upravlenie Lagerej; ”Huvudadministrationen för lägren”, grundad 1934.  

Den forne lägerfången och nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyns  avslöjanden om lägersystemet, förvandlades förkortningen Gulag till en symbol för lägersystemet.  I dessa läger levde och arbetade miljontals zeki,  ”inspärrade”.  Kriminella och ”socialt skadliga element” med politiska fångar blandades med människor vilkas enda brott var att de var födda av fel föräldrar eller tillhörde av kommunistmakten misstänkliggjorda befolkningskategorier.

Hela folk, som ingermanländare, tjetjener, sovjettyskar och krimtatarer, tvångsförflyttades.  Med dem följde också anklagelsepunkter, framför allt fosterlandsförräderi och ”folkfiendskap”. Att kalla dessa människor för ”kamrat”, det vanliga tilltalsordet i sovjetsamhället, var straffbart.

Att Gulag formellt organiserades just 1934 hänger intimt samman med dels de storskaliga deportationer som ägde rum i samband med jordbrukets kollektivisering och dels jakten på kulaker.  Gulags omfång, struktur och utveckling bestämdes alltid i första hand av kommunistpartiets och statens politiska beslut.  Vladimir Lenin, kommunistpartiets grundare, lämnade helt enkelt över en fungerande polisstat till Stalin. 

När författaren Maksim Gorkij i spetsen för ett stort sovjetiskt författarkollektiv år 1934 i samlingsverket Belomorkanal entusiastiskt skildrade hur lägerkulaker under de vidrigaste klimatförhållanden grävde Vitahavs-Östersjökanalen, det första i en rad gigantiska byggnadsprojekt utfört helt av slavarbetskraft, var målet just att visa lägerarbetet som vägen till kommunismens idealsamhälle.

Från 1940 tillfördes nya lägerkategorier, däribland krigsfångar och antikommunistiska grupper från Baltikum och  övriga territorier som infogats i Sovjetunionen. Nya lagar förklarade hela kategorier av människor (medborgare) i de ockuperade områdena förklarades som sovjets fiender.

När Gorkij besökte Solovki beskrev han lägren som frälsning ”det finns ingen likhet med ett fängelse i stället verkar det som om dessa rum bebos av passagerare som räddas från ett sjunket skepp”. Att staten samtidigt kunde tillgodogöra sig gratis arbetskraft var då ännu underordnat det utopiska målet. Stalin hoppades att ett utbyggt lägersystem skulle kunna användas för att industrialisera Sovjetunionen.

Liksom samhället utanför taggtråden hade verksamheten inom Gulag att leva upp till bestämda planmål. På individnivå betydde detta att fulla matransoner bara utdelades till de lägerfångar som levde upp till arbetsnormen. De som inte kunde uppfylla målen fick mindre ransoner,  en ond cirkel som ofta ledde till döden.

Lägersystemets sista år kantades av  social oro. Problemet var att lägren aldrig blev ”vinstmaskiner. Fångar arbetade inte effektivt och ansvarsmedvetet under de ovärdiga förhållandena.  En ekonomi som bygger på slavar är ständigt beroende av en kontinuerlig och riklig tillförsel av fångar. 

Gulagsystemet  var som störst vid Stalins död, med två och en halv miljon lägerinvånare. Inrikeskommissarien Berija inledde arbetet med att montera ner Gulag. Successivt  fick fångarna lämna lägren med början med de som varit internerade längst tid. Människor rehabiliterades men många var nedbrutna, misstrodda med brutna sociala relationer och framtidsutsikter.

I oktober 1959 togs det politiska beslutet att stänga lägren, terrorn gavs nya former.

I den sovjetiska offentligheten var tystnaden kring lägren och terrorn bedövande. Hederstecken delas ut till förövarna och ingen ställdes till ansvar för terror och brott mot mänskliga rättigheter i Sovjet, ofta betraktades brotten som en merit. Detta i stark kontrast till hur Nazismens förövare behandlas då de  jagas fram till döddagar.

För balternas del upphörde deportationerna i och med självständigheten 1991.

I Ryssland råder tystnaden. Den före detta säkerhetspolisen president Vladimir Putin är en produkt av den sovjetiska terrorns  KGB, som i rysk tid kallas FSB.  FSB har fått ett allt tyngre inflytande i den ryska politiska vardagen. En politisk fråga  har varit huruvida ”Järn-Feliks”, Feliks Dzerzjinskij  ska återfå sin statyplats mitt på Lubjankatorget. För den sovjetkommunistiska terrorn är Feliks Dzerzjinskij staty en symbol som många olyckliga människor passerat på sin väg in i Gulag. 

Efter Stalins död fick delrepublikerna egna flaggor. 

Estniska  SSRs flagga symboliserade närheten till havet.

1950

Februari ÜK(b)P KK-beslut "Om brister och fel i EK(b)Ps centralkommittés arbete". mars EK(b)P VIII plenum; Att ersätta den estniskt-centrerade kommunistregimen med en Moskva-centrerad; detta följdes av många uppsägningar av intellektuella och ersättning av högre personal med de som skickades från Sovjetunionen. 1 oktober. Län ersätts av landsbygd.

1951

Inrättande av Estlands lantbruksakademi.

1952

grundades Tallinns pedagogiska institut. 1952–53 Estlands uppdelning i regionerna Tallinn, Tartu och Pärnu.

1953

Skogsbrödraskapets slutliga kvävning. Februari Kohtla-Järve - Tallinns gasledningsdrift.