Estland 100 år
 
 
Den sjungande revolutionen 1987-1991 Den 1 januari 1987 hade Estland 1,556 miljoner invånare. Vid folkräkningen 1979 var 64 procent av befolkningen ester, numera ca 60 procent. Resten är huvudsakligen ryssar. Estniskan är ett finsk-ugriskt språk. Estlands yta är 47549 kvadratkilometer. Dock har Ryssland införlivat 2000 kvadratkilometer. Viktiga städer är Tallinn, Tartu, Narva, Pärnu. Den evangelisk-lutherska kyrkan är starkast av de religiösa samfunden. Även en estnisk nationell del av den ortodoxa riktningen med ca 17.000 medlemmar. 1987 kallade folkfronten 300.000 till sångarfältet.  Foto: Gustav German, 1987 Sångarfältet. Den första större demonstrationen mot sovjetockupationen hålls i Hirvepark nedanför Domberget i Tallinn den 23 augusti 1987. Det sker på årsdagen av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Sovjet har hittills inte erkänt att paktens hemliga tilläggsprotokoll existerar. Grankade foton visar att mellan 4.000 och 6.000 deltog.  DEN SJUNGANDE REVOLUTIONEN Estlands första nationella väckelseperiod inleddes i slutet på 1800-talet. Den ledde senare fram till fullständig självständighet år 1918. Nu har en ny period av nationellt uppvaknande inletts i Estland. Denna period har senare börjat kallas den sjungande revolutionen. Vi vet ännu inte hur revolutionerande förändringar som kan genomföras, hur långt Moskva låter esterna gå. Den allmänna händelseutvecklingen i Sovjet har varit avgörande för det som nu sker i Estland. Men dessutom finns det särskilda lokalt och historiskt betingade orsaker till att Estland kommit att utgöra spjutspetsen reformarbetet i Sovjet. Ingen historisk process börjar vid en bestämd tidpunkt. Periodindelningen blir alltid mer eller mindre godtycklig. Men låt oss börja beskrivningen av händelseutvecklingen Estland med Michail Gorbatjovs besök i landet. Gorbatjov i Estland Den 19 februari 1987 inledde Michail Gorbatjov ett historiskt besök i Estland. Det var första gången en sovjetisk partiledare kom på officiellt besök i landet under nästan 50 år av ockupation. Hurdan var stämningen i landet? Det rådde en allmän misstro mot såväl partiet som det fungerade då som mot den nyligen proklamerade förnyelsepolitiken. Låt oss ta några exempel: l en artikel(1) beskrev komsomolsekreteraren Gunnar Haljak i en avgångsklass i ett gymnasium i Tallinn komsomals arbete. Det viktigaste är pappersarbetet: ”Pappren måste vara ordning, det minns vi från pionjäråren. (...) sekreteraren går till klassens protokollförare. Efter en timmes arbete har allt nödvändigt bokförts, delvis kopierat från tidigare liknande arbetsplaner. Därefter kallas klassen samman, sekreteraren harklar sig besvärat, ursäktar sig för vad som komma skall och förklarar att just nu pågår ett komsomolsammanträde. Tveksamt föredrar sekreteraren verksamhetsplanen så att alla åtminstone skall känna till vad som har gjorts och vad som planeras.” Sedan vandrar rapporten allt högre upp i byråkratin och sammanställs i allt mer imponerande redogörelser. Men det är egentligen det enda som sker. Gunnar Haljak: ”Varför behövs över huvud taget komsomol som ungdomsorganisation? Ärligt talat kan jag inte finna svaret på den frågan. Jag deltar för femte terminen i föreningen Hemstadens arbete. Den arbetar för att ställa i ordning och i mån av möjlighet också restaurera gamla stan. Därigenom uppfostras unga till arbete och får ett meningsfullt sätt att tillbringa fritiden. Men i fråga om komsomol ...” I en annan artikel skrev Rein Veidemann chefredaktör för kulturtidskriften Vikerkaar) att man analysera varför reformprocessen stoppades under 1960-talet(2). ”Annars kan det hända att de som i dag väcker nya idéer i morgon står bakom några bord... väntan på partistraff.” Han frågar: ”För att uttrycka det klart: kan vi nu ge vårt hedersord att vi inte stannar upp eller t o m tar några steg tillbaka på grund av vår bekvämlighet, dumhet eller rädsla?” Den appell om mänskliga rättigheter och självständighet för Baltikum som Europarådet antagit i slutet på januari inverkade knappast alls på stämningen - appellen var inte känd i Estland. Inte heller hade frigivningen av några estniska politiska fångar i början på månaden någon större betydelse. De oliktänkande var knappast kända utanför sina egna kretsar vid den tidpunkten. När Gorbatjov kom till Estland, hade han mer kritik än glasnost och perestrojka i bagaget. Han kritiserade det vetenskapligt-tekniska utvecklingsarbetet, maskinbyggnadsindustrin, investeringspolitiken och jordbrukets dåliga produktionsutveckling. Gorbatjov påstod också att Estland årligen bidrar med bara 2,5 miljarder rubel till den allsovjetiska budgeten, medan delrepubliken erhåller motsvarande 3 miljarder från budgeten(4). Detta uttalande retade esterna, som senare i flera artiklar framhöll att det helt beror på prissättningen, som ju sker Moskva. Estland får mindre än världsmarknadspriset för de produkter man tvingas sälja till unionen, medan landet får betala mer för de produkter man måste köpa från unionen. Gorbatjovs uttalande bidrog säkert till den häftiga självförvaltningsdebatten som utbröt i Estland senare samma år. En av de få som offentligt tog upp Estlands främsta bekymmer med Gorbatjov var ordföranden författarförbundet Vladimir Beekman. Han kritiserade - om än i mycket milda ordalag(1) - nationalitetspolitiken och planerna på fosforitbrytning i nordöstra Estland(5). Författarna hörde till de första som uppmärksammade faran för omfattande fosforitbrytning i Estland. Gorbatjov besökte också Lettland. Där tog han i ett tal upp exilbalternas verksamhet och sa bl.a: ”Vår verklighet själv tillbakavisar de reaktionära emigrantkretsarnas och deras västerländska tillskyndares illasinnade och ärekränkande hjärnspöken. Historien har vräkt alla deras förutsägelser överbord. Men ändå kryper de ännu nästan ur skinnet för att svärta ner de baltiska folkens framgångar de sovjetiska folkens broderliga familj.”(6) Den tändande gnistan Den 25 februari, bara några dagar efter Gorbatjovs hemfärd, sändes ett TV-program som blev avgörande för den fortsatta utvecklingen i Estland. miljöprogrammet Panda intervjuade Juhan Aare en hög tjänsteman vid det sovjetiska bergskemiinstitutet. Tjänstemannen berättade att mineralgödselministeriet planerade att utvinna fosfor i ett 2000 km2 stort område (nästan fem procent av Estlands yta) på höglandet Pandivere i nordöstra Estland. Esterna reagerade mycket häftigt. Från den lilla fosforitbrytningen i Maardu utanför Tallinn visste man redan vilka enorma miljö- och hälsoproblem som skapats. I nordöstra Estland var det frågan om en brytning av 40 gånger större omfattning på en 200 gånger större yta. Området var dessutom ännu olämpligare för brytning än Maardu. Esterna kände redan tidigare hotet mot den egna kulturen från den massiva invandringen av ryssar och den officiellt sanktionerade förryskningspolitiken. Skulle nu dessutom landet under deras fötter också förstöras? Var skulle esterna då leva? Skulle de kunna överleva? (För närmare beskrivning av miljöproblemen se kapitlet Marken brinner under våra fötter.) Protesterna mot fosforitbrytningen blev upptakten till en folklig rörelse som växte sig långt utanför miljöfrågorna till en nationell och politisk väckelse. Den större friheten press och radio spelade härvid en avgörande roll. En enig opinion gick emot brytningen. Det estniska advokatsamfundet uttalade vid sitt årsmöte i mars att brytning inte får påbörjas förrän alla konsekvenser utretts och och frågan diskuterats igenom offentligt(7). Estniska vetenskapsakademin sa den 25 mars bl a: ”Estniska vetenskapsakademins församling finner att undersökningarna och deras resultat i grundfrågorna om ianspråktagande av fosforitfyndigheterna i Kabala och Toolse, särskilt i fråga om brytningsteknologin och grundvattenresursernas bevarande, inte är sådana att de möjliggör brytning i Väst- Kabala, och de framtagna uppgifterna möjliggör inte projektering av ett gruvfält(8). Estniska lärarkongressen bad Estlands regering att ”beslutsamt ingripa för att förhindra fördjupningen av den ekologiska krisen i republiken”(9) Den 3 april kallade komsomolavdelningarna vid Tartuuniversitetets historiska och juridiska fakulteter till ett gemensamt möte för att diskutera fosforitbrytningen. Partiledningen lyckades hindra några kritiska författare från Tallinn att åka till mötet och sände stället ungdomsförbundsordföranden Arno Almann till platsen. Almann hade förmanats att inte låta mötet gå över styr. Trots detta blev mötet en mäktig manifestation mot brytningen. En av Estlands populäraste poeter Hando Runnel hörde till dem som uttryckte sig skarpast på mötet: ”Vi får inte glömma fosterlandet. Det är frågan om vårt FÄDERNESLAND: vi måste försvara det och tala om det. Varje folk och varje människa har rätt till sin födelseplats ”(...) Här tillämpas ett typiskt kolonialekonomiskt synsätt. Det är fruktansvärt att Bruno Saul som regeringschef bara talar om behovet av fosforit, men inte alls talar om fäderneslandet. Man måste fråga sig om republikens regering över huvud taget har kompetens att besluta i så viktiga frågor. Har vi anslutit oss till Sovjet för att diskutera fosforiten som något som Gud har föreskrivit åt oss? Låt oss komma ihåg att samma regering först avskaffade skolorna på landet och sedan återinförde dem. Kan vi verkligen ta en sådan regering på allvar? Hela folket har en gång varit stämplat som folkfiender. Vår hittillsvarande ekonomiska maskin har varit en stor och förfärlig kolonialekonomisk maskin. Bruno Saul förtjänar misstroende. För hans ord på presskonferensen att "40 kvadratkilometer är inget att oroa sig för skulle jag vilja avskeda regeringen. Vi måste ha folkomröstning! Är vi redo för det? " ( Hando Runnels ord möttes med stormande ovationer.) Komsomolledaren Arno Almann försökte nu tala sina medlemmar till rätta men möttes med ironiska applåder så fort han öppnade munnen och lyckades aldrig göra sig hörd. Till slut antogs en resolution som krävde mycket noggranna undersökningar under medverkan från Tartuuniversitetet före varje form av brytning. Dessutom måste frågan underställas omröstning. Resolutionen fick enhälligt stöd från församlingen(10). Den 24 april protesterade universitetsrådet vid Tartu universitet också mot brytningen. Rådet uttalade att brytningen skulle medföra irreparabla skador på upp till en tredjedel av det estniska fastlandet och att tre fjärdedelar av befolkningen i Rakvereområdet motsatt sig brytning(11). Protesterna kom nu slag i slag. Den 1 maj tågade ungdomar i det officiella demonstrationståget i Tartu med plakat mot fosforitbrytningen. Dagen därpå demonstrerade hundratals ungdomar i Tallinn(12). Den 8 maj väckte en karikatyr i kulturtidskriften Sirp ja Vasar ( Hammaren och skäran) stor uppmärksamhet. Tecknaren Priit Pärn hade ritat en sovjetisk bonde som skyfflar ut Estland som fosforgödsel på sina åkrar. För detta fick redaktören en reprimand från partiledningen. En grupp kristna, gruppen Portaal med ett åttiotal medlemmar, skrev tom en bön till försvar för Estlands jord: ”Du har givit oss ansvaret för att vi inte skall förvandla detta land till en ofruktbar torr öken, till en hög av aska, till en plats där människobarnet inte kan leva. Välsigna vårt land och vårt folk och låt inte samvetslösa girigbukar förvandla Maarjamaa (poetiskt uttryck för Estland, min anm) till en livlös plats för fosforitens skull.”(13) Bönen lästes upp i alla kyrkor Estland sedan ärkebiskopen godkänt den. Vid det laget hade nästan alla tidningar skrivit om fosforitproblemet. Till slut kunde inte den estniska regeringen stå emot opinionen. Också regeringen uttalade sig mot fosforitbrytningen. Men besluten fattas ju i Moskva ... Källa: Ülo Ignats Estland Den sjungande revolutionen ISBN 91-971051-4-7



I nordöstra Estland finns Europas största fyndigheter av fosforit, fosforråvara för gödningsmedel. Brytningen av fosforit upphörde efter att Estland återtog sin självständigt 1991.


I nordöst finns ett av världens största utvinningsbara lager av oljeskiffer (estn. põlekivi = brinnande sten).

90% av Estlands elenergi produceras i Narvas två oljeskiffer eldade kraftverk.


Fakta Estland 1987

 

Som en blixt från klar himmel


GORBATJOV KOMMER TlLL MAKTEN

Den 10 mars 1985 dog Konstantin Tjernenko. Nästa dag utsågs Michail Gorbatjov ny generalsekreterare i Sovjets kommunistiska parti.

Efter Leonid Brezjnevs död i november 1982 hade två orkeslösa och sjuka ledare, först Jurij Andropov och sedan Tjernenko, tillträtt och dött efter vardera ungefär ett års maktinnehav. De hann inte uträtta något, men det hade å andra sidan inte heller Brezjnev gjort under sitt betydligt längre maktinnehav.

Först föreföll den nye partiledaren följa sina föregångare i spåren. Han proklamerade en intensifierad kampanj för att förbättra disciplinen, vilket inte minst Brezjnev och Andropov också intresserat sig för.


De första större personförändringarna i toppen kom i slutet på april. Då upphöjdes Jegor Ligatjov och Nikolaj Ryzjkov direkt till fullvärdiga politbyråmedlemmar, också kandidatmedlemmen Viktor Tjebrikov upphöjdes till fullvärdig medlem. Då betraktades det av flera större svenska tidningar som ett bevis på att Gorbatjov tagit ett fast grepp om makten. l dag framstår samma personer snarare som hinder för en snabbare reformprocess.

l maj infördes nya restriktioner för alkoholförsäljningen i Sovjet. Senare kom kampen mot alkoholen att utvecklas till den första omfattande kampanjen under Gorbatjov. Han hade vid den tiden knappast heller politiskt stöd i partitoppen för mer radikala kampanjer.


Den 1 juli skedde den första ommöbleringen i politbyrån som även i historiens ljus framstår som en framgång för Gorbatjov. Då sparkades en av hans främsta rivaler, partichefen i Leningrad Grigorij Romanov. l stället blev Eduard Sjevardnadze fullvärdig politbyråmedlem. Till central kommittesekreterare utsågs Boris Jeltsin och Lev Zaikov.


Då Baltikum-tribunalen genomfördes i Köpenhamn den 25-26 juli och den därpå följande frihetskryssningen 26-29 juli på Östersjön hade ännu inga politiska kursändringar märkts.


l augusti beslöt sovjetledningen att höja alkoholpriset för att intensifiera kampanjen mot supandet.


Ytterligare personförändringar under 1985: Nikolaj Ryzjkov ersatte den 80-årige och sjuklige Nikolaj Tichonov som premiärminister och Boris Jeltsin ersatte den  korrumperade Viktor Grisjin som partichef i Moskva, Sjevardnadze ersatte Andrej Gromyko som utrikesminister. Gromyko utsågs i stället till president. l november 1985 var det dags för det första toppmötet mellan den nye partichefen i Sovjet och USA-presidenten Ronald Reagan. Resultatet betecknades efteråt som en succé, särskilt i Sovjet. Politiska bedömare hade dock svårt att utläsa några konkreta resultat frånsett att Gorbatjov och Reagan lärde känna varandra.

Kanske kunde man ana en smula glasnost i en uppmaning från politbyrån i november 1985 till folk att bli mer kritiska. Detta parades med hot om upp till två års fängelse om högre chefer trakasserar kritiker.

När den ryska akademikern Tatjana laslavskaja 1 Januari 1986 på nytt framförde krav på radikala ekonomiska reformer (vilket hon tidigare gjort i det berömda Novosibirsk-dokumentet år 1983), framstod hon fortfarande som en ropandes röst i öknen. Dock med den skillnaden att hennes artikel denna gång publicerades på första sidan av Sovetskaja Rossija den 7 januari.


Den 31 januari och 1 februari 1986 hölls den 19:e estniska partikongressen, som i stort sett blev händelselös. Det enda som väckte uppmärksamhet var partiledaren Karl Vainos häftiga attack mot den estniska nationalismen.

När den 27:e sovjetiska partikongressen inleddes den 25 februari 1986, nästan ett år efter Gorbatjovs makttillträde, hade ännu inte mycket hänt utöver den ständigt intensifierade kampanjen mot dryckenskapen.

Gorbatjov hade visserligen redan i sitt installationstal talat om mer öppenhet (glasnost), men den sovjetiska pressen såg ut som tidigare. Kanske med undantag för några artiklar som pliktskyldigast manade till öppenhet. För de oliktänkande hade ännu inget förbättrats. l april 1985 hade t ex den estniske prästen Harri Mötsnik fängslats. Inför partikongressen konstaterade Radio Libertys medarbetare Elizabeth Teague i en kommentar: ”Än så länge har Gorbatjov inte visat några tecken på vilja att genomföra grundläggande reformer.”

På den 27:e partikongressen började Gorbatjov på allvar tala om djupgående ekonomiska reformer, om vilka han använde det senare världsberömda ordet perestrojka (omstrukturering) . Han talade också om acceleration av ekonomin och om demokratisering. Det första konturerna av Gorbatjovs personliga program började ta form. Vid kongressen talade Gorbatjov mycket starkt för ökad öppenhet och signalerade därigenom att glasnost hade kommit för att stanna.

Personförändringarna vid partikongressen var små och förhållandevis betydelselösa, möjligen med undantag av utnämnandet av förre ambassadören USA, Anatolij Dobrynin till centralkommittesekreterare.


Den 14-17 april besökte den nye svenske statsministern Ingvar Carlsson Sovjet och konstaterade efteråt att förhållandet till Sovjet hade förbättrats. Egentligen skulle Olof Palme ha besökt Sovjet om han inte hade fallit offer för en mördares kula.


Den 28 april 1986 rapporterade svenska kärnkraftsexperter om förhöjda värden av radioaktivitet. Först misstänkte man en kärnkraftsolycka i Forsmark i Uppland. Senare visade det sig att en svår olycka inträffat i Tjornobyl i Ukraina den 26 april. Men den sovjetiska pressen teg ... först den 14 maj framträdde sovjetledaren Michail Gorbatjov med ett TV-tal där han berörde katastrofen lite mer detaljerat. Dittills hade den sovjetiska pressen rapporterat mycket sparsamt, som om någon glasnost aldrig hade proklamerats. Först betecknades katastrofen av västerländska kommentatorer som ett svårt bakslag för sovjetledaren. Men som den skicklige taktiker han är, lyckades Gorbatjov vända Tjornobyl till sin egen fördel. Trots den långa tystnaden i början, blev olyckan vändpunkten för glasnostpolitiken, även om det inte gick snabbt. Men på ett sätt som aldrig förr presenterade Sovjet så småningom mycket detaljerade uppgifter om själva olyckan.

Saneringsarbetet organiserades dock på traditionellt sovjetiskt vis. Här en kort och typisk berättelse för hur mobiliseringen till det arbetet skedde morgonen den 6 maj i Estland:

”Morgonen började precis som vanligt. Familjen steg upp och man åt frukost tillsammans. Därefter körde mannen det lilla barnet till skolan och hustrun till sjukhuset, där hon denna morgon skulle lämna några prover. Sedan for han hem igen för att byta kläder och själv åka till arbetet. Men utanför lägenheten stod två män från militärkommissariatet.

De förklarade att mannen skulle föras till Tjornobyl för saneringsarbeten. Nej, det fanns inte tid att kontakta familjen först. .... ”

Andra fördes iväg mitt natten till de fruktansvärda förhållandena i Tjornobyl.


Efter Gorbatjovs krav på radikala ekonomiska reformer i talet vid partikongressen i februari kom något oväntat i maj tre resolutioner från partiledningen med häftig kritik av ”privatägarpsykologin”, skärpta straff för ekonomiska brott och hårdare kontrollåtgärder. straffskärpningar har alltid varit den konservativa partifalangens metod för problemlösning.

Författarkongressen i slutet på juni blev mycket frispråkig. Författarförbundet valde en ny och liberalare styrelse och många delegater gick till hårda angrepp mot byråkratism och censur. Flera andra kulturarbetarförbund utsåg också reformvänliga ledningar.

Den estniska författarkongressen som hölls redan i maj, hade dock varit ännu radikalare än någon av de allunionella kongresserna.


Under 1986 började Gorbatjov allt aktivare propagera för kooperativa företag såväl inom jordbruket som inom den övriga ekonomin. En lag om individuell förvärvsverksamhet antogs den 19 november 1986 och trädde i kraft den 1 maj 1987. Den lagen syftade främst till att legalisera en rad  hantverk. Flera dekret antogs varigenom det blev tillåtet att starta smärre kooperativ främst inom servicesektorn. Likaså förde sovjetiska ekonomer fram förslag om familjekontrakt inom främst boskapsskötseln för att förbättra köttproduktionen. Senare (i maj 1988) antogs en lag om kooperativ, som är det radikalaste uttrycket hittills för ekonomisk reformvilja under Gorbatjov-tiden.


Under 1986 tog Sovjet initiativ också på de mänskliga rättigheternas område. Precis elva år efter slutdokumentets undertecknande vid Helsingfors-konferensen, den sista juli 1986, meddelade sovjetiska regeringstjänstemän att en kommission för mänskliga rättigheter och humanitära frågor hade upprättats. De sovjetiska representanternas förhållningssätt till utländska organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter ändrades också, vilket märktes inte minst vid den säkerhetspolitiska konferensen i Wien. Där var Sovjets representanter beredda att diskutera med representanter med människorättsgrupper, till skillnad från tidigare, då alla frågor avfärdades på förhand.


Toppmötet i oktober mellan Sovjets och USA: s ledare Reykjavik fick ingen större betydelse.

Några veckor före säkerhetskonferensens inledning i Wien i november, frigavs en av Sovjets mest kända politiska fångar Jurij Orlov och tilläts emigrera till USA. Något senare släpptes den treåriga Kaisa Randpere ut till sina  föräldrar i Sverige som en goodwillgest. över huvud taget blev det lättare för splittrade familjer att återförenas och ett år senare hade nästan alla familjeåterföreningsfall mellan Sverige och Sovjet lösts.


Men den allt liberalare bilden i väst av Sovjet fick sig en allvarlig knäck i början av december. Då meddelades att den mångårige lägerfången Anatolij Martjenko, vid sidan av Orlov en av de mest kända politiska fångarna, avlidit i lägret. Dödsfallet väckte stor uppmärksamhet i världen och vållade åtskilliga protester. Martjenko var inte den ende politiske fången som dog under Gorbatjov. Andra dödsfall under Gorbatjovs tid som generalsekreterare är: lschan Mkrtjan (april 1985), Jakob Durcksen (juni 1985), Vasyl Stus (september 1985), Johannes Hint (september 1985), Boris Utvinov (oktober 1985) och Mark Morosov (augusti 1986).


l takt med att sovjetsamhället långsamt liberaliserades och yttrandefriheten ökade kom allt fler problem upp till ytan, däribland nationalitetsproblemen. En påminnelse om detta blev upploppen i Alma-Ata i Kazakstan 17-18 december 1986 mot att en ryss utsågs till förste sekreterare för den kazakiska kommunistpartiavdelningen.


Det kan ha varit Martjenkos olägliga dödsfall. Det kan också ha samband med Gorbatjovs behov av att finna inflytelserika grupper utanför partiet (vilket i Sovjet är liktydigt med intelligentian och kulturarbetarna) till stöd för sina reformförslag. Hursomhelst hände plötsligt flera nya initiativ till utökade mänskliga fri- och rättigheter.

l december fick Andrej Sacharov i Gorkij ett samtal från Gorbatjov personligen om att paret Sacharov nu skulle tillåtas flytta tillbaka till Moskva. Samma vecka meddelades också att poeten lrina Ratusjinskaja frigivits och fått tillstånd att lämna Sovjet och att den krimtatariske frihetskämpen Mustafa Dzjemilev frigivits. Dessutom frigavs flera andra politiska fångar ”i förtid” (dvs före strafftidens utgång - egentligen borde de ju aldrig ha fängslats) . Men det var bara en föraning om vad som skulle komma året därpå.


Gorbatjovs tal inför centralkommitten i slutet på januari 1987 blev ett av de tuffaste dittills. Han underkände det mesta som skapats i Sovjet utom Lenins verk. Han krävde demokratisering av samhället och fick ett visst stöd i den resolution som sedan antogs. Mer än tidigare fungerade Gorbatjov här som opinionsbildare för idéer som han ännu inte hade möjlighet att driva igenom. Han upprepade sitt övriga program med slagorden glasnost och perestrojka i främsta rummet.

Gorbatjovs nära förbundne Alexander Jakovlev valdes in som suppleant i politbyrån.

l februari började man se konkreta resultat av talet om demokratisering. Då inleddes frigivning ”i förtid” av uppemot 400 politiska fångar totalt under året. När dessa frigivningar kunde summeras mot slutet av året fanns kanske bara 500-1000 politiska fångar kvar i lägren, vilket torde vara det lägsta antalet i Sovjets hela historia. Men än viktigare var det faktum att ytterst få längre fängslades av politiska skäl. Delvis ersattes fängslanden senare av utvisningar ur landet.


Så såg det politiska läget ut i landet då den nationella väckelsen i Estland började senvintern 1987.


NOTER till DEN SJUNGANDE REVOLUTIONEN

Gorbatjov kommer till "makten :

Östeuropa-Solidaritet (ÖS) 1986 :3, 2.ÖS 1987-1.

Den Sjungande revolutionen :

1. Noorte Hääl (NH) 1986-1 2-1

2. Sirp ja Vasar (SV) 1986 :49,

3. Rahva Hääl (RH) 1987-02-22 ,

4. RH 1987-0,2-22,

5. RH 1987-02-24 ,

  1. 6.RH 1987-02-21 ,

  2. 7.Eesti Loodus (EL) 1987 :6,

  3. 8.EL 1987 :6,

  4. 9.EL1987 :6,

10. Eesti Päevaleht ( EPL) 1987-05-29 ,

11. T RCJ 1987-05-08

12. privata källor ,

  1. 13.privata källor


Teckning av Priit Pärn


Källa Fosforitbrytningen i Estland, Ülo Ignats, 1988.

ISBN 91-971051-1-2











































 

Estland 100 år

24 februari 2018