http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2003/02/sou-200318-/

http://www.regeringen.se/contentassets/9b05bbdc5ad24cf184e4999bee027b3e/kapitel-till-och-med-16

Lidija Makarova

”Lidija Marcella Makarova kom till Sverige i september 1944, endast femton år gammal. Den 10 oktober 1944 hade hon fått svenskt främlingspass. Hennes föräldrar var sovjetiska medborgare, men modern lämnade Sovjetunionen tillsammans med dottern 1941, varefter hon bodde i Tallinn. Vid moderns bortgång 1944 övertog mostern, fru Jõesaar, som var ovetande om att fadern alltjämt fanns i livet, vårdnaden om Lidija. 1944 flydde paret Jõesaar till Sverige, varefter Makarova placerades som fosterbarn i en svensk familj.

Den hade sovjetiska legationen i Stockholm redan den 17 januari 1945 (alltså samma dag som Bulganin utfärdade arresteringsordern för Wallenberg), anhållit hos UD om att få adressen till Makarovas vistelseort i Sverige. Syftet var att man ville överlämna ett brev från fadern (något som dock var osanning eftersom det brev som sedermera överlämnades till Makarova var daterat den 27 september 1945 [se hbr Engzell-Söderblom, P 40 R, 13/4-1946]). Adressen hade emellertid inte lämnats ut under motivering att Makarova var baltisk flykting. Makarova själv hade också meddelat att hon inte vill ha något att göra med Sovjetunionens legation.”

”Vilka var egentligen skälen till att de sovjetiska diplomaterna lade ned så förhållandevis stora ansträngningar på att få Lidija Makarova sänd till Sovjetunionen? ”

”Sovjetunionen och kravet på repatriering av de baltiska flyktingarna.

Det sovjetiska agerandet i fallet Makarova måste ses mot bakgrund  av den större frågan om baltflyktingarna i Sverige. Under hösten 1944 kom de sovjetiska kraven på repatriering att omfatta inte bara  ryssar i Sverige utan också balter som tagit sig över Östersjön (bl.a. med hjälp av War Refugee Board). Den sovjetiska legationen i Stockholm framställde i samband härmed krav på att få genomföra besök i förläggningarna i syfte att söka påverka flyktingarna att återvända till Sovjetunionen. 

Under våren 1945 återkom man från sovjetisk sida vid flera tillfällen till frågan om de baltiska flyktingarna. Något konkret krav på utlämning kom dock inte förrän den 2 juni 1945 då Söderblom fick mottaga en démarche från vice utrikeskommissarien Solomon Lozovskij vari Sovjetunionen krävde att Sverige skulle säkerställa "en skyndsam repatriering" av de över 30 000 sovjetmedborgare som av "tyska myndigheter" hade förts bort till Sverige. Vidare ställdes kravet att den sovjetiska legationens tjänstemän skulle beredas möjligheter att obehindrat besöka alla sovjetmedborgare i Sverige och att Sverige vidtog åtgärder för att stoppa den sovjet-fientliga propagandan i flyktinglägren (P 40 R, 5/6-1945). 

Samma dag överlämnade också den sovjetiska legationen i Stockholm en démarche vari man krävde att de närmare 2 771 militärer från den tyska delen av den tysk-sovjetiska fronten, som flytt till Sverige i samband med den tyska kapitulationen den 8 maj 1945, skulle utlämnas. Av dessa var 167 soldater av baltisk härkomst.

Den 12 juni 1945 var frågan om militärbalternas återsändande föremål för diskussion i Utrikesnämnden, varefter regeringen den 15 juni fattade sitt beslut. Den 16 juni meddelade UD att Sverige var beredd att utlämna "de tyska, eller under tysk kontroll stående militärpersoner, som [Ö] flytt till Sverige" (HP 22 Ab, 16/6-1945).

Den 21 juni 1945 överlämnade Söderblom ett memorandum i baltfrågan till Lozovskij vari klargjordes den svenska positionen att utlämna inalles 4 000 flyktingar. Från Moskvas sida var man dock inte nöjd. Lozovskij underströk på nytt att Sovjetunionen gjorde anspråk på 30 000 sovjetmedborgare samt att det i Sverige funnes alltför många professionella förtalare av Sovjetunionen, som fortsatte att förgifta förhållandet mellan Sverige och Ryssland (P 40 R, 21/6-1945).

Baltfrågan var på nytt föremål för diskussion mellan Söderblom och Tjernysjev den 6 juli 1945. Söderblom bad härvid "Tjernysjev besinna hur, huru lojal och klar vår hållning städse varit i den baltiska frågan". Sverige hade "till skillnad från de anglosaxiska stormakterna […] alltsedan 1940 oföränderligt erkänt de baltiska staternas nya statsrättsliga ställning", och regeringen hade omedelbart beslutat "ställa [de baltiska ländernas gulddepositioner] till ryssarnas disposition". 

Så mycket större orsak funnes för sovjetregeringen att hysa förståelse för svenska regeringens lika klara och entydiga attityd beträffande flyktingproblemet (P 40 R, 6/7-1945). 

Den 2 augusti 1945 framhöll Kollontaj i samtal med Söderblom att frågan om de baltiska flyktingarna blivit en "prestigefråga" för Sovjetunionen

(P 40 R, 2/8-1945). 

Också i sovjetiska dokument som på senare år har blivit offentliggjorda framgår att repatriering av de baltiska flyktingarna stod högt på den sovjetiska utrikespolitiska dagordningen vad gäller relationerna till Sverige. I en promemoria skriven den 18 oktober 1945 presenterade Vetrov en rad åtgärder som man från svensk sida måste åta sig att utföra för att få till stånd en normalisering i förhållandet till Sovjetunionen. Promemorian är ställd till Dekanozov

(AVPRF, f. 0140, op. 30, d. 6, p. 129, l.l. 73-76).

I promemorian framgår att Gunnar Hägglöf överlämnat ett referat av ett tal som Undén hållit i Örebro den 12 oktober 1945 till sovjetiska legationen i Stockholm. Vetrov refererade innehållet i Undéns tal och sammanfattade att Sverige nu ville uppnå förbättrade relationer till Moskva genom en ökning av handels- och kulturutbytet länderna emellan, samt genom att bevilja "betydande svenska krediter till Sovjetunionen".

Vetrov konstaterade dock att den svenska regeringens nya politiska linje präglades av "obeslutsamhet, halvmesyr och vacklan".

Sverige måste

för det första

enligt Vetrov "ta det fulla ansvaret för den politik som den svenska regeringen hade fört under kriget och på något sätt ersätta den skada som denna politik hade medfört för idén om nationernas förbund, och i synnerhet för Sovjetunionen",

för det andra

måste Sverige "förbjuda fascistiska organisationers verksamhet i Sverige, och rensa bort fascistiska element ur armén, polisen och statsapparaten",

för det tredje

måste Sverige genast "stoppa den anti-sovjetiska propagandan i press och radio (rörande de sovjetiska truppernas uppförande i Ungern, Tjeckoslovakien, Tyskland, på Bornholm o.s.v."),

för det fjärde

måste Sverige "på snabbast möjliga sätt reglera frågan om återsändande till fäderneslandet av de sovjetiska medborgare från estniska, lettiska och litauiska sovjetrepublikerna, som under loppet av kriget har hamnat i Sverige, och på alla sätt samarbeta med den sovjetiska repatrieringskommissionen"

(AVPRF, f. 0140, op. 30, d. 6, p. 129, l.l. 73-76).

Såsom framgår av detta dokument var alltså återsändandet av flyktingar från de baltiska staterna en prioriterad fråga ur sovjetiskt perspektiv. (Det är också intressant att notera att Sverige måste stoppa "den anti-sovjetiska propagandan" om den sovjetiska arméns agerande bland annat i Ungern. Uppgifterna, som förekommit i svensk press, rörande den sovjetiska plundringen av legationen i Budapest kan möjligtvis ha bidragit till att detta blev en prioriterad fråga). ”