Estlands politiska historia
Estlands olika politiska perioder.
Eesti haldusjaotus ja võõrvõimude vaheldumine läbi aegade
Muinasaeg ja XIII sajandi algus Eestis
Eesti on riikluse-eelses perioodis. Muinasajal kujunevad välja kihelkonnad ja kihelkondade ühendused - MAAKONNAD.
teatud piirkonna külad moodustavad kihelkonna, mis oli Muinas-Eesti tähtsaimaks haldusüksuseks. 13. saj alguses on Eestis u. 45 kihelkonda. Põhiliselt välisohu tõttu liitusid kihelkonnad suuremateks maakondadeks. Eestis oli 8 maakonda: Virumaa, Rävala, Järvamaa, Harjumaa, Läänemaa, Saaremaa, Ugandi, Sakala.
Peale selle olid Kesk-Eestis neli väikemaakonda: Alempois, Nurmekund, Mõhu, Vaiga.
Muinasaja lõpul oli märgata mõningaid maakondade ühistegevuse tundemärke, mis viitasid riikluse kujunemise algetele. Eesti rahva loomulikule arengule tegi aga lõpu ristisõdalaste sissetung XIII sajandi esimesel dekaadil ja Muistse vabadusvõitluse algus.
Vaata kaarti:
Eesti pärast Muistset vabadusvõitlust (1208-1227) kuni Jüriöö ülestõusuni (1343-1345)
Lääne-Euroopa eeskujul kujuneb Eestis välja feodaalne killustatus, mis tähendab, et maa jagatakse erinevate poliitiliste jõudude vahel.
Rooma-katoliku kiriku püüdlused luua vallutatud aladel ühtne paavsti- ehk kirikuriik kukkus läbi.
Eestis ja Lätis sakslaste poolt vallutatud alad olid tuntud Liivimaa nimetuse all. Taani kuningriigi valdusesse langenud Põhja-Eestit nimetati Eestimaaks.
Taani kuningas oli samaaegselt Eestimaa hertsog. Tallinna linnuses paiknes tema asehaldur. Sageli nimetati Taani valdust ka Harju-Viruks.
Kõik ülejäänud (Vana)-Liivimaa alad allutati vormiliselt Saksa-Rooma keisrile. Tegelik võim oli kohapeal valitseval Tartu piiskopil, Saare-Lääne piiskopil ja Liivi ordul.
Liivi ordu riik paiknes peamiselt Läti aladel; Eesti aladest kuulusid sinna Sakala, Järva ja Kesk-Eesti väikemaakonnad; samuti valdused Lääne-, Saare-, Hiiumaal. Pealinnaks oli esialgu Riia seejärel Võnnu ehk Cesis. Ordu ala jagunes väiksemateks haldusüksusteks – komtuurkondadeks ja foogtkondadeks.
Tartu piiskopkond hõlmas Ugandi ja Valga lõunaosa. Pealinnaks Tartu.
Saare-Lääne piiskopkond moodustus kahest osast: Läänemaast ja Saaremaast; lisaks kuulusid sinna mitmed väiksemad saared. Pealinnaks oli algselt Vana Pärnu; seejärel Haapsalu.
Kõrgeim vaimulik võim Liivimaal kuulus Riia peapiiskopile. Tallinna piiskop oli Lundi (tänapäeval Lõuna-Rootsi) peapiiskopi alluvuses.
Erinevate maahärrade valduste piirid lähtusid üldjuhul muistsete maakondade piiridest.
Vaata kaarti:
NB! Keskajal oli Eestis 9 linna: Tallinn ehk Reval, Tartu ehk Dorpat, Narva ehk Narwa, Haapsalu ehk Hapsal, Vana-Pärnu (Pernau), Uus-Pärnu (Pernau), Viljandi ehk Fellin, Rakvere ehk Wesenberg, Paide ehk Weissenstein.
Neist üheksast linnast kuulus NELI Hansa Liitu - Tallinn, Tartu, Uus-Pärnu ja Viljandi.
Eesti haldusjaotus Jüriöö ülestõusust (1343-1345) kuni Liivi sõjani (1558-1583)
Suure muudatuse Eesti poliitilisel kaardil tõi kaasa Jüriöö ülestõus, mille tagajärjel 1346. a. müüs Taani Eestimaa (tänapäeva Põhja-Eesti) 19 000 Kölni marga eest Saksa ordule. 1347. a. anti vastavad alad valitseda Liivi ordumeistrile.(Liivi ordu allus vormiliselt Preisimaal asuvale Saksa ordule.)
Vaata kaarti:
Eesti pärast Liivi sõda kuni XVII sajandi keskpaigani – kolme kuninga periood
1558-1583 toimunud Liivi sõda tõi kaasa suured muudatused.
1559. aastal müüdi Saare-Lääne piiskopkond Taani kuningale (Frederik II)
1561. aasta juunikuu alguses alistusid Harju-, Viru- ja Järvamaa ning Tallinna linn Rootsile.
1561. aasta novembris allutas Liivi ordu end Poola kuningale (Sigismund II August). Vastavalt tookord sõlmitud lepingule (nn. pacta subjectionis) lakkas Liivi ordu olemast ja keskaegne poliitiline jagunemine Eestis likvideeriti.
Järgnes võitlus erinevate võõrvõimude vahel, milles Liivi- ja Eestimaa laastati täielikult. 1582.a. sõlmitud vaherahuga Poola ja Venemaa (Jam Zapolski rahu) vahel läks Lõuna-Eesti Rzeczpospolita (Poola-Leedu ühisriik) võimu alla.
1583. a. sõlmitud Vene-Rootsi vaherahu (Pljussa vaherahu) andis Lääne- ja Põhja-Eesti Rootsile.
Poola võim Lõuna-Eestis algas halduse korrastamisega.
1582. a. kehtestati Liivimaa konstitutsioonid. Kõrgeimaks ametiisikuks sai laialdaste volitustega asehaldur, maa jagati kolme ossa: Tartu, Pärnu ja Võnnu presidentkondadeks (eesotsas eluaegsed presidendid, kelle võimuvolitused olid aga väikesed). 1598. aastal nimetati presidentkonnad ümber vojevoodkondadeks.
Presidentkonnad (hiljem vojevoodkonnad) jagunesid omakorda staarostkondadeks. Eestis oli 9 staarostkonda.
Rootsile kuulunud Põhja-Eesti piirkonda nimetati Eestimaa hertsogkonnaks.
Riigimaade haldajaks oli Tallinnas asuv kuberner. Kogu provints jagati 7 linnuselääniks: Tallinn, Paide, Rakvere, Narva, Haapsalu, Koluvere, Lihula.
1600-1629 toimus Rootsi-Poola sõda Liivimaa pärast.
1629. a. Altmargi vaherahu alusel loovutas Poola kõik Väina (Daugava) jõest põhja pool asuvad alad (ka Riia) Rootsile – see tähendas Mandri-Eesti ühendamist Rootsi kuningriigiga.
1643-1645 toimus Taani-Rootsi sõda, mille tulemusena läks – 1645.a. sõlmitud Brömsebro rahu alusel - Saaremaa Rootsile.
Viimase Eesti alana läks Rootsile 1660. aastal Ruhnu saar – Oliwa rahu Rootsi ja Poolast vasallsõltuvuses oleva Kuramaa hertsogkonna vahel.
Seega oli kogu Eesti Rootsi valduses ja algas Rootsi aeg.
Rootsi aeg Eestis (XVII sajand)
Rootsi võimu kehtestamisega kujunes uus haldusjaotus, mis põhijoontes jäi püsima kauemaks kui Rootsi võim ise (sisuliselt kuni 1917.aastani)
Eesti ala jäi jagatuks kahe kubermangu vahel.
Põhja-Eesti neli maakonda moodustasid Eestimaa kubermangu.
Lõuna-Eestist kujunes Liivimaa kubermang keskusega Riias (alguses Tartus).
Eesti alalt kuulusid Liivimaa kubermangu Pärnu ja Tartu maakond, mis hõlmasid kogu Lõuna-Eesti mandriosa. Saaremaa kuulus Liivimaa kubermangu, säilitades teatud eriseisundi.
Rootsi võim ei ulatunud üksnes Kagu-Eestisse - Setumaa jäi Venemaa valdusesse.
Nii Eesti kui Liivi kubermangu kõrgemaks valitsusametnikuks oli kuninga poolt määratud kindralkuberner, kelle asukohaks oli vastavalt kas Tallinn või Riia.
Rootsi aja lõpus, reduktsiooni ajal 1694. aastal moodustati Liivimaa kubermangus kaks DISTRKTI. Karl XI korraldusel tõmmati nende piirid vastavalt kahe põlisrahva – eestlaste ja lätlaste – elualale. Distriktid moodustati eesmärgil vähendada baltisakslaste rüütelkondade mõjuvõimu. Vene aja alguses distriktid kaotati.
NB! Rootsi ajal oli Eestis KÜMME LINNA: Tallinn, Tartu, Haapsalu, Narva, Viljandi, Paide, Rakvere – need olid olemas ka keskajal. Liivi sõja ajal kadus Vana-Pärnu, mis ühendati Uue-Pärnuga ja nüüd hakati linna kutsuma Pärnuks; 1563. aastal andis Taani hertsog Magnus linnaõigused KURESSAARELE (ARENSBURG) ja 1584. aastal sai Poola kuningalt Stefan Batory’lt (valitses 1576-1586) linnaõigused VALGA (WALGA).
Põhjasõja tagajärjel läks Eesti Venemaa võimu alla. Oma valitsemisaja alguses venelased poliitilistel kaalutlustel halduskorralduses muudatusi ei teinud ja seetõttu säilis Rootsi ajal kujunenud haldusjaotus.
Väiksemad muudatused haldusjaotuses võeti ette Katariina II poolt, kes 1783. aastal kehtestas Eesti- ja Liivimaal asehalduskorra. (Vene võim tundus, siis juba kindel olevat ning Balti provintse ei ohustanud ei Rootsi ega keegi teine naabermaa.)
Eestimaa kubermangu neljale maakonnale (Lääne, Harju, Järva ja Viru) lisandus Paldiski maakond, mis jäi püsima asehalduskorra lõpuni (1796). Samal aastal (1583) sai Paldiski ka linnaõigused.
Liivimaal moodustati juba olemasolevate Pärnu- ja Tartu maakonna kõrvale veel ka Viljandi- ja Võru maakond. 1784. aastal anti Võrule Katariina II poolt linnaõigused.
Narva linn koos lähima ümbruskonnaga jäi edasi Peterburi ja Setumaa Pihkva kubermangu.
1784. aastal said kõik maakonnakeskused linnaõigused. Siitpeale oli Eesti alal kuni Vene aja lõpuni 12 linna.
NB! Muutused väljakujunenud haldussüsteemis tehti 1917 märtsis, pärast veebruarirevolutsiooni, mille käigus kukutati Venemaal tsaarivalitsus
Eestimaa kubermang (välja arvatud Narva) ja Liivimaa kubermangu põhja osa Setumaa ühendati üheks EESTIMAA RAHVUSKUBERMANGUKS.
Esimest korda Eesti ajaloos langes eesti rahva eluaseme piir enamvähem kokku Eestimaa administratiivse piiriga.
Eesti Vabariik (1918-1940)
Eesti Vabariigi piir määrati kindlaks 1920. aasta 2. veebruaril Venemaaga sõlmitud Tartu rahu alusel.
Pärast Eesti vabadussõda (1918 nov.- 1920 jaan.) läksid Eesti koosseisu ka Narva linn ühes Narva jõe taguse valdusega (kolm valda) ja Petserimaa.
Aastatel 1920-1940 oli Eestis 11 maakonda: Lääne-, Harju-, Järva-, Viru-, Pärnu-, Viljandi-, Tartu-, Valga-, Võru-, Petseri- ja Saare maakond.
Eesti nõukogude okupatsiooni ajal ehk ENSV periood (1945-1991)
Nõukogude okupatsiooni esimesel aastal –1940/41- haldusjaotuses ümberkorraldusi ei tehtud. Lihtsalt ei jõutud, kuna peale tuli Saksa okupatsioon – 1941-1944.
Pärast Nõukogude okupatsioonitaaskehtestamist 1944.a. muudeti Eesti piire ja haldusjaotust.
1945. aasta alguses võeti Moskva korraldusel ENSV koosseisust kolm Narva jõe tagust valda ja need liideti Vene Föderatsiooni koosseisu
samal ajal liideti Vene Föderatsiooni koosseisu ka suurem osa Petserimaast koos Petseri linnaga.
Järelikult oli Eestis nüüd 10 maakonda.
1946. aastal loodi omaette maakond Hiiumaa; 1949. aastal tekkisid Eesti kaardile eraldi maakondadena Jõhvi- ja Jõgevamaa. Seega oli 1940. aastate lõpus Eestis ühtekokku 13 maakonda.
ENSV rajoniseerimine (1950. aastate algus ja sellele järgnenud aastad)
1950.a. alustati ENSV rajoniseerimisega. Selle eesmärgiks oli muuta Eesti haldusjaotust vastavalt Venemaa eeskujule.
Maakonnad nimetati ümber rajoonideks ja vallad külanõukogudeks. Läbi aastate rajoonide arvu pideval muudeti: alguses oli neid väga palju (nii sooviti valitsemist rahvale lähemale tuua; nii näiteks oli isegi Saaremaa jaotatud kaheks – Kuressaare ja Orissaare – rajooniks), hiljem(1950. aastate lõpus ja 1960. aastate alguses) rajoonide arvu pideval vähendati.
Aastatel 1952/53 oli Eesti Venemaa eeskujul jaotatud kolmeks oblastiks – Tallinna, Tartu ja Pärnu oblastiks.
NB! Ainukese linnana nimetati ENSV ajal 1952. aasta mais ümber Kuressaare: aastatel 1952-1988 nimetati seda linna Kingissepa linnaks.
1960. aastate keskpaigaks kujunes Eesti NSV-s välja 15 rajooni – Hiiumaa, Haapsalu, Harju, Rakvere, Kohtla-Järve, Kingissepa, Pärnu, Rapla, Paide, Jõgeva, Tartu, Viljandi, Valga, Põlva ja Võru rajoon. Lisaks oli Eestis 6 vabariikliku alluvusega linna: Tallinn, Tartu, Pärnu, Narva, Kohtla-Järve ja Sillamäe. Ülejäänud linnad olid rajoonilise alluvusega.
Pärast Eesti taasiseseisvumist 1991. aasta augustis säilis sama haldusjaotus; tõsi küll, väikesed, puhtformaalsed erinevused olid olemas - juba 1980. aastate lõpus hakati rajoone kutsuma maakondadeks ja külanõukogusid valdadeks.
NB! Muutusid vaid mõne maakonna nimed.
Haapsalu rajoonist sai Lääne maakond
Rakvere rajoonist sai Lääne-Viru maakond
Kohtla-Järve rajoonist sai Ida-Viru maakond
Paide rajoonist sai Järva maakond
Kingissepa linnale ennistati 1988. aastal Kuressaare nimi
NB! Seega on praegu Eesti Vabariigis 15 maakonda ja 247 valda. Kavandatav haldusreform näeb ette nii maakondade kui ka valdade arvu vähendamist.
Estlands administrativa uppdelning och byte av utländska makter genom tidsåldern. Forntiden och början av 1200-talet i Estland.
Estland befinner sig under perioden före staten. I forntiden bildades församlingar och församlingsföreningar - LÄNDER.
Byarna i ett visst område bildar en församling, som var den viktigaste administrativa enheten i det antika Estland. I början av 1200-talet ca. 45 församlingar. Församlingar slogs samman till större län, främst på grund av externa hot. Det fanns åtta län i Estland: Virumaa, Rävala, Järva län, Harju län, Lääne län, Saaremaa, Uganda, Sakala.
Dessutom fanns det fyra små län i Central Estland: Alempois, Nurmekund, Mõhu, Vaiga.
I slutet av antiken kunde några tecken på länets gemensamma verksamhet märkas, vilket indikerade början av bildandet av statsskap. Det naturliga utvecklingen av det estniska folket slutade dock med invasionen av korsfararna under det första decenniet av 1200-talet och början av det antika självständighetskriget.
Se kartan:
Estland efter det forntida självständighetskriget (1208-1227) fram till St. George's Nattens Uppror (1343-1345)
Efter exemplet med Västeuropa utvecklas feodal fragmentering i Estland, vilket innebär att landet är uppdelat mellan olika politiska krafter.
Den katolska kyrkans ansträngningar för att skapa en enhetlig påvliga eller kyrkliga stat i de erövrade territorierna misslyckades.
De territorier som erövrats av tyskarna i Estland och Lettland var kända som Livonia. Norra Estland, som kom under regeringen av kungariket Danmark, kallades Estland.
Samtidigt var kungen av Danmark hertigen av Estland. Hans biträdande administratör låg i fästningen i Tallinn. Den danska gården kallades ofta Harju-Viru. Alla andra (gamla) Livonian territorier underordnades formellt den tysk-romerska kejsaren. Den faktiska makten ägnades åt biskopen i Tartu, biskopen i Saare-Lääne och den Livonian ordningen. Delstaten Livian Order låg huvudsakligen i Lettlands territorier; Av de estniska områdena omfattade det de små länen Sakala, Järva och Centrala Estland; liksom innehav i Lääne, Saare och Hiiumaa. Ursprungligen var huvudstaden Riga, sedan Võnnu eller Cesis. Områdets område delades upp i mindre administrativa enheter - kommundistrikt och fogdar. Stiftets Tartu inkluderade den södra delen av Uganda och Valga. Huvudstaden är Tartu. Saare-Lääne stift bestod av två delar: Lääne län och Saaremaa; dessutom inkluderade det flera mindre öar. Huvudstaden var ursprungligen Gamla Pärnu; sedan Haapsalu. Den högsta andliga kraften i Livonia tillhörde ärkebiskopen av Riga. Biskopen i Tallinn var under myndighet av ärkebiskopen i Lund (nu södra Sverige). Gränserna för gods till olika hyresvärdar var vanligtvis baserade på gränserna till forntida län.
Se kartan:
OBS! Under medeltiden fanns det nio städer i Estland: Tallinn eller Reval, Tartu eller Dorpat, Narva eller Narwa, Haapsalu eller Haps, Vana-Pärnu (Pernau), Uus-Pärnu (Pernau), Viljandi eller Fellin, Rakvere eller Wesenberg, Paide eller Weissenstein.
Fyra av dessa nio städer tillhörde Hanseatic League - Tallinn, Tartu, Uus-Pärnu och Viljandi.
Administrativ uppdelning av Estland från St. George's Nattens uppror (1343-1345) till Livländsks kriget (1558-1583)
En stor förändring av den politiska kartan över Estland åstadkoms genom St. George's upproret, som ett resultat av detta 1346. sålde Danmark (nu norra Estland) till den tyska ordern för 19 000 köln. 1347. den Livonian Order var formellt underordnad den tyska ordningen i Preussen.)
Se kartan
Estland efter Livländska kriget fram till mitten av 1600-talet - perioden med tre kungar
Livländska kriget 1558-1583 medförde stora förändringar.
1559 såldes stiftet Saare-Lääne till kungen av Danmark (Frederik II). I början av juni 1561 övergav städerna Harju, Viru och Järva län och Tallinn överlämnade till Sverige. I november 1561 övergav Livonian Order sig till kungen av Polen (Sigismund II augusti). Enligt det avtal som ingicks vid den tiden (den så kallade pacta subjectionis) upphörde den liviska orden att existera och den medeltida politiska uppdelningen i Estland avskaffades. Detta följdes av en kamp mellan olika utländska makter, där Livland och Estland blev helt förstörda. 1582. Med vapenvilan mellan Polen och Ryssland (Jam Zapolski freden) kom södra Estland under Rzeczpospolita (polsk-litauiska samväldet). 1583 Den ryska-svenska vapenvilan (Pljussa freden) tilldelades Sverige i västra och norra Estland. Den polska makten i södra Estland började med omorganisationen av administrationen. 1582. Livoniens konstitutioner upprättades. Den högsta tjänstemannen blev ställföreträdare med breda befogenheter, landet delades upp i tre delar: ordförandeskapen för Tartu, Pärnu och Võnnu (under ledning av livslånga presidenter, men deras befogenheter var små). 1598 byttes namn till voivodskap.
Ordförandeskapen (senare voivodskap) delades i sin tur upp i sju valkretsar. Det fanns nio distrikt i Estland.
Regionen i norra Estland, som tillhörde Sverige, fick namnet hertigdömet Estland.
Guvernören i Tallinn var guvernören i statens länder. Hela provinsen delades in i sju fästningslän: Tallinn, Paide, Rakvere, Narva, Haapsalu, Koluvere, Lihula.
1600-1629 var det ett svensk-polsk kriget över Livland-1629 Under Altmark-vapen gav Polen alla områden norr om Väina (Daugava) (inklusive Riga) till Sverige, vilket innebar att Estlands fastland annekterades till Konungariket Sverige.
1643-1645 ägde det dansk-svenska kriget till följd därav - 1645. avslutades på grundval av Brömsebro-freden - Ösel tillföll Sverige.
Det sista estniska territoriet gick till Sverige 1660 på ön Runö (Ruhnu - Oliwas freden) mellan Sverige och hertigdömet Kurland, som var beroende av Polen för vasaler.
Således var hela Estland i svensk besittning och den svenska tid började.
Svensk tid i Estland (1600-talet)
Med inrättandet av de svenska myndigheterna bildades en ny administrativ indelning som förblev väsentligen kvar fram till 1917.
OBS! Under den svenska regeringen fanns det tio städer i Estland: Tallinn, Tartu, Haapsalu, Narva, Viljandi, Paide, Rakvere - de fanns också under medeltiden. Under Livonian War försvann Gamla Pärnu, som var kopplad till Nya Pärnu och nu heter staden Pärnu; 1563 beviljade hertigen av Danmark Magnus stadsrättigheter till KURESSAAR (ARENSBURG) och 1584 beviljades staden WALGA stadsrättigheter av kung Stefan Batory av Polen (styrdes från 1576 till 1586 från Polen).
Den administrativa uppdelningen av Estland efter det stora norra kriget (1700-1721), dvs. rysk tid i Estland.
Som ett resultat av det Karl Xll stora norra kriget kom Estland från 1708 ( då sista svenskkontrollerade området Tallinn övergavs) helt under ryskt styre. I början av sin regering gjorde inte ryssarna några förändringar av den administrativa organisationen av politiska skäl, och därför upprätthölls den administrativa uppdelningen som hade utvecklats under Sverige.
Mindre förändringar i den administrativa avdelningen gjordes av Katarina II, som 1783 inrättade ett viceadministrativt förfarande i Estland och Livonia. (De ryska myndigheterna verkade då säkra, och de baltiska provinserna inte hotades av Sverige eller något annat grannland.)
Paldiski-länet lades till de fyra länen i den estniska provinsen (Lääne, Harju, Järva och Viru), som återstod till slutet av den vice administrativa förfarandet (1796). Samma år (1583) fick Paldiski också stadsrättigheter. I Livonia bildades, förutom de befintliga Pärnu- och Tartu-länen, Viljandi och Võru län också. 1784 beviljades Catherine II stadsrättigheter till Võru. Staden Narva, tillsammans med dess omedelbara omgivningar, förblev i Pskov-provinsen St. Petersburg och Setumaa. 1784 fick alla länsstäder rättigheter. Sedan dess fanns det 12 städer i Estland fram till slutet av den ryska eran 1917.
OBS! Förändringar i det etablerade regeringssystemet gjordes i mars 1917, efter februarirevolutionen, under vilken den tsaristiska regeringen i Ryssland avlägsnades.
Den estniska provinsen (förutom Narva) och den norra delen av den provinsen Livonia, Setumaa, slogs samman till en estnisk nationell förvaltning.
För första gången i estnisk historia sammanföll estländska bostättningar mer eller mindre med Estlands administrativa gräns.
Republiken Estland (1918-1940)
Estlands gräns bestämdes på grundval av Tartu-fredsfördraget som ingicks med Ryssland den 2 februari 1920. Efter det estniska självständighetskriget (november 1918 - januari 1920) anslöt staden Narva också till det estniska området bakom floden Narva (tre landsbygdskommuner) och Petserimaa.
Under åren 1920-1940 fanns det 11 län i Estland: Lääne, Harju, Järva, Viru, Pärnu, Viljandi, Tartu, Valga, Võru, Petseri och Saare.
Under den estniska sovjetiska ockupationen, dvs. Sovjetunionens period (1945-1991)
Under det första året av den sovjetiska ockupationen - 1940/41 - skedde ingen omorganisation i den administrativa avdelningen. Det fungerade bara inte på grund av den tyska ockupationen - 1941-1944.
Efter återupprättandet av den sovjetiska ockupationen 1944. Estlands gränser och administrativa uppdelning ändrades. I början av 1945 togs tre landsbygdskommuner bakom floden Narva ut ur ESSR och slogs samman till Ryska federationen, medan de flesta av Petserimaa och Petser staden slogs samman till Ryssland. Följaktligen fanns det nu tio län i Estland. 1946 inrättades ett separat län, (Dagö) Hiiumaa; År 1949 framträdde Jõhvi (Östra Virumaa) och Jõgeva län på kartan över Estland som separata län. I slutet av 1940-talet fanns således totalt 13 län i Estland.
Regionalisering av ESSR (början av 1950-talet och följande år)
1950 regionaliseringen av ESSR inleddes. Syftet var att ändra den administrativa uppdelningen i Estland enligt Rysslands exempel.
Länen döptes till distrikt och bybyarna på landsbygden. Under åren har antalet distrikt ständigt förändrats: i början var det många (så för att föra regeringen närmare folket; till exempel delades Ösel till och med upp i två distrikt - Kuressaare och Orissaare), senare (i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet) minskades.
1952/53, efter Rysslands exempel, delades Estland in i tre oblaster - Tallinn, Tartu och Pärnu oblasts.
OBS! Kuressaare byttes namn till den enda staden under ESSR i maj 1952: 1952-1988 byttes namn till Kingissepp, (Kingiseppa efter en estnisk kommunist, ett samhälle i Ryssland bär fortfarande namnet.
I mitten av 1960-talet hade 15 distrikt utvecklats i den estniska SSR - Hiiumaa, Haapsalu, Harju, Rakvere, Kohtla-Järve, Kingissepa, Pärnu, Rapla, Paide, Jõgeva, Tartu, Viljandi, Valga, Põlva och Võru. Dessutom fanns det 6 städer med republikansk jurisdiktion i Estland: Tallinn, Tartu, Pärnu, Narva, Kohtla-Järve och Sillamäe. De återstående städerna hade distrikt underordning.
Efter att Estland återfick sitt oberoende i augusti 1991 behölls samma administrativa indelning; det är sant att det fanns små, rent formella skillnader - redan i slutet av 1980-talet kallades distrikten län och byråd som landsbygdskommuner.
OBS! Endast namnen på några län har ändrats.
Haapsalu distrikt blev Lääne län Rakvere distrikt blev (Västra) Lääne-Viru län, Kohtla-Järve distrikt blev (östra) Ida-Viru län, Paide distrikt blev Järva län Namnet på Kuressaare återställdes till Kingissepa 1988.
NB! Före kommunreformen fanns 15 län och 247 landsbygdskommuner i Republiken Estland.
Kommunreformen 2017
Estlands kommuner är av två typer, städer (estniska: linnad, linn i singular) och landskommuner (estniska: vallad, vald i singular). Det finns ingen annan statusskillnad mellan dem. Efter kommunreformen 2017 finns det sammanlagt 79 kommuner i Estland, varav 15 städer och 64 landskommuner.
En kommun kan innehålla en eller flera orter. En del städer är indelade i stadsdelar (estniska: linnaosad, linnaosa i singular) med begränsat självstyre, till exempel är Tallinn indelat i de åtta stadsdelarna Haabersti, Kesklinn, Kristiine, Lasnamäe, Mustamäe, Nõmme, Pirita och Põhja-Tallinn.
Kommunernas invånarantal varierar från Tallinn med över 400 000 invånare till Runö kommun med så få som 150.
Hösten 2017 kommunreformen som gav Estland 15 län, 15 städer och 64 landskommuner.