Furusund och dess flyktingläger 25/9 - 28/10 1944


Skrivet av Ester Jansson som var avd. ordförande under en lång tid för Furusund -
Yxlans Marinlottakår.


Jag skall här försöka skildra något av vårt arbete som marinlottor i Furusund. När vi den 23 juli 1944 bildade vår ( jag citerar vår ordf. Grevinnan Vera Hamiltons ord vid invigningen) lilla, men naggande goda avd. kunde vi väl aldrig drömma om att på vår lilla ö, få en fullständig invasion av inte mindre än 793 estländska flyktingar.


Den 25 sept. kl. 16 blev jag uppringd av ledamoten i Blidö inkvarteringsnämnd, sedermera chef för vårt flyktingläger Lotsförman Axel Sjöblom, Ja, sa han, nu får ni lottor visa vad ni duger till för om en timma eller två har ni över 300 estländska flyktingar här, nu gäller det att skaffa mat, och se till att vi kommer in på hotell och restaurang, själva skulle han också komma över. Ja nu var telefon bra att ha, först gällde det att sammankalla lottor sen ringde jag runt till affärerna efter mat, vi fick lite här och lite där, det som fattades fick vi låna från kronans förråd. Värst var det med mjölken ingenstans fanns det något att få, men hur vi trolla så fingo vi ihop så mycket att det räckte till de minsta små barnen. På hotellen var bäddningen i full gång. Ni förstår hur svårt detta ställde sig det mörknade tidigt och inget ljus, man fick vägleda sig så gott man kunde, med ficklampor.


Ja så kommo de då våra gäster, våta, frusna och smutsiga, många av dem sjösjuka. Vi hade ordnat så att de först fingo tvätta sig provisoriskt, varefter de fingo varm buljong och ett ordentligt mål mat. Därefter fingo de gå till sina respektive hotell, åtföljda av en lotta som visade dem tillrätta, så gott sig göra lät i mörkret, stearinljus hade vi ju inte hunnit anskaffa och sådana voro även i fortsättningen ett privilegium för dem som hade barn samt för dem som voro sjuka.

Varmbadhuset
 

De fingo tvätta sig provisoriskt så jag, ja om ni kunde ana vilken apparat det var att få vatten, alla kranar, toaletter såväl i restaurang som hotell tappas ur och alla rör skruvas bort under vintermånaderna för att inte frysa sönder. Så det var inte lite vatten vi bar, för att de skulle få tvätta sig och slaskvattnet skulle ju också bäras ut. Även i köket var vattnet ett stort problem. På 3-dje dagen först fingo vi vattenfrågan löst, så vi endast hade att skruva på kranarna samt dra i snörerna för användande av toaletterna, för de var minsann inte minsta bekymmerna med den frågan.


Jag vill nämna att vi voro inte endast lottor utan även Röda Kors samariter samt andra ortsbor såväl från K-holm som Fr. Brunnar varur vi fingo vattnet hade analyserats och befunnits obrukbart, så vattnet fick köras eller som vi senare gjorde, estländarna fingo hämta vatten i 50 l. flaskor från en annan brunn. Flaskorna drog de sedan på en kärra och fyllde i särskilda tunnor, 1600 liter vatten per dag förbrukades. På kvällen första dagen hade vi besök av högsta inkvarteringschefen Godsägare Lundgren samt Landsfiskal Holmberg, jämte några andra herrar. De anlände just som våra Estniska gäster intog sin måltid.


Vi hade försökt göra det hela så trivsamt som möjligt för dem, genom att lägga pappersdukar på borden och placerat lite blommor här och var!


Alla förvånade sig över att på den korta tid som stod oss tillhands hunnit ordna det, så man kunde tro, att detta varit länge väntade gäster. Klockan hann bli både 1 och 2 innan vi voro färdiga att gå hem denna vår första dag under flyktingtiden.


Dagen därpå voro vi i farten före kl 6 på morgonen, ovana som vi voro med dessa stora restaurangspisar och förhållandena för övrigt, oroliga att inte få färdigt allt i rätt tid. Till frukost serverades pytt i panna samt gröt och mjölk vid 1 - 2 tiden fingo de kaffe och skorpor samt middag kl 5 - 6 de äta nämligen i två omgångar.


Jag hade beräknat middagsmat till omkring 215 personer andra dagen, vid middagstiden kommer marinpolisen och talar om att vi får bereda Er på att taga emot 520 st flyktingar till. Ja, det var bara att sätta igång öppna flera hotell vi fingo även disponera Pensionat Täckholms byggnader, Solna stads barnkoloni samt K.F.U.K barnkolonier, även den så kallade Hammerska ladan gjordes i ordning till förläggning med hö, pappmadrasser och papptäcke.


Efter dessa 520 kommo några enstaka flyktingar, dels i öppna motorbåtar, dels i segelbåtar. De som kommo i segelbåtar, var dels en del letter som under resan suttit med fötterna i vatten och förfrusit dem, dels en familj vars lilla spädbarn dött på överresan. En av motorbåtarna hade varit på väg i 14 dagar i hårt väder, de kommo på kvällen vid 11 tiden, de voro 14 i båten, bland dessa var en familj med 3 barn, 2 flickor på 4 - 6 år samt ett spädbarn på 2 mån, men som såg ut att vara högst 14 dar, mamman en späd blek liten varelse såg väldigt lidande ut. Den lille skrek i ett men det var inte att undra på, han låg i en liten korg med madrass och täcke resten papper, fullkomligt skinnlös i den lilla stjärten. Jag tvättade, smorde honom fick tag i lite rena trasor som jag svepte om honom, så fick han sin flaska och blev nöjd och tyst.


Jag såg den mamman le endast en gång det var när de båda flickorna fingo nya klänningar och skor då log hon med hela ansiktet, frågade man henne om hon behövde något svarade hon (Eyolle). Ja, det var väldigt många liknande fall, som ingenting begärde men som så innerligan väl behövde en hel del.


Vid 11 tiden på tisdagen ringde vår Ordf. Grav. Vera Hamilton och talade om att nu fru Jansson kommer Ni att få mycket att göra, det skall nämligen bli flyktingläger på Furusund. Jag talade om för chefen att de redan anlänt och att vi voro i full verksamhet och även hade hjälp av en hel del Röda Korssamariter samt befolkningen från orten. Hon frågade om vi behövde hjälp av Sthlmslottor, de voro vi ju tacksamma för, helst då förplägnadslottor som äro vana att göra inköp och laga mat åt så mycke folk, vi voro ju över 800 med personalen. Samma dag anlände fru Axelsson och en lotta till, ingen var gladare än jag när jag överlämna ansvaret för inköp av maten samt lagning av densamma åt fru Axelsson som utsågs till Husmor, fru Axelsson som senare utbyttes mot fru Dahlström voro båda de bästa Husmödrar man kunde tänka sig. En honnör för dem båda.


För att återgå till våra nyanlända gäster så fick fru Axelsson axla bekymren för middagen åt dem. De hade haft en besvärlig överresa de flesta hade varit sjösjuka och såg just inte så matfriske ut, så de fingo välling och smörgås vilket nog var det bästa de kunde få just då. Jag tror det kokades över 100 liter välling den gången, som ju måste kokas i olika kastruller för någon kokvagn hade vi inte fått, eller rättare sagt ej begärt att få, men som vi sedermera begärde och fick.


De sist anlända voro på alla vis mera medtagna än de första, jag fick ett litet spädbarn i mina armar som inte hade en tråd om den lilla kroppen än den genomvåta filten, en av samariterna tog senare hand om den lille som fick lite kläder på sig samt mat. Mammor med spädbarn togo vi in i kaffeköket, där de framför spisen fingo sköta sina åtnå.

Solna stads barnkoloni (villa Lido) som är moderniserat har rinnande vatten, avlopp, elspis men icke ljus utan de fingo vi ordna med provisoriska ledningar, gjordes i all hast i ordning till barnhem, där mammor med barn placerades i undantagsfall fick maken följa med. Pastorn som hade stor familj 7 barn fingo ett rum för sig själva.

Vi samlade in klädkorgar och mindre barnsängar för de små barnen, för att mammor skulle få ligga i de större barnsängarna. När vi hade som mest bodde på detta barnhem omkring 150 personer barn och vuxna. I vanliga fall tror jag de brukar ha ett 4o tal barn här på sommaren. De fingo sin mat från stora förläggningen, men barnen skulle ha mellanmål vilket lagades på Lido ävenså alla som skulle ha sjukmat, alltså sådana sjuka som ordinerats mellanmål av läkaren, alla som skulle ha extra mjölk fingo hämta detta i stora köket.

Doktor Grönblad som äro en av våra passiva lottor, var oss till stor hjälp denna första tid, sålunda ordnades i samband med lägrets läkare doktor Gunter en sjukstuga som befanns vara nödvändig, vi hade nämligen varierande 6 - 79 patienter här ständigt, inga svåra fall men dock sjuka.

De svårare fallen remitterades till lasarett. Det var en ganska besvärlig historia, att få igång denna sjukstuga, men motgångarna äro till för att övervinnas, villan var tom och inventarier fick alltså lov att forslas dit, men det gick förvånansvärt snabbt, el-ljus, el-kaminer och telefon anskaffades ävenså fingo vi ut en sjuksyster från Sthlm som med hjälp av en Estländska skötte sjukstugan.

Läkarmottagning ordnades varje dag mellan 12 - 14 i villa Cristiansborg, där de estländska läkarna voro, lägrets läkare till hjälp. De som blev remitterade till andra platser var tullen oss till stor hjälp med transporter till sjukhus, även i övrigt var marinpolisen oss till stor hjälp.

Varmbadet öppnades men befanns vara otillräckligt, varför doktor Grönblad ordnade med en provisorisk bastu. Denna bastu sköttes av en mycket energisk och duktig liten lotta. De fingo bada hotellvis och när de inte kommo som skulle komma och bada gick hon helt resolut och hämtade dem, vilket var enda sättet att få dem dit man ville. Hela familjen i badkaret på en gång.


Även ordnades så att de fingo tvätta sin tvätt även detta hotellvis. På varje hotell fanns en lotta, som skulle se till hur gästerna hade det, deras önskemål och hjälpa dem tillrätta, samt se till att de städade och höll snyggt, att inte tvättvatten och innehållet i diverse kärl kom utduschande genom fönsterna.


Doktor Grönblad såväl som lägrets läkare doktor Gunter voro mycket energiska för att få hygienen så fullgod som möjligt inom lägret. Doktor Gunters lilla gestalt såg man bitti och sent i full fart med att besöka någon sjuk eller ute i andra ärenden, alltid pigg och glad. Doktor Gunter var inte glad när han kom för han hade semester.


Varje söndag anordnades med en Estnisk Gudstjänst.
Blidö kyrka
 
Bland flyktingarna hade vi en ung Pastor som höll predikan, första söndagen bidrog Furusundskören med några sånger, samt en Estnisk sångerska. Denna första gudstjänst drunknade en liten 5 åring på Lidö och begravs på Blidö kyrkogård. Denna första gudstjänst var särskilt gripande, alla tänkte väl på sitt hemland, som andra nu tagit i besittning de voro flyktingar i ett främmande land, de har fått lämna allt de ägde för att fly undan faran. Ja, det var gripande att se denna skara, stora starka karlar gräto som barn. Psalmsången ljöd mäktig, ett gammalt par, mannen hade varit organist, gumman ungefär lika gammal (75 - 80 år). Gumman var klädd i schalett, satt där så andäktig med händerna knäppta och sjöng psalmerna med kraftiga klara stämmor.


Under flyktingtiden fingo vi besök av Landshövdingen Levinsson, Landsfogden, Inkvarteringschefen Godsägare Sundgren, Landsfiskal Holmberg med flera. Landshövdingen uttryckte sin glädje över att allt var så väl ordnat inom lägret, berömde oss även över det sätt, på vilket vi skötte detsamma. Detta var ju ett stort läger, och några som helst tråkigheter med flyktingarna hade vi ju aldrig, vilket de ju haft på många utav de mindre lägren. Särskilt nöjd var Landshövdingen över vårt Barnhem och sjukstugan samt dessa svenska lektioner för flyktingarna.


När antalet flyktingar uppgick till 793 st fingo de äta i 4 omgångar, de hannt inte sluta med frukosten förrän det var dags att börja med middagsdukningen. Första tiden gick det åt mängder med mat, fru Axelsson beräknade ändå alltid i överkant men det blev aldrig något över och många gånger knappt räckte till. Vi kommo i alla fall underfund med att samma människor, som hade ätit först kom tillbaka och åt i flera omgångar, då anskaffades lappar som lottorna delade ut på respektive hotell, en för frukost, en för middag, den som inte hade någon lapp fick ingen mat, men det var ingen risk att de slarvade bort sina lappar för de var mycket för sin mat och kunde äta fantastiska mängder, men man får ju förstå dem, man vet inte hur de haft det med maten tidigare.


I början hämtades mycken sjukmat, någon de hade hemnia som var krank och inte ville gå och äta, eller i ett annat fall, där den manlige beundraren skulle hämta mat åt sin så kallade fästmö som lottan senare tog reda på inte orkade stiga upp till frukosten kl 11. Vi ordnade senare så, att var det någon som var sjuk skulle detta anmälas till lottan på hotellet som skrev detta på lappen (då de fingo mat på densamma åt den sjuke) men även anmälde saken till svenska såväl som estniska läkaren, som senare undersökte patienten.


Vi hade mycken hjälp av flyktingarna själva på varje hotell fanns en husfader och över dem fanns en överhusfader om jag kan kalla honom så, som tillsammans med dessa husfäder togo ut personal för varje dag, så att inte endast en del blevo uttagna, för arbete. Dels var det kvinnlig personal för köket, de började kl 7 fm till kl 14 då 20 andra togo vid, dels togs det ut manlig personal till vedhuggning, handräckning samt för transporter, men jag får då säga man kunde nästan behöva hålla dem i kragen för vände man sig om, voro de försvunna och då var det bara att ge sig ut på jakt efter dem.


Männen voro i regel lata så t.ex. voro några stycken anmodade att såga ved till badet, men det var tydligen för besvärligt för dessa herrar, min dräng hade också en dräng, de togo några kvinnor som skulle utföra arbetet och själva sutto de brevid rökande cigaretter och tittade på, men nu föll det sig så att Lägerchefen Axel Sjöblom just kom förbi och förbehöll dessa mannar hur illa de bar sig åt, de förklarade då att detta var kvinnligt arbete i Estland, men Lägerchefen talade om för dem, att här i Sverige var det karlgöra och de fingo allt ta seden som den är här, eftersom de nu voro i Sverige.


Svenska lektioner förekommo varje dag i Socitetssalongen av lärarinnan på Furusund fru Sandberg samt av en svensktalande Estlänning, intresset för lektionen var mycket stort, alla voro ivriga att få lära sig svenska så fort som möjligt. Till en början kunde man inte förstå var allt toapapper tog vägen, men gick man ned i salongen under en lektionstimme återsåg man pappersbuntarna i form av skrivblock, alla ville ju skriva ned de svenska ord de fått lära sig, inga pengar hade de till att börja med att köpa något för och så togs toalettpapperet, "bättre brödlös än rådlös heter det ju".


Utdelningen av kläder o skor är en hel liten historia. För att allt skulle gå så rättvist till som möjligt, gjorde husfadern i samråd med lottan en rundvandring på varje hotell och antecknade, det allra nödvändigaste som de behövde. Så fingo några i taget göra sällskap med husfadern till förrådet där de fingo sina plagg som efterhand ströks på husfaderns lista. Trots allt kom det många som ingenting hade fått. En man skulle prova ut ett par skor han hade inga strumpor utan trasor lindade om fötterna. En pappa kom med en liten pojke klädd i en rock och någonting under som skulle föreställa skjorta men för övrigt ingenting, barnkläder var det alltid ont om, men just den dagen hade vi kläder och pojken fick en hel uppsättning nya kläder, till pappans stora glädje.


Det värsta var att när de kommo för att hämta sina kläder, så var det så mycket annat de såg och ville ha, på ett sätt får man förstå dem, det kanske inte funnits kläder och skor att köpa i Estland, när de sedan sågo dessa klädhögar, trodde de tydligen ibland att det bara var att ta för sig, det hela artade sig ibland något liknande en höst utav vårrealisation i någon av Stockholms större varuhus. Jag klappade i händerna hojtade och skrek och körde till sist ut dem, det fanns ingenting annat att göra. Bland dessa flyktingar såväl som bland oss, fanns det folk som ingenting dugde åt, då däremot största flertalet voro så innerligt tacksamma för allt man gjorde för dem.


För att få lite omväxling i enformigheten hölls en del föredrag, sålunda höll doktor Hallström ett föredrag över Sverige som översattes på Estniska. En annan kväll höll Professor Grant (Estnisk flykting) som översattes på svenska ett föredrag om Estland. Så ordnade Estlänningarna själva med en sångafton, barnen sjöngo folkvisor omväxlande med unison sång. Estlänningarna måste vara ett sjungande folk för när det var unison sång så sjöngo alla mangrant med. Ja vet ni vi hade som en hel liten stad härute på Furusund.


Till en början hade vi 6 statspoliser här som skulle inregistrera alla dessa människor. När de foro fingo personalen på kontoret sköta om även detta. Jag har inte talat om kontoret tidigare, men där hade inte minsta arbetet, personalen som tidigare utgjordes av en lotta utökades med 3 till ibland ännu flera beroende på arbetet samt chefen själv Axel Sjöblom.


Flyktingarna fingo avlöning 2 kr i veckan, avlöning såväl som tobaksförsäljning, ankommande och avgående post, för att inte tala om allt annat, sköttes av kontoret. Så skulle flyktingar fotograferas (passfoton) även skärmbildsfotografering hade vi.


Vi hade även besök av Länsarbetsnämnden som för dem som inte fått de kläder de behövde fingo anteckna för detsamma, detta gällde alltså nya kläder som när de en gång fingo arbete voro ersättningsskyldiga för.


För att ge alla en inblick i vilka mängder med livsmedel som gick åt vill jag nämna några siffror. Mjölk togs hem mellan 7 - 800 liter per dag till frukosten kokade vi en säck havregryn och bredde en 2000 mjuka och hårda smörgåsar, samt kokade kaffe 225 a 250 liter, kaffe serverades endast till frukosten. 450 kg potatis kokades till middag, var det då möjligen en söndag fingo köttpudding på 125 kg köttfärs. Hade vi strömming inköptes 250 kg vilken stektes i långpannor i ugnen. Det blev åtskilliga kålhuvud på en 80 a 100 kg som koktes till kålsoppa, var det grönsakssoppa koktes en 350 a 380 liter till en middag. När torsdagsärtorna vankades, jag tror aldrig jag ätit så goda ärtor förr gick det åt en 80 kg, pannkakssmet cirka 250 liter. Serverades mannagrynspudding koktes omkring 50 kg mannagryn. Fläskkorven kunde vi mäta metervis men vägde 175 kg. Ja där hör ni att alla voro matfriska men det var mycket folk också.


Så småningom blev vi av med Estlänningar. Inkvarteringschefen ansåg det för riskabelt ur hälso-synpunkt sett med ett så stort läger, men vi hade dock 540 kvar.


Beträffande utbackning och hämtning av maten och för övrigt förhållandena i matsalen gick det så till, att vid trappan som ledde upp till matsalen stodo två av våra förtroendemän och togo emot lapparna, någon andra av dem var handräckning åt lottorna och skulle för övrigt dirigera gästerna så inte alla kommo rusande på en gång. Vår Estlänske kock som faktiskt stoltserade som en tupp i sitt hönsrike skötte kokvagnen ypperligt. Lottorna hade han också pli på, ingen fick komma ut till kokvagnen förrän den Estländske kocken blåste i sin pipa och då signalen ljöd blev det fart på lottorna som rusade till kokvagnen alla ville ju vara först, för att få sin hink fylld med ärtor eller soppa, vad det nu kunde vara till middag.


Lottorna som på morgonen kommo i renstrukna förkläden och klänningar, efter frukosten när man såg dem, var det alltid någon som i det brådskande arbetet, kommit emot en gröthink med förklädet eller klänningsbaken med på följd att när det torka blev styv som horn.


Så småningom blevo Estlänningarna tjänstvilliga mot lottor och bar in deras hinkar som voro ganska tunga med sitt varma innehåll. Det blev många roliga episoder om dagarna i köket, såväl som över allt annars. En liten Estländs gumma 70 år, lilla Lisa som var synnerligen duktig i köket, kvick och pigg på alla sätt, men som ibland kunde ställa till lite trassel för någon av lottorna tack vare språkförbistringen. Lottan blev förargad och ilsknade till och sade några kraftiga ord åt den lilla gumman, men som hon ingen-ting förstod utan kanske trodde man berömde henne sken upp med hela ansiktet. Då veknade lottan och kramade om den lilla gumman.


Vid smörgåsberedningen som utfördes av flyktingar, sutto dessa så till att man ganska lättvindligt kunde komma utifrån gården och in till dem. Männen som hade vakten att elda vid kokvagnen som skedde 4 - 5 på morgonen voro naturligtvis hungriga, första frukost serverades kl 10 den andra kl 11, dessa män såg man komma ut från smörgås-bredningsrummet med lass av smörgåsar. Vi hade en lotta som skulle övervaka det hela, men var hon borta ett ögonblick passa de på. Även här får man försöka förstå dem, de sågo dessa mängder av bröd och smör tänkte inte på ransonering utan här var det bara att ta för sig.


Husmor förklarade för dem Tungt och sansat att även vi ransonerade varor och att de på inga villkor fingo lämna ut något eller taga något med sig, voro de hungriga skulle de säga till Husmor då de naturligtvis fingo några smörgåsar, för hungriga var det ju inte meningen de skulle vara, även vakten fingo efter detta sitt särskilda morgonmål.


Vår uppgift när dessa 275 hade rest var att försöka placera om, försöka få dem familjevis så långt det lät sig göra och att alla skulle få bo så varmt så möjligt. Strand Hotell var ett hotell med ypperliga bäddar men ingen möjlighet till värme. Sista tiden de voro hos oss hade vi ett rysligt väder, man tänkte så mycket på dem under dessa ovädersdagar, men konstigt nog ville många trots kylan inte flytta därifrån, frågade man dem hur de hade det fick man för det mesta till svar "gott gott".


Fältartister brukar då och då gästa Furusund, det slumpade sig så att de kommo just som vi hade våra Estländska gäster och även de fingo övervara föreställningen, man kunde ju tycka de inte skulle få så stor behållning men alla skrattade och hade väldigt roligt de voro ju tacksamma för allt som kunde förgylla upp enformigheten.


Lottorna som av militären tidigare varit bjudna på kaffe en kväll, bjödo efter föreställningar slut alla militärer samt en del av Estlänningar på kaffe samt underhållning i form av sång kabare' m.m. Lottorna som sjöngo en av dem själva författad visa uppskattades livligt. En Furusund och en Sthlmslotta bidrogo med en del kabarénummer och fingo hela åskknallen av applåder och de som bland andra roade sig kungligt var fält artisterna själva som även voro inbjudna. Som avslutning läste en av lottorna en dikt av Karl-Axel Karlfeldt kl (klockan) hade då börjat lida framåt småtimmarna som man säger och vi skildes åt gäster och värdinnor alla nöjda efter en verkligt lyckad kväll.


Några av Estlänningarna jag gärna vill nämna var förutom den av alla lottor lovomsjungne kocken Schultz, vår kvinnliga Estniska läkare Linnaks, den lilla tolken fru Senta Silbernagel som jag för min del ständigt hade med mig, vår Överhusfader Erik Kalmar, Ing Freivald vars fru var tandläkare inom lägret, Arnold Weider samt herr och fru Nioländer och många många andra, alla voro oss behjälpliga på mångehanda sätt, alltid villiga, alltid redo om det var bittida eller sent.


Man fick bland dessa flyktingar många innerligt goda vänner, att de även uppskattade allt som gjordes för dem vittnar alla de brev som nu börjar anlända från de olika läger dit de kommit. Själv har jag fått en hel del och även skrivit till dem. Alla skriver att de längtar åter till Furusund, alla känner de en viss samhörighet med oss och Furusund som ju blev deras första hem på svensk mark.


En del lottor från Sthlm hade genom bekanta anskaffat en hel del choklad och cigaretter som delades ut till flyktingarna. En dam kom då fram till mig och var överlycklig över denna chokladbit som hon fått i Estland har de inte haft någon choklad på flera år. Jag vet inte många gånger vem som var gladast, givare eller mottagare, finns det något roligare än att få ge av fulla händer och fullt hjärta, det är tack nog, att bara se, den stora glädjen över vad de fått.


Jag vill även nämna något om lottorna. Husmor och jag skilde på Sthlmslottorna och mina lottor som vi kallade Fr lottor, häri inräknade rödakorssamariter samt all personal som jag samkallat, ju flera ortsbor jag kunde få ju mindre Sthlmslottor togs ut från stan. Jag och mina lottor som ju inte äro så erfarna i tjänsten och fick detta elddop, kan jag utan skryt säga att vi klarade provet med glans.


De första dagarna voro ganska krävande, att vi i längden inte kunde klara oss utan hjälp är ju självklart, vi äro därför så innerligt tacksamma för all hjälp vi fingo av Sthlmslottorna, såväl som av alla ortsbor, som utan tvekan, denna första tiden isynnerhet gingo från sina hem, för att hjälpa oss med alla dessa stackars flyktingar. På många håll kanske männen opponerade sig, men det finnes ett ordspråk, som säger, "hjälp din nästa så hjälper du dig själv". Vi har aldrig varit i en sådan situation, att vi behövt fly från hem och fosterland och, får vi väl hoppas, den tiden aldrig kommer, men man får därför inte slå sig till ro och tänka, det där angår inte mig, vi äro skyldiga oss själva, vårt eget samvete, och vårt fosterland, att där vi kan hjälpa, man gör det, villigt och glatt, som alla dessa frivilliga gjorde, som kom, som en första hjälp, en fristad för dessa stackars människor.


Men vi återgår till lottorna, man får säga att en bättre kamratanda inom lägret knappast finnes, att tala om alla roliga episoder skulle bliva en hel bok, men att alla hade den rätta arbetsglädjen, det glada humöret, som gör att allt arbete gick som en dans, är jag den första att intyga. Måltiderna i personalmatsalen var glädjestunder, alltid var det någon som hade något roligt att berätta. Jag vill till alla dessa lottor (Sthlms) rikta ett varmt och innerligt tack från Furusund - Yxlans marinlottaavd, för ett gott och trevligt samarbete och hoppas jag, att när vi nu återvänder till det vardagliga våra vägar därför icke må skiljas, utan att vi hålla kontakten med våra nyblivna kamrater i Sthlm. Roslagens famn står alltid öppen för dem som vill hälsa på oss.


Ännu återstår skildringen av sista veckan bland våra flyktingar som var ett enda ömt avskedstagande. Torsdag fm kom någon och frågade om de på kvällen kunde få bjuda lottorna på kaffe, de avstode gärna sitt förmiddagskaffe dagen därpå bara de kunde få se oss som gäster på kvällen, vi frågade Husmor, som gav sitt samtycke, dock utan att behöva avstå sitt frukostkaffe. Alla voro förfärligt hemlighetsfulla och vi förstodo att något alldeles särskilt var i görningen, när sen Pastorn kom till mig och bad att få 31 knappnålar, blev nyfikenheten ändå större i väntan på vad de skulle hitta på.


Borden dukades tallris togs in och placerades på borden, även en flygel anskaffades (som sorgligt nog var mycket ostämd) och placerades i matsalen. I högsälet placerades chefen Axel Sjöblom, Husmor, Doktor Gunter, undertecknad samt för övrigt alla lottor, alla voro vi gäster och Estländskorna serverade kaffet. Därefter höll Pastorn ett tal som översattes på svenska varefter han visade en vackert skriven tacksägelseskrift, som ram för det hela voro Estlands färger målade samt Estlandsvapen, årtal när dessa flyktingar kommo hit och när de foro samt årtal, vänder man på bladen, står något skrivet först på Estniska sedan på Svenska. Detta överlämnades till mig, varefter man fick en vacker nejlika fastsatt på bröstet, och alla fingo blommor så här fingo lösningen på knappnålarna.


Vi voro som bindor och brudgummor yttrade Doktor Gunter i sitt tacktal, samt framhöll att denna invasion kommit på olaga tid, här ute på Furusund väntade vi inte gäster annat än på sommaren. Doktorns tal var kort men innehållsrikt. Så blev det sång av Estniska barn varefter vår Överhusfader Herr Kalmar höll ett tal som jag gärna vill återge. Nu vidtog unison sång och till sist sjöngo lottorna några sånger. Bland dem deras egen författade visa som översattes på Estniska. Undertecknad frambar så ett tack å Marinlottaavdelningens vägnar för den minnesskrift vi fått mottaga och som av oss, skall bevaras som en dyrgrip.


Ja så kom uppbrottstimman, varje dag gingo vi till båten för att vifta utav våra vänner. Alla kommo med sina, blommor, broscher, kort eller andra presenter som de ville lämna som minne och tack alla ville på något sätt visa sin tacksamhet, det blev avsked som av kära kära vänner och vi viftade så länge vi sågo en skymt av båten.


Ja så var då denna flyktingstid förbi och återstår som ett minne blott och ett betydelsefullt minne inte minst för Furusund - Yxlans Marinlottaavd.


Furusund september - oktober 1944


Sammandrag för åren 1944 - 1964


Furusund - Yxlans Marinlotta-avd. tillhörande Stockholms Marinlottakår och Stockholms Skärgårds Lottaförbund, firar idag sitt 20 årsjubileum.


1944 dånade krigets åskor ute i världen, men också ganska nära oss. Sverige hade sedan krigsutbrottet legat i full beredskap. Inom lottarörelsen var beredskapen stor. Kvinnorna slöt upp till frivilligt arbete i Lottakårer och avdelningars regi.


Den 29 juni 1944 bildades vår avd. av dåvarande kårchefen i Stockholms Marinlottakår Fru Torborg Hamilton. Själva invigningen av avd.skedde på skolgården i Furusund. Korum hölls då av Pastor Lannergård. Avd. Ordf. första året var Fru Vera Hamilton. Åren sedan 1945 har undertecknad försökt fullgöra det uppdraget så gott jag kunnat.


Vår första uppgift var att lära oss semaforering, vi hade emellertid inte hunnit så långt, förrän andra och ansvarsfullare uppgifter väntade oss. Inkvarteringsnämnden inom Civilförsvaret i Blidö, ringde och bad oss ordna för den flyktingström, som då var på väg till oss. En timme hade vi på oss, Ni kan förstå med vilken fart vi satte i gång.


Folk skulle sammankallas i första hand Lottor och Samariter. Hotellen öppnades med hjälp av dåvarande fjärdingsmannen. Restaurangköket där vatten och en mycket omständig procedur med spisen, som var bortkopplad för vinter, skulle iordningsställas. Inget lyse på något hotell, alla v.c bortkopplade, det var lite problematiskt ibland. För 20 år sedan fanns inte de förbindelser med fastlandet som vi nu har, så mat och mjölkfrågan var lite bekymmersamma innan vi kom ordentligt igång.


Vi hade själva inte klarat denna stora invasion men Stockholms Marinlottakår kom oss till stor och god hjälp. Ut kom Husmor och vana lottor i exp. och förplägnad. Största rosen får nog i alla fall Furusund - Yxlans Marinlottor, som gemensamt med ortsbefolkningen gjorde en verkligt god insats första dagarna, innan allt blev upporganiserat. Lottorna arbetade sedan under flyktingtiden olika pass varje dag. Avslutningsvis av denna skildring vill jag läsa en textad adress, som vi fick som avskedsgåva från alla våra gäster.


Genom förhållandena ha vi 793 Ester som flyktingar måst lämna sitt hemland och ha i Furusund funnit vårt första hem på svensk mark. Det svenska folket har mottagit oss med sådan vänlighet och kärlek, att detta överträffar de förhoppningar och förväntningar, som sedan den goda med största tacksamhetskänsla på marinlottorna i Furusund. Deras moderliga kärlek under tiden 25/9 - 28/10 1944 har gjort denna plats oförgätlig för oss. Då vi lämna denna ort, stanna i vårt minne särskilt fru Ester Jansson fru Karin Dahlström och Doktor Gunther, herr Axel Sjöblom och flitiga lottorna, som alla ha utfört ett självuppoffrande arbete med oss. Som ett lidande folk hoppas och tro vi, att en gång den tid skall komma, då även andra nationer liksom det svenska folket skall förstå andra folks lidande.


Efter att ha erhållit en sådan skrivelse, får man vara enbart ödmjuk och tacksam över att man kunnat göra en insats i människokärlekens och beredskapens tjänst. Våra uppgifter senare upptogs mest av arbete för militären, såsom sömnad, tillsyn över klädförrådet, ja till och med strumpstoppning, men det var ett arbete för karlar med stora nävar, för våra händer räckte inte till. Oförglömligt står minnet från de dagar då vi i arla morgonstunden embarkerade proviantbåten, som stävade ut mot ytterskärgården i snöstorm och ganska gropig sjö. Vi skulle besöka förläggningarna någonstans i skärgården.


I den mörka decembermorgonen skulle Lucia denna ljusets drottning, förgylla upp tillvaron för beredskapsmännen en liten stund. Kaffe med hembakat bröd och annat julgott bjöd lottorna på. Alla voro tacksamma och glada för besöket.


Vi har under åren hunnit med en hel del. Hemvärnet ligger oss varmt om hjärtat, och vi har varit dem behjälpliga med förplägnad och expeditionstjänst under deras övningar. Ävenså Blidö Skytteförening. Klädinsamlingar har förekommit, dels för IM, Ungernhjälpen m.m.. Paket har sänts till Norrland under flera år innehållande kläder, specerier, julgott, och mycket annat, lottorna har skänkt och försökt få paketen så innehållsrika som möjligt.


Försäljningen har avd. haft av olika slag, såsom Id-brickan lotter för Rikslottalotteriet, Svenska Flaggans Brevmärken, Svensk jul. Vår tidskrift Den Svenska Lottan har många prenumeranter inom avd. Krigsspel, Informationsdagar har vi fått deltaga i. Flera av lottorna har genomgått olika kurser, dels på Älvkarleö kurshem, dels i Karlskrona, Berga och Norrtälje. Avds. lottor har varit ute vid olika militära övningar, också vid Sjövärnskårernas Aspirantskolor, med olika uppdrag.


Sedan 1944 har lottorna besökt Ålderdomshemmet i Blidö, Luciadagen, Lottorna bjuder då på kaffe och underhållning. Ett besök som är lika kärt för lottorna som för Pensionärerna. Som startkapital 1944 erhöll vi 100:- kronor från Stockholms Marin lottakår, vilket vi voro mycket tacksamma för. Vårt ekonomiska har vi under åren klarat med fester, teaterföreställningar, lotterier och även som serveringshjälp vid olika tillfällen, allt har gått till avds.kassa.


Lottorna har under årens lopp varit enastående givmilda, undertecknad har tiggt och de har snällt skänkt allt upptänkligt, allt med tanke på att vår kassa ska växa. Avds. pengar går i första hand till kursverksamheten. Denna Fana, som vi såg i kyrkan idag, har skänkts av Lottorna till avd. 20 års Jubileum idag. Vårt samarbete med Lottaöverstyrelse, Stabslottan, Stockholms Marinlottakår har alltid varit gott, så också med närliggande kårer och Avd. inom Lottarörelsen. Vi hoppas, att under fredliga förhållande få fortsätta detta vårt arbete, såväl på det militära som på det humanitära och sociala området, och må vår avd. få bestå, med hjälp av nya yngre krafter, allt för Lottarörelsens fromma.



Furusund den 27 sept 1964 Ester Jansson Avds. Ordf.



TELEGRAM

FrånStockholm Skv11679/22 125/124 26/9 08.00 1964

L x 6o =Elt = Chefslottan Furusund - Yxlans Marinlottor

Församlingshemmet Blidö


När vi flyktingar från Estland kom till Furusund den för vårt land så ödesdigra hösten 1944 togs vi emot av marinlottorna. Vi var olyckliga hungriga i våta trasor. Det var marinlottorna som gjorde allt för att trösta oss vi fick mat kläder och värme. Vi förstod då e j svenska men Edra varma leenden klappar och kramar var nog för att vi skulle få nytt livshopp. Vi minns alltid med tacksamhet hur otröttbara marinlottorna med fru Ester Jansson i spetsen var.

Då vi tyvärr ej personligen kan deltaga i Ert jubileum sänder vi varmaste hälsningar och hjärtligt tack för allt uppoffrande arbete Ni gjort för oss


                                                                                        Marta och John Linnaks

Exp. av:    Mi   



 


”Den 25 sept 1944 kl. 16 blev jag uppringd av ledamoten i Blidö inkvarteringsnämnd, sedermera chef för vårt flyktingläger Lotsförman Axel Sjöblom, Ja, sa han, nu får ni lottor visa vad ni duger till för om en timma eller två har ni över 300 estländska flyktingar här, nu gäller det att skaffa mat, och se till att vi kommer in på hotell och restaurang. själv skulle han också komma över.

Ja nu var telefon bra att ha, först gällde det att sammankalla lottor sen ringde jag runt till affärerna efter mat, vi fick lite här och lite där, det som fattades fick vi låna från kronans förråd.

Ja så kommo de då våra gäster, våta, frusna och smutsiga, många av dem sjösjuka. Vi hade ordnat så att de först fingo tvätta sig provisoriskt, varefter de fingo varm buljong och ett ordentligt mål mat. Därefter fingo de gå till sina respektive hotell, åtföljda av en lotta som visade dem tillrätta, så gott sig göra lät i mörkret.

Jag hade beräknat middagsmat till omkring 215 personer andra dagen, vid middagstiden kommer marinpolisen och talar om att vi får bereda Er på att taga emot 520 st flyktingar till. Ja, det var bara att sätta igång öppna flera hotell vi fingo även disponera Pensionat Täckholms byggnader, Solna stads barnkoloni samt K.F.U.K barnkolonier, även den så kallade Hammerska ladan gjordes i ordning till förläggning med hö, pappmadrasser och papptäcke.”


Så börjar Ester Jansson beskrivningen av den dramatiska period på Furusund under hösten 1944 där den helt nybildade Furusund - Yxlans Marinlottakår, med bara några timmars varsel, kom att utföra ett arbete som betytt så mycket för ca 800 flyktingar från ett krigshärjat Baltikum. Det är en berättelse om en liten grupp engagerade kvinnor som utan förvarning lyckades genomföra ett projekt som framstår som häpnadsväckande i jämförelse med den handfallenhet som ofta präglar dagens samhälle i oväntade nödsituationer.

Hela berättelsen och mycket annat går att läsa på vår hemsida www.furusund.se - Länkar- Flyktinglägret i Furusund 1944. Berättelsen ger också en bild av de resurser som fanns i form av hotell, pensionat och restauranger på Furusund. Inkvartering skedde på: Hammerska Ladan, Hotel Dagmar, Aludden, Romanov, Bellevue, Strand hotell, Egeria, Täckholmen med Annexet, Lido och Hotell Murano.

Flera av hotellen har brunnit, de övriga är idag privatbostäder. De affärer där lottorna skaffade mat är nerlagda. Värdshusets restaurang är begärd i konkurs. Macken har sagt upp två anställda på grund av för liten omsättning, och frågan om detaljplaneändring för Gästhamnen och bygglov för utbyggnad av gästhamnsbryggor är ännu inte löst. Därmed är det osäkert om det kommer att finnas en Gästhamn på Furusund i framtiden.

Furusund 2008


Berättelsen om M/S HELENE

Den 22 september 1944 hade ryssarna intagit hela Estlands fastland. Samma dag lämnade S/S Luise Triigi med en last människor och kom lyckligt fram till Sverige.


Helene var en tremastad motorseglare, som med bara motor gjorde sex knop vid vackert väder. Det fanns inga segel och masterna var ruttna. Helene hade sommaren 1941 blivit skadad i kriget och varit på renovering i Kõiguste ända sedan dess. Renoveringen blev aldrig klar.

Bild Ösel Museum (Saaremaa muuseum) M/P Helene

Fartyget var i dåligt skick. När båten började rulla litet på sjön bröts den mellersta masten och föll ner på däck. Som väl var skadades ingen. Vad hade hänt om båten hade haft segel?

Helene lämnade Kõiguste på söndagen 24 september 1944 på morgonen klockan 10. Befälhavare var kapten Meikar, dessutom var vi tre kaptener till Rähesson, Saarna och Randsalu, som var påmönstrade som styrmän. Bland flyktingarna fanns det tio spädbarn, som tillsammans med sina mödrar hade tagit plats i fören i manskapets rum.

Så mycket var båten förberedd för flykt att det på dess högra sida utanför båten fanns en toalett, den fyllde sin funktion tills den sista dagen på sjön i stormen blev bort spolad, som väl var fanns ingen där för tillfället. Det var ingen som saknade den, för mat och dryck fanns det mycket litet av.

Båten kom till Furusund på kvällen den 26 september. Vi blev utplacerade i hotellen, som var lätta byggnader, sommarhus utan värme. Före oss hade S/S Luise och flera små båtar kommit dit, vi var cirka 800 personer. Enligt den svenska polisen var 494 personer ombord. 


Luise till vänster och Helene i mitten. Bilden från Furusund september /oktober 1944.

Den Estniska lottakåren Naiskodukaitse har dokumenterats av av Imbi Paju i filmen ”Sisters of Gulf of Finland/ Soome lahe õed”. Filmen kastar ljus på Lottorna i Estland och Finland och lyfter upp kvinnornas arbete från skammen som skapades i fredsslutet till vad de verkligen var värda. Tidigare har hon skapat filmen ”Rejected Memories".


Naiskodukaitse bildades på hösten 1927. Organisationens syfte var att huvudsakligen agera som en stödjande kraft. På sin tid var Naiskodukaitse ett nyskapande fenomen, en möjligheten för kvinnor att organisera sig och agera som en betydande kraft i Estland och att tjäna människorna, samt vara en kvinno organisation.


Naiskodukaitse var före andra världskriget kriget Estlands största kvinnoorganisation. Den bidrag till återuppbyggnaden av Estland och till att befolkningens mentalitet att värdesätta sin självständighet stärktes.

Naiskodukaitse likviderades med andra organisationer omedelbart efter att Röda armén påtvingat anslutningen till Sovjetunionen 27 juni 1940. Ett flertal av ledarna straffades, flera med döden. Kvinnor tvingades till tystnad om tidigare medlemskap.


Imbi Paju vill i filmen ge en tydlig historiebeskrivning samt ge kvinnorna en upprättelse trotts att få fortfarande lever.


Imbi Paju, Systrar kring Östersjön,

(ISBN 9789173536806)

2014 kom Imbi Pajus bok på svenska med titeln Systrar kring Östersjön (övers. Heidi Granqvist) som handlar om samarbetet mellan Lotta Svärd-organisationen i Finland och Kvinnohemvärnet i Estland under 1920-40-talet. På båda sidor av Östersjön hade kvinnor gått samman för att försöka skapa stabilitet i en orolig tid som kännetecknades av ekonomiska och politiska kriser, konflikter och allt mer högljudda populistiska extremrörelser.

Kvinnorna på båda sidor av Östersjön ville ”sprida kulturella värderingar och traditioner, skapa skolor och kurser, försvara det egna landet och hemmet med mänskliga medel”, noterar Imbi Paju, som poängterar att det estniska Kvinnohemvärnet också arbetade för emancipation och demokrati. Den estniska kvinnoorganisationen betonade inte heller religionens betydelse på något speciellt sätt, vilket den finländska Lotta Svärd-rörelsen däremot gjorde vid sidan av moderskap, duktighet och flit.

Vi får i boken följa vanliga människors liv och historia parallellt med stormaktspolitikens hänsynslöshet.


Verket beskriver rått, psykiskt våld, obearbetad sorg och hopp som hjälper människor att överleva i svåra politiska situationer. Utgående främst från exempel i Finland och Estland visar Pajus text i hur hög grad historien inbegriper krig som handlar om psykologi och minne. Och historien är inte bara de händelser som en gång inträffat, utan handlar också om hur dessa har förts vidare och behandlas till dagens värld. Detta djupt mänskliga verk berättar om estniska och finländska kvinnors öde, om samarbetet mellan lottarörelserna och andra kvinno-organisationer med målet att undvika krig.


Det är sommaren 1940. Vinterkriget är slut och på våren har Finland ingått fred med Sovjetunionen. Estland har gett det krigsdrabbade Finland olika former av stöd och hjälp. Finska smålottor, det vill säga medlemmar i Lotta Svärd-organisationens flick-avdelningar, kommer till det estniska kvinnohemvärnets semesterhem för att återhämta sig efter krigets vedermödor. Mitt under deras semester ockuperas Estland av Sovjetunionen. Några av de finska flickorna blir vittnen till ockupationen och kan med nöd och näppe återvända hem. Estland drabbas av deportationer till Sibirien och politisk terror. Många av medlemmarna i kvinnohemvärnet avrättas eller dör i Sovjetunionens Gulag-läger.


Efter fortsättningskriget förbjuds Lotta Svärd-organisationen i Finland och kvinnorna som varit lottor stämplas som fascister och sexuellt omoraliska.


Den estnisk-finska författaren och regissören Imbi Paju skriver böcker som överskrider gränserna för både skön- och facklitteratur. Hennes verk beskriver enskilda människors sårbarhet i stormakternas politiska spel. De innehåller en mänsklig moral som går tvärs över statsgränser och blir till en kraft som stöder liv och ger ett stort bidrag till det europeiska kulturella minnet.


I Estland, liksom i alla länder som har fått uppleva despotisk diktatur, har många berättelser blivit dolda. Arresteringar, politiska straff, förvisning, rädsla, och avrättningar gör att många av terrorns offer aldrig kan förmedla sina upplevelser.






Ett utdrag ur Systrar kring Östersjön om Anna Tõrvand-Tellmann, en av grundarna av det estniska” kvinnohemvärnet”


Estlands Kvinnohemvärn utplånas


I och med ockupationen 1940 skapade Sovjetunionen med hjälp av den stalinistiska terrorn en ny värld och en ny moral i Estland. Det goda och det onda förvrängdes totalt- den kommunistiska utbildningen maskerade onda gärningar som goda. Historiker Aigi Rahi-Tamm skriver i sin doktorsavhandling om den här tiden bland annat:


Människor som i god tro hade tjänat sitt land och sitt folk blev plötsligt folkfiender. De åtgärder som ledarna för den självständiga staten hade vidtagit för att förstärka landet och skydda folkets intressen förklarades vara brott mot Sovjetunionen och revolutionsrörelsen. Civilpersoners patriotiska verksamhet för att bygga upp det självständiga Estland, som deltagande i frihetskriget, eller för att skydda landets självständighet, exempelvis genom att höra till Hemvärnet eller Kvinnohemvärnet, stämplades som kriminella handlingar. Även människors tidigare samhälleliga insatser inom partier och föreningar fördömdes.


Rahi-Tamm har i sin forskning undersökt hur arkiv användes för att skapa en fiende bild:


År 1939 inrättades vid Arkivhuvudstyrelsen underställd Sovjetunionens folkkommissariat för inrikes ärenden ett kartotek över kontrarevolutionära och antisovjetiska element, vilket genast togs i bruk i Estland. Man betonade särskilt beskrivningen av organisationers kontrarevolutionära verksamhet: hur konspirationer fungerade, hur nya medlemmar värvades, hur man höll kontakt med utlandet osv. Allt detta avspeglar en äkta sovjetisk

xenofobi, det vill säga skräck inför allt främmande.


Rahi-Tamm skriver att under kriget (men förmodligen även en tid före kriget) var man vid Sovjetunionens säkerhetskommissariat övertygad om att majoriteten av estniska, finska, lettiska, litauiska och andra utländska företag, aktieägare och organisationsmedlemmar var kopplade till Tysklands, Japans eller något annat lands utlandsspioneri.


Sådana översikter hade sammanställts redan före ockupationen av de baltiska länderna. Exempelvis finns det från den 17 juni 1940 en jämförande översikt över såväl de baltiska ländernas som Finlands frivilliga försvarsorganisationer (i Estland Hemvärnet och Kvinnohemvärnet, i Finland Skyddskåren och Lotta Svärd-rörelsen osv.) som i de fyra länderna sammanlagt hade 345.000 medlemmar, av dessa var 106.000 kvinnor. Den 31 januari 1938 undertecknade politbyrån vid kommunistpartiets centralkommitté ett hemligt beslut, enligt vilket esterna som folk förklarades vara sovjetordningens fiende. När Sovjetunionen ockuperade Estland inleddes omedelbart arresteringar. Mot bakgrund av det som hade inträffat på de tidigare polska områdena var det bara en tidsfråga innan terrorn skulle inledas i Baltikum. Det skedde den 14 juni 1941 i form av en massaktion för att likvidera ”Socialt främmande element”.


Det öde som medlemmarna i Estlands Kvinnohemvärn gick till mötes kan endast utläsas i arkiv där det finns anteckningar om var och vilket år de dog eller avrättades. Ingen talade om dessa kvinnor förrän Estland åter blev självständigt 1991. Kanske diskuterades de tyst i hem där någon hade lyckats undgå fånglägren och Sibirien, där man hade lyckats hålla sig vid liv. För den nya sovjetmakten var medlemmarna i det estniska Kvinnohemvärnet, med sina internationella kontakter och aktiva verksamhet, spioner, folkfiender, motrevolutionärer, landsförrädare.

Enligt det sovjetiska nyspråket skulle de ”identifieras” och tvingas att avslöja sina ”dolda tankar”och ”planer på att störta sovjetmakten ”. Det estniska Kvinnohemvärnets förkrigstida historia utplånades ur esternas minne under ockupationsåren. Tiden medför alltid att det som man inte pratar om utplånas ur folkminnet.


Omedelbart efter att Sovjetunionen hade ockuperat Estland, började ockupationsmakten förinta medborgarsamhället och bytte ut samhällets elit genom arresteringar och mord.

Under den första sovjetockupationen 1940-1941 tillfångatogs och avrättades bland annat 150 officerare, och över 300 kvinnor som varit medlemmar i Kvinnohemvärnet eller på annat sätt aktiva i samhället skickades till Sovjetunionens Gulagläger, där många sköts eller dog i sjukdom eller svält. Estniska över befälhavaren Johan Laidoner deporterades tillsammans med sin familj till Ryssland och president Konstantin Päts spärrades in på ett sovjetiskt mentalsjukhus, en plats där man effektivt kontrollerade människors tankar och åsikter. Den I4 juni 1941 fördes på en natt11.000 estniska medborgare till Sibirien. De flesta som deporterades, tillsammans med sina familjemedlemmar, hörde till intelligentian eller den politiska eliten, eller var medlemmar i ideella organisationer.


Även Anna Tõrvand-Tellmann arresterades den 14 juni 1941 och fördes till Sovjetunionen för förhör. Samtidigt arresterades hennes man Juhan Tõrvand. Anna Tõrvand-Tellmann förvisades under två år till Oritji-regionen, där hon först arbetade inom torvindustrin och senare med att bokföra arbetstider.

År 1943 arresterades hon på nytt. Arresteringsordern var skriven enligt det sovjetiska nyspråket och rättssystemet:

”Anna Tõrvand-Tellmann är medlem i en antisovjetisk, nationalistisk spionageorganisation bland esterna som har förvisats från Estland till Kirov oblast i Ryssland. Organisationens uppgift är att skapa ett borgerligt Estland under tyskt protektorat. Tõrvand samlar underrättelseuppgifter, utför tysksinnad agitation, bor i byn Gady. ”


Anna Tõrvand-Tellmanns tidigare elever som överlevde har utifrån sina minnen sammanställt en bok om henne, Rukkilillesinised koolimiitsid Tallinna tänavail  (2006; ”Blåklintsblåa skolmössor på gatorna i Tallinn”). Den förmedlar en bild av en intelligent, internationellt utbildad kvinna som respekterade mänskliga rättigheter och humanistiska värden. En av skribenterna i boken är historiker Mai Krikk som har forskat

i Anna Tõrvand-Tellmanns förhörsprotokoll. Tõrvand-Tellmanns tidigare elev och min goda vän, konsthistoriker Ressi Kaera har för minnesboken översatt hennes ryskspråkiga brevväxling med sina ödeskamrater.


I Mai Krikks anteckningar framgår att den 13 och 16 mars 1943 krävde förhörsledare Deminatt Anna Tõrvand-Tellmann skulle erkänna sig skyldig till antisovjetisk verksamhet och spioneri.

Den förhörda svarade att hon inte har gjort någondera och därför heller ingenting har att säga. Den 25 mars framförde förhörsledaren igen exakt samma beskyllningar. Inte heller då erkände A. Tõrvand sig skyldig. Den 27 mars tog förhörsledaren sig an hennes tidigare liv i detalj. A. Tõrvand-Tellmann bodde 1929 i Wien, studerade och tog examen i juridik där. Innan hon öppnade sin engelska skola besökte hon England för att bekanta sig med språkundervisningen i gymnasierna där. Flera engelska lärare undervisade vid hennes privatskola.

A. Tõrvand-Tellmann reste tillsammans med sina elever på exkursioner till många länder, bland annat Finland, Sverige, Danmark, Tyskland, Frankrike, Holland, Italien och Schweiz. Hennes man var en högt uppsatt officer och hon deltog ofta tillsammans med honom i diplomatmottagningar. En gång om året tog paret Tõrvand emot gäster i sitt hem.


Den 29 mars frågade förhörsledaren varför A. Tõrvand hade öppnat just en engelsk skola.

”Jag kunde inte grunda en estnisk skola, det fick bara staten göra. Det fanns redan en tysk, fransk och rysk privatskola i Tallinn, men ingen engelsk. Det fanns ett stort behov av personer som talade engelska i Tallinn”, svarade den förhörda. Hon uppmanades att ge namnen på engelska lärare som hade besökt hennes skola och hon räknade upp ett tiotal namn, bland vilka fanns Storbritanniens ambassadör i Tallinn med fru, den brittiska attachén och konsuln. Förhörsledaren påstod sig veta att Tõrvand-Tellmann kände Cripps, Storbritanniens ambassadör i Sovjetunionen. A. Tõrvand bestred att hon kände Cripps personligen, men att hon under sin tid i fängelse hade berättat för sina medfångar att hon skrivit till honom och bett om hjälp. Hon antog att Cripps förmodligen visste vem hon var, för många kände till den engelska skolan i Tallinn.

Den 11maj pressas Anna Tõrvand igen: vilka personer hade besökt den engelska skolan? Förhöret som inleddes den 17 maj på kvällen fortsatte till klockan tre på natten och bröt

ner henne. Mai Krikk som har undersökt Anna Tõrvand-Tellmanns förhörsdokument vet inte vad hon utsattes för, men hennes ”bekännelser” om antisovjetisk verksamhet i protokollet från detta förhör är uppenbarligen det som förhörsledaren ville höra och sannolikt dikterade av honom. I regel användes tortyr och förnedring för att uppnå önskat resultat. De som förhördes fick inte sova, stängdes in i ett trångt skåp där de knappt kunde andas, man slog dem och förnedrade dem sexuellt. Bekännelserna blir absurda, exempelvis ska Anna Tõrvand-Tellmann för förhörsledaren ha talat om att hon hjälpt sin ödeskamrat L.Anderson att samla antisovjetisk information ur tidningar som utkom i Sovjetunionen- precis som om det hade funnits en fri press i Sovjet vilken skulle ha tillåtits kritisera det sovjetiska systemet.


Under förhöret framgår det att A. Konovalova, en kvinna i byn, hos vilken Anna Tõrvand-Tellmann hade inhysts efter sin deportation till Ryssland, hade vittnat mot henne för Sovjetunionens hemliga polis. Tõrvand-Tellmann ska ha berättat för henne att hon hade arbetat 30 år som lärare och att hennes man, som var estnisk general, hade arresterats och förts till fångläger i Ryssland 1941. Innan sovjetregimen tog över hade hon ofta besökt Ryssland.

”Ryssland var ett civiliserat land, där det fanns mycket av allting, men nu är livet i Ryssland mycket sämre, ni har ingenting här. Se bara på dig själv, du går omkring i näverskor,” påstods Tõrvand ha sagt till Konovalova.

Anna Tõrvand-Tellmann, som hade kämpat för Estlands självständighet, varit medlem i den konstituerande nationalförsamlingen 1919 och ordförande för Kvinnoförbundet 1920- 1940 och för sin ledning av Kvinnohemvärnet 1930 tilldelats Vita korset och 1933 Örnkorset, och 1930 fått polska och finska utmärkelsetecken, konstaterades vara skyldig till sovjetfientlig verksamhet. Dödsstraffet enligt paragraf 58-ra återtogs senare men den 23 december 1943 dömde krigstribunalen i Ural henne till 12 års fängelse och hon fördes till ett fångläger.

År 1945 insjuknade hon allvarligt i nervinflammation i ryggraden. Anna Tõrvand Tellmann dog den 23 augusti 1953 i fånglägrets invalidhem i Molotov oblast.


Hennes elever har skrivit: ,”Vi utbildades för att leva och arbeta i en civiliserad värld, i det estniska och engelska kulturrummet, men vi kastades ut i århundradets allra största och allra grymmaste krig som inte bara krossade våra drömmar, utan även krävde mångas liv.”


Jag har inga arkivbilder av förhållandena som förintade dessa människors liv. Verkligheten kan man bara föreställa sig, med hjälp av fantasin. Det väsentliga blir i varje fall o beskrivet, eftersom de förintade människoliven har försvunnit i Sibiriens namnlösa gravar och den historiska medvetenheten om den tiden begravdes under ett halvt sekel i ockupationspolitikens krav på konsensus. De som befann sig i systemet antingen anpassade sig eller teg, för döden och våldet fanns omkring dem eller rörde sig som en skräck i deras undermedvetna.




Naiskodukaitse (Woman’s Home Defence) as a special organisation for female in Kaitseliit (Defence League) was founded in 1927.

The main aim of the organisation was to develop patriotism and national spirit.

 

In practice the activities of Naiskodukaitse could be divided into the activities of the individual organisation and the activities to assist the Kaitseliit. In assisting the Kaitseliit the main tasks were the supply of provisions, medical care and catering. Naiskodukaitse raised funds for the Kaitseliit through activities such as raffles, collections, dances. As an individual organisation, Naiskodukaitse developed the skills and knowledge of its members and organised the educative activities also for the broader female public. Naiskodukaitse was very popular having members from all the different classes of the Estonian society. The total number of the members was 15.000. 


Naiskodukaitse was dismissed in June 1940 as the result of the Soviet occupation. Many of the members suffered and lost their lives through the Soviet repressions.


Naiskodukaitse members

 

1927 – ca 3000

1929 – ca 8000

1930 – ca 10 000

1933 – 11 146

1940 – 15 798