Att bita sig i läppen

Den dagen regnade det blod och spegelskärvor

jag slet sönder blad i vinden

det fanns komik, sorg och löje

i det leende som högg i läppen

ett märkligt skratt som skyddar sorgen

glaspalats och plats för livets trångmål

jag hade glömt hur blodet smakar

och kanske glömt för tidigt.

Den väg du gått

blev kvar i mig

en mörk skog

och kallnad jord

jag går in i

dina steg igen

och vet inte

vad det blir av mig

Midvinter

För länge sedan föll staketen sönder

på väg mot höst och doftlös vinter.

I källaren finns ännu ett förråd av äpplen.

Men dagen kommer tom och vit.

Kanske har jag aldrig brytt mig om dig.

Det är väl så att jag inte minns

ens hälften av all världens ting.

Och inte vill jag ljuga heller.

Som skurna i gnistrande snö

blir spåren kvar när du gått.

Det är längesen jag kände någon smärta.

Bara äpplena blir färre för var dag.

Gryning

Det ljusnar. Popplarnas valkiga händer

klänger fast vid morgonen.

Vad för du, min dag, med dig som gåva?

Jag vågar inte öppna ögonen.

Spruckna läppar, som en uttorkad brunn.

Att fuktas. Ingen saliv i munnen.

Brutalt slår den ännu råa dagen

huggtänderna i oskyddade tankar.

Kassandra

Regnets rost fräter i själen.

Fotsteg. Fotsteg. Vinden hugger.

Någonting bränner och gnager.

V ärlden i ett hus av glas långt borta

tar sig tid att dricka och festa.

Men tiden, den är svart som sorgen.

Jord och himmel försvunna i vattnet.

Se dig för. Se dig för.

Talar du så dör du.

Hursomhelst framgår vad du saknar

Du slätar förgäves till ditt ansikte

hela tiden flyttar rynkor in.

Tråckeltrådar från ditt unga liv

alltför skarpa är de än.

Mantalskriven i denna världen

må du vara. Men oförmågan

att mötas blick mot blick

gör repor i själen. Stater utom synhåll.

Och inte orkar du värma världen.

Nej, det ljuset går inte att glömma

i denna mars som det är skräck att tänka på.

Hur smärtsamt himlen kunde ljusna!

Hur vaken tankens störtande färd!

Om man kunde ljuga mindre för sig själv.

Om man kunde det.

Vilken kraft det vore.

Det fladdrar i luften, smyger sig intill ansiktet.

Alltför många främmande kläder,

främmande pengar, höga röster.

Ett eldklot, ett eldklot

kommer, rullar fram.

Jag sticker fingrarna i den varma mullen

mullen är alltid densamma.

Bara av lukten kan elden anas,

läppen blöder.

På detta land, detta öde

tänker vi alla.

Ögonen ser, munnen tiger.

Det du rör vid

smulas till stoft, bara

vid läpparna dröjer ett hest rop:

hur länge till?

Hur länge, hur länge till

varar

den livslånga vägen?

Nej, än kan jag inte gå.

Mitt hemliga sinne

säger: detta är oss givet att se.

Den flickan kommer inte mer, hon har

blivit en annan.

Träd eller sten eller vind eller

vad vet jag.

Men i gathörnet är det kallt, kom,

värm dig.

En svart hund följer efter oss,

i ögonen ett ändlöst ylande.

Varje dag,

varje natt

kommer någon

med förbrända ögon.

Berättar inte

vad de såg

i den levande

världen.

Bakom den låsta dörren

upphör människan.

Ingen sitter till doms.

Tiden är evig.

Tanken faller sönder

och måtten skingras.

Djurets ansiktslösa skrik

stiger och sjunker.

Tyst, skuggor finns i rummet! Fråga inte,

be mig inte berätta historien.

Ingen hämtar mer tennsoldaten och dansösen

ut ur elden.

En svart hund sover

i världens aska.

Juli månads glasljus,

den brandskattade stranden.

Hela min kropp minns

dina spår, har skälvt till.

Hela min kropp efter dig.

Skummets skärande svärd- ett skydd,

det salta- en lindring.

En så underlig smak

finner ingen i dig.

Rök och dimma, mossa på stenen,

faladen lyfter i gryningens dis,

det är kyligt. Jag sveper kappan om kroppen.

Följer du med?

Fjolårets gräs har bränts. Asylens städer

har blivit rök, dimma, upplösts.

Jag har varsna t en ren känsla,

en riktning att gå.

Det kommer ingen annan, ingen bättre värld

för oss. Ingen gärning

kan göras ogjord.

Vinden och himlen i dag

annorlunda än i går.

Nej, inget stöd är givet

bortom våra sköra gränser.

Endast ljuset.

Din ljusa skjorta blänkte kvar i minnet

som ett livstecken,

som en uppenbarelse mitt i mörker

och kaos.

En dag då solen slapp

ut ur sin landsflykt.

Trädens löv glänser till,

en skugga rör sig längs vägen,

än lever jag.

Döden? En föreställning utan gestalt.

Det strömmande vattnet för bort ditt ansikte.

Över den stumma och mörka floden

lyfter en fågel med tunga slag.

Vad vet jag, en levande, om det

och vem ska jag fråga

hur det är därborta?

Själen minns bara

alltings skuggor.

Talar du en enda gång,

är ansvaret så stort

att inget ord tycks värt

att sägas.

Lever du en enda gång,

är möjligheten så stor

att förlamad

och stum låter du den passera.

Vi hinner inte med en renskrift

här i livet.

Som det var, så får det vara,

med alla rättelsers härva.

Nej, ögat förstår inte

vad hjärtat ser.

Och den sista insikten,

längta inte efter den

den fattas i det levande.

Endast en beröring,

en darrning bara, aningen

om ett mirakel

ger andedräkt

åt din dödsvigda mun.

De brända dikterna

står levande runt omkring dig

Deras viskningar, susande, prasslande

deras bön med klar barnaröst

ett långt och hest skrik

på hjälp

Ett stort dödshjul rullade fram bland folket;

vem följde med och vem hamnade understoft,

tystnad.

        Luckor i de levandes röster.

Det finns hus man inte går förbi.

   

Farfar tynade bort i sin egen säng,

blixten tog min farmor,

fars fiol spelade för evigt,

min bror syntes aldrig mer till-

allt har på avstånd ekat

inom mig.

Vilka omänskliga uttryck

uppenbarar sig ännu

i detta sekel?

        Vad förmår tanken

mot denna storm?

Jag minns tidevarv

då det föreföll omöjligt att märka

vilka tidens tecken

som broderades in i våra hjärnor.

Dessa sånger, sentenser och samband

går ännu inte att sopa bort.

I min hjärna möglar sporer

från tiden före vetskapen.

Inte fick barnen välja.

Alla blev de döpta av sin tid.

Men - visst blev vi väl

vaccinerade mot någonting ändå?

Fågeläggets sköra skal

skymtar som en syn, när jag tänker

på din död.

                Allt så hårt.

In i vårkvällens skimmer

försvinner unga hand i hand,

längs tallstammen sipprar

skimrande kåda.

DORIS KAREVA ÄR FÖDD 1958 och bosatt i

Tallinn. Efter debuten vid tjugo års ålder

kom hon snart att betraktas som en av sin

generations stora lyriker. Ett centralt och

återkommande tema i hennes lyrik är kärleken

1. -skör, fordrande, tveksam, passionerad.
   

2. -
   

Doris Kareva • Nådatid

Doris Kareva

Nådatid

Dikter i urval och översättning av

Ivo Iliste och Birgitta Gö"ranson

Med inledning av

Doris &reva

Skriftserien Östersjösamtal redigeras och utges i samarbete mellan

Föreningen Östersjösamtal, Ariel och ellerströms.

Beställningar/info på ostersjosamtal@ariel.nu

© Författaren, översättarna, Ariel och ellerströms förlag

Omslag och grafisk form Mikael Nydahl

Tryck Kristianstads boktryckeri, augusti 2001

ISBN 91-974211-0-3 • ISSN 1650-7495

Harmonins timme

Inledning av Doris Kareva

NÄR JAG VAR FYRA ELLER FEM ÅR GAMMAL längtade jag oändligt efter färger och papper så att jag skulle kunna måla så mycket jag önskade.

Far gav mig en bit helt vanlig brun papp, ett glas vatten och en fin pensel av ekorrhår och sade att det var allt som behövdes. Och för att bevisa sina ord skissade han med den våta penseln ett landskap på pappen som, när han hade hunnit till nedre kanten, redan började försvinna upptill.

Detta magiska, ändlösa landskap minns jag än idag som en symbol för

människolivet. Våra medel är begränsade, våra möjligheter gränslösa.

Far arbetade på Musikaliska Akademin i Tallinn- det dåtida konservatoriet- och hans ämbetstitel var lärare i harmoni. Det föreföll mig alltid underligt. Till sitt temperament en kolerisk människa, kedjerökare och alkoholist stod hela hans liv i motsättning till detta gyllene snitt, detta pendelns jämviktsläge som han som en hänförd beundrare av den antika grekiska kulturen försvarade. Först senare har jag förstått

-kanske utgörs harmonins väsen av strävande, inte av en vilande balans, utan av en oändlig rörelse, där i varje ögonblick en ny jämvikt måste upprättas. Kanske är vilandet möjligt endast genom strävandet, som när man befinner sig på en surfbräda.

Är inte det som vi kallar för skönhet till sitt väsen egentligen grace?

Grace-så väsensskild hos tigern och gasellen- föds ur den exakta upplevelsen av självet och omgivningen, i den rätta uppskattningen av möjligheterna och deras maximala utnyttjande. Grace kan växa endast genom exakthet, olik kraften som kan växa ändlöst. Grace är tanke blivenkraft, konsten att klara sig med litet, förmågan att urskilja det nödvändiga och modet att avstå från det överflödiga. Grace föds ur förtroende, och även där finns det många möjligheter. Barnet hyser förtroende av naturen för det har inte erfarit besvikelse. Piloten hyser förtroende av motsatt orsak, just tack vare erfarenheten, kontrollen. Den älskande hyser förtroende - tror, hoppas och älskar - bortser från allt, riskerar allt. Kärleken bländar rädslan, liksom rädslan kan blända kärleken - dessa två utesluter varandra. Just den älskandes förtroende- att öppna sig själv i hela sin sårbarhet - är det största uttrycket för mänsklighet, just i detta uppenbarar sig den högsta grace - en förnimmelse av din ställning i världen, din skörhet och ditt beroende av tillfälligheterna - och beredskapen att handla oberoende av detta, vara maximalt hängiven och maximalt skapande.

En av mina böcker, urvalsvolymen, bär titeln Nådatid (Armuaeg).

Det är en juridisk term som anger tiden mellan det att domen har fallit

och att den skall verkställas. En människas hela liv kan förstås som en

nådatid, hon är medveten om sin dödlighet men vet inte när döden skall inträffa. Och samtidigt-fodda av kärlek är vi Jodda till kärlek- är livet en tid vars längd vi inte känner till men vars djup vi kan förnimma. Det ger oss en möjlighet att leva i kärlek, göra gott - åtminstone sträva mot det som vi i det givna ögonblicket håller anser vara det mest väsentliga värdet.

När min far mot slutet av sitt liv förlorade båda benen och rörelseförmågan i högra handen, byggde han med sin enda hand om pianot.

Nattetid, plågad av fantomsmärtor som inte lät honom sova, skapade

han sitt livs kanske bästa verk. På dagarna fotograferade han från husets balkong den vy som erbjöd sig. För far var varje förändring, även den minsta - barnvagnen som lyftes ut på husets balkong mittemot, en fågel som flög förbi, en regnskur- en händelse som förtjänade att förevigas. Först åratal senare förstod jag i hur stor utsträckning dessa talrika, obegripligt ögonblicksbundna

fotografi högar stämde överens med pappbiten från min barndom.

När rummet upphör öppnar sig tiden.

När han låg på dödsbädden höll jag hans hand, kände hur själen

lämnade kroppen. Halvblundande var hans sista ord: upp ... upp ... Och jag förstod, fast då var det mer en aning: när tiden upphört öppnar sig rummet.

Efterord

av Ivo Iliste

IBLAND BETONAS FORTFARANDE adjektivet »kvinnlig >> också när det gäller poesi- i linje med den ökända episoden då Runeberg med vänner firade utgivningen av hustruns debutsamling, men hon själv var närvarande bara i den utsträckning som männen behövde serveras mat och dryck.

Naturligtvis- i den utsträckning som någon lyriker skriver utifrån

verkligen könsbundna aspekter, då finns det även anledning att kommentera det som kvinnlig eller manlig lyrik; annars borde texterna fått tala för sig själva.

I den estniska lyriken har detta med > >kvinnlig>> lyrik aldrig nämnvärt

diskuterats; inte av den anledningen att man från tidernas början

skulle ha varit mer · medveten om behovet att utelämna egentligen

dolda nedsättande adjektiv, eller för att man skulle haft någon mycket

tidig feministisk rörelse. Nej, anledningarna har varit mycket konkreta:

den historiska bakgrunden.

Från första början spelade kvinnorna en större roll i traderingen

och framförandet av folksånger än männen (författarnas namn känner

vi inte till; deras kön vågar man bara i en del fall anta, beroende på om

folksången tog upp några speciellt kvinnliga eller manliga aspekter).

Och folksångerna hade en väsentlig roll: barnen, deras vaggvisor, deras uppfostran och socialisering, deras inlemmande i en kulturell kontinuitet, allt sådant tillhörde av hävd kvinnornas område. Det som ironiskt nog lade grunden till en kanske större järnlikhet än på en del andra håll var att livegenskapen och plikten att förrätta dagsverken på herrgårdarna föll på alla, likaså arbetet på den egna marken, i de fall det fanns någon.

Under mellankrigstiden fanns det en delvis radikal och delvis framgångsrik feministisk rörelse i modern bemärkelse i Estland. Sovjettiden, som varade ett halvt sekel, innebar snarast en klar tillbakagång.

En väsentlig forskningsuppgift vore att ta reda på i hur stor utsträckning

Sovjetunionen kunde bestå tack vare kvinnornas enorma lojalitet

(gentemot sina familjer och den vägen till gagn för imperiet) och ofantliga slit med allt från gatuarbete till kirurgi.

Estland skulle kanske haft mera av en traditionell syn på poesin om

inte den första stora begåvningen, Kristjan Jaak Peterson, hade dött vid 21 års ålder av undernäring, tydligen också alkoholism, och akut lunginflammation.

Han var då i början av I800-talet löftet om en modern estnisk poesi.

Nu blir den stora portalfiguren i stället Lydia Koidula (1843-1886),

>>näktergalen vid Emafloden>>. Och efter henne, frestas man nästan

säga, har det varit rena traditionen att det i varje generation funnits en

så stor kvinnlig lyriker med en så stor allmän betydelse för hela den estniska lyriken att det har varit omöjligt att vare sig avfårda eller berömma henne som en >>kvinnlig>> lyriker.

Det har varit så centrala lyriker som Marie Under (1883 -1980),

Betti Alver (1906--1989): mycket formsäkra, öveflödande produktiva,

folkkära; Betti Alver dessutom med en exceptionell intellektuell skärpa.

När den estniska lyriken på 1960-talet på ett närmast explosivt sätt återkommer efter kriget måste också Viivi Luik nämnas.

Doris Kareva (född 1958) utnämndes tillsammans med Jiiri Udi,

pseudonymen Juhan Viiding (1948-1995), av många till sin generations

stora lyriker. Redan med debuten Ljusbilder 1978 träffade hon en

väsentlig nerv, hade en våglängd i sin poesi som angick många; många av hennes lyrikläsande generationskamrater ansåg henne vara deras egen röst. I dag, när hon gett ut sju diktsamlingar, kan det utan tvekan fastslås att hon är en av det sena 1900-talets väsentliga estniska lyriker.

Innehåll

Harmonins timme. Inledning av Doris Kareva ............

ur Ljusbilder (1978)

Att bita sig i läppen

Den väg du gått

Midvinter

ur Miirkerbilder (1980)

Gryning ..................................................................... Kassandra . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hursomhelst framgår vad du saknar .. . .... ... ...... ..... ...

ur Beröring (1981)

Nej, det ljuset går inte att glömma ...........................

Det fladdrar i luften, smyger sig intill ansiktet ........

På detta land·, detta öde ............................................

ur Hemlig kunskap (1983)

Den flickan kommer inte mer ..................................

Varje dag ...................................................................

Bakom den låsta dörren ......... ...................................

Tyst, skuggor finns i rummet! ...................................

Juli månads glasljus ...................................................

Rök och dimma, mossa på stenen .............................

Det kommer ingen annan, ingen bättre värld ..........

Din ljusa skjorta blänkte kvar i minnet .....................

ur Skugga och stund (1986)

Döden? En föreställning utan gestalt .......................

Talar du en enda gång ...............................................

Vi hinner inte med en renskrift ................................

De brända dikterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ett stort dödshjul rullade fram bland folket .............

Jag minns tidevarv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fågeläggets sköra skal ...............................................

Nausikaa ....................................................................

Kirke .........................................................................

Kalypso .....................................................................

Farfar .......................................... ...............................

Världen är svaret .......................................................

ur Nådatid (1991)

Blodröda pärlor rullar bort .... . ..................................

I drömmen och i dikten ............................................

ur I stället för världen (1992)

Världen målar häxtecken ..........................................

Din kropp -lätt, fullkomlig och mjuk ......................

Jag var på besök i världen .........................................

Världen glöms, förvandlas och flyter .......................

Genom sömnens gryning av öppet hav ....................

Mina drömmars stad, mina dödars stad ....................

ur Själaring (1997)

Stad med insjunkna ögonhålor .................................

Stad som jag har förtalat och föraktat ......................

Blunda och lev en gång till .......................................

Hur du än ber ...........................................................

Solens gång ...............................................................

I mitt blåsiga rum finns havet och kyrkan ................

Jag sov mineralernas sömn .......................................

Med en fjäder på sanden ...........................................

ur tidskriften Laoming (1999-2001)

Moira .........................................................................

Himlen är ljus som den blindes öga .........................

Tre ord ......................................................................

Efterord av Ivo Iliste . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Östersjösamtal

I. Doris Kareva · Nådatid

SKRIFTSERIEN ÖSTERSJÖSAMTAL presenterar

samtida litteratur från Östersjöländerna.

Serien utges i anslutning till de författarmöten som fyra gånger om året arrangeras av Föreningen Östersjösamtal.

NÅDATID ÄR EN JURIDISK TERM som anger tiden mellan det att domen har fallit och att den skall verkställas. En människas hela liv kan förstås som en nådatid, hon är medveten om sin dödlighet men vet inte när döden skall inträffa. Och samtidigt är livet en tid vars längd vi inte känner till men vars djup vi kan förnimma.

Nådatid är också namnet på den första svenska utgåvan av Doris

Karevas poesi. Urvalet spänner över hela hennes lyriska produktion,

från debuten 1978 till helt nypublicerade dikter. Dikterna är översatta av Ivo lliste och Birgitta Göranson och boken innehåller även en inledning av Doris Kareva och ett efterord av Ivo Iliste.

Nådatid är volym I i skriftserien Östersjösamtal.

En annan diktsamling Tidens Gestalt