Mats Deland: Purgatorium – Sverige och andra världskrigets förbrytare


Sverige har allt sedan andra världskrigets slut utmärkt sig för sin ovilja att ställa krigsförbrytare inför rätta. Allt tyder på att åtskilliga av Förintelsens och de nazistiska våldsbrottens förövare fann en trygg hamn i Sverige. Den svenska regeringen hjälpte aktivt flera misstänkta förbrytare att komma undan, och den svenska underrättelsetjänsten anställde veteraner från avrättningskommandon.


Inställningen till krigsförbrytare är både ett moraliskt, politiskt och, inte minst, ett juridiskt problem, som inte har minskat i betydelse sedan dess. Mats Deland tecknar i Purgatorium en bakgrund till de beslut som togs under krigets slutskede, med exempel hämtade främst från den lettiska flyktinggruppen. Boken ger en nödvändig historisk bakgrund till den diskussion som nu måste börja föras om hur Sverige ska gå från ord till handling i krigsförbrytarfrågan.



>>Åter till 1944<<



Jag vet inte om namnet Karlis Lobe längre får någon att haja till. Men 1970 skrevs det en del om honom i svenska tidningar. Då stämde Lobe såväl Kvällsposten som Ny Dag för att de utpekat honom som medskyldig i mördandet av lettiska judar i Ventspils 1941, där ca 14.000 människor sköts. Lobe hade vid ett flertal tillfällen utpekats av flera olika källor, och varit inkallad till förhör om sin delaktighet och alltid kategoriskt nekat till alla anklagelser.


Det hade också flutit upp ett tyskt frågeformulär från 1941 där Lobe själv skrivit att han fått fullmakt av SS-obersturmführer Erhard Grauel ”att genomföra en särskild rensningsaktion” i just Ventspils. Men alla försök att ställa Lobe inför rätta för att pröva hans skuld flöt ut i sanden.


Lobe hör till de exilletter som får ett eget kapitel i historikern Mats Delands nya bok ”Purgatorium – Sverige och andra världskrigets krigsförbrytare”. Och som Deland konstaterar var processen mellan Lobe och Ny Dag, där tidningen frikändes, faktiskt den enda rättegång som hållits i Sverige mot en krigsförbrytare (med undantag för processen mot Jackie Arklöv). Från svenska myndigheters sida verkar man tvärtom ha gjort sitt bästa för att undvika att hamna i den sortens juridiska uppgörelser.


Förintelsen i Baltikum har lämnat få spår i svenskt medvetande, trots att den pågick på mycket nära håll – mellan Ventspils och Stockholm är det exakt trettio mil – och svenskt underrättelseväsende tycks ha varit relativt väl informerat. Bara i Litauen räknar man med att ca 130 000 judar mördades; i Lettland ungefär 70 000 och i Estland runt 1 000 – till vilket skall läggas romer och ryska civila. Under senare delen av kriget deltog också svenska underrättelsetjänsten i skytteltrafik med båtar som plockade över militärer och civila.


Ändå utmärker sig Sverige som det land som i det längsta försökt undvika en diskussion om och en rättslig prövning av de misstänkta krigsförbrytare som antingen använde Sverige som mellanland eller som Lobe fick sin permanenta fristad här.


Mats Deland har som en del av historikerprogrammet ”Svenaz” (Sveriges förhållande till nazismen) fördjupat sig i kopplingen mellan Förintelsen i Baltikum och vår behandling av misstänkta krigsförbrytare. Som han skriver har han under arbetets gång ”sammantaget för alla nationaliteter stannat vid ett antal om drygt tre hundra som borde utretts närmare”. Det material Deland gått igenom är av kontinentala proportioner.


Boken är uppdelad i tre olika delar – en som försöker kartlägga Förintelsen främst i Lettland och de misstänkta letter som sökte sig till Sverige; en som försöker följa de minst sagt snåriga, internationella försöken att hantera skuldfrågan rättsligt i samband med andra världskrigets slut; samt en som resonerar kring Sverige och svenska juristers beröringsskräck för brottet ”folkmord”.


Att Deland fokuserar på Lettland har att göra med att det är Sveriges kontakter med den delen av Baltikum under kriget som är minst känd. När det gäller till exempel Estland, och hela frågan om den så kallade Baltutlämningen, hänvisar han till befintlig forskning. Det ska med en gång sägas att materialet är myllrande. Det här är grundforskning, minutiös sådan, bitvis svårgenomtränglig för den som inte redan intresserat sig för ämnet. Men de slutfrågor Deland ställer är sådana som ingen av oss kan gå förbi.


Ett av de mer fascinerande avsnitten handlar om den svenska juridikens svårigheter inför frågor som kan framstå som ”naturrättsliga” – alltså sådant som handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Deland gör ett nummer av att det just under andra världskriget fanns ett starkt inflytande av Hägerströms värdenihilism inom den juridiska skola som kallas den ”rättsrealistiska”, och som dominerande i Sverige – just denna rättsrealism hade stora svårigheter med att ta i folkrättsliga frågor över huvud taget.


Här skulle en del av förklaringen finnas till att Sverige i det längsta värjde sig för att låtsas om misstänkta krigsförbrytare på svensk mark. En annan, mer krass, är att det neutrala Sveriges säkerhetstjänst sytt upp flera av dessa misstänka som experter i den hemligstämplade – och misslyckade – trafiken med att placera ut informatörer och spioner i Baltikum som en del av kalla kriget.


I Delands framställning blir det klart hur Sveriges uppenbara svårigheter att hantera vår roll när det gällt att skydda krigsförbrytare är ett olöst problem som inte tänker försvinna bara för att tiden går. Inte minst står en outredd historia i vägen för alla högtidligt uttalade ambitioner att stödja folkrätt och mänskliga rättigheter.


Med Delands egna ord: ”Mänskliga rättigheter är inget värda om det inte finns sanktioner för dem som bryter mot dem, och om det internationella samfundet inte kan garantera säkerheten för alla individer, kommer inte globaliseringen att medföra välstånd för alla utan tvärtom i många fall underlätta utplundringen av de sämst ställda.”


Ola Larsmo recension från DN



Berättelser om förintelsen och tyskarnas terror och deras medlöpare finns väl dokumenterade. Däremot är berättelserna om Stalin och Sovjet och den terror som inleddes 1919 och accelererade 1937 och avstannad först 1956 med att Stalin dog.  En sanning att tyskarna lärde sig effektiva metoder av stalintidens terror. Efterträdaren Nikita Khrushchev insåg vidden av det hela och försökte dels med rehabilitering av avrättade samt mörkläggning av händelserna. 

Det uppenbart större brottet mot människorna som skedde i sovjetstatens namn förblir höljt i dunkel och bödlarna går fria. Historien går inte att dölja och allt fler bevis kommer fram. Snart är samtliga borta som deltog i terrorn kvar blir dokument och massgravar.

De Sovjetiska arkiven var en tid efter 1991 öppna. Snart insåg de styrande att det som där avslöjades var mycket besvärande och arkiven blev svårtillgängliga. Dock var det många personer som uppträtt som bödlar under sovjettiden som hade befordrats uppåt i systemet och framstod som ärbara sovjetmedborgare.

Traditionen med terror förs vidare av Ryssland, det räcker med att säga terror och svält 1930-talet, Molotov–Ribbentrop-pakten, Finland, Ingenmansland, Krim och Ukraina.

De svenska kommunisterna var länge en megafon för Sovlets propaganda. Först med C.H. Hermanson, och långt efter Stalins död, erkände de svenska kommunisterna sitt misstag. Den senaste öppet erkända kommunisten var Vänsterpartiets Lars Ohly som såg det som normalt att bejaka kommunismens idéer. Ingen sovjetisk krigsförbrytare har dömts, snarare har de fått utmärkelser som hjältar.

Red.anmärkning.



>>Åter till 1944<<

 

Kampanj mot balterna


I Sverige hetsade kommunistiska och socialistiska tidningar mot flyktingarna från Baltikum. Hälften av alla svenskar, de flesta inom arbetarklassen, ville kasta ut alla balter. Det påstods att de var “fascistslödder”, "tyskdrängar" eller “judemördare” och att de spred illvilliga lögner om det socialistiska samhället. Tage Erlander sade att “arbetarklassen står så absolut enig i kravet: -ut med balterna.”

"Ut med packet!", utropade en ledande svensk kvällstidning. "Baltiska fascister i massor till Sverige!" var en löpsedel för Sveriges Kommunistiska Parti (senare Vänsterpartiets) tidning Ny Dag.

De svenska myndigheterna lämnade på eget initiativ ut de baltiska flyktingarnas båtar till Sovjetunionen som “stulen Sovjetisk statsegendom”, och lät i samband med detta rysk militär paradera genom Slite på Gotland.


Den estländska flickan Anne Jüris (senare distriktssköterska bosatt i Kramfors) i flyktinglägret i Fårösund, lyckligt omedveten om debatten de svenska tidningarna.


http://www.omkommunismen.se/generators/print.php?content=42


Kommunisterna / Vänsterpartiet


Den 17 november 1944 hade den kommunistiska Ny Dag på sin förstasida rubriken "Baltiska fascister i massor till Sverige". Tidningen fortsatte sedan i samma stil sin kampanj mot balterna. Den svenska regeringen teg men fick en nyttig information om vad som rörde sig i huvudet på den sovjetiska ledningen.


Flyktingarna var, som en hög Moskvaföreträdare uttryckte sig, "sovjetmedborgare och det ankom på sovjetregeringen att bestämma över dem". I all den turbulens som rådde under krigets slutskede förhalades emellertid frågan. Såväl samlingsregeringen som — från sommaren 1945 — den rent socialdemokratiska ministären motsatte sig bestämt en åtgärd som skulle ha medfört att dessa människor skeppades över till Sovjetestland.


Andræ hävdar att de svens­ka myndigheterna skötte detta ärende väl. Den s k baltutlämningen senhösten 1945 ser han som ett schackdrag från svensk sida. Man ville visa Sovjet att "om utlämningen av 167 balter förorsakade en sådan opinionsstorm så vore en repatriering av de 30 000 civila balterna inte att tänka på".


Åtskilliga ester flyttade under det kalla krigets första år över till USA från ett Sverige som de fann alltför kommunistinfiltrerat. För dem som stannade blev dock inte allt lätt, eftersom kunskaperna i Sverige om estniskt språk och estnisk kultur var så bristfälliga. Fyrtiotalets folkundervisning i vårt land kändes främmande för de unga nykomlingarna och  Tiiu Mets skrev i februari 1945 en liten dikt där hon närmast desperat talade om "tvånget in i svenska skolan, svenska skolan, svenska skolan". De ester som blev kvar kom, jämte ett antal flyktingar från Lettland, att utgöra ett betydelsefullt och bestående inslag i svenskt kulturliv och svensk forskning.


http://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/bradskande-historieskrivning-616880.aspx



Hur kan beskrivningen av människor som försvarat sitt land te sig utifrån den egna upplevelsen? I vårt försvar Nr 3 1998/109 Har Eino Tubin skrivit en artikel,


 

Eino Tubin:

Skeletten i garderoberna


Återvända estniska frivilliga från kriget i Finland tränas av tyskarna i ett läger vid Männiku nära Tallinn. De användes sedan för att täcka den tyska reträtten. (Ur Mart Laar, War in the Woods - Estonia's Struggle For Survival 1944-1956. The Compass Press, Washington, D.C., 1992)

Den svenska debatten om transiteringen (se Lennart Svenssons inlägg i VF nr 2/98) har en dagsaktuell och säkerhetspolitiskt brännande motsvarighet i de baltiska staterna: balterna, Waffen-SS och Förintelsen. Liknande skelett i garderoben finns förvisso även i andra f d kommuniststater och kan tas ut för vädring när man minst anar det. Framför allt visar det att spöken från det förgångna kan ges en viktig roll i dagspolitiken och det i vår närmaste grannskap.

När de tre baltiska presidenterna möttes i Riga i maj (1998) - sedan det ryska försöket att isolera Lettland ebbat ut - kom de överens om att verka för en fullständig historisk redovisning för hela perioden från andra världskrigets början till 90-talets befrielse. Särskilt skulle Förintelsen och de baltiska folkens roll i denna uppmärksammas. Initiativet är utmärkt. Under den långa sovjetiska ockupationstiden var all seriös forskning och historieskrivning om det andra världskriget omöjlig. Vad som finns är spegelskärvor av verkligheten - någon minnesten, någon museikollektion, marginalanteckningar i andra länders historieskrivning samt förstås deltagarnas starkt personligt färgade minnen.

Hinder för integrering i väst
Eftervärldens frågor är många: Var de baltiska Waffen-SS-legionärerna nazister eller frihetskämpar? Var de som slogs på rysk sida kommunister? Hur mördades de före kriget välmående judiska befolkningarna i Estland, Lettland och Litauen? Vilka historiska arv bör balterna vara stolta över och vilka bör de skämmas för? Så länge svaren inte är tydliga har frågorna direkt säkerhetspolitisk betydelse. De sår split och utnyttjas målmedvetet för att sätta käppar i hjulet för Baltikums integrering i Västeuropa.
1990 träffade jag president Rüütel i Tallinn och tog upp frågan om psykologiskt försvar - vilket f ö ledde till ett fruktbart forskningssamarbete och senare svenska biståndsinsatser på området. Han hänvisade spontant till en incident där sovjetiska fallskärmsjägare stoppat ett harmlöst möte av gamla legionärer och menade att det hela var en psykologisk operation iscensatt för att hindra estniska självständighetssträvanden.

Arrangerad kris?
Våren 1998 inträffade en rad händelser i Riga, som ledde till djupa ryska brösttoner samt hot om ekonomiska sanktioner och Lettlands utrikespolitiska isolering. En demonstation av "pensionärer" (förmodligen sovjetofficerare bosatta i Lettland) hade stoppats av kravallpolis. Bomber detonerade utanför sovjetiska ambassaden och Rigas största synagoga. Tidigare hade den lettiske ÖB bevistat en Waffen-SS-sammankomst. Allt detta utnyttjades av Ryssland för att sätta press på Lettlands parlament att liberalisera de restriktiva medborgarskapslagarna - alltjämt är majoriteten av de ryska invandrarna i Lettland statslösa. Krisen löstes så småningom. ÖB och polischefen i Riga fick sparken och lagarna liberaliseras genom förmedling av EU-sändebud. Överrabbinen i Riga gjorde ett uppmärksammat uttalande om onda krafter som ville splittra letter och judar och att man borde hålla huvudet kallt.
Frågan om händelserna som utlöste krisen var rena sammanträffanden eller om det också rörde sig om någon provokation kan ingen svara på. Den lettiska regeringen var svag och höll på att tappa greppet. Situationen liknade onekligen ett scenario i modern informationskrigföring: en regering fås att backa genom arrangerade kriser. Krisen kom lägligt för de nationalister i Ryssland, som profilerar sig genom en hård linje mot Baltikum. Företrädare för Estland bemöttes under samma tid oväntat vänligt i Ryssland - ett tydligt tecken på att man vill splittra den baltiska enigheten.

Soldater på båda sidor
I väntan på den objektiva historieskrivning som de tre presidenterna lovat, är den intresserade hänvisad till att plocka ihop fakta från många olika håll. För Estlands räkning gäller att de sovjetiska ockupationsmyndigheterna tvångsmobiliserade två årsklasser när kriget med Nazityskland bröt ut. Andra deporterade ester hamnade i arbetsbataljoner, som arbetade och svalt till döds i Sibirien. En stor del av de tvångsuttagna soldaterna blev kanonmat vid slaget om Velikije Luki. Några som tjänstgjort i Röda Armén fick senare höga befattningar i sovjetadministrationen.
Tyskarna hälsades som befriare. Många ester som gömt sig i skogen deltog i strider mot de s k "förintelsebataljonerna", kommunistiska förband som på Stalins order förhärjade landet framför tyskarna. Under naziockupationen mördades de kvarvarande judiska esterna. Vilka som utförde det har jag inte sett dokumenterat, reguljära förband var det troligen inte frågan om. Jag har själv besökt tre ställen där massmord ägde rum: Klooga, Kalevi-Liiva och ett i Narva-trakten. De intetsägande sovjetiska monumenten kompletteras nu av värdiga minnesmärken som satts upp efter befrielsen.
Hur mycket lokala förband deltog i Förintelsen i Lettland och Litauen är en intressant fråga. I litteraturen har jag sett litauiska lägervakter utpekas som särskilt brutala. En viktig fråga är vilka balter som ställde upp i totalitarismens terrorstyrkor som NKVD (Stalintidens KGB) förintelsebataljonerna, allmänna SS, Sicherheitsdienst och liknande; vilka var deras motiv, försökte några fly när de förstod vad de sysslade med, vad hände sedan med dem?
Under den tyska ockupationen tog sig en del ester över till Finland för att slåss i den finska armén. De som valde den tyska sidan i hopp om att tyskarna skulle visa sig bättre än ryssarna hamnade i Waffen-SS, eftersom Wehrmacht i princip inte tog emot utlänningar. Den estniska legionen var ett tufft frontförband, som sattes in på kritiska avsnitt långt från Estland. Vidare fanns något estniskt flygförband, förmodligen också arbetsförband. I slaget om Estland sattes helt andra Waffen-SS-förband in. Vid de stora striderna väster om Narva 1944 deltog bl a holländare som rekryterats av den tyska ockupationsmakten. En liten minnestavla finns på platsen.
En del ester i tysk uniform hamnade vid krigsslutet i Tjeckoslovakien, där de råkade i klorna på den kommunistiska motståndsrörelsen vid kapitulationen. Så många som möjligt tog sig till väst efter kriget. I sin naivitet trodde några att de skulle bli bättre behandlade om de behåll uniformen på när de flydde till Sverige - alla vet vad som hände med dem!

Vad var Waffen-SS?
Mer än ett halvsekel efter krigsslutet görs knappast någon distinktion mellan Waffen-SS och övriga delar av SS. De ses som delar av samma onda organisation och man menar att de medlemmar som alltjämt är vid liv bör hålla tyst. Själva betraktar de sig som vilka veteraner som helst. Legionärerna var och är naturligtvis måna om att framhäva att de slogs för de baltiska ländernas frihet mot ryssarna.
Nazityskland var en gangsterstat, där olika hövdingar konkurrerade om makten. Himmler satte upp Waffen-SS som partiets motvikt till Wehrmacht. Den fick ofta den nyaste utrustningen och flera kapabla officerare lockades till snabb karriär i den nya organisationen. Mot krigsslutet uppgick Waffen-SS till hela 35 divisioner - utlänningar som lockats av den tyska propagandan om korståg mot bolsjevismen, frivilliga, till slut tyska värnpliktiga. Förbanden var av skilda slag, från förstklassiga frontförband till rena banditgäng (vissa ukrainska förband betedde sig så illa att tyskarna själva upplöste dem).
En förbannelse vilar onekligen över namnet. När Helmut Kohl på 80-talet ville ordna en försoningsceremoni med Ronald Reagan på en tysk krigskyrkogård väckte det så ont blod att några Waffen-SS-soldater också låg begravda där, att man till sist fuskade bort alltsammans. För amerikanerna är avgörande att det var Waffen-SS-förband som massakrerade krigsfångar under Ardenner-offensiven.
Nyligen gjorde estniska Röda Armé-veteraner återbesök i Velikije Luki och mottogs varmt av lokalbefolkningen som hjältar. När estniska Postimees rapporterade om tilldragelsen så undrade tidningen när dessa och de gamla legionärerna skulle kunna sätta sig vid samma bord och prata krigsminnen. Än kan de inte det, och snart är de alla döda.

Ingen antisemitism
De baltiska judar som utvandrade före kriget hade med sig goda minnen av sina gamla hemländer - jag träffade flera under en längre vistelse i Israel i början av 60-talet. Estland var föregångsland för en kulturautonomi som erbjöd minoriteter frihet att utforma sin egen kultur. De baltiska staterna har idag bra förbindelser med Israel; Estland fick sina första vapenleveranser därifrån. Det judiska församlingslivet blommar efter många års påtvungen tystnad. Det finns enligt många vittnesbörd varken öppen eller dold antisemitism. Men så länge morden under andra världskriget inte helt har klarlagts - vilka hjälpte till, försökte någon förhindra? - så kommer det att finnas kvar frågetecken som illvilliga kan utnyttja som slagträ. De tre presidenternas initiativ är på tiden!
Trots att man i Västeuropa haft ett halvt sekel på sig att diskutera alla aspekter på nazismen och det andra världskriget så dyker det alltjämt upp mörkläggningar: Wehrmachts delaktighet i Förintelsen, tyska läkare och eutanasi-programmet, Mitterrands umgänge med gamla Vichy-anhängare, fallet Papon osv. I de flesta f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa har väl debatten knappast börjat. Jag tror att det kommer att dras fram åtskilliga gamla skelett ur garderoberna under många år framåt - och kanske inte alltid av omsorg om den historiska sanningen. En mer tacksam källa att ösa ur för dem som sysslar med desinformation och psykologiska operationer är svår att föreställa sig.

Eino Tubin är frilansskribent, bosatt i Turkiet