Mats Deland: Purgatorium – Sverige och andra världskrigets förbrytare
Inställningen till krigsförbrytare är både ett moraliskt, politiskt och, inte minst, ett juridiskt problem, som inte har minskat i betydelse sedan dess. Mats Deland tecknar i Purgatorium en bakgrund till de beslut som togs under krigets slutskede, med exempel hämtade främst från den lettiska flyktinggruppen. Boken ger en nödvändig historisk bakgrund till den diskussion som nu måste börja föras om hur Sverige ska gå från ord till handling i krigsförbrytarfrågan.
Jag vet inte om namnet Karlis Lobe längre får någon att haja till. Men 1970 skrevs det en del om honom i svenska tidningar. Då stämde Lobe såväl Kvällsposten som Ny Dag för att de utpekat honom som medskyldig i mördandet av lettiska judar i Ventspils 1941, där ca 14.000 människor sköts. Lobe hade vid ett flertal tillfällen utpekats av flera olika källor, och varit inkallad till förhör om sin delaktighet och alltid kategoriskt nekat till alla anklagelser.
Det hade också flutit upp ett tyskt frågeformulär från 1941 där Lobe själv skrivit att han fått fullmakt av SS-obersturmführer Erhard Grauel ”att genomföra en särskild rensningsaktion” i just Ventspils. Men alla försök att ställa Lobe inför rätta för att pröva hans skuld flöt ut i sanden.
Lobe hör till de exilletter som får ett eget kapitel i historikern Mats Delands nya bok ”Purgatorium – Sverige och andra världskrigets krigsförbrytare”. Och som Deland konstaterar var processen mellan Lobe och Ny Dag, där tidningen frikändes, faktiskt den enda rättegång som hållits i Sverige mot en krigsförbrytare (med undantag för processen mot Jackie Arklöv). Från svenska myndigheters sida verkar man tvärtom ha gjort sitt bästa för att undvika att hamna i den sortens juridiska uppgörelser.
Förintelsen i Baltikum har lämnat få spår i svenskt medvetande, trots att den pågick på mycket nära håll – mellan Ventspils och Stockholm är det exakt trettio mil – och svenskt underrättelseväsende tycks ha varit relativt väl informerat. Bara i Litauen räknar man med att ca 130 000 judar mördades; i Lettland ungefär 70 000 och i Estland runt 1 000 – till vilket skall läggas romer och ryska civila. Under senare delen av kriget deltog också svenska underrättelsetjänsten i skytteltrafik med båtar som plockade över militärer och civila.
Ändå utmärker sig Sverige som det land som i det längsta försökt undvika en diskussion om och en rättslig prövning av de misstänkta krigsförbrytare som antingen använde Sverige som mellanland eller som Lobe fick sin permanenta fristad här.
Mats Deland har som en del av historikerprogrammet ”Svenaz” (Sveriges förhållande till nazismen) fördjupat sig i kopplingen mellan Förintelsen i Baltikum och vår behandling av misstänkta krigsförbrytare. Som han skriver har han under arbetets gång ”sammantaget för alla nationaliteter stannat vid ett antal om drygt tre hundra som borde utretts närmare”. Det material Deland gått igenom är av kontinentala proportioner.
Boken är uppdelad i tre olika delar – en som försöker kartlägga Förintelsen främst i Lettland och de misstänkta letter som sökte sig till Sverige; en som försöker följa de minst sagt snåriga, internationella försöken att hantera skuldfrågan rättsligt i samband med andra världskrigets slut; samt en som resonerar kring Sverige och svenska juristers beröringsskräck för brottet ”folkmord”.
Att Deland fokuserar på Lettland har att göra med att det är Sveriges kontakter med den delen av Baltikum under kriget som är minst känd. När det gäller till exempel Estland, och hela frågan om den så kallade Baltutlämningen, hänvisar han till befintlig forskning. Det ska med en gång sägas att materialet är myllrande. Det här är grundforskning, minutiös sådan, bitvis svårgenomtränglig för den som inte redan intresserat sig för ämnet. Men de slutfrågor Deland ställer är sådana som ingen av oss kan gå förbi.
Ett av de mer fascinerande avsnitten handlar om den svenska juridikens svårigheter inför frågor som kan framstå som ”naturrättsliga” – alltså sådant som handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Deland gör ett nummer av att det just under andra världskriget fanns ett starkt inflytande av Hägerströms värdenihilism inom den juridiska skola som kallas den ”rättsrealistiska”, och som dominerande i Sverige – just denna rättsrealism hade stora svårigheter med att ta i folkrättsliga frågor över huvud taget.
Här skulle en del av förklaringen finnas till att Sverige i det längsta värjde sig för att låtsas om misstänkta krigsförbrytare på svensk mark. En annan, mer krass, är att det neutrala Sveriges säkerhetstjänst sytt upp flera av dessa misstänka som experter i den hemligstämplade – och misslyckade – trafiken med att placera ut informatörer och spioner i Baltikum som en del av kalla kriget.
I Delands framställning blir det klart hur Sveriges uppenbara svårigheter att hantera vår roll när det gällt att skydda krigsförbrytare är ett olöst problem som inte tänker försvinna bara för att tiden går. Inte minst står en outredd historia i vägen för alla högtidligt uttalade ambitioner att stödja folkrätt och mänskliga rättigheter.
Med Delands egna ord: ”Mänskliga rättigheter är inget värda om det inte finns sanktioner för dem som bryter mot dem, och om det internationella samfundet inte kan garantera säkerheten för alla individer, kommer inte globaliseringen att medföra välstånd för alla utan tvärtom i många fall underlätta utplundringen av de sämst ställda.”
Ola Larsmo recension från DN
I Sovjetisk historieskrivning så var det Sovjet som besegrade Tyskland och vad som gjordes då var det rätta. I dagens Ryssland lever den villfarelsen kvar.
Berättelser om förintelsen och tyskarnas terror och deras medlöpare finns väl dokumenterade. Däremot är berättelserna om Stalin och Sovjet och den terror som inleddes 1919 och accelererade 1934 och avstannad först 1956 med att Stalin dog. En sanning att tyskarna lärde sig effektiva metoder av stalintidens terror. Efterträdaren Nikita Khrushchev insåg vidden av det hela och försökte dels med rehabilitering av avrättade samt mörkläggning av händelserna.
Det uppenbart större brottet mot människorna som skedde i sovjetstatens namn förblir höljt i dunkel och bödlarna går fria. Historien går inte att dölja och allt fler bevis kommer fram. Snart är samtliga borta som deltog i terrorn kvar blir dokument och massgravar.
De Sovjetiska arkiven var en tid efter 1991 öppna. Snart insåg de styrande att det som där avslöjades var mycket besvärande och arkiven blev svårtillgängliga. Dock var det många personer som uppträtt som bödlar under sovjettiden som hade befordrats uppåt i systemet och framstod som ärbara sovjetmedborgare.
Traditionen med terror förs vidare av Ryssland, det räcker med att säga terror och svält 1930-talet, Molotov–Ribbentrop-pakten, Finland, Ingenmansland, Krim och Ukraina.
De svenska kommunisterna var länge en megafon för Sovlets propaganda. Först med C.H. Hermanson, och långt efter Stalins död, erkände de svenska kommunisterna sitt misstag. Den senaste öppet erkända kommunisten var Vänsterpartiets Lars Ohly som såg det som normalt att bejaka kommunismens idéer. Ingen sovjetisk krigsförbrytare har dömts, snarare har de fått utmärkelser som hjältar.
2021 så har fortfarande Vänsterpartiets ungdomsförbund kommunism som mål.
Red.anmärkning.
Boken ”Hitlers svenska soldater Bosse Schön.
En vinklad redogörelse om vad som hände soldaterna vid fronten.
När kommer sanningen om sovjetstatens förbrytelser mot mänskligheten att beskrivas?
Folkmord:
Mao Zedong (1893-1976)
Kinas kommunistiska parti
Antal offer: 40-70 miljoner pågår
Kina är en enpartistat utan allmänna och fria val. Politisk opposition är inte tillåten. Statsapparaten genomsyras av kommunistpartiet.
Rättsväsendet är underställt kommunistpartiets kontroll.
Sedan kommunistpartiets kongress hösten 2017 har partiet en uttalad ambition om att utöka sin kontroll över alla delar av samhället.
Josef Stalin (1878-1953)
Sovjetunionens kommunistiska parti
Antal offer: 20-70 miljoner
Adolf Hitler (1889-1945)
Tyskland Nazismen
Antal offer: 30 miljoner
Kung Leopold II av Belgien (1835-1909)
Regeringstid (1865-1909)
Antal offer: 10 miljoner
Hideki Tojo (1884-1948)
Japan 1940-1944
Antal offer: Fem miljoner
