Flykten från Baltikum!
Nu har den kommit. Boken om flykten från Baltikum under andra världskriget. Boken innehåller c:a 300 textsidor med c:a 350 bilder och ett namnregister på c:a 6.000 flyktingar från Estland, Lettland och Litauen. Många av bilderna innehåller stor dramatik och förmedlar en unik bild av den tragedi som alltid finns med i bilden kring människor som måste fly från sina hem. Boken utgör en historisk dokumentär över en av de mest dramatiska episoderna vi upplevt i Sverige i modern tid vad gäller flyktingar som sökt skydd i vårt land. Boken kan köpas direkt av förläggaren.
Bokförlaget Bengt Göran Holmerts Efterträdare
Appellstigen 40
621 47 Visby
Några av bokens kapitel och kapitelförfattarna:
Varför flydde de? (Niklavs Lapukins)
"Omina mea mecum porto" (Juta Wilton)
Flykten från fosterlandet (Jaan Grünberg)
... och plötsligt tilltalade han oss på svenska (Gottfrid Falk)
Vi tände eld på trasor för att påkalla hjälp (Vello Noodapera)
Flyktingtrafiken Gotland - Estland (Rudolf Smuul)
Livlinan Gotland-Lettland (Peter Jansons)
Min tid i hemlig tjänst (Curt Anderasson)
Ryssarna närmar sig Libau (Villy Vilemson)
Han tryckte en revolver i min hand... (Valentine Lasmane)
Ingen julgran... inga ljus (Elmar Töldsepp)
På flykt över Östersjön (Fricis Forstmanis)
Torpeden som träffade den gotländska folksjälen (Staffan Berglind om Hansakatastrofen)
Major Ivar Sellergrens sammanfattning
Slite hamn på Gotland. Minnesmärke uppsatt av lettiska flyktingar som tack för den hjälp de fick vid ankomsten till Sverige.
Under större delen av andra världskriget var de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ockuperade av Tyskland. Tyskarna hade till en början hälsats som befriare. Men med tiden hade den tyska ockupationsmakten och dess arméer alltmer börjat utöva sin makt genom terror och illdåd mot den civila befolkningen. I krigets slutskede stod de baltiska länderna inför ytterligare en ockupation då den sovjetiska krigsmakten under hösten 1944 inledde en offensiv mot de baltiska länderna för att eliminera den tyska ockupationsmakten. I oktober 1944 var huvuddelen av den tyska invasionsarmén i Baltikum besegrad. Den sovjetiska krigsmakten hade trängt fram till Östersjön.
I den sovjetiska framryckningens spår förekom avrättningar och massdeportationer i både Estland, Lettland och Litauen. Många balter tvingades därför att fly, och för många blev flykten över Östersjön mycket dramatisk. Flykten från Baltikum skedde mestadels med båt över Östersjön till Sverige. Väntan att få komma med någon flyktingbåt till Sverige kunde ibland bli veckolång. Risken för upptäckt var stor och avslöjade flyktförsök bestraffades oftast med döden. Båtar av alla slag kom till användning vid flygföretagen.
Trots att de flesta farkosterna konfiskerats av de båda ockupationsmakterna lyckades man på de mest otroliga sätt skaffa fram flytetyg av allehanda slag. Gamla, nästan helt obrukbara båtar, rustades upp nödtorftigt. Trängseln ombord var ibland helt otrolig. Som exempel på hur trångt det kunde vara ombord på flyktingbåtarna kan anges vittnesmålet från en skeppare som berättat att då han såg den gotländska kusten framför sig vågade han inte berätta för de övriga ombord att man såg land. Skulle någon i glädje ha rest sig upp, hade båten obönhörligen kantrat.
Fotot är från Slite hamn. I bakgrunden cementfabriken som blev riktmärke ute till havs för flyktingbåtarna från Baltikum. I förgrunden ligger en av flyktingbåtarna - en av de få som ännu finns kvar. Båten är c:a fyra meter lång. Den är gjord av plåt och har tillhört tyska armén. Under invasionen av Baltikum medförde tyskarna sådana båtar för att lätt kunna ta sig över floder och vattendrag. Uppenbarligen har någon stulit båten och använt den för flykt till Sverige.
Landsfiskalens hem flöt av barnskit och välling
Merparten av baltflyktingarna kom till norra delen av Gotland. De flesta kom till Slite vägledda dit av cementfabrikens skorstenar som kunde ses långt ut till havs. Landsfiskalen Berthil Bonde i Slite var den som oftast först kom i kontakt med flyktingarna, och han utförde ett uppoffrande arbete för att ta hand om dem på bästa sätt. I brist på logi tvingades han ibland upplåta sitt eget hem som tillfälligt flyktinghärbärge. Det har sagts att landsfiskalens hem vid den tiden flöt av barnskit och välling. Antalet flyktingar som under de sista krigsåren (1943 - 1945) sökte sig till Gotland från Baltikum var c:a 11.000.
Av dessa var 6.400 ester, 3.600 letter och 240 litauer.
Under maj månad 1945 anlände dessutom från Baltikum 600 tyska militärer. Sammanlagt under hela kriget beräknas ungefär 35.000 balter ha sökt sin tillflykt till Sverige. I Visby upprättades särskilda flyktingläger vid Frälsningsarmén, Läroverket, Helge Andskyrkan, Odd Fellow, Smyrna, Pensionat Solhem och Snäckgärdsbaden, för att nämna några. Flyktinglägret "Lager Tornhalle" hade upprättats i Läroverkets gymnastiksal den 28 september 1944 och under drygt en månads tid passerade här omkring 2.000 flyktingar. Som mest bodde här vid ett och samma tillfälle 600 flyktingar. Man låg på en bädd av halm som spritts ut över golvet.
Silversked till varje nyfött barn
På sommarpensionatet Solhem i Visby inrättades en sjukavdelning. I Odd Fellowlogens lokaler i Visby inrättades en BB-avdelning för havande estniska kvinnor. Här föddes under tiden 24 september - 4 november 1944 sju barn, fyra pojkar och tre flickor. Som minnesgåva från Odd Fellowlogens bröder överlämnades en silversked till varje nyfött barn. Alla flyktföretag slutade inte lyckligt. Många flyktingar fick sätta livet till under sina försök att nå friheten i Sverige. Många flyktingbåtar förliste i Östersjön under höststormarna 1944 och många upptäcktes av sovjetiskt flyg och blev beskjutna.
Baltutlämningen
Några av dem som sökte skydd i Sverige fick inte stanna. Så var t.ex. fallet med 2.300 tyskar och 146 balter som sedermera återsändes till Sovjetunionen efter beslut av Sveriges regering. De 146 balterna (det rätta antalet är egentligen 152) återsändes den 25 januari 1946. En händelse som i Sverige är mest känd som begreppet baltutlämningen. Efter baltutlämningen började många av de balter som kommit som flyktingar till Sverige att tvivla på Sveriges förmåga att ge dem det skydd de behövde. Många valde därför att emigrera vidare till USA och Canada
Bengt-Göran Holmerts fotoutställning om flykten.
Den person som idag vet mest om flykten från Baltikum är Bengt-Göran Holmert i Visby. Redan som ung hade han ett starkt engagemang för baltflyktingarna. Hans far David Holmert arbetade som fotograf och utförde en omfattande fotodokumentation över baltflyktingarnas ankomst till Gotland. Några av dessa foton har ingått i en utställning som visats i bl.a. Stockholm, Göteborg, Visby, Karlskrona, Malmö och i Tallin. Detta unika fotomaterial - där många av bilderna innehåller mycken dramatik- har nu sammanställts till en bok om flykten.
Från Bengt-Göran Holmerts fotoutställning om Flykten från Baltikum
Bengt Göran presenterar sig och sin bok
Bengt Hammarhjelm:
Bengt-Göran Holmert, Visby, dokumenterar baltflyktingarnas öden
Flyktingbåt med 102 balter i Harrvik 1944
David Holmert fotograferad av sonen Bengt-Göran 1943
Näst Hansakatastrofen var den stora baltiska flyktingströmmen 1943-1945 det mest dramatiska som skedde på Gotland under beredskapsåren. Ca 10 000 balter kom att passera ön, 6 500 ester, 3 500 letter och 240 litauer. En som tog mycket starkt intryck av detta var Bengt-Göran Holmert.
Han var då i övre tonåren och bl a en flitig landstormspojke i U 27. Han levde alltså aktivt med i beredskapen. Eftersom han var vetgirig och duktig i tyska kom han att utnyttjas som tolk. Frälsningsarmén, vars hus ligger vid Mellangatan strax nedanför det dåvarande läroverket vid S:t Hansgatan, tog nämligen hand om flyktingar. Där fann Bengt-Göran sin tolkuppgift och där fick han sina första baltiska kontakter. Hans far, David, var fanjunkare vid I 18 och ägde Holmerts Foto- och Pappershandel på Adelsgatan 32. Medan hustrun Astrid skötte affären, låg David inkallad i 3,5 år. Med sin kamera dokumenterade han allt som hände under (och före) beredskapsåren. Av David Holmerts fotosamling blev en skatt av stort dokumentärt värde.
När Bengt-Göran vid faderns död 1951 tog över affären, började han bearbeta detta material. Intressanta utställningar i skyltfönstret väckte allmänt intresse och gav nya kontakter. Dessa gav i sin tur en mängd detaljinformation. Till en början var det svenskar, som mindes sin beredskapstjänst, men 1964 kom också en representant för esterna i Sverige att fästa sina blickar på några av dessa foton. Detta blev upptakten till Bengt-Göran Holmerts ökade engagemang för balternas sak. Kontaktnätet med dem som varit med om de dramatiska händelserna, när Baltikum ockuperades av Sovjet, utvidgades. Där fanns också tyskar, bl a en som varit Gebietskomissar på Ösel. Därmed fick Holmert en inblick i tyskarnas inverkan på händelseförloppet.
När Holmert var som mest sysselsatt med denna dokumentation, drabbades han 1983 av en sjukdom. Den gjorde honom svårt synskadad. Affären fick säljas, och dokumentationsarbetet fick vila ett tag. Bengt-Göran Holmerts starka vilja, ja kallelse, att ändå fortsätta detta, hjälpte honom emellertid över sjukdomens värsta svårigheter. Kontaktnätet fanns ju kvar. Det kunde stärkas genom telefonsamtal och brev. Förstoringsglas, träning och en talande dator kom efterhand att göra arbetet allt mer givande.
När kommunikationerna med de baltiska staterna började öppnas på nytt, blev Holmert 1990 inbjuden att ställa ut ett hundratal foton i Rigas sjöfartshistoriska museum. Denna utställning tilldrog sig stort intresse och kom att cirkulera i 2,5 år i både Lettland och Estland. Genom den kom Holmert också i kontakt med sådana som drabbats av den s k baltutlämningen 1946. Några, i huvudsak letter, hade under 1945 varit internerade i Havdhem på Gotland.
Vid samma tid började det sovande svenska samvetet vakna. Manifestationer för balternas sak organiserades på Norrmalmstorg i Stockholm. Bengt-Göran Holmert gjorde det i Visby! Efter kontakt med bl a biskop Tore Furberg och med hjälp av komminister Eva Stibe ordnade han förböner i domkyrkan. De höll på under 120 måndagar till dess balterna återvunnit sin frihet. De gotländska massmedierna spred budskapet och Holmerts arbete blev alltmer uppmärksammat, bl a av justitieministern Laila Freiwalds. Hennes far hade flytt just till Gotland.
På Holmerts initiativ uppsattes en minnestavla i domkyrkan. Den föreställer flyktingar i en öppen båt på ett stormigt hav. Den finns i samma kor, där de omkomna från Hansakatastrofen har fått sin minnestavla. Estlands president Lennart Meri kom till den högtidliga avtäckningen, våren 1995.
För Bengt-Göran Holmert har förvaltningen av faderns fotoarkiv blivit en livsuppgift, som fyller honom med glädje och stolthet. Med sitt handikapp kämpar han oförtrutet med att få en bok, "Flykten till Gotland 1943-1945", utgiven. Tryckningsbidrag är utlovat, när boken blivit utgiven, och har även delvis redan utbetalts. Problemet för honom är dock att även forskningen för att fullfölja arbetet kostar pengar, t ex resor, porton och telefonsamtal. Det är så han har byggt upp sitt värdefulla kontaktnät.
Stort arbete har Bengt-Göran Holmert även lagt ned på dokumentation av beredskapstiden på Gotland. 1989 hade han en uppmärksammad utställning, "Beredskapsåren", på Gotlands Fornsal. Från början var han inriktad på att ge ut en bok om detta material, men det arbetet har nu fått vila i avvaktan på att boken om balterna blivit klar.
Landsarkivet i Visby har länge visat stort intresse för Holmerts fotoarkiv och var för några år sedan berett att inköpa det. Så länge Bengt-Göran Holmert arbetar med det, förblir det dock i hans ägo. Han har ändå träffat ett avtal med landsarkivet, som borgar för att det blir väl bevarat för framtiden.
Bengt-Göran Holmert är en man med ett varmt hjärta. Han inspirerar andra att ställa upp för saker, som han känner för. Ett exempel - utöver de ovan nämnda - är, att han 1993 tog initiativet till en minnesandakt i Sproge kyrka över en brittisk flygare, vars kropp 50 år tidigare flutit i land på kusten nedanför. Denne hade deltagit i det första stora bombanfallet mot den tyska robotbasen i Peenemünde. Flygarens änka och den brittiska ambassadens flygattaché med anhöriga deltog, liksom naturligtvis prominenta representanter för län, kommun och militärkommande.
Det finns gott hopp om att en man med sådana kvaliteter får det stöd han behöver för att fullfölja sitt dokumentationsarbete. Boken "Flykten till Gotland 1943-1945" lovar att bli en bra början.
Bengt Hammarhjelm är överstelöjtnant och militärhistoriker
Den som är intresserad av att stödja Holmerts projekt kan kontakta VÅRT FÖRSVAR Red.
I domkyrkan 1945,
president Lennart Meri, Christina Andersson, Helle Meri, Bengt-Göran och Eilen Holmert, (dåv.) landshövding Thorsten Andersson.
Foto: Evert Pettersson
I domkyrkan 1945:
Bengt-Göran Holmert med Helle och Lennart Meri.
Foto: Evert Pettersson
Bengt-Göran Holmert vid bildandet av Föreningen
Gotland-Baltikum 1990.
