<<Åter

Åter till 1944

Baltutlämningen

Baltutlämningen kort efter kriget kan kanske ses som ett slags fortsättning på den svenska eftergiftspolitiken, fast den nu handlade om sovjetiska krav i stället för tyska.

Vid andra världskrigets slut flydde drygt 3000 soldater som hade stridit för Tyskland på öst-fronten till Sverige, där de placerades i interneringsläger. I juni 1945 begärde Sovjetunionen att dessa soldater skulle återbördas till Sovjetunionen. Den svenska samlingsregeringen gick med på detta. Den 17 november samma år blev överenskommelsen officiellt känd. De flesta av dem som skulle utlämnas var tyskar, och de överlämnades till Sovjetunionen i november-december utan att det väckte någon större diskussion i Sverige.

Den stora debatten kom att handla om 167 balter som fanns bland soldaterna. Sovjetunionen hade ockuperat de tre baltiska staterna 1940 och gjort dem till sovjetrepubliker. Därför betraktade Sovjet balterna som sovjetmedborgare och därmed som landsförrädare. Många var rädda att balterna skulle avrättas av Sovjet. Balterna inledde en hungerstrejk och lades in på sjukhus, varvid den svenska regeringen den 28 november beslöt att skjuta upp utlämningen av dem.

Utlämningsbeslutet utsattes för hård kritik i framför allt borgerlig svensk press. Den 23 november hölls en debatt om utlämningen i Sveriges riksdag, men med undantag av enstaka enskilda riksdagsmän höll partierna som hade ingått i samlingsregeringen fast vid utlämningsbeslutet. Sveriges kommunistiska parti ville gå ännu längre och även skicka tillbaka de 30 000 civila flyktingar som kommit till Sverige från Baltikum i slutet av kriget till Sovjet.

En av balterna släpas ombord på det sovjetiska fartyget i Trelleborg 1946.

Den sista utlämningen verkställdes den 25 januari 1946, då närmare 400 personer utlämnades, däribland 146 balter. Minst sju av de baltiska internerna hade begått självmord under processen. Den svenska regeringen bad 1994 om ursäkt för baltutlämningen och förklarade att beslutet hade varit överilat och felaktigt. Totalt utlämnades 2500 personer till Sovjetunionen från Sverige 1945-1946.

Upphovsrätt

Scanpix

1. •Alla källor till detta ämne Eftergiftspolitiken:
   

2. •Midsommarkrisen
   

3. •Malmen
   

4. •Baltutlämningen
   

Källa:   http://www.annefrankguide.net/sv-se/bronnenbank.asp?aid=161544

Utrikesutskottet betänkande 1981/82:UU2

om dokumenten rörande baltutlämningen

1. 1Lyssna
   

2. 2Mer om betänkande 1981/82:UU2
   

3. 3Betänkande 1981/82:UU2 (pdf, 41 kbyte, nytt fönster)
   

Observera att dokumentet är inskannat och att det kan förekomma fel i texten nedan. Kontrollera därför alltid texten mot pdf-filen till höger eller den tryckta versionen.

Utrikesutskottets betänkande

1981/82:2

om dokumenten rörande baltutlämningen

Motionen

I motion 1980/81:912 av Anders Björck m. fl. (m) hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen ger till känna att de dokument avseende den s. k. baltutlämningen. som ej kan skada enskild person, befrias från hemligstämpel samt att de viktigaste dokumenten av regeringen publiceras i form av en vitbok.

Utskottet

Dokumenten avseende utlämningen till Sovjetunionen av de balter som i samband med den tyska kapitulationen våren 1945 internerades i Sverige blir enligt gällande sekretesslag tillgängliga för allmänheten efter 40 år, dvs, år 1985, möjligen med undantag av uppgifter som kan skada enskild person. De centrala dokumenten har emellertid redan gjorts tillgängliga för två svenska forskare, som gjort framställning härom.

Utskottet finner därför att forskningsintresset för denna händelse på ett rimligt sätt blivit tillgodosett. Något angeläget behov av att före år 1985 göra dokumenten allmänt tillgängliga - med avsteg från sekretesslagens bestämmelse om uppgifter som angår Sveriges förbindelser med annan stat - anser utskottet inte föreligga. Ett eventuellt initiativ till publicering av en s. k, vitbok, nu eller i samband med frisläppandet år 1985, torde i första hand ankomma på regeringen.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet ifrågavarande motion.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1980/81:912,

Stockholm den 27 oktober 1981

På utrikesutskottets vägnar ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Torsten Bengtson (c), Sture Palm (s), Olle Göransson (s), Ingrid Sundberg (m), Gunnel Jonäng (c), Cari Lidbom (s), Linnea Hörlén (fp), Axel Andersson (s), Sten Sture Paterson (m), Rune Ångström (fp), Anita Modin (s). Stig Gustafsson (s) och Inga-Britt Johansson (s),

1 Riksdagen 1981/82. 9 saml. Nr 2

UU 1981/82:2

GOTAB 69707    Stockholm 1981

 

Av minister ROLF H. LINDHOLM

Baltutlämningen 1946 är ett öppet sår i svensk utrikespolitik. Opinionsstormen för balterna kunde inte förmå regeringen att ändra sitt beslut om utlämning till Sovjetunionen. Den 25 januari 1946 fördes 153 balter och 227 tyskar ombord på det ryska fartyget Beloostrov i Trelleborgs hamn. En lettisk löjtnant begick självmord på kajen.
    Historiskt har baltutlämningen blivit ordentligt genomlyst.1

1 I första hand hänvisas till Curt Ekholms doktorsavhandling i historia Balt- och tyskutlämningen 1945–1946; Omständigheter kring interneringen i läger i Sverige och utlämningen till Sovjetunionen av f. d. tyska krigsdeltagare; Del 1: Ankomsten och interneringen, Del 2: Utlämningen och efterspelet, Uppsala 1984.

Även i memoarlitteraturen finns mycket material. Däremot är det ont om folkrättsliga kommentarer. Den folkrättsliga aspekten tycks i stort sett ha försummats under ärendets handläggning. Detta är märkligt, eftersom man i folkrätten hade kunnat finna stöd för att inte utlämna balterna.
    Beslutet om utlämningen fattades av samlingsregeringen, men det var den socialdemokratiska regeringen som tillträdde den 31 juli 1945 som stod för verkställandet. Östen Undéns roll har blivit föremål för olika bedömningar. Han tycks som ordförande i utrikesutskottet, ledamot av utrikesnämnden och UD:s folkrättssakkunnige inte ha varit särskilt aktiv i baltfrågan. Som utrikesminister tog han intryck av den upprörda opinionen mot utlämningen och förordade i regeringen att balterna skulle få stanna i Sverige tills vidare. Men regeringens majoritet ansåg att utlämningsbeslutet skulle stå fast.
    Opinionsyttringarna gällde balterna. Man måste dock fråga sig om inte utlämningen av tyskarna var en ännu större skandal. Totalt omfattade utlämningen ungefär 3 000 personer — omkring 2 700 tyskar, 150 österrikare och 150 balter. Både tyskarna och balterna hungerstrejkade mot att utlämnas till Sovjetunionen. Stympningar och självmordsförsök förekom bland tyskarna. När kyrkliga ledare med biskop Manfred Björkquist i spetsen i november 1945 uppvaktade utrikesministern och vädjade att utlämningen skulle annulleras frågade Undén om denna vädjan även gällde tyskarna. Björkquist svarade att man givetvis önskade att inte heller tyskarna skulle utlämnas, men delegationens ärende gällde balterna.2

 2 Yngve Möller, Östen Undén; En biografi, Norstedts 1986, s. 240–262 (249).

1968 utkom Per Olov Enquists bok Legionärerna — En roman om baltutlämningen. I förordet skrev Enquist att beteckningen roman kan ersättas med reportage. Från olika håll har dock riktats kritik mot Enquists ”reportage”.3

3 Se Ekholm a. a., Del 1, s. 20–31.  Legionärerna låg även till grund för filmen Baltutlämningen. Enquists ambition tycks främst ha varit att visa att det inte gick så illa för de utlämnade balterna. Ungefär 35 av de 146 utlämnade legionärerna blev straffade, ingen blev avrättad. Frågan om det var rätt eller fel att utlämna de internerade balterna och tyskarna bör dock besvaras utan att man alltför mycket sneglar på om farhågorna för vad som skulle hända med dem besannades eller inte.

 

Bakgrunden
När andra världskriget gick mot sitt slut befarades att stora skaror flyktingar från de tyska stridskrafterna skulle söka sig till Sverige för att undgå krigsfångenskap och eventuellt arbetsplikt i de segrande länderna.4

4 Östen Undén, Minnesanteckningar, Bonniers 1966, s. 154 ff. (156). Samlingsregeringen gav anvisning till myndigheterna att avvisa militärpersonal som försökte fly in i Sverige. På våren 1945 gjorde de amerikanska, brittiska och sovjetryska beskickningarna en framställning till den svenska regeringen med begäran att Sverige inte skulle tillåta att delar av den tyska krigsmakten, eller enstaka individer från denna, skulle få en fristad i Sverige under slutet av kriget eller i samband med fientligheternas upphörande.5

5 Erik Boheman, På vakt; Kabinettssekreterare under andra världskriget, Norstedts 1964, s. 304 ff. (305).

Erik Boheman anför:

 

”Ifrågavarande truppenheter eller individer skulle inte interneras i Sverige utan omhändertagas för att överlämnas till den ockupationsmakt från vars territorium de kommit. Regeringen ansåg sig väl med rätta inte ha något som helst intresse av att belastas med en flyktingström av denna art och efter beredning bifölls den allierade framställningen. Ingen tänkte då på att sådana problem skulle kunna uppkomma, som föranleddes av att i tyska krigsmakten tvångsenrollerade balter skulle söka en fristad i Sverige. Man kanske borde ha gjort det, men som sagt, så förutseende var ingen av oss i utrikesledningen.”

 

I en note till UD daterad den 2 juni 1945 gjorde Sovjetunionen en framställning om utlämning av tysk militärpersonal som anlänt till svenska hamnar. Eftersom ordalagen är viktiga återges hela innehållet:

 

Socialistiska Sovjetrepublikernas Unions Legation har äran vända sig till Kungliga Svenska Utrikesdepartementet med följande förklaring.

 

I kraft av den i Berlin den 8 maj d. å. undertecknade akten om militär kapitulation voro alla tyska lant-, sjö- och luftstridskrafter förpliktade att inställa fientligheterna och stanna kvar på de platser där de befunno sig vid tidpunkten för kapitulationsaktens undertecknande. Emellertid har, enligt uppgifter som nått Sovjetregeringen, en del av de tyska trupper som befunnit sig inom Lettiska Sovjetrepublikens område och på halvön Hela brutit mot ”akten om militär kapitulation”, flytt från sovjetstyrkorna och funnit fristad i vissa svenska hamnar: på ön Gotland samt i sådana sydsvenska hamnar som Ystad, Simrishamn och andra. Sovjetunionens Legation är bemyndigad att vända sig till Svenska Regeringen med förslag om utlämnande till Sovjetregeringen av alla tyska (och sådana som varit under tysk kontroll) soldater, officerare och annan militärpersonal, som anlänt till svenska hamnar. Sovjetryska militära myndigheter på ön Bornholm och i nordtyska hamnar ha mottagit instruktioner om emottagande av alla bemälda personer, vilka flytt till Sverige, så fort som svenska myndigheter låtit dem resa. Sovjetregeringen har även givit Sovjetunionens Legation i uppdrag att från Svenska Regeringen mottaga en officiell försäkran om att denna icke kommer att giva fristad åt någon enda av de soldater och officerare, som flytt från den sovjet-tyska fronten till Sverige efter undertecknandet av akten om Tysklands militära kapitulation. Legationen anhåller om benäget meddelande om tid och plats där svenska myndigheter komma att verkställa utlämnande av bemälda tyska personer i militär tjänst till Sovjetunionens militära myndigheter. Samtidigt använder sig Legationen av detta tillfälle för att försäkra Kungliga Utrikesdepartementet om sin fullkomliga högaktning.

 

Stockholm den 2 juni 1945.

 

Av anteckningar på noten framgår att den inkom till UD den 4 juni och att avskrifter för kännedom den 6 juni tillställdes statsministern, statsrådet Sköld, chefen för försvarsstaben och Undén.6

6 UD:s arkiv, dossier HP 22 I/Tyskland. På samma dossier återfinns även övriga citerade dokument.

Nils Swedlund har som tjänsteförrättande chef för försvarsstaben i en promemoria av den 11 juni kommenterat framställningen. Några avsnitt bör citeras:

 

Enligt notens formulering (2. och 4. stycket) skulle tidpunkten för undertecknandet av akten om Tysklands militära kapitulation vara utslagsgivande för vilken personal, som skall utlämnas. Den, som lämnat angivna områden före nämnda tidpunkt, skulle sålunda icke falla inom ramen för de framställda kraven medan den, som avvikit efter kapitulationens undertecknande, skulle utlämnas. Klockslaget för undertecknandet liksom för det ögonblick vederbörande lämnat kusten blir i så fall av vital betydelse. Från svensk sida kan endast fastställas när flyktingbåtarna anlänt till svensk hamn eller kust och med ledning därav en rent gissningsvis beräknad tidpunkt för deras avfärd. Av de c:a 3.000 tyska militära flyktingar, som omhändertagits genom svenska militärmyndigheters försorg, ha omkring 400 ankommit till svensk hamn eller kust under tiden 4/5 – 8/5, vilka därför med största sannolikhet torde ha lämnat ifrågasatta områden före kapitulationens undertecknande. Huvuddelen av återstoden eller omkring 2.600 ha ankommit under den 9/5 och 10/5 men även beträffande dessa föreligger ovisshet, huruvida de lämnat före eller efter kapitulationen eller haft kännedom om densamma. Endast med ledning av vederbörandes egna uppgifter kan klarhet häruti vinnas. Huruvida dessa kunna tillmätas betydelse i detta sammanhang är dock tvivelaktigt.

 

Swedlund föreslog följande ”förhandlingsbas”:

 

Svenska regeringen erbjuder sig att till representanter för en interallierad kontrollkommission förslagsvis stationerad i Danmark överlämna samtlig i Sverige internerad tysk militärpersonal oavsett varifrån den kommit samt att det överlåtes åt denna kommission att avgöra till vilken makt vederbörande skola utlämnas. Svenska regeringen förbinder sig att ställa alla till buds stående uppgifter till denna kommissions förfogande och i alla avseenden biträda vid verkställandet. Endast genom detta förfaringssätt synes det möjligt att såväl uppfylla den i sovjetlegationens note formulerade framställningen som säkerställa en avtransport från svenskt område under betryggande former.

 

Det svenska svaret lämnades i en note till Sovjetunionens legation:

 

Med verbalnote den 2 juni 1945 har Socialistiska Sovjetrepublikernas Unions Legation enligt uppdrag framfört förslag om utlämnande till Sovjetregeringen av alla tyska (och sådana som varit under tysk kontroll) soldater, officerare och annan militärpersonal, som flytt från den sovjettyska fronten till Sverige efter undertecknandet i Berlin den 8 maj 1945 av akten om Tysklands militära kapitulation. Till svar härå får Kungl. Utrikesdepartementet meddela, att svenska regeringen är beredd att låta de tyska eller under tysk kontroll stående militärpersoner, som från de angivna områdena flytt till Sverige vid tiden för den tyska kapitulationen, lämna Sverige och att Försvarsstaben fått i uppdrag att träda i förbindelse med Legationen rörande modaliteterna för avresan och överlämnandet till Sovjetunionens militära myndigheter. Därvid må framhållas, att bland dessa personer också befinna sig sådana, som anlänt till Sverige före undertecknandet av kapitulationsakten. Detta meddelande innefattar givetvis också — varom i Legationens note särskilt frågats — att svenska regeringen icke kommer att bereda fristad i Sverige åt ovannämnda personer.

 

Stockholm den 16 juni 1945.

 

Många frågetecken
En första fråga som inställer sig är varför svenska regeringen gick längre än Sovjetunionen hade begärt. Den sovjetiska framställningen avsåg militärpersonal som flytt hit ”efter undertecknandet av akten om Tysklands militära kapitulation”. I det svenska svaret framhölls att överlämnandet till Sovjetunionens militära myndigheter också gällde ”sådana som anlänt till Sverige före undertecknandet av kapitulationsakten”.
    I det utkast till svar som förelåg vid den allmänna statsrådsberedningen den 15 juni saknades meningen om dem som anlänt till Sverige före undertecknandet av kapitulationsakten. Av en anteckning på utkastet framgår att regeringen beslöt att i stort sett gå på denna linje, dock så att även flyktingar, som anlänt före 8/5 skulle hemsändas. Det står vidare: ”Motiveringen härför torde ha varit dels en önskan att undvika, att från sovjetisk sida saken ånyo upptages, dels en önskan att icke inge de internerade, som ej genast behövde avresa, falska förhoppningar”.
    I ett alternativt utkast till regeringsbeslut talades också om ”alla tyska militärinternerade i Sverige, således icke blott de kategorier, som avses i ovannämnda verbalnote”. Den stora skillnaden var dock att man föreslog ”att samtliga tyska militärinternerade — ävensom sådana som varit under tysk kontroll — överföras till lämplig hamn för att där överlämnas till en interallierad kommission”. Detta utkast följde således i huvudsak förslaget i försvarsstabschefens PM.
    En andra fråga är varför man inte gick på den linjen. På utkastet har endast noterats att det förkastades vid den allmänna statsrådsberedningen den 15 juni. Här hade man annars haft en möjlighet att få saken på rätt bog. Tyskland kapitulerade ju inför de allierade expeditionsstyrkornas överkommando och röda arméns överkommando. Det neutrala Sverige var inte bundet av kapitulationsakten och behövde i och för sig inte utlämna några soldater som flytt till Sverige. Om man ändå bestämde sig för ett utlämnande hade det varit naturligare att detta skett till en interallierad kommission.
    En intressant kommentar finns i Sven Grafströms anteckningar. Han var polchef i UD 1945–1948 och efterträdde Eric von Post, som var polchef när baltfrågan uppstod genom den sovjetiska noten. Grafström skriver:

 

Ett ytterligt otrevligt ärende har ”lösts” av regeringen i min frånvaro. Ryssarna begärde i en note, att alla tyskar eller tyskkontrollerade soldater, som befunno sig på den tysk-ryska fronten vid vapenstilleståndet och som rätteligen skulle hava givit sig till ryssarna men i stället tagit sin tillflykt till Sverige, skulle utlämnas till SSSR. När detta drogs i regeringen skapade den s. k. baltfrågans alla besvärligheter i förening med låt oss säga ryssrespekt ett mycket olyckligt beslut, som sedan stadfästes av utrikesnämnden. Man svarade nämligen ryssarna, att man komme att utlämna all i Sverige befintlig militär av denna kategori, som ankommit hit såväl omedelbart före som efter vapenstilleståndet. Detta svar är intressant ur två synpunkter. För det första ger man ryssarna mer än de begära (enligt Per Albin för att undvika nya bråk). I själva verket säga militärerna här, att om man skulle hava följt formuleringen i den ryska noten, så skulle knappast en enda behövt utlämnas, enär de flesta visserligen anlänt till Sverige efter vapenstilleståndet men lämnat fronten före denna tidpunkt. Härmed må var hur som helst, jag tror inte att man med framgång skulle hava kunnat driva en sådan linje. Men varför i herrans namn utlämna dem, som kommo in i Sverige före vapenstilleståndet. För det andra hade det naturligtvis, som föreslogs från militärt håll här, varit mycket bättre, om man svarat ryssarna så här: ”Ja, vi komma naturligtvis att utlämna dessa människor, men vi komma inte att utlämna dem till någon särskild makt utan endast till den allierade militärkommissionen. Sorteringen få herrar allierade göra själva utom Sveriges gränser.”7

7 Sven Grafström, Anteckningar 1945–1954; Utgivna genom Stig Ekman, Stockholm 1989, s. 682 f. 8 Ekholm a. a., Del 1, s. 103.

I Östen Undéns anteckningar från utrikesnämndens sammanträde den 12 juni finns möjligen en förklaring till att man valde utlämning till Sovjetunionen:

 

Utr. min. ... Från militärt håll har föreslagits att man skulle erbjuda utlämn. till en interallierad kommission. Undén frågar om ngn kontakt tagits med Engl. o. USA? Utr. min. svarar nej. — Anser att, sedan man förvissat sig om att de allierade inte protesterat däremot, de böra överlämnas till ryssarna. Vougt, Skoglund, Gränebo anse att man bör söka en utväg att utlämna dem till de allierade. Statsmin. anser en hänvändelse till de allierade ganska meningslös. Bäst överlämna trupperna direkt. Sandler = statsmin. Utr. min. påpekar att man enl. båda vägarna kommer till samma resultat.8

Utrikesministerns roll
Utrikesminister Christian Günther har givetvis stor del av ansvaret för det ursprungliga utlämningsbeslutet — liksom utrikesminister Östen Undén för dess verkställande. Regeringen fattar visserligen sina beslut kollektivt, men det närmast ansvariga statsrådet måste se till att beslutsunderlaget är så fullständigt som möjligt och har att föreslå vilket beslut som skall fattas. Även för underlåtenhet i dessa avseenden har han ett ansvar. Kenne Fant har i sin bok om Günther givetvis behandlat baltutlämningen. Det är dock svårt att veta var gränsen går mellan fiktion och fakta. Statsministern uppges ha ringt till Günther under dennes semester i Dalarna. Det gällde den sovjetiska noten. ”Per Albin skulle inte ha stört, försäkrar han, om han inte efter en summarisk föredragning av en UD-tjänsteman börjat känna en viss olust.” Han vill höra Günthers mening. Utrikesministern kommenterar bakgrunden och avslutar med orden:

Ryssarna är till ytterlighet målmedvetna i ett avseende: alla som gått de tyska angriparnas ärenden bör ställas till svars för sina gärningar. — Jag tycker att du gjort ett riktigt val. — Kanske man ändå bör konsultera en folkrättsexpert? Christian menar att det knappast är nödvändigt. Däremot kan det vara en idé att låta undersöka om de internerade skulle kunna skickas åt något annat håll.9

9 Kenne Fant, Utrikesministern; En dokumentär roman, Norstedts 1986, s. 282 f.

Det är uppseendeväckande att en folkrättslig bedömning av frågan tycks ha försummats. I varje fall har hittills ingenting framkommit som tyder på att det i underlaget för regeringens beslut fanns något utlåtande av en folkrättsexpert. Baltutlämningen kan tjäna som typexempel på hur fel det kan gå när man fattar beslut på enbart politiska grunder.

 

Kapitulationsakten
Avtalet om Tysklands villkorslösa kapitulation undertecknades i Berlin strax efter midnatt den 8 maj 1945. Striderna skulle inställas kl. 23.01 mellaneuropeisk tid samma dag. Alla tyska styrkor skulle stanna kvar på de platser där de då befann sig, fullständigt avväpna sig samt överlämna alla sina vapen och all militär egendom till de lokala allierade befälhavarna.
    I den sovjetiska framställningen om utlämning refererades till kapitulationsakten. Ett fel i hänvisningen — som tydligen inte uppmärksammats på svensk sida — var att stridskrafterna var förpliktade ”att stanna kvar på de platser där de befunno sig vid tidpunkten för kapitulationsaktens undertecknande”. Förpliktelsen gällde enligt avtalet från kl. 23.01 den 8 maj. Märkligt nog tycks inte heller försvarsstabschefen ha haft klart för sig att den ryska uppgiften om ”tidpunkten för kapitulationsaktens undertecknande” var felaktig. Swedlund utgår i sitt resonemang från ”klockslaget för undertecknandet”.
    Helt klart är därför att de 400 tyska militära flyktingar som ankom till svensk hamn eller kust under tiden 4/5 – 8/5 inte borde ha kommit i fråga för utlämning. Swedlund skriver bara att de ”med största sannolikhet torde ha lämnat ifrågasatta områden före kapitulationsaktens undertecknande”. För de övriga var läget mindre klart: ”Huvuddelen av återstoden eller omkring 2.600 ha ankommit under den 9/5 och 10/5 men även beträffande dessa föreligger ovisshet, huruvida de lämnat före eller efter kapitulationen eller haft kännedom om densamma”.
    Fullständiga uppgifter om tidpunkten för militärflyktingarnas avresa från stridsområdet och ankomst till Sverige saknas. För Gotlandskontingenten finns dock en sammanställning.10

10 Ekholm a. a., Del 1, s. 110–113. — Se även Janis Zalcmanis, Baltutlämningen 1946; I dokument ur svenska utrikesdepartementets arkiv, Uddevalla 1983, s. 18 ff.

En grupp på 266 man som ankom den 9 maj hade avrest före kapitulationens ikraftträdande. En annan grupp på 210 man anlände den 10 maj och hade troligen avrest före kapitulationens ikraftträdande. För dem som ankom den 11, 12 och 13 maj är osäkerheten större. Enligt egna uppgifter hade de avrest före kapitulationen. Det rörde sig om sammanlagt 125 man. Det borde ha varit möjligt att kontrollera uppgifterna. Curt Ekholm påpekar att sannolikheten torde ha kunnat styrkas genom uppgifter om fartyg, hastighet, navigering, flyganfall, väder m. m. Bara en grupp på 3 man uppgav att de hade lämnat stridsområdet efter kapitulationen.
    Underlag för en undersökning av övriga läger saknas. Ekholm påpekar dock att förhållandena i fråga om Ränneslättslägret i stora drag torde vara desamma. I vilket fall som helst står det klart att ett mycket stort antal internerade inte borde ha utlämnats, om tidpunkten för kapitulationens ikraftträdande hade varit avgörande. Men svenska regeringen beslöt att alla skulle utlämnas, även de som ”anlänt före undertecknandet av kapitulationsakten”.
    En separat fråga är om Sverige som neutralt land hade någon anledning att beakta kapitulationsakten. I ett interpellationssvar i riksdagen den 23 november 1945 anfördes: ”Ehuru Sverige ej var bundet av detta fördrag, ville svenska regeringen ej ge sin medverkan till att militärpersonal tillhörande den tyska krigsmakten undandrog sig följderna av kapitulationen”. Detta var det enda motiv för utlämningen som redovisades. I realiteten utlämnade man dock ett mycket stort antal tyskar och balter som kommit till Sverige före kapitulationens ikraftträdande och således inte hade gjort något som stod i strid mot kapitulationsakten.

 

Neutralitetsförpliktelser
Den femte Haagkonventionen 1907 angående neutrala makters och personers rättigheter och förpliktelser under ett lantkrig har ett par artiklar som är relevanta i sammanhanget:

 

Artikel 11 Neutral makt, som å sitt område mottager trupper tillhörande de krigförande arméerna, skall internera dem, såvitt möjligt långt från krigsskådeplatsen. Den må bevaka dem i läger och till och med innesluta dem i fästningar eller å för ändamålet lämpade platser. Den äger likaledes avgöra, huruvida officerare må lämnas i frihet, sedan de på hedersord förbundit sig att icke utan tillstånd lämna det neutrala området.

 

Artikel 12 I saknad av särskild överenskommelse skall den neutrala makten förse de internerade med livsmedel, beklädnad och det understöd i övrigt allmän människokänsla bjuder. Gottgörelse skall vid fredsslutet beredas för de av interneringen föranledda kostnaderna.

 

För förrymda krigsfångar finns en specialbestämmelse (Artikel 13). Den neutrala makten skall lämna dem i frihet. Samma regel gäller för krigsfångar som medförs av trupper vilka tagit sin tillflykt till neutralt område. Enligt Artikel 14 kan en neutral makt tillåta att sårade eller sjuka, tillhörande de krigförande arméerna, förs över dess områden.
    Det finns ingen skyldighet för en neutral stat att motta soldater från krigförande makter på sitt territorium. Av humanitära skäl har neutrala stater dock brukat motta flyende soldater. Om soldaterna har släppts in får de inte senare utvisas. För desertörer finns inga särskilda bestämmelser i V:e Haagkonventionen. En neutral stat behöver inte motta dem, men om de släpps in bör de inte interneras. Eftersom de har brutit banden med sin armé anses det att de bör behandlas på samma sätt som civila flyktingar.11  

11 Erik Castrén, The Present Law of War and Neutrality, Helsingfors 1954, s. 463–469. Om desertörer kommer i grupp anser emellertid vissa folkrättsliga författare att de bör interneras.

Interneringens upphörande
Krigsfångar skall utan dröjsmål friges och hemsändas efter de aktiva fientligheternas upphörande (Artikel 118 i 1949 års Genèvekonvention angående krigsfångars behandling). Bestämmelsen skall enligt Artikel 4 B) 2) även tillämpas på personer som en neutral stat mottagit på sitt territorium och internerat. Under andra världskriget gällde en likartad bestämmelse i 1929 års Genèvekonvention angående krigsfångars behandling. Artikel 75 stadgade:

 

Vid slutande av avtal om vapenvila skola de krigförande som regel däri upptaga bestämmelser angående hemsändande av krigsfångar. Därest det icke varit möjligt att i sagda avtal införa dylika bestämmelser, skola de krigförande det oaktat snarast möjligt träda i förbindelse med varandra i nu nämnt syfte. I varje fall skall fångarnas hemsändande äga rum inom kortast möjliga tid efter fredsslutet.

 

Skillnaden är främst att den tidigare konventionen förutsatte ett avtal mellan de krigförande om hemsändande av krigsfångar, medan 1949 års konvention ålägger varje kvarhållande makt att ”utan dröjsmål själv upprätta och verkställa en plan för hemsändande” om ett särskilt avtal inte ingåtts (Artikel 118, andra stycket). Principen är i båda fallen att hemsändandet skall ske utan dröjsmål.
    Bestämmelserna gäller hemsändande (repatriation, rapatriement). Internerade som inte vill återvända till hemlandet bör inte tvingas härtill. Det finns ingen folkrättslig förpliktelse för en neutral stat att repatriera en soldat som varit internerad, om denne inte vill återvända till hemlandet.12 Ännu allvarligare är det givetvis att utlämna honom till fienden.

 

Asylrätten
Märkligt nog användes knappast några folkrättsliga argument i diskussionen kring baltutlämningen. Både i regeringen och i riksdagen gjordes dock allmänna hänvisningar till asylrätten. Man talade om ”asylrättsprincipen” utan närmare preciseringar.
    Asylrätten är en rätt för staten att vägra utlämna en person som tagit sin tillflykt till statens territorium, utan att denna vägran skall vara att anse som en ovänlig handling mot den stat från vilken flykten skett.13

12 Den schweiziska regeringen förklarade i en note den 20 augusti 1947 till det sovjetiska sändebudet i Bern: ”Das Völkerrecht verpflichte die Schweiz nicht zur Rapatriierung ehemaliger kriegsinternierter Soldaten, die nicht in ihren Heimatstaat zurückkehren wollen. Sie hätten das Recht, sich auch in einen anderen Staat begeben zu dürfen.”; Schweizerisches Jahrbuch für internationales Recht, 1948 s. 171. — Röda Korsets internationella kommitté har konsekvent hävdat att krigsfångar inte skall hemsändas mot sin vilja. — FN:s generalförsamling har antagit resolutioner mot tvångsmässig hemsändning av krigsfångar. —Det är ett starkt humanitärt önskemål att en krigsfånge inte skall repatrieras mot sin vilja framhålls i folkrättskommitténs betänkande Folkrätten i krig (SOU 1984:56 s. 96). 13 Hilding Eek, Om främlingskap, Norstedts 1955, s. 128.

På senare tid kan man i vissa fall även tala om en rätt till asyl för individen. I 3 kap. 4 § utlänningslagen föreskrivs att en flykting har rätt till asyl i Sverige. Asyl får dock vägras om vissa i lagen angivna särskilda skäl föreligger. Under andra världskriget förelåg ännu ingen individuell asylrätt i Sverige:

 

Den folkrättsliga doktrinen brukar som asylrätt beteckna en stats rätt i förhållande till andra stater att å sitt område mottaga och hysa flyktingar från andra länder, och denna innebörd har den praktiska flyktingpolitiken i flera länder tillerkänt begreppet. I den folkrättsliga bemärkelsen förstår man däremot icke med asylrätt en ovillkorlig rätt för en flykting att åtnjuta asyl i det land, dit han flytt. En stat anses icke vara förpliktad att å sitt territorium hysa utlänningar, vilka den betraktar såsom icke önskvärda, och det anses tillkomma varje särskild stat att avgöra i vilken utsträckning den vill lämna asyl åt flyktingar. Asylrättsbegreppet har sin egentliga betydelse beträffande s. k. politiska flyktingar. Definitionerna på vad som avses med politisk flykting variera emellertid. Vid överenskommelser, som träffas om utlämning av förbrytare, liksom i lagstiftning därom stadgas numera allmänt, att utlämning icke får ske för politiskt brott.14

14 Flyktingars behandling, SOU 1946:36, s. 314.

Det är humanitära hänsyn som motiverar asylrätten. Även asylrätten kunde därför åberopas mot en utlämning av tyskarna och balterna till Sovjetunionen. Detta var uppenbart sedan hungerstrejker hade inletts och självmord/självmordsförsök förekommit.
    Beslutet om utlämningen fattades i juni 1945, men det var först i november och i januari 1946 som utlämningen verkställdes. Under mellantiden hade åtskilligt inträffat som borde ha möjliggjort en ändring av utlämningsbeslutet.

 

Händelseutvecklingen hösten 1945
I november blev krisen i baltfrågan akut. Den 22 november inledde balterna i Ränneslättslägret en hungerstrejk. Man vädjade också till kungen att ”under inga förhållanden utlämna oss till Sovjetunionen”. Några dagar senare påbörjade också tyskarna en hungerstrejk. En flod av protestuttalanden mot utlämnandet kom från hela landet, och många protestmöten hölls. I presssen blev för en tid baltutlämningen dominerande både på nyhetssidorna och på ledarsidorna.
    Den 23 november besvarades interpellationer om den förestående utlämningen i riksdagen. I utrikesminister Undéns anförande uppgavs att Sovjetunionen hemställt om utlämnande ”av alla tyska soldater, officerare och annan militärpersonal, som anlänt till svenska hamnar, ävensom av personer, tillhörande dessa kategorier, som varit under tysk kontroll”. Detta var inte sant. Den sovjetiska framställningen gällde inte ”all” tysk militärpersonal. Det var svenska regeringen som ville utlämna ”alla” tyska soldater. Undén sade vidare att konseljbeslutet ”ansetts omfatta endast personer som anlänt hit efter maj månads ingång”. Ett försök gjordes att lugna farhågorna för att balterna skulle drabbas av särskilt hård behandling från rysk sida. Regeringen delade inte farhågorna. Man hade till Sovjetunionens regering framfört ”att militärpersonal av baltisk härkomst i tysk tjänst icke bör behandlas annorlunda än vanliga krigsfångar. Det är vår övertygelse att sovjetregeringen skall beakta dessa våra synpunkter”.
    Alla talare i första kammaren utom statsministern var kritiska till utlämningen. I andra kammaren pågick debatten i över tre timmar. En rad kritiska inlägg föranledde utrikesminister Undén att gå i svaromål. Han sade bl. a. att de tyska militärerna borde ha skickats till Tyskland, om detta land existerat. Undén kritiserade de tidigare baltiska staterna. Under sin självständighetstid hade de alla blivit diktaturer. Självständigheten vore endast ett kort ögonblick i dessa folks liv, vilka nu borde acceptera sin ställning som sovjetrepubliker. Undén betecknade i annat sammanhang Sovjetunionen som en rättsstat.
    Flera av Undéns uttalanden var sensationella och felaktiga. Tyskland hade inte upphört att existera. Den villkorslösa kapitulationen innebar inte att Tyskland hade annekterats av segrarmakterna. Tvärtom förklarade de fyra allierade att deras övertagande av ”supreme authority” i Tyskland ”does not effect the annexation of Germany”.15

15 Marjorie M. Whiteman, Digest of International Law, Del 2, Washington 1963, s. 378382.

Ett hemsändande till Tyskland hade varit fullt möjligt. Det tidigare övervägda alternativet att överlämna de internerade till en interallierad kontrollkommission kunde också ha tagits upp igen. Det framstår som en gåta — både historiskt och psykologiskt — hur Undén kunde karaktärisera Sovjetunionen som en rättsstat.
    Gustav V riktade den 25 november en personlig vädjan till Stalin om uppskov med utlämningen av balterna ”lämpligen på ett år” med hänsyn till folkopinionen. Statsministern hade avrått men kungen återkom till saken, och Per Albin Hansson gav då efter men vidhöll sin avrådan. Den 28 november kom svaret från sovjetregeringen — inte från Stalin personligen. På sovjetisk sida ansåg man att det saknades grund ”att göra något undantag från den i internationell praxis vedertagna ordningen för internerades återvändande efter krigets slut”. Man ansåg det oundgängligt att alla internerade tyska militärpersoner skulle överlämnas till de sovjetiska militärmyndigheterna ”i överensstämmelse med föreliggande överenskommelser mellan sovjetregeringen och svenska regeringen”.
    Svaret hade av svenska regeringen kunnat användas för att få en ändring till stånd. Det talas ju om internationell praxis för internerades ”återvändande” efter krigets slut. Reglerna gäller ”hemsändande” (reparation). De tyska soldaterna borde således ha sänts till Tyskland. Och balterna borde — också enligt internationell praxis — inte mot sin vilja ha överlämnats till ryssarna. Här missade regeringen ännu ett tillfälle att ändra ett från början felaktigt beslut.
    Opinionsstormen för balterna ledde till att regeringen uppsköt deras utlämning. De hungerstrejkande balterna överfördes till olika sjukhus. Utlämningen av tyskarna skulle däremot verkställas. Fruktansvärda scener utspelades när svensk polis och militär den 30 november trängde in i tysklägren för att genomföra transporten till Trelleborg. Stympningar och självmordsförsök förekom. Många tyskar måste föras till sjukhus. Den 3 december avgick det ryska transportfartyget Kuban med ca 1 600 tyska interner ombord. Över 1 000 interner fanns alltså kvar i Sverige som sjukskrivna, däribland alla balter.
    Östen Undén tog intryck av opinionsstormen och de internerades aktioner. Vid ett regeringssammanträde den 24 november föreslog han att man skulle åberopa balternas hälsotillstånd. Justitieminister Zetterberg ville att balterna skulle få stanna. Annars kunde han se sig nödsakad lämna regeringen. Den 26 november var det konselj igen. Zetterberg, Danielson och Quensel förklarade att de var skiljaktiga från beslutet om balternas förpassning. Undén hoppades fortfarande kunna hålla tillbaka balterna under hänvisning till deras kroppsliga tillstånd efter hungerstrejken.
    Den 4 december diskuterade regeringen frågan om behandlingen av de kvarblivna internerna. Undén nämnde olika alternativ och förordade ett beslut om att balterna skulle stanna tills vidare. Statsministern var benägen att instämma men hade betänkligheter, i synnerhet inrikespolitiska. Erlander, Myrdal, Sköld, Wigforss, Sträng och Mossberg var för utlämnande. Undén fick inte igenom sin nya linje. Regeringens majoritet ansåg att tidigare beslut skulle stå fast. Därmed beseglades internernas öde — både tyskarnas och balternas.

 

Varför ändrades inte utlämningsbeslutet?
Det viktigaste motivet var tydligen att en ändring skulle betyda att regeringen inte förmådde stå emot en opinion. ”Sverige skulle framstå såsom opålitligt gentemot Sovjet”.16

16 Undén a. a. s. 160. 17 Möller a. a. s. 255.

Wigforss fann det omöjligt att svänga beträffande balterna. ”Han utvecklade att Sovjet i en sådan hållning skulle se bevis för att regeringen inte kunde stå emot en opinion av denna art, vilken alltid kunde mobiliseras mot Sovjet. Ifall regeringen måste vika i en så liten fråga, måste den vika i större och viktigare frågor — den slutsatsen skulle Sovjet dra. Sverige skulle anses definitivt opålitligt i förhållande till Sovjet.”17

Även Erlander gick på den linjen: ”Vilken respekt skulle ett lands regering få, om den böjde sig för opinionsstormar av denna typ?”18

18 Tage Erlander, 1940-1949, Stockholm 1973, s. 223 f.

För statsminister Per Albin Hansson innebar baltfrågan en stor påfrestning. Han ledde både samlingsregeringen och den socialdemokratiska ministären. När utlämningsbeslutet skulle verkställas var regeringen splittrad. Vid utrikesnämndens sammanträde den 8 december var meningarna också delade. I sin sammanfattning sade statsministern: ”Det är tröstlöst att komma till utrikesnämnden och inte få klarare besked än vad som givits.”19

19 Möller a. a. s. 258.

Ett annat argument som användes mot en ändring av utlämningsbeslutet var att man inte kunde behandla segrarmakterna olika ”och t. ex. utgå ifrån att ryssarna skulle behandla sina fångar sämre än andra”.20

20 Per Albin Hansson enligt citat hos Erlander a. a. s. 223. SvJT 1992

Ett motiv som har antytts men som är svårt att styrka är att regeringen genom att tillmötesgå Sovjetunionens framställning om utlämning ville vinna vissa fördelar i de bilaterala relationerna. ”Läget är nu faktiskt det, att denna utlämning, som lovades för att skapa ’good will’ hos ryssarna, åstadkommit precis motsatt effekt.”21

21 Grafström a. a. s. 710.

Det påstods i vissa tidningar att det var de pågående förhandlingarna med Sovjetunionen om ett stort handels- och kreditavtal som föranledde utlämningsbeslutet.22

22 Ingolf Kiesow, De internerades folkrättsliga ställning; i: Interneringsläger 1945, Backamo, Grunnebo, Uddevalla 1963, s. 297–348 (348).

Denna cyniska teori verkar dock helt osannolik.

 

Baltutlämningen och Tyskutlämningen
Några folkrättsliga skäl för att utlämna de internerade förelåg inte. Det sade även Östen Undén i en intervju i Morgon-Tidningen:

 

Man har ställt frågan, om ett bifall till den ryska framställningen var betingat av folkrättsliga skäl. Svaret blir att någon folkrättslig skyldighet att skicka iväg dessa flyktingar inte förelåg. Det var politiska skäl som hade dikterat samlingsregeringens ståndpunkt att avvisa såvitt möjligt hit flyktande militärer och det var politiska skäl som föranledde samma regering att bifalla den ryska framställningen.23

23 Möller a. a. s. 261.

Däremot förelåg folkrättsliga skäl mot att utlämna balterna och tyskarna (liksom internerade från andra länder) till Sovjetunionen. Som vi tidigare sett skulle trupper som trängde in på neutralt område interneras. De kunde även direkt avvisas, men om de släpptes in fick de inte senare utvisas. Krigsfångar skall när striderna upphört utan dröjsmål hemsändas. Samma regel gäller för dem som internerats i en neutral stat. Det var fråga om hemsändande, dvs. transport till hemlandet. Mot sin vilja fick ingen hemsändas. Och ännu starkare skäl förelåg mot att utlämna någon till fienden.

Sveriges praxis när det gäller asyl under krigsåren talade också emot en utlämning. Det rörde sig totalt om ca 200 000 flyktingar. Från de baltiska länderna kom över 30 000 civila flyktingar. De fick stanna, och alla försök från sovjetisk sida att få dem återsända avvisades. För de militära flyktingarna förelåg ännu starkare humanitära skäl för att de skulle få stanna i Sverige.
    Östen Undén ansåg att ”de humanitära skälen mot ett utlämnande vägde tungt”.24

24 Undén a. a. s. 159. 25 Ekholm a. a., Del 2, s. 306.

Per Albin Hansson förvånade sig över att asylrättsprincipen åberopades enbart för en del av de omhändertagna. Den borde i så fall gälla för alla nationaliteter av de hitkomna, även rikstyskar, österrikare m. fl.25 Sverige brast i humanitet genom att utlämna internerade tyskar, balter och andra till Sovjetunionen. Utlämningen har varit till skada för Sveriges anseende och självkänsla. Under kriget gjorde Sverige vissa avsteg från den strikta neutralitetens väg. Man kunde då hänvisa till att det förelåg ett tvångsläge. För utlämningen av de internerade efter krigsslutet föreligger inte ens några förmildrande omständigheter.

Källa;     http://svjt.se/svjt/1992/449