Bild P-l. Luise.

Mihkel Hiiuväins farfar Tõnis Hiiuväin gick vid 15 års ålder i arbete på gården Puuniku Tallu (kulle gård). Då gården ägare saknad egna barn kom Tõnis att överta gården. Sedan föddes Mihkels far och Mihkel själv på gården. Mihkel Hiiuväin började redan som 9-åring arbeta på en båt som hjälpreda åt en kock efter att han smitit från skolan. Han var från den åldern med och reste runt om i världen och blev med tiden en självlärd  sjökapten.

Vid den tyska invasionen av Ösel 1917 blev Mihkel H, tillsammans med 20.000 andra, tagen som krigsfånge.

1920 gifte han sig med Pauliine Tater, dotter på gården  Õie, Laugu.

Mihkel Hiiuväin kom att bilda flera kompanjonslag kring båtarna  Keldin, Marianne och Luise. En motorbåt på 120 grt. var under byggnation 1944.

Mihkel Hiiuväin var sjökapten och med sitt tredje skepp P-l. "Luise" på 81 grt. byggd före 1934 transporterade han förnödenheter mellan Saaremaa ”Triigi” och Tallinn. Främst ved till tegelbruket i Loksa.

I riksarkivet finns dokument om köp av skog och andra produkter för avsalu.

1939 finns ett flertal notiser om Mihkel H. I en februari storm höll han på att drunkna då isen mellan Dagö och Ösel bröts upp. De strandsatta hade isolerats på ett isflak. Soela räddningstjänst frälste de nödställda men kunde konstateras att deras brygga tagits av isen. I samma storm krossade isen Luise som låg i Triigi hamn. Båten sjönk och bärgades i april.

På somrarna var han sällan hemma. Vid flera tillfällen besöktes även Sverige. Med tiden fick Mihkel Hiiuväin språkkunskaper. Han kunde hantera 6 olika språk.

Estniska, finska, tyska, engelska, franska och ryska. Senare blev det sjunde språket svenska.

Efter den sovjetiska invasionen 1939 förstatligandes  estländarnas fartyg den 9 oktober 1940. Det satte punkt för den estniska sjöfarten när ca 500 fartyg beslagtogs. Ingen kompensation utgick till ägarna, inte heller fick de arbeta på båten de en gång hade ägt. Även båten P-l. Marianne 39,1 grt. står upptagen som konfiskerad från Mihkel H. En tredje galeas P-l. Keldin 23 grt. fanns i familjens ägo finns inte med i beslagsbeslutet, båten anges vara strandad.

Mariannes öde blev att förlisa. Den 5 december 1940 skall  Marianne seglas till vintervila i Orissaare. När båten leds av Parki fyr släcks den för vintern Kl. 20.30. Skeppet är utan ledljus i mycket farligt vatten. Vid 21-tiden går hon upp på klipporna. Besättningen frikänns i den följande rättegången ”åtalspunkt slöseri och förskingrande av statlig egendom dokument ERA:R-38-1-14 Folkdomstolen” helt på fyrmästarens redogörelse över orden att släcka fyren. Mihkel Hiiuväin var 1939 registrerad ägare till 5/6 av Marianne. Kapten på båten var Mihkels bror, släktens kommentar till händelsen var att grundstötningen var helt onödig. Mer var förlisnigen en protest mot sovjetsystemet.

Vid röda armens evakueringen av Tallinn 26-29 aug.1941 till Kronstadt användes 160 större båtar. Tysk och Finsk militär sänkte utöver militära skepp 43 större lastfartyg och många mindre ej namngivna båtar. I sovjetisk historieskrivning har denna händelse förtigits. Ansvariga sovjetmilitärer fick plikta med sitt liv då de inte offrat sig för systemet. Även en släkting till Mihkel H. döms 1942 i Leningrad för händelsen.

Efter att tyskarna ockuperat Estland 1941 återgick de flesta båtarna till sina forna ägare. Luise återlämnades 20 maj 1943. Nu med en hjälpmotor.

I samma akt ligger även båten M/pl. Leidus 115 BRT ”Vindy Göteborg”  byggd 1901 står upptagen som återlämnad 20 april 1944 till sina tidigare ägare. Vad som Hänt P-l. Marianne är ännu okänt där inga dokument hittats.

Mihkel Hiiuväin var enligt dottern Leida ägare av tre båtar varav en hade förlist.

8 december 1943, under den tyska ockupationen, beviljas lån till bygge av en motordriven båt på 200 grt. Låntagare står August Linde och Mihkel Hiiuväin. Lånet godkändes till 130.000 RM. varav 15.000 RM. utkvitterades 24 februari 1944.

I september 1944 inleder sovjet en intensiv terror bombning mot befolkningeni Tallinn. Tyskarnas militära verksamhet lämnas orörd. Det var då som planeringen av flykten börjar.  Mihkel Hs. skepp "Luise" låg för ankar utanför Laugu strand. Med en liten roddbåt kom man in till stranden. Mihkel Hiiuväin ger sig iväg till tyskarna för att registrera sig hos gränsvakten (piiri valvis) för att fly till Tyskland, ett tillstånd ges.

Luise i Furusund sep/okt 1944.

22 september hade ryssarna intagit hela Estlands  fastland. Samma dag lämnade Luise Triigi hamn med en last av människor som efter storm, trasigt roder och felnavigering  lyckligt kom fram till Sverige. Under natten före avfärden gjorde en ung skeppspojke i besättning ett hål i båtens botten. Han följde inte med på flykten utan avrådde andra att följa med. Båten tog in vatten männen pumpar vatten så att händerna blöder men till sist tätas hålet av Mihkel Hiiuväin. Dock till priset av en blodförgiftning. Första julen i Sverige tillbringar Mihkel Hiiuväin på sjukhus. Mihkel H. var sorgsen över att det bara var några få som sänt julhälsningar till honom. Ett halvår blev han i Roslagen innan han fick flytta till barn och fru i Eskilstuna.

När de nyanlända kom till Sverige uppstod genast bostadsproblem. Till Eskilstuna och Torshälla kom kring 2000 ester och därtill många andra.  Samtidigt skriver tidningarna om de dåliga bostäderna och att ett stort antal (400) ska utdömas. Det blev närmast ett måste att köpa en egen bostad.

För många ester blev Närjeholme i Vallby socken, norr om Eskilstuna, platsen för deras husköp och det bildades en mindre koloni av ester där.

Mihkel Hiiuväin köpte  Strömsborg 1 i Vallby storkommun, Vallhalla. Tomten gränsade till det som var Eskilstuna stad. 1951 införlivades Vallby med Eskilstuna. Närheten till vatten var en tröst.

Häradsekonomisk karta 1897-1903.

Det var inte lätt att få pengar till husköp. Flyktingarna var vid starten i Sverige utan tillgångar. Genom hårt arbete sparades det till en liten slant. Mihkel Hiiuväin fick många att skriva på en mindre borgen och även små bidrag vilket gjorde det möjligt att köpa två hus av Pagelius med adress Bredängsgatan 1. Mihkel Hiiuväin bodde redan i huset där det redan  flyttat in ett flertal estniska familjer. Totalt fanns det 7 lägenheter i husen. Alla var glada att få någonstans att bo och när bättre tillfälle gavs kunde man flytta vidare. Trähuset eldades upp som brandövning 1967. Det reveterade huset stod kvar ytterligare några år, när en envis hyresgäst vägrade flytta, innan det revs.

Granne med Strömsborg var Blomqvists Handels-trädgård. Företaget startades efter 1907 av Axel Ljungdahl och övertogs 1922 av trädgårdsmästare G. Blomqvist. 1943 övertog   Ragnar Blomqvist trädgården.  Något år i slutet på 1950-talet brann pannrummet till växthusen. Någon tid stod brandresterna spöklikt vid infarten till tomten. Sedan det byggt upp på nytt blev det allt mindre verksamhet i handelsträdgården. Växthus och bostad (mitt i bilden) revs för att ge plats åt Mått Johanssons väg som en tid blev en gata över vår gård med enstaka bilar susande förbi trapphuset.

För Mihkel Hiiuväin som var van

att vara på havet blev det nu industriarbete. Först på ett gjuteri och senare traktortillverkning vid Bolinder Munktell. Helt  kunde han inte släppa sjölivet utan skaffade sig en öppen fiskebåt. Med den gjorde han enstaka turer ut i Mälaren och fiskade. Vi barn lekte i båten. En sak som vi tyckte var rolig var att med pumpa ut vatten ur båten. Pumpen bestod av en pinne med någon sorts packning och vi pumpade för glatta livet. Någon gång hände det att vi fick åka med och det var spännande att se hur båten startades med blåslampa och hur man för hand drog igång det stora svänghjulet som sedan snurrade under färden. Senare kom vi att få mycket ovett för att vi klippte bitar ur näten och gjorde egna nät där vi fångade småfisk. Näten var stora och ingen använde dem efter att Mihkel Hiiuväin gått bort.

Bakom kameran stod Einar Nordvall.

Från Valhalla finns det starka minnet av Pauliine.

Pauliine var märkt av sjukdom som redan konstaterats i Estland.

Hon låg i sängen och att jag som treåring skulle vara tyst när vi skred in i rummet. Bilden av en intorkad människa drabbad av kräfta brände sig fast och är det enda minne jag har av henne. På en bild tagen 1952 sitter jag i Pauliines knä. Bakom står dottern Salme. I Mihkel H:s famn sitter Hugo och bakom dem står dottern Leida. Pojken är Kalle medan herrens identitet är mig obekant, troligen Lembit som reste vidare till Canada.  

Jul på Strömsborg 1954. Bakre raden Aili, Kalle Hiiuväin och August Nõmm, främre raden Mihkel Hiiuväin, Elli, Mihkel, Leida Nõmm och Hugu.

Gruppfoto Valhalla 1954. Pauliines begravning 1954. Barnen Nõmm Hugo och Mihkel på bänken, Elli däremellan, upplyft.

Mihkel Hiiuväin tyckte om barn. Särskilt minns jag hur han hade olika spännande saker i bostaden

i Nyfors dit han omgift flyttat till sin nya fru. Ida Lowiisa (f. Viitamees 17-10-1905 i Estland d.10-6-1974, tidigare gift Kotkas, två flickor födda och avlidna Regine 1927, Õie 1929). De fann varande på kyrkogården där gravstenarna från deras makar stod nära varandra.

Ingången genom körporten Nyforsgatan 21 in till den trånga innergården med

bodar och avträden var spännande och skrämmande. Den trånga mörka trätrappan där det alltid luktade gas. Gasspisen som när den brann gav en särskild doft. Vedspisen eldades med svarta briketter medan kakelugnen eldades med ved. Var allt detta förvarades var en gåta. När mjölk serverades hämtades den från ett skåp i trapphuset. Men framför allt så vankades det karameller.

Mihkel Hiiuväin blev med åren snabbt sämre till hälsan. En diabetes blev allt mer besvärande. Som Saarlane (Öselbo) så hade han sin självklara stolthet och envishet. Att lyda läkarens råd var inte så viktigt utan han tog sin egen kur.

Sista julen 1956 som vi fick uppleva minns jag hur vi med Einar Nordvall i täten gick till Järntorget för att köpa en gran. För en sexåring tedde granen sig enorm. Promenaden med granen genom Nyfors i en kall vinterkväll med knarrande snö under skorna var spännande. Hur granen kom upp via den smala trappan och in i rummet var ett äventyr i sig. Granen stod en stund kvar i trapphuset  och sedan kläddes den. På den tiden var det någon dag före julafton detta hände.

Till påsk stod det färglada ägg i rad. Färgade med lökskal och med intressanta mönster. Det var spännande att lyfta upp dem och studera. De var så välpolerade att de gick att ta dem för porslin, men det var äkta ägg. Det vore roligt att kunna den konsten att behandla ägg.

En julidag 1957 kommer Mihkel Hiiuväin med båten till Torshälla och lägger till vid en polare i kanalen. Med är alla barn och vuxna från Valhalla. Det är dottern Salmes födelsedag och det är fest för de vuxna. Det blir ett av de få tillfällen som barnen från Valhalla får uppleva vad Torshälla har att erbjuda av lekplatser.

Från sommaren fins några bilder av Mihkel Hiiuväin och Ida där de sitter vid badbryggan i Mälarbaden. Skorna är avtagna och fötterna doppar i vattnet. I vattnet finns barnbarnet Mihkel

i de då trendiga ”Tarzanbadbyxor” med en liten bilslang till flytredskap. Stim och stoj lyser över bilden. Själv var jag glad över att få ett eget rum i huset som var under byggnation.

Allt är inte lycka, innan året är slut får en snäll och vida berest baptistpredikant kallelse hem. Det sorgliga den dagen det var att jag svarade i telefonen och tog emot besked. Dagen före en spännande händelse, dagen barnet fyller sju år och samma dag började i Holmens skola i Torshälla.

Bygget av huset i Mälarbaden sker med hjälp av flera personer. Murande av grund och skorstenen utförs med Augusts hjälp. Bygget går under hösten 1958 allt långsammare och stannar helt upp när Einar Nordvall blir sjuk. Några enstaka arbetsdagar blir det ytterligare men huset blir inte färdigt. Det säljs som det står och dagarna, baden och minerna vid Mälarbaden upphör.

Mihkel Nõmm

1950 ›‹Ω

©2007-2024