I nutid.

Vår familj hade funnit sina positioner i det nya samhället. När de minsta syskonen blev självförsörjande arbetade mor på Hemlaås som kokerska. Min syster Karin var gift med bilhandlare Andersson i Nässjö. Min bror Fred var anställd som ingenjör hos lättmetallgjuteriet Johnsson metall, senare norska Fundo i Charlottenberg. Margit var kundmottagare hos Santessons Kemiska. Valter tillverkade skräddarsydda kyl och frysanläggningar. Astrid utbildade sig till barnsköterska, bofast i Västerås. Axel har jobbat hela sitt liv som försäljare av bilar, verktyg (Luna) och inom byggbranchen, bofast i Västerås. Inga blev ingift i transportföretaget Öja Bilstation och arbetade där, samt inom skolbespisningen som kokerska. Ingrid utbildade sig till sjuksköterska, boende i Hällby, numera Kvicksund. Nu i skrivande stund är två av mina systrar döda. Karin på grund av blodpropp i hjärnan och Margit mitt i sitt unga liv, under hjärtoperation av dr Crafoord. Fruktansvärda händelser, vägrade att tro när Crafoord ringde.

Vi närmade oss slutet av 80-talet, i vår omvärld hände revolutionerande saker. Gorbatiov och perestrojkan fick Sovejtunionen att vackla. Att återse vårt gamla hemland och by hade varit en osannolikhet. Estland och byn Spithamn hade fått en overklig sagans skimmer över sig i dagliga och nattliga drömmar. Det som inte kunde vara sant blev sant. Genom ett nybildat estniskt/svenskt kulturorgan fick vi en inbjudan att under förment kulturutbyte besöka våra tidigare svenskorter.

Lagom till midsommar 1989 kunde vi äntligen återvända till våra före detta byar, våra kusttrakter, som varit förbjudna att besöka även för boende i Estland utan särskilt tillstånd.

Färjan Georg Ots fraktade oss över Finska viken, från Helsingfors till Reval (Tallinn).

Beklämmande var att se de ryska militärer som patrullerade fram och tillbaka efter skeppssidan. Sannolikt för att ingen olovandes skulle smita in som spion i paradiset som landets inre propaganda utmålade sovjetstaten till. Man må tycka det låter världsfrånvänt men när landet var som mest slutet var det en allmän uppfattning att det var så. Detta är omvittnat.

När vi efter många om och men började närma oss svenskbygderna stegrades förväntningarna, skogen glesnade och där låg den ombesjungna Harboviken i all sitt skimmer. Alla i den fullsatta bussen väsnades och pladdrade i mun på varandra. Bussen beordrades stanna och folk rusade ut mer eller mindre vilda i blicken. Sinnets barndom fick sin återanknytning. Tydligen en väldigt, väldigt  efterlängtad sådan. Den flyktade fågeln hade återfunnit sitt bo. Där de första staplande stegen togs där var man hemma.

Vi började passera våra gamla byar, jasså ser det ut så där. Matsas loge är riven och stugan ser fallfärdig ut. Kommunhuset skymtade mellan de nu fullvuxna tallarna. Vi kom fram till avtagsvägen mot Spithamn och otroligt nog fanns den gamla vägskylten kvar med namnet Spithami på.

Att bli välkomnad åter med en blomsterbukett var en stark känslomässig upplevelse.

Vid Bergsby skola stannade bussen. Skolan var nu förvandlad till sportskola och barnen där hade plockat vildblommor som var och en som klev av bussen blev välkomnad med. Jag kan försäkra att det kändes i hjärteroten. Här skulle de flesta av resenärerna stanna för inkvartering. Vi nio från Spithamn skulle bo hos kusin Valentin i vårt gamla hus, ett av de få som fanns kvar i byn. Min farbror Alexander hade återvänt från Sverdlovsk i Ural efter kriget och lyckats mota ut den ryska översten som bodde i huset och därmed rädda det.

Att bli sentimental i den stund man kliver in över sin barndoms tröskel efter mer än fyrtio år, är ett svagt ord när minnena strömmar över en. Det tog en stund innan jag hade ordnat anletsdragen och kunde visa mig utanför dörren. Mor fick sin ensamma stund därinne och fick sova i sitt rum där hon i kärlek avlat och fött nio barn.

Mor tillbaka i sitt sovrum där hon fött oss nio barn.

Sjön låg blank, vädret var varmt, hembryggt öl, bastubad, natten ljus och kort, prat och förundran.

Nästa dag, midsommarafton, gick vi ner till vår barndoms strand. Självklart, den låg ju bara ett hundratal meter från stugan. Egendomligt vad ryssarna var nyfikna, de satt i strandgräset och höll koll på oss. Kusin Valentin meddelade från ryssen att vi inte fick vistas på stranden, den var förbjudet område. Ingen hade på 40 år fått beträda den, inte ens dom civila som bodde i byn. Stranden krattades regelbundet och militär med hundar avpatrullerade den dygnet runt. Vilket vi några dagar senare odetaljerat fick en krystad förklaring till  av en estnisk kvinna som satt på stranden nedanför minnesmärket efter denna händelse.

Vår mor Jakas-Hilda (stående) med barndomskamraten Larsos-Lide (Lydia Vesterman, vars hem låg på strandbrinken ovanför). Foto Inger Nemeth 1989, vår kusin som har bedrivit en ovärderlig forskning kring byns historia och dess släkter.

”Sverige skulle skicka infiltratörer till Estland under det kalla krigets dagar. Dom var väntade av det ryska kontraspionaget, de skulle landsättas närmare den estniska grannbyn Naiva. Där väntade ryska KGB utklädda till skogsmän. Det pågick en skogsbrand i närheten och de överenskomna signalerna uppfattades inte av de annalkande estniska pojkarna som skulle landsättas med signalutrustning och allt som behövdes för deras uppdrag, för sig själva och de väntande skogsmännen. Att ertappa de nu landstigna skulle en gång för alla leda i bevis att Sverige utförde spionage mot Sovjet.

På grund av branden drog man sig längre västerut mot Spithamnstranden. Olyckligtvis hade KGB inte varskott militären om sina förehavanden, så när båten närmade sig stranden blev den varslad av kustbevakningen, eldstrid uppstod och den ryska befälhavaren för kustbevakningen stupade tillsammans med de estniska pojkarna. Båten lyckades rädda sig och undkom”.

Peter Englund skrev spionromanen ”Ramona” om denna händelse, där fakta och fiktion blandades, och som sändes som serie på svensk TV omkring jul för något år sedan.

Allt nog så förklarade kusin Valentin för ryssen att vi var födda här och ville gå på den strand vi var vana att gå på. Perestrojkan var långt framskriden och om detta förbud hördes inget mer.

Däremot var det nog lite känsligare att fota av den stora radaranläggningen med enorma sändare uppe på moränkullen mitt i våra åkrar, där våra väderkvarnar härskat en gång i tiden. Det påstås att den skannade av ända över till svenska kusten.

Återanknytningen skulle firas med midsommareld (tradition i Estland) intill Bergsby skola. Det kom mycket folk från bygden, nyfikna på oss svenskar. Brasan brann. Det hölls tal, skolbarnen från Birkas sjöng ”Jänta å ja” med flera svenska ringleksvisor, SVT var där med Stig Fredriksson som bl.a. ville ha en intervju med mor. Jag tyckte inte det var lämpligt eftersom det skulle bli alltför känslosamt, men han var envis och efter att vi hade pratat med henne så fick det bli som Fredriksson ville. Inslaget sändes på midsommardagens kväll i SVT Aktuellt.

Du hemmets jord där jag som liten lekte

Det gick något år, Estland blev fritt och vi kunde besöka våra hembyar som fria människor. Vi från Spithamn bildade i ett tidigt skede ett byalag för att träffas och återminnas. I februari 1993 föreskrev estniska staten att man kunde begära tillbaka de marker som Sovjet konfiskerat. Jag var ordförande i byalaget och vi fick ett intensivt arbete med att försöka återskapa en framtidsanda för byn. Av byns 42 boningshus återstod endast 6 st.

Av vår gamla bebyggelse var alla dessa uthus borta. Byvägen möts där fotografen har stått. På den högra bilden syns mor Hilda t.h. samt faster Edla med hunden Råtta. Vägen går mellan Matsa och Andorsa.

Samtidigt startade en byråkratisk besvärlig process för oss att återfå våra gårdar. Varje individ som ville ha tillbaka mark, fick göra en egen ansökan därom. Det var allmänt gällande för hela Estland. Juridiken var inte färdigutvecklad vid denna tid och ändrades och anpassades alltefter erfarenheterna av omdaningen kom.

Adamshuset efter morfar Esmars-Adam, på vars tomt vi byggt. Huset ligger ungefär där fotografen måste ha stått när han fotagraferade Jakasgården, barndomshemmet som fortfarande finns kvar.

 

Vår by låg ju öppet och strandnära så endast en liten del av byn blev inte återansökt. Behovet att bygga sig ett sommarhus på fäders mark utvecklade sig raskt och byråkratin han ifatt oss såtillvida att byn nu är avsedd att exploateras endast för fritidsboende. När byn så småningom har uppdelats i lämpliga tomter á minst 2000 m2 så finns där en potential av ca. 300 byggbara tomter. Hela byn ligger nu inom stadsplanerat område. I skrivande stund finns ett 20-tal nybyggda hus, de flesta byggda av oss före detta bybor. För min egen, min brors, och min systersons del, på morfars tomt, 50 m från det hus där jag och min bror föddes. I de andra svenskbyarna har liknande utveckling skett, många har återvänt såtillvida att man har byggt sig ett hus på fädrens marker samt gamla husgrunder eller renoverat kvarstående äldre hus. Ett museum ”Aibolands museum” har byggts i vår närmaste stad Hapsal som beskriver vårt ursprung och det liv vi levde.

Här vid Larsos-backan låg bykrogen i början på 1800-talet. Illustrerat av Esmars-Edgar Österman.

Vi är återetablerade, men i en annan form än våra förfäders, den som härskat i 1000 år och som vi lämnade åt sitt öde 1944. Nu lämnar våra marker ingen annan avkastning än den trivsamt känslomässiga, den som ger upplevelser åt våra sinnen i de stunder vi är där och får uppleva vår gamla gemenskap estlandssvenskar emellan, när vi är tillsammans, umgås, och minnas det som en gång var.

– Du kommer väl ihåg den gången när vi tidig morgon vallade korna till Träske och den lätta frosten och daggen bet i våra nakna fötter… då du lade dig på rygg i vallgatna, vände fotsulorna mot det bleka  månskenet för att värma fötterna……

FLYKTEN

Jag bemöter dig unga revolutionär

och dina tankar den gången

vid gärdsgården intill stranden vid byn

Då du försökte övertyga oss om

att vi var på väg att lämna den ljusa framtid

i ditt stora rike

Då – när våra rötter med smärta

skulle ryckas ur månghundraårigt arv

Visst grät vi när vi lämnade våra hemman

våra gravars vård till bleka minnen

Men – jag säger dig nu unga revolutionär

Det var din ljusa framtid vi flydde

då – den  gången.

Estlandssvenska gravar vid Rosleps kapell och gravgård. Här t.h.

graven efter Hans Andersson Borrman f. 1795.

Några fakta ur ”En bok om Estlandssvenskar”

Från 21 juni t.o.m. 11 september 1944 gjorde ”Juhan” 9 st. resor med estlandssvenska flyktingar över till Sverige. Antalet överförda svenskar var s:a 3335 personer. Man planerade att ta 300 personer per resa.

Med tanke på att Juhan de sista två resorna hade 632 resp. 246 svenskar med, men antalet ombord var omkring 1000-talet personer så förstår man att det var många ester som tog en chans att fly landet.

Antalet småbåtar som folk flydde i var 238 st.

Man räknar med att fr.o.m. 1940 har det kommit 7920 estlandssvenskar till Sverige. Därtill kan räknas några hundra, som kommit över under åren före kriget. Den totala kostnaden för överföringen gick på 4.418.000:- alltså 557:- per person. Största utgifterna rörde förläggning, bespisning, arbetsmarknadskommissionen, transportkostnader o.d.

Man fäster sig här också vid att svenska staten – senfärdig vid starten, då överflyttningen blev aktuell 1939 – vid genomförandet inte knusslade med hjälp åt en folkstam, mot vilken den inte hade några rättsliga förpliktelser. Svenska politiker kunde bekänna att de tidigare inte ens vetat om, att det funnits svenskar i Estland.

Tidningarna hade, som nämnt, inte sysslat med estlandssvenskarna  så länge överflyttningen varade. Då i krigets slutskede frågan om baltflyktingarna blev aktuell och diskuterades i pressen, betonade tidningar av alla politiska färger, att estlandssvenskarna utgjorde undantag: ”Återbördade fränder”, ”hemkomna landsmän”, ”Fränder vända hem” och liknande är omdömena. Det kan vara skäl att nämna att, medan estlandssvenskarna på arbetsplatser och i det dagliga livet ibland fick höra att de var jävla utlänningar och nazister, t.o.m. det kommunistiska huvudorganet mitt under sin hets mot baltflyktingar beträffande estlandssvenskarna endast framhåller vissa förmenta nazistsympatisörer samt oegentligheter vid hittransporterandet av ester men inte har ett ont ord att säga om estlandssvenskarna i övrigt.

Jag nämnde tidigare att många estlandssvenskar bosatte sig i Eskilstuna/Torshälla med omnejd och följaktligen är det så att i regionen kring Stockholm finns den största koncentrationen, medan Eskilstuna/Torshälla kommer som god tvåa i landet. Vi har en förening, Rickul Nuckö hembygdsförening, som ibland förlägger mötena här besökta av ett 100-tal personer.

Första byalagsmötet i Spithamn 2003 där svenskar, ester, och en ryss deltog. Tolk Juta Holst.

Som en liten kuriosa kan nämnas att min nära släkting från granngården hemma i Spithamn, Gunnar, snickare i Torshälla, var och renoverade ett kök hos en granne lika långt från vårt hus här i Skogsängen, som mellan våra gårdar Jakasa och Martensa ”hemma” i Spithamn där vi föddes.

Det bör också fastslås att vår räddning undan en totalitär statsmakt överstiger all annan känsla och eventuell negativitet som kan uttalas. Vi kom till Sverige som varande svenskar, vi har etablerat oss här, vi trivs här, och jag tror att ingen innerst inne har hyst någon realistisk tanke på återetablering sett ur yrkesmässig ekonomisk återkomst. Vi kom i en tid då den definitiva brytningsperiod var nära mellan det medeltida liv vi levde, och den utveckling som skedde efter den våldsamma urladdning som sista världskriget innebar. Övriga frågor om samhörighet, genuin gemenskap som präglat livet i byarna, det kan alltid sättas under lupp, jämföras med vårt liv i dag, och det kan ifrågasättas om vilken livsform gav och ger oss den största förnöjsamheten i livet, förutom det grundkoncept som mat, kläder och någonstans att bo innebär.

Om ingen annan estlandssvensk här i trakten av Eskilstuna hör av sig med sin ”historia” så kan den här beskrivningen, övergripande, väl vara representativ för övriga här boende estlandssvenskar. Så vitt skilda är inte våra öden.

Till sist några ord på ärans och hjältarnas språk:

BÅNDOMSTIEN

Ja minns han fagor tien, tå allt var vålde stort;

å kund ja änt få si`en, hå skuld ja rät ha gjord?

Om måren daningstien hå ljuder herd ja tå?

Tå boskan gick ör bien, å far min gick ut så.

Tä fagor morja våre mä sina fagor sol.

Så mike kutra orre, så fagort gucken gol.

”Ätsve-Mats”.  Mats Ekman byggdeskald. I dåtid något känd även i Sverige.

Sven Borrman

Skivlingsvägen 5

63358 Eskilstuna    Tel. 016-143541    sven.borrman@telia.com

<<Åter till 1944>>