Skrivet av Sven Borrman

Estland

Ockupation

Året är 1939. I mitten på augusti månad sjösätter far och hans medägare, segelskutan Munter, som de hade byggt i Derhamnviken, vilken ligger på Österjösidan av Spithamnudden. Själva byn ligger mot Finska viken.

Många segelskutor hade byggts på denna strand och som sedvanan var så budades det mycket folk till hjälp till den förestående sjösättningen. Man kan betrakta det hela som en form av talko.

Som belöning anordnades en festlig kväll på stranden bland småtallarna. Där gjordes en öppen eld som man satt i ring runtom. Det bjöds bland annat på hembryggt öl i fat, surlimpa, rökt fisk och rökt fläsk som tilltugg, allt väl tilltaget. Vartefter kvällen led så vandrade ölstånkorna runt bland männen och fylldes på vid behov.

Man hade mätt sina krafter vid sjösättningen och när nu ölberusningen tilltog fanns det alltid några som ytterligare ville manifestera sin manlighet, gärna med famntag och nävkamp. Man kan inte kalla det för sedvana men nog var det tradition att någon fick syna den sandblandade jorden på mycket nära håll vid dylika föreställningar. Det var också så att det mesta var glömt dagen därpå. Byns befolkning på ett par hundra personer var hopträngda i en klunga av gårdar och hus och man skulle umgås som grannar.

Denna natt i skumrasket utanför elden och den inre cirkeln, stod två beväpnade män med gevär och bajonetter på och betraktade det hela med stor nyfikenhet som det verkade. Det var utposten av landets nya härskare som på detta sätt tillkännagav sin närvaro. Den estniska gränsbevakningen ute på udden hade avlösts för någon vecka sedan och ersatts av den ryska. Vi kallade Sovjets representanter för ryssar, förenklat och bra. Vi var vikingaättlingar och vikingarna var upphovet till namnet Rusland. Eller som ryssen själv uttryckte det, Roski, inte så olikt esternas och finnarnas Rootsi. Var det möjligen namnet Roslagen som var ursprunget. Ett lokalt namn på vikingarna som varande ruser/roser hade utvecklat sig till ett statsnamn. Fast vad visste vi och de här unga rysspojkarna om denna sammankoppling. Vikingaättlingen Ivan den förskräcklige hade efter generationer ersatts av georgiern Josef Stalin, långt mer förskräcklig än gamle Ivan.

Skutan Munter under byggnad. Teckning författaren.

Den nyss sjösatta skutan Munters korta liv skulle inte bli särskilt muntert. Ägarna hann med att frakta en båtlast ved till Reval (Tallinn) innan konfiskationen drabbade henne. Fortsättningsvis skulle de rättmätiga ägarna möjligen få arbeta som sjömän ombord men inte som ansvariga befälhavare, denne skulle utses av en kommitté, vara från annan ort och han fick inte ha någon relation till besättningen.

Helt plötsligt var vi kringrända, instängda av en osynlig gräns. Våra skötbåtar som låg på för gårdarna lämpliga lägen efter stranden, samlades nu i en klunga, låstes fast i en stock och bevakades dygnet runt av rysk militär med sina spjutliknande bajonetter på. Man fick ansöka om tillstånd att ro ut till de fiskrika vattnen i bukten. Inga familjer fick ro ut tillsammans. Vi var instängda i det kommande paradiset och en flykt därifrån var otänkbar.

Men vi var egendomligt nog även utsatta för statlig propaganda, vi var svenskar och som sådan minoritet skulle skolväsendet och vår kultur utvecklas i den riktning vi ville. Det skulle ske radioutsändningar på svenska, vilket också skedde ett antal gånger. Allt skulle bli så bra. Det lät vällovligt. Men estlandssvenskarna var ett härdat folk som levt under främmande feodala herrars näv och ägorätt och svalde inga sådana välagnade beten.

Jag var tio år när Munter sjösattes och de följande två åren som följde under ryskt herravälde är i minnet väldigt långa år sett i livets backspegel.

Vi fick fortsättningsvis fortsätta att läsa svenska som modersmål men våra skolböcker redigerades hårt. Religionsundervisningen skulle bort, alla ord som herr eller meningar med religiös anspelning skulle strykas. Kamrat var ordet. Internationalen skulle sjungas, andraspråket blev ryska. De religiösa helgerna blev skolpliktiga. Det som ändå retade oss barn mest var att julhelgen förbjöds. Vi smidde lömska planer om vad Stalin skulle råka ut för bara han tordes komma till Spithamn. Internationalen fick en nidtext och propagandan om att bilda en förening som skulle heta pionjärerna föll på hälleberget. Greppet var inte helt kopplat ännu.

Byskolan i Spithamn där vi fick läsa under tre olika statsförhållanden under en period av fyra år. Teckning författaren.

I gränsen innan den fullständiga kontrollen över Estland kom till stånd samlades namnunderskrifter som skulle skickas till Sverige med begäran om allmänt utresetillstånd. Men de enda som fick tillstånd var en del svenskar som fördrivits från Stora och Lilla Rågö. Dessa två öar låg intill den blivande ryska flott- och ubåtsbasen Paldiski, tidigare Rågervik.

Där hade enbart svenskar bott och ägt sina öar i obruten följd i minst åttahundra år, fram till början av juni 1940. Nu blev de flesta inhysta i andra svenska byar på fastlandet. Många i Spithamn. Tragiken blev fullständig när den 12 juni 1940 de sista Odensholmsborna fick lämna sin ö halsöverhuvud. Ön ligger 7 km utanför vår udde. Öborna kände nära anknytning till vår by och ”Holmborna” sökte sig dit där dom kände sig mest hemma.

Farbror Anton hade en Rågöfamilj inneboende och vi hade Odensholms barnrikaste familj boende hos oss. Vårt hus var stort men 18 personer var ändå i mesta laget, även om man som barn inte såg trängseln på ett så negativt sätt. Så såg det i stort sett ut i varje gård i byn.

Den gångna vintern hade varit lugn förutom att eskader efter eskader av ryska bombplan flög över byn med Finland som mål. Länderna låg i krig med varandra. Många släppte förståndigt nog sina bomlaster i havet och återvände oskadda till sina baser. Ett jaktplan kom vilse och voltade på vår åker, det var den vinterns stora händelse i byn.

Den vintern och våren kom propåer om omdaningar i samhället. Man sökte kolportörer i byarna och sprickor började skönjas i det förut så homogena samhället. Misstro och misstänksamhet började slå rot. Planerna för omdaning var långt gående men hölls hemliga.

Deporteringarna i landet hade varit regelbundna men endast omfattat det ledande skiktet av medborgare. Så kom då massdeporteringen 14 juni 1941 som även drabbade en familj från grannbyn Bergsby. Bilen kom mitt i natten och angivaren var en granne.

Nästa sida >>

<<Åter till 1944>>