Krig
Krig
Den 21 juni anföll Hitlers segervana armé det stora landet i öster och räddade därmed Estland från en större deportationsvåg. Det där med att välja mellan pest och kolera kändes inte helt rätt den gången. Vi föredrog tysken just då.
Mitt i höskörden kom så inkallningarna till arbetstjänst eller till röda armén. Det var sommar och många valde att stanna kvar i höladorna i skogen. Man gömde sig undan vad som tycktes vara en säker död. Men så kom rykten om att repressalier skulle drabba de familjer där någon gömde sig undan, man skulle bränna och ödelägga.
Far blev kallad trots sina 44 år. Mönstringsläkaren hade opererat far tre år tidigare för brustet magsår och skickade hem honom, medan hans yngre bror fick genomlida hela kriget i Ryssland. Han blev sårad vid fronten, blev avslöjad som varande svensk och fick leva i ett slags utanförskap med hjälp av en judisk läkare som behövde sjukvårdare.
Det blev prövningarnas månader innan tyskarna nådde ut till byn i slutet av augusti. Rysk militär invaderade byn, brunnar bevakades, utegångsförbud rådde, värn och skyttegravar grävdes. Mitt i all stökighet fick nog några ryssar i sig skämt vatten där de låg och solade sig i gröngräset. Två jämnåriga skolkamrater till mig blev beordrade att hämta en hink med dricksvatten. Halvvägs tillbaka till ryssarna sa pojken till flickan att hon skulle ställa ner hinken på marken ”så att jag kan pinka i hinken”. Det hjälpte inte med vilda protester från flickan. Det skvalade i hinken och så var det gjort. Ryssarna uttryckte många spasjiba (tack) för det goda vattnet. Men det hände tragiska saker.
Helt plötsligt lämnade ryssarna byn efterlämnande en hel del krigsleksaker – tyckte vi pojkar. Jag och en annan pojke skulle av ren nyfikenhet undersöka området som ryssarna hade lämnat. Min farbror och grannen var tydligen ute i samma ärende. Vi stod och samspråkade när vi hörde kommandoordet ”rokje vjär” (upp med händerna). Avståndet var väl tilltaget och att bli tagna av ryssen så här, aldrig! Fullt språng i panik ner i det snåriga kärret. Kulorna slog i buskarna intill innan den grönskande vegetationen dolde oss. Jag kan fortfarande höra smacket efter en kula som slog in i busken intill mig i huvudhöjd. Ryssarna på Odensholm var i land och gjorde en inspektion och vi råkade vara där just då. Skräck, ja. Tiden därefter började kroppen darra på mig när jag hörde skott, även om skottet hördes på långt håll. Nu så här lång tid efteråt grubblar jag fortfarande över det mänskliga beteende som gör att vuxna pojkar utan betänklighet ger sig till att försöka skjuta de barn vi ändå var. Vi var tolv år, barfota med endast kortbyxor på. Krig anses som förråande men de här pojkarna hade väl aldrig lossat ett skott efter någon människa tidigare. Kriget hade just börjat för deras del, långt från Spithamn och Odensholm.
Tyskarna kom och livet återgick till det gamla vanliga men ingen hade rensat bort ryssarnas kvarlämnade skräp. Två av mina jämnåriga grannpojkar och lekkamrater kunde inte behärska sin nyfikenhet, pillrade på, sannolikt en handgranat, och sprängde sig själva till döds. Det blev för mig en ångestfylld tid med frågor om gud, om död, om livets mening. Jag blev mörkrädd, vågade inte gå in i den mörka rian där man lade de döda innan kistan blev färdig. Men livet måste gå vidare och i skolan fick vi återgå till gamla läroplaner förutom att vi fick läsa tyska som andra språk.
De närmaste månaderna skulle inte bli mindre skräckfyllda. Tyskarna installerade omedelbart kustartilleri i byn och började bombardera de ryska anläggningarna ute på Odensholm. Ryska artilleriet som var avsett att skydda finska viken från intrång samordnat med artilleriet på finska Hangö mittemot, svarade direkt. Dessa dueller höll på i tre och en halv månad. Emellertid så var det för det mesta blinddueller som just inte hade annan verkan än att ingen kunde veta när och var nästa granat skulle landa. Det var laddade och prövande månader för oss i byn. Sent omsider så fick ryssen in en fullträff. En man från just Odensholm var ute i bastun när en granat slog ner i bastun. En friliggande bastu är ingen stor byggnad och var och en kan väl tänka sig vad som händer när en granat med full sprängkraft hamnar mitt i den. Inte en stock på rätt plats, men mitt i all bråte står Odensholmbon helt oskadd, förutom att han tappade viss känsel under ett par veckors tid. Det påstås att det var asarnas krigsgud Odens hämnd på ryssen som räddade honom, därför att rödarmisterna hade sprängt öns största flyttblock kallad Odens sten i småbitar, sannolikt i fruktan för fientliga andar och därmed drabbats av den eviga förbannelsen. Man är benägen att hålla med. Inte en enda byggnad till i byn blev träffad trots granatregnet. Befälhavaren på ön blev tillfångatagen och trodde inte sina ögon när han fick se byn intakt. Tala om tro och verklighet.
Av Jesu kapell återstår endast rester av klocktornet. Ursprungsbefolkningen har rest ett nytt klocktorn och lagt stenar med inskription för att hedra sina avlidna släkter. Beklämmande är att se hur rödarmisterna vandaliserat de gamla gravarnas järnkors.
Krigslyckan vände och även tyskarna, som uppträtt hyggligt mot oss germaner, behövde manskraft till industri och armé. Tyskarnas hot om mobilisering och ryssarnas framgångar på östfronten skapade oro. Begäran om allmän överflyttning till Sverige framfördes med allt större kraft. Men svaret blev ett kategoriskt nej från Tyskland. Det fanns ett alternativ. Rymma, fly!
Under hösten 43 och kommande vinter fick pappas farbror Adam Borrman, som var mästare till många skutor, ansvaret för att bygga en båt i all hemlighet i skogen där inga tyskar snokade. Båten var i storlek avsedd för ett tjugotal personer och till större delen däckad. Fyra familjer skulle den bärga. På senvintern drog fyra hästar fram båten i närheten till ån två km från byn, där installerades en gammal tändkulemotor och övriga tillbehör.
Överallt i svenskbyarna, ”strandsvenskarna”, förekom hemliga båtbyggen. Det var aldrig långt till närmaste strand, och den första allmänna flykten som skedde var i det initiala skedet av de män som riskerade utmobilisering.
Från vår by och andra byar hade en del båtar redan gett sig i väg och tyskarnas misstro mot oss växte. Under denna höst och vinter som båten byggdes fick vi i byn order om att patrullera på stranden för att slå larm om någon skulle ge sig av i sin skötbåt. Jag var 14 år och gick under hösten tillsammans med grannens gammelfar några gånger längs stranden, men sen var det ingen som brydde sig längre, och vem skulle förhindra någon av byborna att ge sig av. Vad trodde tysken, skulle vi förråda våra egna. Tyskarna beslagtog tyvärr alla magneter till våra båtmotorer. Men förslagenheten var stor och tysken fick inte in många original.
Min tre år äldre kusin Ivar och grannpojken Arne var förutseende och byggde själva en ny fiskebåt i avsikt att fly i, helt öppet för tysken, som gång efter annan frågade vad de skulle med båten till. Jo dom skulle bedriva fiske med den. Tyvärr var grabbarnas farhågor realistiska, inkallelseorder till arbetstjänst i Tyskland kom i slutet av januari 1944, dom var arton år då. Redan i december före jul hade de och många andra båtar planerat att ge sig av från byn, men tyskarna fick reda på tidpunkten och satte i hemlighet som dom trodde, upp strålkastare på stranden med utökad bevakning. Flyktbåtarna avvaktade ett bättre läge.
Flykten
Vintern 44 blev ovanligt mild och finska viken var isfri in till strand. Söndagen 28 februari kl. 12 på natten lade tre öppna skötbåtar ut samtidigt. Det var 8 gr. kallt och vindstilla. 24 personer lämnade Spithamn by den natten. Det fanns dramatik i resan över till finska Hangö men alla klarade sig med livet i behåll med tur och skicklighet. Ivar och Arne med familjer ombord fick motorstopp halvvägs Odensholm, fick ro största delen över till finska skärgården, och fastnade i den nylagda isen i skärgården efter viss felnavigering med en hemmagjord kompass. De blev sedda av en båt i kustfrakt och hämtade av kustbevakningen.
Situationen för oss estlandssvenskar var prekär minst sagt. Alla män i produktiv ålder hade flytt eller höll på att fly över till Sverige, stämningen hos de kvarvarande var uppgiven.
Många i svenskbygden hade liksom vi byggt båtar i skogen och många hade gett sig av över finska viken eller Östersjön. Men fram i vårdagarna kom det propåer om att vi kunde få utresetillstånd och far beslöt att avvakta i hopp om att vi skulle kunna komma till Sverige på lagligt sätt. Vi var åtta barn, jag var äldst med mina femton år och den minsta, lillasyster Inga endast sex månader gammal.
Egendomligt nog var det en representant för tyska Waffen-SS som genom att köpslå med svenska regeringen (kommittén för estlandssvenskarna) lyckades få det hela till stånd. Just det egendomliga att vi var svenskar och därmed varande germaner och arier, spelade en avgörande roll. Rasåtskillnad som odlades av de tyskar som vid den tiden behärskade Tyskland och förmodligen inte bara där. Denna sneddrivna rasåtskillnad gynnade oss svenskar och i detta läge var det bara att tacka och buga.
En tysk, Waffen SS-officer vid namn Dr. Ludvig Lienhard hade blivit talesman för oss svenskar som grupp. Han var en pådrivande entusiast och gav bl.a. ut en skrift på svenska kallad Odalvärnet. Hans irrläror föll dock inte i god jord. Nu när krigslyckan definitivt hade vänt till de allierades fördel såg han uppenbarligen som sin uppgift att rädda denna lilla ”germanska” folkgrupp. Han förhandlade med SS-chefen Himmlers goda minne, fram, en för övriga tyska makthavare, hemlig överenskommelse med svenska staten, en fast kostnad pr. levererad individ. Resan över Östersjön per individ, beräknas ha kostat svenska staten 78:- . I Sverige var det framförallt två personer som var tongivande, nämligen dåvarande riksantikvarie Sigurd Curman och Gerhard Hafström i ”kommittén för estlandssvenskar”. Den mer officiella inställningen i Sverige hade länge varit avvaktande till att ta hem den lilla svenska folkspillran längs Estlands kuster.
Dr. Ludvig Lienhard som blev samordnare för vår överföring till Sverige.
Foto H. Perten
I juli månad fick vi och flera andra kvarvarande familjer i Spithamn och andra byar, besked om att vi hade fått utresetillstånd. Besked om när, skulle komma senare. Efter någon vecka kom beskedet att vi inom några dagar måste vara beredda på att bli hämtade. Det mesta var förväntat och packat och klart.
Känslorna inför resan var blandade. Vi yngre såg med glädje fram emot att lämna denna avkrok i världen som vi tyckte. För de äldre var det värre. Man skulle lämna den mark och gård som hade fött generationer av ättlingar bakåt i tiden, man skulle lämna sina kor, hästar och andra djur till främmande människors ansvar och skötsel. Min store morbror Herman som i sin militärtjänst tillhört tsarens livgarde, grät som ett barn när lastbilen rullade i väg. Synintryck som inte går ur.
Nu i skrivande stund vet vi att byn varit bebodd av svenskar sedan elva-tolvhundratalet kanske längre tillbaka ändå. Vissa spår har genom arkeologisk forskning pekat på omkring 1000-talet. Vår gård Jakasa, är namngiven bortom 1400-talet. Familjen har i manligt led brukat gården sedan dess. Den först namngivna bondens namn är Mårten Clementsson år 1554. Övriga 13 bönder i byn den gången har helt vanliga nu förekommande svenska namn som Bengt Jonsson, Hans Andersson mm. Inget nytt under solen m.a.o. Uppgifterna finns i riksarkivet i Stockholm. Genom forskning vet vi att befolkningen i byn har varit stationär. Därav kan man dra den slutsatsen att våra gener har sitt ursprung från de första svenska bosättarna i byn på udden. Vi bröt upp från en tusenårig fast bosättning.
Lastbilen med gods och folk på flaket rullade i väg den 28-e juli 1944 och vi såg den by där vi levt försvinna där vägen krökte vid Bjonbusken (Björnbusken). Vi yngre sjöng ”hem, hem till vårt land”, medan de äldres ansikten uttryckte vemod, ett vemod som för många aldrig skulle släppa. Befrielsen var ändå att rädda sig själva och barnen från en framtid i skräck. Där var tanke och handling enade.
Resan med bilen var ställd till hamnen i Rohukula som ligger bortom vår närmaste stad Hapsal. Utanför ligger Ormsö en annan helsvensk ö.
Båten eller skutan som skulle hämta oss hette Juhan en tremastad motorskonare på 300 bruttoton, som var inredd för att frakta över resten av oss estlandssvenskar. När vi kom fram hade Juhan inte kommit tillbaka från sin föregående resa över till Lidingö.
I hamnen vid Rohukula fanns ett stort magasin, där fick vi tillsammans med folk från andra byar installera oss i väntan på Juhans ankomst. Det var varmt, solen strålade från en klarblå himmel, men ingen Juhan syntes till. Det hade gått fyra dygn, ca. 230 personer väntade med allt knappare matförråd. Otåligheten växte, far var beredd att återvända hem för att ta den egna båten över till Hangö. Men så på det femte dygnets natt lade Juhan till vid bryggan. Så gjorde även en tysk patrullbåt. När skulle vi få gå ombord? Det blev trubbel och trätor under dagen. Det framkom att vi inte skulle få ta med oss allt det bagage som folk hade tagit med sig. En pråm lade till akter om oss, där skulle allt onödigt lämpas i.
I skymningen framåt kvällen kom så äntligen beslutet. Vi skulle få gå ombord. Men först skulle allt bagage föras ombord under kontroll.
Dr. Lienhard ställde sig på en tunna för att få översikt över folkhopen på bryggan och meddelade planerna för avfärden och valde samtidigt ut lämpliga män som skulle bära ombord det bagage som var tillåtet att ta med. Jag var lång för min ålder och hade tagit min medförda vinterrock på för kvällskylan. Jag såg med andra ord ut som en riktig karl i kvällsskymningen. Jag blev uttagen tillsammans med några säkert mer robusta och fysiskt bättre rustade män än min gängliga lekamen. Men, uppdraget tillät mig att bära ombord och gömma sådant som vi inte skulle ha fått med annars.
Jag minns ännu tonerna av pianot som utan hänsyn lämpades ner i pråmen. Vår stora verktygslåda med Stanlyverktyg försvann med en skräll i samma pråm. Jag var ångerfull för att jag inte hann rädda den. På morgonen syntes patrullbåtens besättning brandskatta pråmens innehåll till stor vrede från de rättmätiga ägarna. Där fälldes många hårda ord.
Vid åttasnåret denna soliga vindstilla morgon lade så Juhan ut, stämningen lättade inför det faktum att vi nu var på väg till det som var förväntat och resans mål, Sverige. Samtliga var samlade på däck när någon stämde upp en psalm som sjöngs unisont och för många med tårögd rörelse.
I väntan på avfärd med Juhan. Man fick visa intyg på att man var svensk innan man fick stämpel och tillstånd att passera nålsögat. Foto H. Perten
Det var nu inte enbart vi från Rickul och Nuckö kommun som skulle med, resan ställdes ner mot Rigabukten där folket från Runö skulle tas med ombord.
Vi ankrade utanför ön och folk rodde ut med sina skötbåtar. En leidare hängdes utefter skeppssidan och man fick klättra ombord så gott det gick. För alla gick det inte bra trots tappra försök. Jag minns hur en överviktig äldre dam misslyckades. En båtsmanstol firades ner och damen fick sätta sig i den. Far som var stark var med och drog upp henne, men halvvägs upp gled hon slappt ner från brädan och blev hängande med repen under sina armar. Brädan hade dock låst sig kring kroppen och hon blev efter vissa besvär uppdragen. Skötbåten under henne var full med folk och vad hade hänt om hon hade rammat skötbåten med sin tyngd.
Runöborna var ett renligt och skötsamt folk, men de var säljägare och sälskinn var en handelsvara. Följaktligen togs buntar med sälskinn ombord. Jag kan försäkra att det inte luktade gott under däck på resan över Östersjön. Vi var nu 481 personer ombord. De dubbla avbalkningarna avsedda för liggplatser räckte inte till och vi ungdomar fick mestadels hålla till på däck, vilket vi utan klagan stod ut med. Värre var det att det endast fanns två avträden på däck. Resan över Östersjön gick i lugnt väder och tidigt på morgonen 7 augusti kom vi fram till den svenska skärgården. De äldre männen som varit delägare i någon skuta, däribland far, hade gjort många seglatser in till Kornhamnstorg med sina potatislaster, för dessa gav den svenska skärgården inga nya synintryck, men för alla andra såg de karga klipporna något hotfulla ut. I den inre skärgården mötte oss många segelbåtar och folk vinkade glatt
Man seglade från Spithamn med potatis till Stockholm. Här under en
helgledig dag i Hagaparken 1920.
Från vänster, Petors-Kristian Schönberg, okänd, Nibondas-Johannes Schönberg samt vår far Jakas-Alfred Borrman