Sverige

Tidigt på eftermiddagen lade vi till vid Breviks brygga på Lidingö. Maten för vår familj var slut, och på grund av för lite mat och mycket oro hade mor ingen mjölk i sina bröst till minstingen Inga. Oron var stor för att Inga inte skulle klara sig. Men nu var räddningen nådd. Det första vi bestods med när vi klev i land på bryggan var mat. Minnet och smaken efter den första rågsiktkakan glömmer jag aldrig.

Detta var alltså det nya landet, landet som skulle bli vårt nya hemland. Nyfiket såg jag mig omkring. Landet var kuperat, välvande, ekar växte i backen ovanför bryggan. Där låg några militärer obeväpnade, avslappnade och iakttagande oss nyfiket. Jag glodde själv lika nyfiket. Jasså ser dom ut så här, jag jämförde med ryssar och tyskar. Efter att far och mor hade fått stämplar i sina pass var vi så äntligen inne i det nya landet.

Lastbilar kom för att hämta oss och glädjande nog fick jag än en gång följa med som handgången på- och avlastare. Alla synintryck av det nya landet  sitter fortfarande inbrända i mina hjärnceller. Stadens ljus, Lidingöbron, Roslagstull, där i närheten låg Johannes folkskola och dit skulle vi, där skulle vi bli inkvarterade för några nätter.

Pappersmadrasser fyllda med halm och  papperstäcken ovanpå var en nödlösning för de här nätterna. Vi fick besök. Kusin Ivar och hans familj som hade flytt så dramatiskt i februari kom med hela familjen och hälsade på. De hade direkt efter två veckor fått arbete på Läcks handelsträdgård i Rönninge utanför Södertälje och därmed inplanterade i det nya samhället som självförsörjande.

Vi fick goda råd av en äldre man som under sitt liv hade bott några år i Sverige. I Sverige tackade man sa han, man skulle tacka för allt. Vi grabbar tyckte det hela var en överdrift och så snart vi möttes eller gjorde nåt fuffens så tackade vi och bugade. Vi tyckte det var en överdrift och överdrifter drev man med. Men visst var svenskarna i Sverige ett tackande folk.

Sedan blev det läkarundersökningar, bastubad och avlusning. Efter detta blev det transport till Sabbatsberg, och efter en kort vistelse där och vid Högalids ålderdomshem, blev vi fraktade med tåg till Doverstorp i Östergötland där ett barackläger för ca. 2000 personer hade byggts vid Mogård intill sjön Glan. Härifrån skulle vi via en arbetsförmedling planteras ut som självförsörjande familjer i det svenska samhället. Vi var bönder och som bönder skulle vi försörja oss var avsikten från myndigheternas sida. Städerna och industrin skulle inte vara tillgängliga områden för oss utlänningar.

Etablering i det svenska samhället. Det nya livets utveckling

En bonde från Folkesta utanför Eskilstuna var och sökte arbetskraft till sin nyinköpta gård Valtomta. Vi var en stor familj och där skulle det bli arbetskraft alltefter som vi växte upp, så resonerade han egendomligt nog. Agronom Ivar Lidholm var en teoretiker som skulle omsätta sina teorier i praktiskt handlande på sin nyförvärvade gård.

Det var en mörk höstkväll när vi blev hämtade vid Folkesta station med häst och flakvagn. Än en gång var synintrycken överraskande. Den öppna Folkestaslätten inringades av gårdar där det lyste överallt i mörkret. Det var något annat än våra fotogenlampor hemma i byn.

Överraskning nummer två blev, när vi vid vår ankomst till gården, till den ort som skulle bli vår hemvist under lång tid, var den lilla drängstugan ”Röstugan” vi blev inhysta i. Ett rum och kök för tio personer. Det skulle visa sig att det fanns flera röstugor med ungefär samma storlek i trakten. Tydligen en normalstor boning för statarfamiljer i den brytningstid som förestod. Vi var ju vana vid att bo tätt på grund av det pågående krigets brutalitet  mot civilbefolkningen, så vi kunde anpassa oss. Men det som skulle visa sig vara besvärligast, var hur vi skulle sköta vår hygien.

I Spithamn som alla andra byar bebodda av svenskar och ester fanns det en bastu till varje gård, liten som stor. Att basta sig ren varje lördag eftermiddag, varje vecka året runt var att rena sig inför söndagen, vilodagen, det var regler som ingen bröt emot.

Det var inte för inte som Lubbe Nordström gav beteckningen lortsverige åt sitt eget hemland. Jag kan bestyrka det påståendet. När man anordnade bad i ett badkar åt oss bytte man vatten en gång. Den förmånen hade man dessutom hela två gånger om året. Man hade samma sed på de två gårdar jag arbetade hos i Folkesta.

Att rena sig med ett bastubad inför helgdagen var tradition i våra svenskbygder. En kanna gott hembryggt öl kunde bibringa en vidare avslappning.  Illustratör Esmars-Edgar Österman.

Att gå från fri bonde till att bli en underordnad ladugårdsskötare, var bara det en omvälvande händelse för min far. Själv blev jag satt till kördräng för gårdens två hästar Mona och Kasper.

Inkomsten för far blev hel stat och för mig själv halv stat. Stat betyder att man fick det mesta i naturaförmåner så som fri hyra, potatis och mjöl mm.

Annat som gjorde situationen lite knepig var den att vår agronom var en stor vän av Hitlers idéer. Vi skulle ta av oss mössan när vi mötte husets herre och var det kallt på vintern kunde det få duga med att vi gjorde honnör.

Osäkra om landets seder efterkom vi hans önskningar några gånger, men snart nog kändes revoltlusten alltför stor både i detta, och annat för mig. Jag var inte rustad för att ställa mig i höstregnet, i leran bakom plogen, utan gummistövlar och regnkläder när det regnade. Jag trotsade givna order att plöja på, oavsett väder, jag gick hem till gården och selade av hästarna. Jag blev kallad till kontoret. Efter det mötet var det sluthälsat med honnör och lyft på mössan för både far och mig. Jag plöjde när jag kunde plöja och fann njutning i att lägga fåra till fåra i mitt gående bakom Mona och Kasper.

Nyanländ till orten gav mig många bekymmer i den anställning jag hade. Möjligheter att upptäcka det nya landet var begränsade. Vi hade ingen cykel, så följaktligen var tåget in till Eskilstuna enda möjligheten att komma ifrån. Jag blev beordrad att åka till Torshälla och smeden där för att sko hästarna. Jag visste ingenting om Torshälla och den där varande smeden. Jag fick veta att det fanns en smed i Tumbo. Mycket närmare. Dit åkte jag efter eget beslut. Inte nog med att hästarna råkade i slagsmål inne i smedjan. Ut störtade smeden vild i blicken. Jag fick hästarna lugna, men vid hemkomsten fick jag noggrant veta att det var inte jag som bestämde var hästarna skulle skos. Nästa gång fick jag åka till smeden i Tumbo. Jag skulle åka in till Eskilstuna med ett lass grönsaker. Jag visste ingenting om Eskilstuna och Nyfors där grönsakslagret låg. Jag fick vägbeskrivning och lyckades ta mig dit. Det låg vid Fuxen nere i källarvåningen. Det gick att köra ner och jag körde ner. Där mötte mig en stressad man som gav mig den värsta utskällning jag hittills varit utsatt för. Jag blev dessbättre av med mina grönsaker och efter mycket bök lyckades jag komma upp med häst och vagn. Sedan skulle jag åka till Vilsta herrgård och hämta en kalv. Vid denna resa stötte jag överraskande på min syssling Irene intill Ekeby flygplats. Hennes far och farbror var lantarbetare på Hagby säteri och vi kunde återetablera kontakt. Senare flyttade ytterligare en familj från Spithamn till Hagby. Det kändes gott att vara nära med släkt och före detta bybor.

Vårt förhållande till Ivar Lidholm blev bättre undan för undan. Hans idéer om storskalig trädgårdsodling och därmed stora investeringar gav inte vad som var förväntat i inkomster, det gick inte ihop ekonomiskt, och jag tror att han var uppriktigt ledsen när våra vägar skildes åt. Han sökte och fick jobb som lärare på en lantbrukshögskola.

Vi fick anställning på granngården Gunnarskäl i samma genre, far som ladugårdskarl och jag som kördräng. Vi fick likvärdig röstuga att bo i.

Under tiden vid Valtomta kom båten vi byggde i skogen, överfull med flyktingar som råkade i svår storm utanför Upplandskusten och strandade som vrak vid Väddö. Skutan Munter anlände under samma tid till Sverige, likaledes fullbelagd med folk som flydde undan Stalins välde.

Munter kom att ligga förankrad i Södertälje och ägarna började nära hopp om att kunna sätta henne i kustfrakt. Men den ryska björnens makt sträckte sig ända in i det svenska riket. Vi blev formellt godkända som ägare till Munter men alla flyktbåtar skulle sändas tillbaka till Sovjetunionen eftersom Sverige godkänt den ryska ockupationen av Estland. Munters slutliga öde är okänt men ryktet säger att den ligger på havsbotten i östra Östersjön där den sänktes vid återfärden till Estland. I det nya paradiset Sovjetunionen behövdes inga träbåtar. Vi rättmätiga ägare fick 4000:-  i ersättning av svenska staten.

Flyktingbåtarna fördes i Sverige till uppsamlingsställen. Efter kriget utlämnades de till ryssarna, och hela aramadan bogserades i långa släp tillbaka över Östersjön. Stockholms-Tidningens bildservice.

I efterhand kan man se att det ödet inte varit ogynnsamt för oss. Nya tider stundade och kustfrakten med skutor skulle visa sig bli olönsamma företag i en nära framtid.

SOV, Svenska Odlingens vänner, som etablerades som ett kulturorgan för oss svenskar i Estland i början av 1900-talet, och vilken förbjöds under den ryska ockupationen, kom nu att återbildas. Vårt gemensamma husorgan, tidningen ”Kustbon”, började med statligt stöd att utges som förbindelselänk för oss som var spridda i landet.

Annat som var besvärligt vid etableringen i ett nytt land var att skaffa all utrustning som behövdes till ett drägligt boende för vår stora familj. Svenska staten bekostade vårt uppehälle här i Sverige tills vi hade fått vår anställning och utkomst. Varje familj tilldelades ett lån på 300:- för att köpa utrustning för. För att få billigast möjliga inköp gjordes en central upphandling. Vi fick obehandlade möbler som skåp och byråer mm.

Vi var nyanlända och mor hade hört av andra estlandssvenskar att man kunde få kommunalt bidrag för införskaffande av för bosättning behövliga saker. Jag fick uppdraget att gå till kommunen i Tumbo för att be om hjälp. Det blev en pinsam upplevelse för mig. ” Här kommer ni utlänningar och bara ska ha utan att göra rätt för er” blev svaret på min förfrågan. Jag stod på mig envetet om den hörsägen mor hade fått från andra håll, att där hade man blivit hjälpt. Det blev ingen hjälp här och jag kommer fortfarande väl ihåg namnet på den mannen som avslog min begäran.

Samma pinsamhet upprepades senare när barnbidraget blev instiftat och mamma skulle hämta ut barnbidraget. ”Stationskarln” i Folkesta betedde sig på ett ovänligt/ohövligt sätt mot henne när han gav henne de pengar hon var berättigad till. Vi var utlänningar och skulle ingenting ha. Hans förakt för oss fortsatte och mamma tyckte det var mycket otrevligt varje gång när hon skulle hämta barnbidraget. Vi var vid denna tid antagna som svenska medborgare.

Detta var för mig ett märkligt förhållande. I Estland hade vi en black om foten för att vi var svenskar och blev kallade för det, och komna till Sverige blev vi kallade estländare på ett nedlåtande sätt. Ändå kunde jag svära på att våra gener var så helsvenska som det någonsin  går att vara, om några kunde kalla sig för vikingaättlingar så var det väl vi. Vi hade bott i ett annat land under tusen år och kunde definitivt inget annat språk än svenska för så vitt det inte var ett genom skolning inlärt språk. Vi blev svenska medborgare 12 januari 1946 ett år och fem månader efter det vi hade gått i land på Breviks brygga.

Varför skulle vi vara särbehandlade. Jag har fortfarande kvar dokumentet med stämplar och underskrift av dåvarande justitieministern Herman Zetterberg. I och med detta blev det så att vi fick söka jobb i storstäderna precis som alla andra medborgare i landet. Därmed sprack också den utstakade modell som förespråkade att vi skulle försörja oss inom jordbruket. Stockholm med samhällen däromkring, samt bl.a. Eskilstuna – Torshälla blev orter där det blev en stark koncentration av estlandssvenskar. Så är det fortfarande. Här finns familjer från byarna Gambyn, Norrby, Söderby, Pasklep, Höbring, Rickull, Ölbäck, Roslep, Bergsby, sex familjer från min hemby Spithamn m.fl.  Jag minns att vi blev många jämnåriga grabbar i just Torshällaområdet som hittade en öppen gräsplan vid Krusgårdsområdet där vi spelade volleyboll, löpte, brottades mm, detta under några år. Det stärkte vår sammanhållning och identitet.

Jobbet på Gunnarskäl blev likartat förutom att jag fick ett nytt hästpar att sköta om, Flora och Bläsen. Det blev även skogshuggning på vintrarna. Vid en sammanknytning av då och nu så låg min rastkoja ungefär mitt i den nuvarande speedwayovalen vid Gröndal. Den var hopsatt av tjärpapp med en liten eldstad inuti. Min första eldstad, jag som senare skulle bli proffs på eldstäder. Jag sjöng Dan Anderssons ”Helgdagskväll i timmerkojan” och drömde mig bort i det förgångna. Det var mycket skogsromantik i mitt sinne.

Det som jag högg i skogen skulle köras ner för branten och läggas i trave på Myrans frusna svartmylla. Där far nu andra fordon än plog och slåttermaskin far fram som bålgetingar.

Att köra i skogen krävde en lugn häst. Min kompis Bläsen var en lejonfärgad premierad valack. En händelse som fortfarande sitter fast i mitt minne var när vi körde utför en brant med timmer på släpet. Mitt i branten stannade Bläsen och blev orubbligt stående. Hans vänstra framben hade kilat sig fast mellan två stenblock. Han stod så utan att gripas av panik tills jag med spettet hade befriat honom, klappat om honom, och vi fortsatte vårt gemensamma arbete.

Arbetet vid Myran och skogen intill gav även andra insikter. Ångloken med malm från Grängesberg hade ett besvärligt tuffande på väg från Rekarne station uppemot torpet Snara intill. Det var promenadfart och det hände inte sällan att man fick backa ner till Rekarne för att ta ny ansats.

Far fortsatte som ladugårdskarl, och mina syskon som var i den åldern att dom var skolpliktiga, gick i Rakåsens folkskola i Hällby. Vi hade etablerat oss och allt var gott och väl enligt den tidens mått mätt. Men jag ville pröva på annat än att harva åkrar och hugga skog. Jag hade misshandlat min rygg genom att vid 16 års ålder bära en vetesäck vägande 120 kg uppför en brant magasinstrappa, bara för att visa en äldre man som utmanade mig. Visst kunde jag, benen var starka och en rak kropp känner inte den rätta tyngden. Jag fick ont i ryggen. De äldre drängarna tog ingen hänsyn till min onda rygg. Jag fick som de andra fortsätta att bära vetesäckar uppför magasinstrappan.

Jag kunde inte springa, jag kunde inte sparka boll, jag låg på knä i snön för att nå ner till roten när jag skulle fälla träd. Jag åkte in till Eskilstuna lasarett och sökte läkarhjälp för min onda rygg.

Inkommen i vänthallen kände jag inte till hur jag skulle gå till väga för att nå en läkare, men uppmärksammade att folk som kom in, gick fram mot en vägg där det hängde nummerbrickor av trä. Jag gjorde likadant, jag iakttog att folk blev uppropade i nummerordning.

När jag blev uppropad fick jag dr. Sjöberg. De andra två läkarna vid denna tid var dr. Wahren och dr. Flodkvist. Dr. Sjöberg konstaterade att jag hade hela friska tänder, sillätartänder som han sa när han fick min bakgrund relaterad. Jag hade växtvärk sa han, och hjälpen mot denna värk och onda rygg blev några smärtstillande tabletter som liksom i dessa dagar hjälper för stunden. Jag fick fortsätta med min onda rygg och har fått fortsätta så i perioder livet igenom, liksom många andra vars ryggar blivit hårt prövade.

Jag sökte jobb på Stenmans och fick börja med att tillverka gångjärn. Basen hette Knutte och han introducerade mig i arbetet. Det var gångjärnsämnen som var utstansade ur plåtar. När man stansar plåtar uppstår grader på ena sidan av ämnet. Den ena sidan av ämnet blir skarp och den motsatta sidan något rundare. Det var ackord och betalt per ämne. Det var av absoluta vikt att graderna låg åt samma håll annars trasslade det till sig och förvridna plåtbitar satte sig fast i maskinen.

Knutte var en världens hyggligaste bas men hade en olat, han läste böner när det hände något otillbörligt, och dom bönerna var inte riktade upp mot himlen. Hände det något tilltrasslat för mig, vilket inte var så ovanligt i början så såg man på håll att det forsade fram något över hans läppar.

Även inom Stenmans ville man förnya och anskaffade en alldeles nykonstruerad gångjärnstillverkarmaskin. Ungefär lika krånglig som min namngivning av densamma. Jag fick uppdraget att sköta underverket. Ämnen i en behållare, pinnar i en, borrning för skruvhål, vinkling av ämnet, inrullning av tappar, stift tryckte till så att tappar och pinnar satt kvar, höga förväntningar, allt i och om samma maskin. Den hade definitivt sina barnsjukdomar och Knutte fick ofta läsa sina böner. Kollegerna som hade jobbat på avdelningen sen barnsben kom fram och ojade sig över det nya vidundret.

Vi fick någorlunda ordning på underverket och en förevisning för ägarna Nilssonbröderna och andra potentater skulle ske. Knutte var nervös, vilket inte var obefogat. Visst hände det som inte fick hända. Medan de höga herrarna stod tysta och betraktade min matning med ämnen och maskinens funktion, tvärstannde denna. Knutte som stod bakom skaran började läsa sin tysta bön och herrarna försvann, antagligen för att se på mera positiva saker.

Var detta det liv jag eftersträvade och ville leva. Det kändes instängt. Jag fick en känsla av grottekvarnen som mal runt. Jag ville ut i det fria igen.

Nu vid närmare sjuttio års ålder fick jag en inbjudan från min nära granne, som arbetat hela sitt liv vid ASSA som högre tjänsteman, att besöka den numera låstillverkande industrin. När jag kom in till receptionen stod det med stora bokstäver: Besökare i dag, Sven Borrman. Denna gången fick jag genom rundvandring på de olika avdelningarna, inte samma känsla av instängdhet som då när jag själv jobbade där. Även för de som arbetade där i nutid, hade utvecklingen gått framåt.

Till sjöss

I Spithamn hade nästan varje yngling varit till sjöss, sjöman skulle man bli innan det var dags att komma hem och stadga sig. Den drömmen levde inom mig. Jag uttalade min längtan ut till havet inne på Stenmans och fick hos de flesta en positiv reaktion, att, va ska du gå här för du som har framtiden för dig.

Min skolkamrat och bästis hemifrån Spithamn, Johannes Lagman, var med på förslaget att vi skulle ta tåget ner till Göteborg, skaffa oss sjömansbok och mönstra på någon båt som gick på värmen. Sverige var vid denna tid en stor sjönation.

Det var i augusti och vi kunde härbergera oss under presenningar nere i hamnen några nätter resonerade vi. Det blev fler nätter än så och några gynnsamma tillfällen att mönstra ombord kom inte så snart vi trott. Men vid ett besök på sjömansförmedlingen fanns en plats som jungman på MS Constanse av Malmön ägd av familjen Hermansson. Ännu ett sammanträffande med Dan Anderssons visor, den om jungman Jansson som skulle segla i väg ”när Constansia ska gå”. Den skutan visade sig vara en omriggad fullriggare som gått på Medelhavet, byggd i Danmark. Numera gaffelriggad med hjälpmotor.

Ombord på MS Constanse uppe i Holmsund. Från v. undertecknad, Meier, Hansen och styrman Hansson.

Sjömanslivet har sina sidor, inte alls lika glamorösa som det beskrivs i visorna. Inte mycket mer att orda om i detta sammanhang än när vi skulle hämta brunkolsbriketter i Rostock i Östtyskland. Året var 1947 och närheten till kriget var starkt närvarande hos mig. Jag såg med obehag ryska pojkar klädda i uniformer som hade inneburit skräck för mig för fem år sedan.

Vi låg vid kaj i hamnen och transportbanden levererade i sakta mak den last vi skulle transportera till Sverige. Vi skulle gå i land, det gjorde ju alla sjömän.

När vi hade passerat den ryska militära hamnvakten blev vi antastade av prostituerade som försökte kasta sig om halsen på oss. Det var mörkt på stan när vi skulle till en krog känd av sjömän. På vägen dit uppmärksammade jag en kvinna som kom gående. I hörnet på gatan stod en rysk militär som vakt. Utan tvekan kastade han sig över kvinnan tryckte fast henne mot väggen och våldförde sig på henne. Jag hade i Folkesta en kompis som var svensk nybörjarmästare i lätt tungvikt i boxning. Vi hade fajtas med näsblod och andra blessyrer som följd och nu fick jag för mig att vi skulle spela hjältar och ingripa mot denna nedrighet. Min danske något år äldre vän och matros Kaj Hansen, tycke det var vansinnigt att angripa en militär vilket det naturligtvis var.

Jag var mycket restriktiv med alkohol både vid denna tid och även senare så jag blev illa berörd över de svenska sjömännens överlägsna attityd, skroderande och gapande vid framkomsten till krogen. Jag skämdes.

Senare när vi var på väg ut genom kanalen lade vi till vid Warnemunde för övernattning. Vi gick i land hela gänget, kom i snack med ett gäng tyska ungdomar där min inlärda skoltyska tolkade samtalen. Tyska ungdomarna var trevliga och vi kom bra överens. Helt plötsligt blev vi överfallna av några ryssar på kvällspermision. Jag uppmärksammade slaget som var riktat mot mitt huvud, duckade och gled undan, gjorde mig beredd att försvara mig. Kocken från Dala Järna fick sig en snyting och flickorna i gänget började skrika och springa vilket även ryssarna gjorde på grund av uppståndelsen. Obehagligt. Obehagligt var det också när en av mina kamrater, inne på  krogen, kom släpande med en man som påstod sig vara från Estland. När jag pratade med honom på tyska så verkade han mysko på något vis och jag lämnade honom.

Seglatsen över till Sverige blev stormig. Vi mötte avseglande skutor som vände in åt hamn igen. Kapten Hermansson och styrman Hansson beslöt att vi skulle fortsätta. I ett dygn stod jag omväxlande vid länspumpen, till rors, utan vila precis som alla andra, utan annat matnyttigt än en chokladkaka. Framkommen till Skanör-Falsterbo kanalen skulle seglen bärgas. Jag skulle sticka ett fallrep under pollaren för att fira ner storseglet när det av väta och kyla stela repet missade, hängde kvar som motvikt och jag for till väders medan storseglet rasade. Den kommande natten sov vi gott i Trelleborgs hamn. Jag mönstrade av i Lysekil när skutan lades upp över vintern och återgick till jordbruket vid Gunnarskäl.

Eget hem

1947 blev vi ägare till torpet Vegaholm som låg intill lands- och järnväg på Folkestaslätten. Detta kunde  ske  med hjälp och lån från ”Rågöstiftelsen”, som var en för estlandssvenskar bildad stiftelse som skulle se till att vår etablering i det nya landet kunde ske så skonsamt som möjligt. Bland dom första åtgärderna var, att när ekonomin tillät, bygga oss en egen bastu. Äntligen!

Familjens hem under 45 år. Eskilstuna kommun köpte Vegaholm och rev byggnaderna efter vanskötsel och vandalisering av socialt missanpassade individer.

När familjen flyttade till Vegaholm, började far ett nytt jobb på gjuteriet vid Bolinder Munktell och jag sökte jobb på Nybybruk. Livet hade gått in i en ny fas. Min äldsta syster Karin fick jobb i en familj i Stockholm och min yngre bror Fred började som springpojke hos en grossist i Eskilstuna. Han läste under tiden per korrespondens hos Hermods för att vidareutbilda sig.

Jag började på Nyby med arbete på rostfria plåtavdelningen vid en plåtsax. Jag och min arbetskamrat klippte de färdigbehandlade plåtarna i standardformat. Avdelningen var relativt ny, lokalerna ljusa och jag trivdes bra med den frihet som rådde på avdelningen som för övrigt bestod i paketering av de plåtar vi klippte till.

Det var skiftarbete vilket var besvärande för nattsömnen, vilket inte var hållbart i längden. Någon större dramatik fanns inte i jobbet förutom vid ett par tillfällen. I det ena fallet fick jag och min kamrat, en finlandssvensk pojke, grovborsta rent syrabetade plåtar. Plåtarna matades igenom två stora hårdgummivalsar. Min kamrat som stod vid manöverspaken slant med handen när han skulle trycka fram plåten och matade in handen mellan valsarna. Jag kastade mig tvärs över bänken och slog back men hans hand var platt ända upp till tumgreppet. Klockan var omkring tolv på natten när överingenjör Erland Nilsson, som då basade för Nyby, och doktor Toss i Torshälla anlände som första tillskyndare.

En annan natt när jag stod vid min plåtsax såg jag att det glimmade till i fönstret vid laboratoriet som låg alldeles intill vår lokal. Jag sprang ut och upptäckte att det brann därinne. Laboratoriet låg i en äldre träbyggnad. Jag sprang in, fick tag i vatten och började släckningsarbetet medan någon larmade om branden. När brandsläckarna kom med Erland Nilsson i spetsen var branden släckt av oss.

Vid amatörgeologiska föreningen SPINELLEN:s årsmöte 2005, höll jag ett föredrag om ett meteoritnerslag. En äldre man kom fram till mig och frågade om jag var son till Alfred Borrman. Jag såg förvånat på honom och upptäckte att det var ju Erland Nilsson. Han talade så väl om min far som senare kom att jobba på Nyby fram till dess han blev pensionär. Jag återanknöt honom om våra tidigare möten och vi fick mycket att tala om.

Kungliga flottan

Jag slutade vid Nyby när den värnpliktiga militärtjänsten kallade. Jag skulle bli örlogsman. Karlskrona eller ”Pinan” kallad, blev första instans för att lära sig göra honnör och hålla takten vid förflyttning som kallades att marschera. Någon skjutövning hörde till.

Vid utkommendering till olika tjänster fick jag förfrågan om jag vill ha Kompass. Jag såg både dum och frågande ut när mina närstående kompisar nästan skrek i korus: Ta den!

Detta blev min lycka. Jag fick mitt livs längsta betalda semester.

Kompass var en avmagnetiserad bohuskutter som tjänstgjorde hos Sjökarteverket. Vi blev tre tjänstgörande värnpliktiga ombord.

Ombord på Kompass liggande vid Södra Brobänken Skeppsholmen. Två år senare kom Kompass att ligga vid Nybrokajen i Eskilstuna. Jag var ombord och hälsade på maskinisten Sundman (han med mössan).

Den grönskande våren och försommaren kajkade jag runt i en utombordare med en statsgeodet. Vi mätte det exakta avståndet mellan öar, kobbar, holmar och skär ute vid Horsfjärden/Mysingen och även kring och utanför Ornö. Jag monterade upp mätinstrument och såg till att vi kom välbehållna fram dit vi skulle. Min kamrat i båten var en stillsam tystlåten äldre man som sällan yttrade sig i samtal. Han måtte ändå ha haft gott förtroende för mig. Vi låg utanför Utö i 14 sek hård vind som låg på utifrån och vi skulle i land bland klipporna. Kompass hade bly i botten som barlast. Den kunde komma i våldsam rullning. Att i ett sådant väder borda en liten skötbåt vid sidan, där den ena far ner i en vågdal medan den andra reser sig är inte lätt. Hur vi krånglade så kom ändå den försynte mannen ombord, inte med en min avspeglande sina känslor. Vi skulle in bland dom mot klipporna brytande vågorna. Jag hittade en öppning mellan två klippor och surfade med vågorna in och kom till en lä liten, liten vik lagom att förankra båten i.

Vårt nästa uppdrag var att mäta magnetiska störningar uppe i Bottenviken. Detta var vid midsommartiden. Ombord på båten var då en finsk professor, en dr. Ambolt som hade varit med Sven Hedin vid någon av hans expeditioner i Asien och en svensk ingenjör, anställd vid sjökarteverket. Jag glömmer inte natten då jag ensam vid rodret styrde Kompass tvärs över Bottenviken från Skelleftehamn till finska Gamlakarleby. Det var blankväder, solen doppade sig i havet, sälarna var nyfikna och jag vankade omkring ute på däck, båten fick styra sig själv och alla andra sov sin söta sömn under däcket.

En annan gång när vi låg stilla ute vid Lovön, i närheten av Stockholms vattenverk, kom det en trilla dragen av en häst och åkte nära förbi på vägen intill. På vagnen satt tre söta flickor. Jag var inte mycket till att busvissla och förstod mig inte på sånt. Men kamraten bredvid kunde. Han drog i för kung och fosterland. Vår befälhavare styrman Henriksson kom störtande som en tjur. Ser ni inte att det är prinsessorna, ni ska stå i givakt. Men dom stannade inte och väntade på vår givakt. Jag tror att dom som andra flickor kände sig uppskattade på sitt köns vägnar av en sådan busvisslande uppmärksamhet.

Vi skulle redigera  en publikation som hette ”Svensk lots”. Från och med Trelleborg och längst upp i Idefjorden skulle vi samla in uppgifter om förnödenheter mm. Varje brygga och hamn skulle angöras. Mitt i den svenska högsommaren. Vi blev klara när hösten trängde på och mönstrade av i Strömstad. Berga örlogsskolor fick bli avslutning på min insats för mitt nya fosterland. Innan dess hann vi lära oss att semaforera (vifta med flaggor), morsera, mm, till vad nytta med tanke på denna medeltida hantering och den utveckling av annan teknik som redan hade påbörjats.

I byggbranschen

Bonden, disponent Filip Johansson som hade sålt Gunnarskäl ringde och vill ha skogshuggare. Han hade köpt Himlinge gård på andra sidan Kyrksjön där Floda kyrka ligger.

Jag och en kamrat cyklade ner dit, fick bo i en brädfodrad jaktstuga och började avverkningen. Det var en mycket givande höst och jag har nog aldrig varit så stark och vältränad som då. Vi hade betalt per m3 och det gick undan. Jag cyklade 6 mil hem till Folkesta på lördag eftermiddag, åt och bytte om, och cyklade in till Eskilstuna till kompisarna, utan att känna mig trött.

Det var i den stora byggruschens tid. Man frågade efter byggjobbare. Där tjänade dom bra med pengar sa man. Jag och en annan Folkestapojk började som grovisar hos byggmästare Ericsson & Larsson. Dom höll på med att förnya Hallstahammar med bostäder och annat. Vi bodde på Kolbäcks värdshus och tog rälsbussen till Hallsta. Vi såg hur privilegierade murarna var, allting skulle ställas dom tillhanda och servas.

Det skulle bli murarutbildning i Eskilstuna fick vi höra. Vi sökte in och blev antagna efter samtal med representanter för fack- och arbetsgivarförening. På sensommaren 1952 lade vi dit våra första murade stenar i Ekeby loge. Det var en introduktion i vårt nya yrke, lärare var en etablerad murare vid namn Gösta Lundkvist. Det var den första utbildningen på landsorten och vi var den första gruppen på tolv elever som skulle utbildas.

Första murarkursen. Överst från v. Svensson, Svensson, Lindeberg, Andersson, Borrman, Jonasson, Lindström.

Nedre raden från v. Grive, Johansson, Hellkvist, Bokvist, Katrineholmaren Pettersson.

Vid Carlavägen 39 skulle det byggas ett hyreshus. Där började vår egentliga utbildning. Vi skulle mura allt under ledning av vår lärare. Det blev en prövningens tid för oss alla. Loda raka hörn väga av så man kom i rätt höjd, skiftena skulle ligga rätt efter murarsnöret mm. mm.

Ytterligare ett hyreshus, sjuksköterskebostäder, vid Klostergatan längst ner mot Kjulavägen, hann vi med innan vi kom på två utomordentliga, ur utbildningssynpunkt, de bästa tänkbara objekt, nämligen Fors församlingshem samt det nya nämndhuset i Torshälla, nu kallat kyrkans hus.

Visst finns det, och förhoppningsvis, även lång tid framöver, spår efter mig och övriga murare i Eskilstuna med omnejd, men vid just de här två objekten är de personliga spåren mer påtagligt synliga. Den svarta skiffersockeln kring Fors församlingshem, samt kalkstensomfattningar kring fönster och dörrar i båda objekten påminner mig om den tid som var. Visst känner jag en viss stolthet över dessa arbeten när jag ser dem, och glädje över att jag klarade dessa under min utbildningstid.

Redan under denna tid blev jag fackligt politiskt (S) intresserad, mycket på grund av att vår lärare Gösta Lundkvist var Godtemplare och en engagerad föreningsmänniska. Att tillhöra facket var självklart på den tiden. Efter någon tid blev jag sekreterare i muraravdelningen och senare vid sammanslagningen mellan trä-betong-mur, styrelsemedlem i den lokala avdelningsstyrelsen.

Stora Blåsjön bjuder på kristallklart vatten att paddla över och en härlig fjällterräng att vandra i.

Det hände andra positiva saker. Jag köpte en mc av märket BSA en 500 cc. Jag fick en böna bak på bönpallen som inte lämnade pallen förrän vi bytte till en sprillans ny Volkswagen årsmodell 55 kontantpris 6200:- . Vi ställde omedelbart kosan norröver mot norra Jämtland och upptäckte den fantasiska svenska fjällvärlden kring Stora Blåsjön. Vi sa ja till varandra inför prästen Viman och bosatte oss i Fröslunda, Björkhultsvägen 10 b, efter intervju och godkännande av fastighetsdirektör Fahst. 1966 fick vi en tomt i Skogsängen, byggde och flyttade in i eget hus 23 november samma år.

Första hörnet av tegelfasaden på vårt blivande hem.

Att engagera sig fackligt politiskt kräver intresse och engagemang av utövaren och så var det där med att kunna vara talför på möten. Jag hade inte den förmågan vid den tiden, var liksom de flesta av oss rädd för att höra sin egen röst. Jag fick bud om vidare engagemang men ansåg att det fick räcka med att jobba i periferin efter mitt intresse och min förmåga. Jag jobbade i en taxeringsnämnd och delade ut valsedlar ett antal gånger. I det fackliga var jag aktiv så länge jag tillhörde Byggnads.

Jag hade dessutom andra intressen som pockade på. Att avbilda med teckning, måla i olja, träslöjd. Senare mineralsamlare, slipa ädelstenar, leta spår ur det förflutna, skriva. Allt högst engagerande under tiden det pågick.

Skansberget intill Eskilstuna motorstadion. Där i omgivningarna fanns tydliga spår från en svunnen tid.

Här uppe på berget firade vi ungdomar från Folkesta gökotta ett par gånger.

När jag vallade korna till bete vid Valtomta fick jag se en stenmur intill Skansberget. Den verkade helt malplacerad, den gav mig ingen ro vid senare ålder. Mosslagret var just inte tjockare än när istiden lämnade området och följaktligen måste det finnas spår efter det förgångna. Visst var det så. Jag hittade många sådana. Agronom Ivar Lidholm hittade under sin tid, rester av grunder från en äldre tid, fick fram att området då hette Valtomta by. Jag letade fram ytterligare spår efter torp kring området som kallades Valen. Sannolikt en mindre sjö innan utdikning. Mycket intressant.

1977 fick jag en förfrågan om jag ville bli yrkeslärare på vuxenutbildningen för murare i AMS regi i Vilsta. Jag var sliten i knä och höftleder efter år av slitigt ackordsarbete med tunga murblock vilket innebar lyft och vridningar i ständig rörelse. Jag hade dessutom ett par år innan, genom att komma i obalans, hoppat ner från 4,5 m höjd på ett bygge i Strängnäs och krossat vänster fotled i sju bitar enligt dr. Åsén. En isig tegelsten fick fotleden ur vinkel i ett annars välanpassat hopp. Åsén måtte ha varit en fantastisk kirurg som lappade ihop min fotled till i stort sett full funktion. Jag minns än hans glädjerop när han kallade på en annan läkare och berättade att jag hade gått den relativt långa vägen hemifrån fram till sjukhuset.

Det negativa som jag kände, var att jag nu måste jobba inomhus i ett ensidigt arbete fram till dess jag gick i pension. Det blev ändå en mycket positiv vändpunkt i mitt liv. Jag fick läsa pedagogik på lärarhögskolan i Stockholm i ett år. Jag blev senare engagerad att medverka i att ta fram läromedelshäften giltiga för AMU och gymnasieskolans byggutbildning. Något senare blev jag anmodad att arbeta fram nya läroplaner och utbildningsprogram för byggvuxenutbildningen. Mycket inspirerande år.

Nästa sida >>

<<Åter till 1944>>