ESTLANDS ÖDE UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET

l det andra världskriget förintades den estniska staten och världen. Sovjetunionen ockuperade Estland 1940 och under den inledande terrorvågen arresterades 10 000. Ytterligare cirka 10 000 i den efterföljande  terrorvågen . Ytterligare cirka 10 000 från spädbarn till åldringar deporterades från sitt  hemland till Sovjetunionen. Familjer förintades och av de som arresterades lyckades några få återvända  efter kriget.

Minst hälften av de deporterade omkom. l strid med internationell rätt mobiliserades cirka 45 000 estniska medborgare till Röda armen 1940-1941 varvid de mobiliserade förlorade kontakten med sina familjer. Vissa lyckades fly, men 6 000 - 8 500 män dog under omänskliga förhållanden i arbetsbataljonerna bakom de sovjetiska linjerna, tusentals arresterades, avrättades eller försvann  spårlöst under kriget. De som överlevde återvände till Estland som en del av ockupationsstyrkorna 1944.

Under sommaren 1941 ersattes den kommunistiska sovjetiska ockupationen av det nazistiska Tysklands herravälde. Maktskiftet ingav esterna först hopp om befrielse, men det var förgäves och under den nya terrorn mördades cirka 8 000 människor i Estland. Många arresterades, misstänkta för samarbete med kommunisterna. Som en reaktion på den sovjetiska terrorn gick hundratals ester frivilligt med i den tyska krigsmakten för att hämnas och i hopp om att befria sina anhöriga genom att invadera Ryssland. Dessutom började den nya ockupationsmakten, i strid med internationell rätt, mobilisera ester till sina väpnade styrkor.

Från 1943 började esterna frukta att tyskarna skulle överge Baltikum och överlämna dem åt kommunisternas godtycke. Man hoppades att de tyska myndigheterna skulle tillåta esterna att evakuera till Tyskland och ge dem vapen för att försvara sina gränser. Efter en överenskommelse mellan svenska och tyska myndigheter tilläts över fyra tusen estlandssvenskar från västra Estland och från öarna att evakuera till sitt historiska hemland 1943-1944 . Tillsammans med dem evakuerades även många ester.

Hundratals män ville inte kämpa mot kommunismen i tyska uniformer utan flydde till Finland, trots stränga förbud, och anslöt sig till den finska armen. De blev kända som "finlandspojkarna".

Tillsammans med männen flydde också många kvinnor och barn över Finska viken 1943, så att finländarna fick intrycket att Estlands hela nordkust blev öde.

l januari 1944 nådde Röda armen åter Estlands gränser vid Narva och majoriteten av stadens invånare evakuerades, vilket satte igång en flyktingvåg i landet. Rädslan för återkommande sovjetisk terror fick vissa män att åter frivilligt ansluta sig till den tyska armen, medan andra följde tyskarnas mobiliseringsorder. Under kriget tjänstgjorde sammanlagt cirka 50 000 ester i tyska väpnade enheter.

Den 9-10 mars utsattes Tallinn för omfattande bombangrepp som förstörde ungefär en tredjedel av stadens bostäder och tvingade många familjer att fly. Under sommaren ökade oron bland folket. Den förstärktes av flera tecken: de tyska makthavarnas familjer lämnade landet och estniska järnvägsarbetare, som var mycket viktiga specialister för kriget, erbjöds att evakuera till Tyskland. Samtidigt försökte de tyska myndigheterna förhindra allmän panik.

Under sommaren fortsatte striderna i Virumaa, i Narva och vid Sinimäed (Blå bergen). l slutet av augusti var den militära situationen sådan att de tyska myndigheterna öppet började förbereda evakuering av lokala civila, vilket dock påstods vara en tillfällig åtgärd. Den 16 september gav Tyskland upp sitt försvar av Estlands fastland och började evakuera sina enheter.

Detta utlöste också massflykten av ester. l slutet av september var hela Estlands fastland under Röda armens kontroll och de sista tyska enheterna drog sig tillbaka från Sörvehalvön på Ösel den 25 november.