Välkommen till Flykting 1944 80 år
På stranden vänd mot havet!
Puises (I skogen)
För många stod valet mellan att godta Stalins terror och att fly. Vända ryggen mot Estland och fly övre Västerhavet (Östersjön) mot det okända Sverige.
Minnesmärke rest vid Estlands strand mot Västerhavet
FLYKTINGLÄGER
För de ester, som under de svåra åren under andra världskriget lämnade sitt hemland på grund av en ny våg av repression blev med få undantag flyktingläger i Sverige den första anhalten. Eftersom flykten titt Sverige började redan efter det att Estland ockuperades och annekterades 1940. blev lägrens verksamhetsperiod mycket lång. Därför saknas också en eksakt översikt over hur många läger det fanns totalt. Man gissar att det kunde ha funnits minst 250 läger.
Lägren var till en början underställda Civilförsvars-styrelsen, senare statens utlänningskommission. Biståndsfrågor handlades av Flyktingnämnden. De första mottagningslägren upprättades vid kuster där flyktingarna kommit i land. Som första övernattningsplatser rekvirerades folkets hus, bönehus, skolor, vilohem församlingshem hotell och till och med privathus. De provisoriska lokalerna 'måste dock snart frigöras för sina ordinarie ändamål och permanenta läger upprättades i Inlandet, där det fanns bättre möjligheter att disponera lokaler.
Omedelbart efter ankomsten till Sverige genomgick flyktingarna desinfektion för att förhindra smittsamma sjukdomar och parasiter, varefter de skickades vidare till ett karantänläger i minst två veckor. Under vistelsen i karatärlägret genomgick flyktingarna polisförhör och dokument utfärdades för att få flyktingpass. De som behövde fick även nya kläder och skor.
Så snart karantänperioden var över och passen var klara kunde men börja flytta ut från lägren. De son hade släktingar eller vänner som hade anlänt tidigare eller som själva hade lyckats hitta arbete var de första att lämna. Att hitta bostäder var svårt. Människor fick ofta tillfälligt logi i lägren men arbetade redan utanför. Senare genomgångs eller arbetsförmedlingsläger inrättades nära arbetsmöjlgheter, och de lokala arbetsförrnedlirngarna försökte hitta lämpliga arbeten till varje flyktting. Således etablerades läger nära skogar, jordbruksområden samt i regioner med textil-, metall-, gummi-, läder-, pappers- och träindustri, där det var lätt att få jobb utan språkkunskaper och utbildning. Akademiker, högre tjänstemän, militärer och konstnärer erbjöds ofta s.k. arkivarbeten.
Äldre, sjuka och familjer med barn som inte kunde sysselsättas på arbetsmarknad en samlades i permanenta läger. På så sätt fick vissa passera genom flera uppehåsställen.
Lägren var mycket olika till utseende och standard. Även lokalbefolkningens attityder till båtflyktingarna varierade. På vissa ställen skapades snabbt vänliga relationer på initiativ av svenskarna. som visade intresse för esternas problem, ordnnde arbetstillfällen och gav råd inför avresan. På andra håll var attityden återhållsam särskilt där man trodde på kommunistisk propaganda om att flyktingarna var krigsförbrytare eller åtminstone riktiga nazister.
Våren 1945 hade en stot del av lägren avvecklats.
För att undvika diplomatiska problem gav den svenska regeringen redan under senhösten 1944 representanter från den sovjetiska ambassaden tillstånd att besöka flyktinglägren. För att undvika oroligheter reglerades dock lägerbesöken våren 1945 så att endast personer med besöks tillstånd utfärdat av Utlänningskommissionen eller Socialstyrelsen fick besöka lägren.
Den officiella sovjetiska motiveringen var att de ville få klarhet i "sovjetmedborgarnas” levnadsvillkor. Det huvudsakliga syftet var dock att locka flyktingarna att återvända till hemlandet (Sovjet), antingen genom övertalning eller hot. Reaktionen på repatrierings propagandan bland flyktingarna var först återhållsam, men trots detta återvände endast ett tiotals personer från lägren till Estland.
Hur var det i Eskilstuna/Torshälla?
