.

Berättelse nr 10

Maria Larsson född Nõmm, Alingsås.

Originaltext på estniska

Det var kärt att läsa dina rader (annonsen). Ett stort tack till dig! Ja, vi är människor av samma sort och är dessutom släkt med varandra. Mitt hem var på Saaremaa (Ösel), Leisi vallas, Nurme külas talu. Mina föräldrar hette Julius och Sina-Ida Nõmm. De hade 8 barn. Min pappa var en god vän till Mihkel Hiiuväin.

 

Den 22 september 1944 hade pappa träffat Mihkel Hiiuväin. Han sa till min pappa att följa med på skeppet "Luise", redan i natt för att fly till Sverige. Pappa kom sent på kvällen med dessa ord till mig. Jag var hos en annan familj och fick följa med för dem. Min pappa hade knackat på fönstret kl. 12.00 på natten, och sa att det var mycket brådskande. Från Soela sundet far segelskeppet iväg kl. 1 eller halv 2 under natten.

 

Jag var bara 17 år då. Jag sprang fort och hade bara ett knyte kläder över axeln. Jag sprang över åkrar mot föräldrahemmet. Vår häst Mirra var redan förspänd. Vi var 5 syskon, mor och far. Tyvärr blev 3 bröder kvar i Estland. Den äldsta brodern var i den tyska armén (mobiliseringsorden) och är spårlöst försvunnen De två andra bröderna arbetade på bondgårdar och var 15 och 16 å när de blev kvar i Estland. De hade det inte lätt till en början men nu har de det bättre.

 

Flykten började den 23 september 1944. När jag lämnar vår trädgård och gatan tänker jag på mina 3 bröder som inte känner till vår flykt. Min morfar blev kvar i trädgården och såg efter oss med en sorgsen blick. Jag tänkte på dessa sångord: Jag är ensam i världen, allt har jag lämnat. Far, mor, bröder och systrar allt är så känsligt. Om vi får leva får vi se, eller täcker jorden oss. Kommer jag någonsin tillbaka...

 

Stannar till för ett ögonblick och ser tillbaka över hembyn Nurn och vinkar med handen, mitt öde är i Guds hand. Jag tänker att det kanske är sista gången...

 

Färden har gått snabbt, förbi Liivaküla-Laugu och Lauguskolan. Det var inte särskilt långt till Soela sundet. När vi kommer fram väntar segelskeppet "Luise" långt ut i havet. På stranden fanns redan många människor som sökt sig dit för att fly.

 

Min pappa började med en gång att arbeta, med en roddbåt. När ja steg på trappstegen upp mot däck så vände jag mig om. Detta för att se mot hemön och stranden. Jag var mycket ledsen och grät på däck. Jag gav min själ ett löfte att aldrig glömma denna dag den. 23 september 1944. Sen vände jag ryggen mot mitt kära hemland.

 

Väntan på skeppet blev lång. Några började förvåna sig över varför det tog så lång tid, redan var vi många timmar försenade. Solen var redan halvvägs upp på himlen. Vädret var mycket vackert, lungt och inte ett enda moln på himlen. Någon nämnde att några viktiga personer saknades på skeppet, utan dessa personer var det inte möjligt att börja färden. Kaptenen är hemma och slaktar en gris och en annan slaktar ett får. Hur länge ska det ta att slakta en gris? Ja, det gäller att salta köttet så att det inte blir gammalt.

Hur länge ska det ta att slakta ett får? Fåret är kanske i skogen och ingen kan fånga in det. Hela tiden kommer det nya flyktingar. Många har med sig ett stort bohag, men måste lämna det mesta på stranden. Kaptenen gav allvarsamma ord; att det bara var människor som skulle räddas undan kriget och inte allehanda bohag.

 

Det kom ett meddelande att segelskeppet "Luise" skulle resa till Sverige. En blick upp mot himlen klargjorde att klockan var ungefär mellan 10 och 11 före lunchtid. Det var en lördag.

 

Tidigare hade en ung kvinna med sitt lilla barm en son stigit ombord. Vi presenterade oss för varandra och blir därefter goda vänner. Hennes rätta hemadress var Tallinn och nu hade hon flytt till Saaremaa, till en bekant väninna. Nu var vi tillsammans som flyktingar mot Sverige. Vi var 180 personer på skeppet "Luise".

 

Segelskeppet "Luise" var färdigt att lätta ankar. Plötsligt dyker det upp två unga män, vet ej varifrån? De säger att de inte vill följa med, de har börjat att frukta för resan och vill tillbaka till stranden. De sätts i en roddbåt och ror tillbaka till stranden. Jag var just intill dörren och hörde och såg de. Det syntes märkvärdigt ut. En av dessa kände jag igen. Det var en skolkamrats äldre bror. Den andra unga mannen var för mig okänd. I mitt minne vill jag minnas att de hade militärkläder på sig när de gick förbi mig.

För oss blev det en stor förvåning och fundering varför de så hastigt inte ville följa med? Vad var det som gjorde att de beslutade att inte följa med? Var var de under dessa alla timmar? Ingen hade sett de två tidigare. En människa på skeppet berättade att de var bland de första på stranden och ville åka först ut till skeppet. De hade visat ett stort intresse att fly till  Sverige.

Vi unga från samma by höll ihop, vi såg efter en bra plats på timret. På skeppets sida fanns fönster. Min mamma med tre mindre barn befann sig något längre bort, men även intill fönster.

 

Vår pappa var till hjälp någonstans i fären. Hans uppgift var att hålla utsikt efter sjöminor. Själv smög jag upp till däck för att en gång till se Saaremaa. Jag såg en lång stund innan Saaremaa försvann. Nu var vi långt ut på det djupa havet. Vi hör en klagande röst. Det finns ingen kompass. Vi har ingen kompass så ingen vet, vilken riktning skeppet ska styra?

 

Vi hör att skeppet tar in vatten. Den första natten är vinden hård och det är höga vågor. Varje våg är förskräcklig för oss.

 

Den andra dagen 24 september 1944.

 

Nu ropar någon att den stora pumpen är ur funktion, det går ej att pumpa mera. Den mindre pumpen fungerar men hinner inte pumpa bort allt vatten. I Skeppet är nu mycket vatten. Männen är dessutom väldigt trötta. Kapten kommer med följande ord: Vi kastar timret överbord för att lätta på lasten. Kaptenen får hjälp att söka efter hålet som tar in vatten. De hittar hålet. Kaptenen lagar hålet och skadar sig.

På den andra dagen mot kvällen började vinden att blåsa från ett annat håll och seglen måste ändras. Männen är mycket trötta, kraftlösa och hungriga. Allt sker med en långsam verksamhet. Jag hörde att när resan började fanns det ingen brist på alkoholdrycker.

 

Nu skyndar en yngre man fram som säger att han kan uträtta arbetet med seglen. Han kan och vet hur man ska göra. Tur nog så håller en äldre man ett öga på honom "den store kännaren".

Titta! Han gör genast helt tvärtom. Den äldre mannen skyndar fram i sista ögonblicket och tar över arbetet. Med "den store kännaren" och hans hjälp skulle skeppet komma på sned och sjunka i havet och alla skulle drunkna. Det var en liten marginal från att detta hade inträffat.

 

Vi hörde höga röster från ett håll, senare blev det klart vad som hade hänt. Den unga mannen hade fru och ett litet barn med sig. Många svor och skällde ut honom. Han fick många tillrättavisande, för sin, handling. Den unga mannen kom från Leisi. Han gjord att alla våra liv var i fara.

 

På nytt hördes en klagande röst. Vi vet inte var vi befinner oss Det finns ingen kompass! Inte en enda fyr syns till! Bara ett mörkt och oroligt hav finns runt om oss.

 

Det är nu natt. Det är en stor lycka att se stjärnor på himlavalvet och kursen kan tas ut efter dessa stjärnor. Kursen styr mot norr för att undgå tyska krigsskepp. Vi får veta att vår kapten är allvarligt sjuk, hög feber och det är säkert blodförgiftning.

 

Kraftig vind, höga vågor som är hemska för oss varje minut. Vi hör att det smyger och följer en u-båt efter oss. Ubåten har följt efter en längre stund. Kapten säger att männen går upp på däck för att visa sig och prata. Säg inte att vi vill fly till Sverige, för då skjuter de oss i djupet. Vi säger att vi är ester och är på väg till Tyskland. De lovade att sända hjälp omgående, hjälpen skulle snart komma!

 

Från kaptenen kommer ett meddelande: Det är bättre att dö här i dessa havets vågor än att dö i Tyskland. Det är ingen som vill komma till slav- och plågoläger.

 

Snart syns ljus på havet, här och där. De söker efter oss, en kortare period. Som tur är ser de inte oss. "Luise" är helt mörk lagd och inte en lampa är tänd vill jag minnas. De hittar oss inte. Kapten säger att vi får inte göra ljustecken för då hittar de oss.

 

Tyst smyger någon upp till däck och tänder eld på sin kappa för att senare vinka med det brinnande plagget. Detta är för att signalera till tyskarna. Någon man uppdagade detta och sliter det brinnande kappan från kvinnans hand och kastar detta i havet En annan man ville att vi skulle kasta kvinnan över däck samma väg som kappan. Nej det gör vi inte hon har ett litet barn som blir utan sin mor.

 

Därefter började en kraftig och stor gemensam gråt och bön om hjälp från Gud. Vi var alla dödsförskräckta. Varje våg var av fruktan.

Det fyllda skeppet med alla flyktingar och deras gråt och böner ljöd som en jättekraftigt jämmer. Ingen förstod den andras bön. Själv bad jag i mina tankar för jag hade inga krafter. Plötsligt hände något. Från min hemby börjar en ung man att be till Gud för allas nöd. Han ber med klara ord och kraftfullt att vi alla hörde på. Han påverkade att alla mer eller mindre blev lugna och lyssnade till hans bön. Jag var nära honom och min själ var överlycklig. Var fick han kraften ifrån? Jag såg på honom och han fortsatte att be högt och med klara ord. Han höjde armarna högt upp mot skyn.

Efter bönen berättar han till oss att han hade fått en uppenbarelse. Guds ängel hade visat sig inför honom och förkunnat att ingen skulle förgås och dö bland havets vågor. Ängelns löfte var att alla skulle nå målet som var Sverige. Alla blev lugnade. Han som bad och fick oss alla lugna var Alfred Kanarbik.

 

Den tredje dagen 25 september 1944.

Stormen avtog vi irrade runt på okänt hav men vi var sansade. På nytt hördes en klagande röst, inte en enda fyr. På natten hade skeppet styrt efter stjärnorna. Vi hörde åter att vår kapten var mycket sjuk. Mihkel Hiiuväin hade hög feber och blodförgiftning. Under dagen hör jag från min mor som säger med glad röst. Jag såg och hörde en mås. Snart var det två. Antalet blev fler och fler. Det var sant. Nu måste det vara nära till land eller till en ö. Alla var mer än lyckliga.

 

Snart så såg vi land och vi kom allt närmare. Ingen visste var vi var någonstans. Tre stycken livbåtar togs ner och de åkte för att fråga om vår position. De kom snart tillbaka. De var överlyckliga och meddelade att vi hade kommit till Åland. Från Åland hade omgående skickats meddelande till Sverige om Skeppet "Luise" och dess öde. Det garanterades att ambulans skulle möta och ta hand om dem som var sjuka. Vi får en bogserbåt till vår hjälp. Vi fick vänta men var glada och lyckliga. Jag ser genom skeppsrutan det underbara vackra Åland och dess höstnatur. Allt behagar min själ.

 

Vi får även reda på hur nära det är till Sverige. Tyvärr så kommer jag inte ihåg antalet sjömil. Snart hördes en glädjande röst: Vi har främmande, de kom för att hälsa på oss. Alla mindre barn kom fram hit till dörren. De hade med sig varm mjölk till barnen. I detta ögonblick önskade jag och tänkte att jag skulle ha varit något yngre. Resan var svår utan varken mat eller dryck.

 

Jag samlar ihop krafter och smyger från min boplats över timret för att se det andra skeppet från rutan. Jag ser 3 stycken sjömän som ser upp. Vänder tillbaka till min gamla kära boplats som har blivit för mig hemmastad. Vi väntar på bogserbåten.

 

Alla dessa dagar utan sömn samt obetydligt med mat och dryck. Jag stod fortfarande på fötterna, hörde och såg samt hade tankeverksamheten klar och kvar. Jag var så tacksam och lycklig.

 

Jag somnade till sist och sov helt utan bekymmer. Jag vet ingenting om bogseringen eller ambulansen. Sent på kvällen kom vi fram till Furusund. Alin syster fick inte liv i mig. Oj, vilken hemsk lukt som fanns på skeppet men man vande sig. Det var även kallt där jag låg. Fastän jag skakade av kylan så somnade jag trots allt. På morgonen när jag vaknar är det samma vackra väder här i Furusund som när vi lämnade Saaremaa (Ösel).

 

Jag öppnade mitt knyte med kläder för att byta till rena plagg. Befinner mig nu på skeppets däck och beundrar ön och livet. Min syster kommer med två vänner och undrar vart jag tog vägen. Glädjande vinkar vi till varandra och jag skyndar mig fram till dem nerför skeppet. Jag får reda på att vi kom med skeppet "Luise" kl. 22.00 till hamnen i Furusund.

 

Det första som bjöds var varm buljong. De hade sovit i vackra mindre rum, med rena sänglinnen. Oh, vilken behaglig sömn...

Vi är tillbaka i det stora huset som främmande, en stor sal med ett långt dukat bord. Det finns en stor vit bordsduk. Även ett annat kortare bord är dukat för vår skull. Vi sätter oss till bords. På bordet framför mig står en stor tallrik. Det är en hög med ljusbruna torkade skivor.

 

Jag ser en lotta som springer mot ett håll en annan springer i en annan riktning. Alla har bråttom. Mina ögon har redan flera gånger blickat över all den dukade maten. Jag tänker att här är det ingen som säger till mig smaklig måltid. Det känns ohövligt att börja utan lov. Jag hade inte ätit något på länge...

Vad gör det om jag tar och smakar en liten bit. De andra fick ju varm buljong och jag var den som blev helt utan.

Med en vågad hand så sträckte jag efter en skiva för att smaka. Till en början så var jag något besviken, för att det inte smak de. Senare var smaken storartad. För närvarande så minns jag bara knäckebrödet från matbordet som var i Furusund. Efter maten så samlades vi unga från min by i farstun. Fram till oss kom från matsalen en man. Han hade märken på överrocken och papper och penna i sin hand. Hans ögon var mycket vänliga. Han frågade efter våra namn och skriver på pappret. Sen går han samma väg tillbaka.

 

Snart så kommer han åter till oss. Nu med ännu gladare ansikte. Säger till oss "kom" och med handen gör han ett tecken. Vi går med honom ut och ner till stranden. Där väntade en festlig motor båt. På färden sjöng vi hela tiden. Vi sjöng och hade en festlik stämning. Titta, nu hade vi snart kommit fram till fastlandets strand. Ortens namn var Hysingsvik, Penningby i Roslagen hos familjen Östermans stora bondgård. Oh, vilken beundransvärd natur.

 

Genast gick vi till en bastu. De frågade oss om någon hade löss. Jag vågade inte säga att jag hade. Jag tänkte att jag skulle ge ett nekande svar. De två yngre kvinnor som tvättade och skrubbade oss var kloka. Lössen försvann. Jag vet inte vad de använde för medel när de tvättade oss. Lössen trivs inte i renlighet.

 

Nu har vi gått ut från bastun och är ute i dess fagra natur. Vi blir bekanta med dottern på den stora bondgården. Hon är föreståndare för lägret och hennes namn är Heldina. Vi är nu fyra stycken i ett litet kök. Bordet var vackert med en vit bordsduk. Sagosoppa serverades och stämningen var harmonisk.

 

Från ett av rummen kom en ung man in. Han stannade vid dörren och lutade sig bakåt. Vi flickor började att viska, vem kan det vari och vad gör han här. Det var en vacker ung man. Han kanske ska räkna våra matportioner. Den unga mannen steg vågat fram till vårt bord och presenterade sig. Han sa att han var estlandssvensk och hette Oskar. Han var för oss tolk. Snart kom Heldina tillbaka och vi gick alla tillsammans för att se våra rum. Det var bara en liten bit att gå från bondgården. Vi kom fram till ett litet rött hus med två våningar. Vårt rum var på den övre våningen. På den nedre våningen levde ett äldre gift par. Deras barn hade lämnat sitt bo. Det fanns även andra flyktingar på den nedre våningen.

 

I det rum som jag fick fanns fyra sängplatser. Jag skyndade mig in och tog en plats som behagade mig. Det var min säng. Vilken bra sömn i en bekväm och renbäddad säng. Och en mjuk kudde att krama om. Jag hade hört ordet i sjunde himlen och kände att jag hade kommit till paradiset. Den första natten som jag sov var helt enastående och visst var jag i paradiset. Allt var så rent; tyst och vackert. Luften så ren och behaglig att andas. Jag hade tidigare hört och sjöng själv följande sångord.

 

Mitt hem är Roslagen en strand i Sverige.

Som blommar och är en grönskande oas.

Naturen är här så vacker och den omfamnar mig.

Så älskad för mig är detta land.

 

Dessa sångord var så sanna, att leva åter fritt. Och att se allt det vackra i min omgivning. Solen lyste tidigt på morgonen in i vårt rum, och under hela förmiddagen.

Ett par veckor efter flykten till Sverige så blev jag sjuk. Det var med ostadiga ben jag stod och det gjorde ont varje gång som jag andades. På den andra dagen när jag var sjuk så gick jag tidigt efter maten och lade mig i sängen för att vila. De andra flickorna gav mig sina överrockar för att jag skulle vara varm och bli snabbare frisk.

 

Jag sydde mig nattkläder av min vackraste sommarklänning, rosa med svarta prickar. I ett nytt hem, land ville jag även vara vacker på natten. Vilka spännande drömmar, kanske skulle vänta.

 

En annan kväll i lägret knackar någon på dörren? In stiger Oskar och några manliga vänner. Oh, så rena kläder och snygga män. De bär hattar, vackra färgade halsdukar, höstrockar och blanka skor. De unga männen slår sig ner i närmaste sängkant. Oskar kom och satte sig på min sängkant. Oh, jag hade plötsligt smärta ingenstans. Jag skjuter överrocken från mig och sätter mig bredvid Oskar. Vi unga flickor hade många frågor om Sverige att ställa. Vi pratade även mycket om hur flykten hade varit. Hur länge tog resan över till Sverige. Hur många var det på skeppet "Luise"? Hur var livet nu och hur kändes det för oss.

 

Jag frågar Oskar helt plötsligt: Hur översätter man till svenska ”mina armastan sind”. Oskar tittar allvarsamt på mig och viskar i mitt öra, jag älskar dig. Oh, nu blev det både skratt och glädje. Oskar varför sa du så till flickan. Hon frågade själv hur man säger på svenska. Oskar kanske innerst inne ville säga så till någon av oss?

 

På nytt knackar det på dörren och in stormar Heldina. Pojkarna gömmer sina ansikten bakom händerna och springer ut på gården. På vägen ut så släcker någon belysningen och det blir lika mörkt som i en påse. Heldina letar igenom alla platser. Hon letar under taket, garderoben, sängarna och även under högen av kappor på min säng. Vi hade karantäntid i en månad och ingen fick besöka oss.

 

Oskar fick senare en skarp tillrättavisning. Oskar visste att de inte var tillåtet att besöka oss. Oskar berättade vid ett annat tillfälle att på somrarna kommer det många badgäster till orten.

 

En söndagsmorgon var vi på husets cafeteria. Vi var gästvänliga och ärliga. Vi blev hedrade och var välkomna att hjälpa till. Vi fick 10 kr i veckan som fickpengar. För dessa pengar fick man köpa mycket. Jag sökte i den närmaste byns affär efter det som var allra nödvändigaste. Jag köpte tvål, tandborste och tandkräm Nästkommande vecka köpte jag en liten sax, nål, tråd och resårband. 10 kronor i veckan fick de som hade fyllt 16 år.

 

Hos familjen Östermans i ett magasin fanns en stor trälåda.  Där hittade jag behövliga kläder och tyg. Jag fann en passande bit av ett vit tyg som jag sydde en underklänning till mig. Därefter sydde jag en BH.

 

Nu tänker jag tillbaka på en annan dag i lägrets matsal. Där hos familjen Östermans cafeteria fanns ett hus för gäster. Där fanns många rum och mindre rum och kök.   

En av männen är i ett litet rum framför radioapparaten. Han lyssnar på dagens nyheter från Tyskland. En annan man är i ett rum intill och lyssnar på nyheter från Finland.

 

De tyska nyheterna meddelar att segelskeppet "Luise" har gått under på det stora havet. De var i sjönöd och bad om hjälp. All eftersök misslyckades. Det enda som sågs var (propsemeres) timmer  som flöt på havets vatten.

 

Från Finland kom andra uppgifter. Det att skeppet "Luise" hade från Åland lyckligtvis kommit till Sverige.

 

Affärsinnehavarens son kom åter med en stor chokladkaka till oss. Vi var i lägret 5 veckor. Där var alltid roligt. Vi hade redan blivit hemmastadda. För oss denna plats så kär. Ett par dagar var vi och hjälpte till med att plocka upp potatis. Detta gjordes med glädje. Gårdens äldsta son kom till åkern med kaffe och varm mat. Allt var glädjande och det var ett vackert väder.

 

Min äldre syster hjälpte mig på kvällarna i kobåsen. Hon var mycket omtyckt av Heldina. Jag hjälpte till i bondgårdens kök. En av oss gick till en grannfamilj och hjälpte till med att tvätta. En annan estnisk flykting kalkade marken. Äppelträd fanns det mycket av i den stora trädgården.

 

Turordningen var att nästa fredag var det vår tur att skura och tvätta alla utedass. Det var en lång rad på ängen. Detta arbete behagades inte att göras. Vi var ändå medvetna att detta måste utföras.

 

På vårt läger fanns det en som skrev en lägertidning. Varje lördag kom denna lägertidning på estniska. Det är lördag och tre stycken estniska kvinnor skalar potatis. En av dessa har börjat med att läsa de färska lägernyheterna. De ropar på mig. Jag håller just på med att göra klart i kökets sal. Kom - kom hit och läs detta. Jag börjar att läsa raderna. Där är att läsa om skönheten från Saaremaa (Ösel). Det står fröken och sedan mitt namn och en anmärkning att jag inte ska bära min röda överrock. Det var en önskan att få se min ungdomliga kropp. Oj, vad jag sträckte på mig. Från Saaremaa fanns på lägret flera unga fröknar.

 

Jag gick till en av mina rumskamrater för att rådfråga hur jag nu skulle göra inför kvällen. I kökets sal var det så kallt och dragit. Vi kommer överens om att jag ska bära en mörkblå sidenklänning och en kort jacka med sick - sack band. Den kommande kvällen i matsalen var spännande.

 

En dag så upptäckte ägaren av huset att ett av rummets fönster hade en liten spricka. Heldina ordnade att vi fick ett annat rum, Rummet låg nära hennes tre bröders rum. Där var mycket roligare. Varje kväll hördes från Heldinas bröders rum vacker musik. Deras vänner kom på kvällarna och hälsade på. Dörren hos oss var alltid på glänt. Det var glädjande att smyga och titta av nyfikenhet.

 

En kväll hade den lokala affärsinnehavaren familjen Nyberg ordnat en trevlig kväll för oss flyktingar. Först så såg vi en film. Därefter blev det festmat och kaffe med dopp. Kvällen fest hade nått sitt slut och det var tid att vandra hemåt.

Många unga svenska män väntade på oss ute. På deras cyklar fick vi skjuts hem. Annars var det till lägret i byn bara en korta bit att promenera. Vi sitter och åker med på cyklarna. Jag åk( med en ung man längst fram. På den tiden var vägarna smala det regnade lite och det var dimma. Jag såg att det kom en bil mot oss. Jag ropar att det kommer en bil (auto) alla förstod. Vår tolk kommer cyklade intill oss. Jag ber honom att han ska från den unga mannen om jag är tung. Jag får svar att jag är lätt en fjäder.

Jag minns att jag hittade vinterskor i den stora trälådan. Innan jag lämnade lägret fick jag en ny mörkbrun vinterkappa. Jag köpte från affären en liten resväska. Väskan var liten som till ett barn som börjar skolan, till mig passade väskan.

 

Heldina ordnade med något i ett av rummen där en estnisk familj var gäster. Familjen åt just då bröd och rökt skinka. Den rökt skinkan var medtagen från Estland. Heldina blev förvånad och frågar. Äter ni sådant kött till vardags, för oss är det julmat.

 

En dag så kommer vi försent till kvällsmaten. En estnisk man säger till oss. Idag är potatisen så dålig att den duger inte äta. Han säger till andra att inte heller äta. Vi är alla över och vi vågar inte att äta. Den estniska mannen lovar att skriv till den svenska kungen om maten. De får mycket pengar för var flykting som staten betalar.

 

Heldina var mycket besviken. Hon säger till oss alla, själva så kommer ni från en fruktansvärd plats och nu klagar ni med avsky på maten som här serveras.

 

Maten som vi fick denna dag var stuvad potatis och isterband. Korven hade en annorlunda smak och för oss ester helt främmande mat. Vi insåg senare att maten varken var dålig eller gammal.

 

Två gånger om dagen åt vi. På morgonen och på eftermiddagen. En kväll kommer jag ihåg att vi började att leka i vårt rum. En började att härma ett får (bäää) och en annan ännu bättre. började alla till sist att härma får. Vilken glädje och lek. Denna kväll gick inte att höra musik från de svenska pojkarna rum. Jag vet inte vad de tänkte om oss. De kanske tänkte att det var skador från kriget.

 

Vi hörde att snart så skulle vi bli förflyttade och få lämna lägret. Vi blev inte glada när vi fick höra detta. Ingen visste vart vl skulle skingras.

 

Det börjar att närma sig avskedsdagen. En hel buss full med oss flyktingar åker för en sista kontroll hos en läkare. Det var några kilometer att åka och platsen är nära havet. Vi hade inga sjukdomar. Jag med vackra vita tänder som en rad av pärlor. Nästa dag så lämnar vi vårt läger.

 

En tidig morgon är jag på bussen. Ute är fortfarande mörkt. Ja får ett kuvert med mig. På detta står en adress och inuti finns det ett papper. Det är mycket viktigt och jag får inte tappar bort det. Vi blev hjälpta till tåget i Norrtälje. Det var första gången i mitt liv som jag såg ett tåg. Med på resan fick vi en tolk som vi såg då och då. Resan var först till Örebro dagen efter åkte vi med buss till en annan plats längre bort. Jag vet inte vart. Resan började i mörker och slutade när det var mörkt.

Jag vågade inte ta fram mitt kuvert och titta vad som stod i detta. Jag var rädd att det kanske skulle komma bort.

 

Till Alingsås stad kom min äldre syster och jag den 1/8 1947. I dagsläget är vi 5 stycken kvar av vår familj som flydde från Estland. Alla bor i Sverige, 4 systrar och en bror. Min bror bor i Järfälla. Två yngre systrar bor i Avesta och min äldsta syster bor i Vara. Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra. När man blir äldre blir allt på ett annat sett och inte så enkelt som när man är ung.

Jag bor kvar i Alingsås och är gift med en svensk man Vi har begåvats med tre barn, alla är flickor. Två av dem är gifta och den tredje är sambo. Vi har 8 barnbarn, fem pojkar och tre flickor. Det äldsta barnbarnet är en flicka som fyller snart 19 år. Det yngsta barnbarnet är en pojke som är 6 månader. Isak föddes i början på detta år, 1994. För några år sedan så födde min allra yngsta dotter en son som heter Sebastian. Han föddes den 23 september. Tänk att det var just det datum som vi började vår flykt till Sverige. Jag var så lycklig över denna händelse.

Alla dessa rader tog för mig två hela dagar att skriva. Att fundera och skriva i minnet tar sin tid. Jag skrev ner allt från min själ av flykten med skeppet "Luise" till Sverige.

Till sist vill jag avsluta med följande rader.

Vi är i all evighet - hjärtligt tacksamma för hjälpen som kapten Mihkel Hiiuväin gav.