Berättelse nr 8

Ivi-Mai Schöön, Askim Göteborg.

Om min far:

Voldemar Freivald. född den 21.3.1896 i St Petersburg, son till Johannes Freivald och hans maka Anna Karolina, båda från Kallast vid Peipussjöns västra strand. Voldemar var till yrket ingenjör utbildad vid Polyteknikum i Kiev. Hans senaste anställning under mellankrigstiden i Estland var vid "AB Mootor", trafikbolag med busslinjer över hela Estland.

Under den tyska ockupationen fick han anställning vid kommunikationsministeriet (motsvarande) och hade i praktiken att övervaka alla pågående skeppsbyggen på både Saaremaa (Ösel) och Hiiumaa (Dagö). Detta innebar många tjänsteresor till de faktiska byggplatserna. Under kalla krigsvintrar kunde resorna gå med häst och släde över isen från fastlandet till öarna.

Under sommaren 1944 blev denna övervakningsverksamhet ganska spänningsfylld. De tyska makterna ville att fartygen skulle bli fort färdiga för att testas för sjöduglighet (evakuering av tysk trupp om ryska trupper skulle avancera), i esternas intresse var att ha fartygen klara för eventuell egen flykt. Så skedde sjösättningen av Artur Randsalus nya skepp på en solig sommardag för handkraft! Slipessen var insmorda med grönsåpa för att fartyget skulle glida lättare och i vattnet kom hon, men utan att vara färdigutrustad. Sin jungfruresa gjorde hon med hundratals flyktingar till Sverige (om jag inte har fel).

Far var en stor segelentusiast. Medlem i Tallinns "Jahtklubi". Hans egen segelbåt konfiskerades av kommunisterna redan under den första ockupationen då hela Tallinns hamn stängdes och alla segelbåtar togs på släp till Leningrad.

Under tjänstgöringen som övervakare av båt- och skeppsbyggen hade far också försäkrat sig om en plats till vår familj i en sjöduglig motorbåt från Saaremaa. Vad båtägaren hette fick vi barn aldrig veta, ty som det senare visar sig blev vi helt enkelt akterseglade.

Vi bodde i Tallinn, var med om det stora bombanfallet natten den 9.3.1944 och kom först under sommaren per lastbil till Ösel. Vi inkvarterades i ?? (Parasmetsa)* herrgård intill Leisi. Det var redan skördetid. Vackert väder. Från fastlandet kom nyheterna oregelbundet och allt mer oregelbundet. Till sist upphörde de helt. Det uppstod ett tyst, otäckt vakuum, som också vi barn förstod.

Vår familj var förutom far, mor, Ida Freivald född 22.2.1896, min bror Are-Enn född 17.2.1934 och jag, född 17.1.1931. Mor var till yrket tandläkare. När det blev dags att gå till stranden fick mor ett svårt anfall av ischias (Ryggvärk) vilket gjorde att vi blev försenade och när vi kom till mötesplatsen hade vår "flyktmöjlighet" redan givit sig av till sjöss. Hur vi kom till stranden där människor var samlade för att föras ombord på "Luise" i roddbåtar, vet jag inte. Jag vet inte heller om far kände till denna båtlägenhet tidigare eller om det var en lycklig slump som avgjorde det.

Jag minns helt klart hur man började ta tillbaka de först till Luise överförda människornas väskor, när allt fler flyktingar samlades på stranden. Jag minns också rädslan hos de vuxna som upptäckte att några av besättningsmännen inte vilja följa med utan rodde sig i land.

rad av dem på vattnet akter om oss. Minns också att kaptenen högg sig i foten när han skulle i mörkret täta läckan och fick feber. Jag tror det var då min far fick stå till rors.

Minns att han förklarade för oss att vi p.g.a den tilltagande vinden var tvungna att hålla norrut. De' var inte tänkbart att gå in i svenska skären, fyrarna var ju släckta p.g.a krigstillståndet. En svartgrå u-båt kom till ytan just babord om oss. Mycket nära. Ur tornet steg en man i svart läderrock. Inga nationalitetsbeteckningar synliga någonstans. Några vuxna ropade till honom på flera språk. Inget svar. Han kunde tydligt se oss som just då var på däck. Efter en stund gick han in i tornet igen, stängde luckas efter sig och ubåten gick i undervattensläge. När den försvunnit under vattnet tog några kvinnor upp sången: Närmare Gud till dig..." och jag förstod att vi nu väntade på torpeden, som skulle komma. Det kom ingen. Psalmen "Närmare Gud till Dig" återkallar hos mig alltid den stunden, ubåtstornet och mannen i den svarta läderkappan.

En förarglig detalj ombord var att kissa i handfatet av plåt som fanns på däck för detta ändamål, kallt, gungigt och mycket genant Från Åland kom en lots i en liten motorbåt, talade med de vuxna och försvann fort. Kom tillbaka inom en eller ett par timmar med en stor troligen 50-liters mjölkflaska åt de många barnen ombord. Tror också att han gav oss positionen. Under däck kunde man sova eller dusa på den återstående pitpropslasten.

När vi ledda av svensk lots kom närmare Furusund var jag åter på däck. Det var mörk kväll och ganska stilla mellan öarna. Ljusen från husen och en del utomhuslyktor speglade sig enastående vackert i vattnet. Vi hade ju haft 6 års mörkläggning och jag kunde inte längre minnas hur det hade sett ut med utomhusbelysning! Bryggan vi steg ner på gungade!

Vi hade fått bryggplats just nedanför det stora Societetshuset i Furusund och fick gå upp dit. Där minns jag att vi stod tätt packade vid långbord och fick var sin kopp het buljong - det smakade helt underbart. Vill minnas att vi sjöng något unisont till tack och försökte med leenden visa vår tacksamhet. Nästa morgon när vi vaknade låg Randsalus nya vackert gråmålade båt i hamn i Furusund. Det kändes som en alldeles speciell trygghet. Kanske var det vetskapen att vi nu var så många, kanske bara en primitiv "masspsykos" - oss kan ingenting hända, se så många vi är. I själva verket var vi nog för många för sommarön Furusund.

Mat kokades i militära fältkök. I tre omgångar för att det skulle räcka till alla. På morgonen havregrynsgröt och på eftermiddagen ytterligare ett mål, på torsdagarna naturligtvis ärtsoppa. Kökskommendering organiserades.

Vi började att lära oss svenska. Under köksarbete. Minns helt tydligt hur fru Linda Joasaare kom från kökskommenderingen och glatt förkunnade, ett nytt ord igen, mycket lätt, "Sibul on lök", det betyder att löken slår sig genast på ögonen (sibul lööb kohe silmade peale). Sedan dess kan alla som hörde på att sibul är lök!

Tillägg:

I nödens stund sjöng vi närmare dig till Gud.

Jag har i min ägo en s.k Nödfallsvisering utfärdad för mig

" för inresa och uppehåll i riket 14 dagar från den 29/9 1944" utfärdad i Furusund med stämpel från Landsfiskalen i Norrtälje. Min nödfallsvisering har löpnummer 119513, det kallas "Inreseuppgiftens Nr 119513".