Berättelse nr 2

Salme Haara född Hiiuväin, Uppsala.

 Originaltext på svenska

Dessa rader som skrivs är från den tid som var den svåraste i mitt liv. Livet har varit svårt på många sätt under det andra världskriget. Den mest hemska tiden var när man hela tiden hade fruktan att snart kommer de ryska soldaterna och för oss till Sibirien. Detta ägde rum under natten när människorna låg och sov. Det gick så långt att en gång var det en liten pojke som visade var hans föräldrar hade gömt sig och de skickades till Sibirien.

 

Många människor försvann från vår by. Kyla, svält och hårt arbete i fånglägren gjorde livet och pinan kortare. De som inte blev bortförda hade skräcken i kroppen. Många sprang och gömde sig i skogen.

 

Sen kom tyskarna. Då hoppades man att livet skulle bli lättare. Detta var bara en dagdröm. Några år med tyskarna var ingen dans på rosor. Tre år senare kom det ett meddelande att ryssarna var på väg tillbaka. Då var jag 17 år. Vi levde på Saaremaa (Ösel) och mina föräldrar ägde en bondgård med många djur. Min pappa ägde även ett stort skepp med segel "Luise" som han åkte med livsmedel, timmer och mycket annat mellan Ösel och Tallinn.

 

Livet under frihetstiden var mycket bra. Vi hade mat från den egna jorden och pappa tjänade pengar och köpte det som var för oss nödvändigt. Livet på gården skulle få ett slut. Kriget var det som förändrade allt. Ryssarna var på väg tillbaka och befann sig redan i Tallinn. Det var då min pappa började att planera flykten till Sverige.

 

Jag kommer ihåg den sista kvällen hemma. Vi var alla i sorg och grät tillsammans med våra vänner som inte kunde följa med. Jag vet inte hur de andra fick reda på att vi skulle åka. Det kom människor från alla håll och kanter och alla ville följa med. Det var svårt för pappa att välja för alla fick inte plats. Till sist var tiden inne att åka. Pappa lurade tyskarna att vi skulle åka till Tyskland.

Mamma och pappa hade innan resan slaktat en gris och lagt undan potatis. Maten kokades i en stor gryta. Det fanns de som inte hade någon mat med sig de fick äta med dem.

 

Vi var 200 människor på skeppet. Flykten var inte utan problem. Pappa hade en ung pojke i sin besättning som under natten hade gjort ett hål på botten med en kniv. Han följde inte med på flykten utan avrådde andra att följa med. Han hade räknat med att alla skulle drunkna ut till havs.

 

När vi nästan hade lämnat arkipelagen ändrades kursen om mot Sverige. Till en början var det fint väder. Jag såg ett brinnande Tallinn. Det blåste senare till storm. Alla på skeppet blev deprimerade. Barnen grät och många blev sjösjuka. Stora starka män låg på däck och orkade inte ens att lyfta på huvudena.

Av det hårda vädret så blev hålet större. Skeppet läckte mycket och det blev mer och mer vatten som samlades i lastutrymmet. Nästan alla män var sjösjuka. Det var knappt några som orkade att pumpa ut vattnet. Min pappa gick ner i lastutrymmet för att försöka laga hålet och efter hårt arbete så lyckades han. En olycka inträffade och pappa fick en trästicka under nageln. Han fick blodförgiftning och hög feber över 40 grader och blev av detta mycket sjuk.

 

Under flykten sågs många småbåtar på havet. Många av dem försvar i havets djup. Vi kunde inte på något sätt hjälpa dem i deras nöd. Havets vågor var höga. När vi med skeppet "Luise" befann oss mellan vågorna såg man de små båtarna på vågornas topp som en liten svart prick. Det var mycket obehagligt att se på detta

 

En av dessa små båtar var en liten motorbåt med en familj i. Det var två vuxna och ett litet barn som mamman höll i sina armar. De ropade på hjälp. Plötsligt i den hårda stormen försvann den lilla motorbåten ner i havets djup. När jag såg detta rann det många tårar. Tankarna kretsade runt om mitt kära hemland. Jag tänkte på alla som blev kvar, vårt kära hem och alla djur.

Vi kunde inte ta med oss särskilt mycket. Pappa sa att vi bara skulle ta med symaskinen. När vi kommer i land och fått arbete  köper vi oss tyg och syr kläder. För min äldsta syster Leida kunde sy.

 

Resan fick ett lyckligt slut till sist. Alla svårigheter hade vi klarat och land syntes i sikte. Ett skepp kom och tog hand om de sjuka. De fördes till Norrtälje sjukhus. Min pappa var en av dem. Vi som var friska gick i land. Alla tänkte nog att vi hade kommit till paradiset. Det var en stor fröjd att se alla lampor som lyste. Hemma var alla fönster igensatta och vi satt i mörkret framför små ljus.

 

Fadern i himmelen hade hjälpt oss genom alla svårigheter. Nu befann vi oss på andra sidan Östersjön i Furusund. Där blev vi i en månads tid. Vi fick mat och kläder som snälla människor hade samlat ihop. Vi fick alla genomgå en läkarkontroll. Livet i Furusund var mycket bra på alla olika sätt. Jag tror att det bara finns ljusa minnen med från lägret in i det nya hemlandet Sverige.

 

Ifrån Furusund sändes vi till Enköping. Där var vi i karantän Innan vi kom till Enköping stannade vi till i Stockholm. Där fick vi alla bada bastu. Alla fick någon sorts salva i håret. Det luktade inte gott om oss då. Det var en garanti mot att ingen skulle ha någon ohyra med sig till lägret. I denna behandling var vi alla lika, ingen kom undan.

 

Resan gick vidare till Enköping. Målet var Enköpings tennishall. Där var många sängar bäddade med papperslakan och madrasser. Mina minnen därifrån är det eviga prasslande på natten när någon vände sig i sängen. Ingen klagade alla var nöjda med tillvaron. Vi var där en månad. Vi hade ingen frigång ut ur lägret. Det var en smal gång runt tennishallen som vi fick röra oss på.

För övrigt var det tagtråd runt lägret. Vid grinden stod det två militärer med gevär. Ingen fick lämna området. Jag minns att det kom unga flickor och pojkar och de hade med sig frukt till oss. Aldrig har ett äpple smakat så gott. När tiden i lägret var över skickades vi till våra första arbetsplatser. Genom arbetsförmedlingen fick människor söka arbetskraft.

 

Alla placerades ut på olika platser runt om i Sverige. Jag fick arbete som trädgårdsarbetare i Enköping. Jag kunde inte ett ord svenska när jag skickades iväg till mitt första arbete i Sverige. De satte en adresslapp på min rygg så att den som körde bussen visste var han skulle släppa av mig.

 

Det var sent på eftermiddagen i november månad. När jag kom fram var det mörkt ute. På busshållplatsen stod min nya arbetsgivare och tog emot mig. Det svåraste var att jag inte kunde språket. Han pratade hela tiden men jag kunde inte svara. När vi kom fram fick jag ett eget rum tilldelat som blev min egen lilla vrå. Jag fick gå upp till mitt rum och ordna med mina tillhörigheter. Sedan var det dags för mat. Det var en stor glädje när jag såg vilka trevliga och snälla människor som jag hade hamnat hos.

 

Första tiden var svår. Snart nog visste jag vad som skulle göras. Det gick bättre dag för dag. Frun i huset var lärarinna och hon köpte ett lexikon till mig. På kvällarna lärde hon mig svenska. Efter en månad började jag att hantera det svenska språket. Jag glömmer aldrig den dagen när jag gräddade pannkakor och farmor i huset kom och frågade vad jag sysslade med. Jag vände mig om och svarade på svenska. Jag grädda pannkakor sedan skulle vi äta dessa pannkakor. Glädjen blev stor när farmor senare berättade vad jag hade sagt på svenska.  Det var tårar och skratt om vartannat över mina  språkliga framgångar. Att det finns så snälla människor är tacksamt. Det fanns ingen som helst hat från denna familj mot flyktingar som sökt asyl i det nya landet.

 

Övriga sysslor för mig var att mjölka kor, separera grädden från mjölken, kärna smör och städa. Jag skötte även en liten baby.  Det enda som kändes långtråkigt var ensamheten på kvällarna. Jag var ju bara 17 år och hade inga jämnåriga kamrater att umgås med. Det dröjde inte länge. Jag lärde svenska snabbt och därefter fick jag kamrater.

 

Jag vill tacka Gunvor och Oskar i Enköping för Er omsorg och för att ni tog emot mig med öppna armar till Ert hem. Ni ställde alltid uppför mig. Många kramar till Er från Salme. Jag var där 8 månader. Därefter åkte jag till Eskilstuna och började att arbeta på sjukhuset. Jag arbetade där 15 år, från 1945 till 1960.

Jag vill framföra ett stor tack till alla som hjälp mig i Sverige. I år 1994, den 24 september är det 50 år sedan flykten från mitt forna hemland Estland till som vi kom till Sverige.

 

Efter alla dessa rader har jag inte mera att tillägga. Jag är en lycklig människa som upplever att det har gått bra för i livet.