Berättelse nr 5

Uno Jõgi, Korsberga Hjo.

Originaltext på svenska

Jag föddes den 2/3 1939 i en liten by nära staden Kuressaare på Ösel. Min mamma var änka och hade tre barn från ett tidigare äktenskap. När jag endast var ett halvt år gammal dog min mamma i tuberkulos. Då tog hennes väninna Leida Hiiuväin hand om mig. Jag följde med Leida och hennes systrar och föräldrar när de flydde till Sverige.

 

I flyktingslägret i Enköping upptäcktes det att jag hade tuberkulos. Min sjukdom skulle behandlas. Därmed skildes jag från min fosterfamilj som var den enda länken till min mamma Hilda och mig födelsebygd. Min fostermor Leida fick trots upprepande frågor inte reda på var jag fanns. Han har det bra var svaret hon fick.

 

De två första åren har jag ingen aning om var jag hamnade någonstans. När jag var 7 år kom jag till Göteborg. Först bodde jag hos en kvinna på Lilla Vegagatan, som hette Anna Pooska. I närheten började jag min skolgång. Sen hamnade jag på Vidhärs barnhem. Som elva-tolvåring kom jag till en lantbrukare i Korsberga. Det var inget vidare hem.

 

Det tog ytterligare sex år innan jag åter fick kontakt med Leida och hennes systrar. Hon berättade då att hon tog en estnisk advokat till hjälp. Hennes pappa Mihkel Hiiuväin betalade pengar för detta.

 

Kontakten bröts på nytt. 1991 så tog en av Leidas söner kontakt med mig. Mihkel Nõmm berättade att mina tre halvsyskon fanns kvar i livet och att de fortfarande bodde på Ösel. Mihkel N  sa att mina halvsyskon fått meddelande att jag finns välbehållen i Sverige.

 

Den 15 juli 1992 återsåg jag mina halvsyskon och även min barndomsbygd. Trots de små resurserna var det ovanligt och otroligt hur de ordnade allting så festligt och trevligt.

 

Av barndomshemmet fanns endast några stenar från grunden kvar. Det kändes ändå speciellt att komma dit. Vi besökte även min mor Hildas grav på Karja kyrkogård. För att överbrygga språksvårigheterna fick vi hjälp av en dam som talade engelska och estniska Det blev ett väldigt översättande.

 

Det enda jag minns från själva flykten som 5-åring är att vi fick ligga ned i båten för det stod soldater på stranden. Efter 48 år fick jag åter träffa mina halvsyskon. Denna härliga känsla kan nog ingen utomstående riktigt förstå.

Utdrag ur Hjo Tidning 7 aug 1992

Efter 48 år återsåg Uno Jõgi sin barndomsbygd.

Ensam från sin familj kom en liten kille 1944, med moderns väninna, i en båt över Östersjön på flykt från Estland. Mamman var död och de äldresyskonen kvar i Laugu på norra Ösel. Det skulle dröja 48 år innan Uno Jõgi återsåg sin barndomsbygd.

Nu är han och hustrun Ulla nyss hemkomna efter Estlandsbesöket och mötet med syskonen.

- Man blir omtumlad och det tar tid att smälta allt som kommer över en, säger Uno, som är bosatt i Korsberga.

Uno Jõgi föddes 1939 i en liten by nära staden Kuressaare på Ösel som ön den näst största ön i Östersjön. Modern, som var änka, hade tre barn i ett tidigare äktenskap.

Då Uno endast var ett halvt år gammal dog modern och Uno togs om hand av moderns väninna Leida. Uno, hans fostermor Leida och

hennes mor och systrar flydde undan ryssarna till Sverige 1944, och kom först till Furusund och sedan till ett flyktingläger i Enköping. Där upptäckte man snart att Uno hade tuberkulos.

Skiljdes åt

Vid en här tiden tänkte man inte alltid på känslorna hos ett barn och Uno skiljdes från sin fosterfamilj som var den enda länken till modem och födelsebygden. Kanske med gott uppsåt, . för att behandla sjukdomen, men  med  skrämmande effekt för ett barn som inte kan språket, flytades  han  för behandling.

Fostermodern fick trotsupprepade förfrågningar inte reda på var han fanns.

- Han har det. bra, var det enda besked hon fick.

Flyttades runt

Vad som hände Uno mellan 1944 och 1946 är en vit fläck. Inte ett enda minnesfragment, som man ju brukar ha från den åldern, finns i hans minne. Men som sju åring fanns han i Göteborg.

-Jag var placerad i ett fosterhem på Vegågatan och började skolan i närheten där.

Då· man· uppdagade att fosterhemmet inte fullgjorde sina skyldigheter flyttades han till Vidkärrs barnhem.

Som elva- tolvåring kom sedan Uno till en lantbrukare i Korsberga.

-Det tog ytterligare sex år innan jag åter fick kontakt med Leida och hennes systrar, berättar Uno.

- Hon berättade då att. hon till och med tog advokat till hjälp för att spåra Uno då han var liten, men utan resultat. Nu hade både hon. och systrarna egna famljer i Sverige.

Brevväxling Leidas son Mihkel N  själv gift, med en estniska, tog kontakt med Uno i höstas. Han berättade att Unos tre halvsyskon finns kvar i livet och fortfarande bor på Ösel Han berättade  också att man meddelat dem att Uno finns välbehållen i Sverige.

- I mars  kom brev från min syster Rosa. Det värsta är att vi ju inte talar varandras språk, men med hjälp av Mihkel Ns fru fick  jag brevet översatt och ett svar skickat,  säger Uno. Sedan har det blivit fler brev.

- Strax före semestern såg min fru Ulla och jag en annons om att Ånedinlinjen skulle ha premiär för resor direkt till Ösel, eller Saaremaa  som det heter på estniska, och skaffade biljetter.

Återsågs

- Vi · telegraferade till Rosa att vi skulle komma. Båten lade till utanför en liten fiskehamn och vi fick stiga i livbåtarna och bli rodda in till kajen. Den, 15 juli klockan 12.30 återsåg jag min syster och min bror Heino som mötte oss. Känslan går inte att beskriva, säger Uno allvarligt.

- Senare mötte äldste brodern Armand också upp och vi fick uppleva, en gästfrihet utan like. Trots de små resurserna var det otroligt. hur de ordnade allting så festligt och trevligt.

- Storasyster· Rosa kunde inte låta bli Uno. Hon var på honom och kramade och plockade i ett, berättar Ulla och skrattar.

Läxa av syrran

-Av barndomshemmet fanns endast några stenar  från grunden kvar,  men det kändes ändå speciellt att komma dit. Vi besökte även min mor Hildas grav på Karja kyrkogård, berättar Uno.

För att överbrygga språksvårigheterna hade man hjälp av en dam som talade engelska och estniska.

- Min engelska är inget vidare så Ulla fick rycka in, säger Uno.

-Det blev ett väldigt översättande.

Men till nästa besök har Uno fått läxa av storasyster, berättar Ulla.

- Han ska lära sig ett antal estniska ord och Rosa ett antal svenska. Fast hon behövde bara lära hälften så många eftersom hon var äldre, menade hon. Efter 48 år kommer syskongnabbet igång igen, och den härliga känslan kan nog ingen utomstående riktigt förstå.

Gunvor Andersson