Berättelse nr 11

av ”Anna” Eskilstuna

Originaltext på estniska

Anna vill inte skriva sitt riktiga namn. Anna var 1994 fortfarande rädd och bitter för vad som hände under det andra världskriget. Fastän det hade passerat 50 år så  kan man förstår det när man har läst hennes berättelse. Anna har skrivit sitt manus på en annan skrivmaskin. Jag tycker att det blir mer personligt om jag tar med hennes manus som hon har skrivit det.

Anna är sedan länge borta och hon ville vara anonym. Den som träffat henne vet att hon var en stark personlighet som satte intryck på omgivningen.

EN LITEN BERÄTTELSE OM FLYKTEN TILL SVERIGE

(Av ANNA)

Jag är den sista i vår familj som fortfarande lever och vill förbli anonym. Låt oss kalla mig för Anna - för så hette min mormor som jag älskade och som var den enda som blev kvar i Estland 1944.

Av min fars släkt fanns ingen kvar. En av hans bröder blev arkebuserad, hans andra syskon hade deporterats till Sibirien och aldrig återvänt eller hamnat i tyska koncentrationsläger. De var borta.

Mormor ville inte följa med till Sverige, hon ville stanna kvar, sa hon. Tre barn hade hon fött, alla tre hade flytt västerut. Men hon hade sagt att huvudsaken var att barnen och barnbarnen klarade sig...

Mormor hade varit en stark kvinna, en beundransvärd människa och vi alla hade älskat henne. Speciellt jag. En snäll människa hade gömt mormor uppe på sin vedbodsvind då ryssarna hade sökt efter henne och ville deportera henne. Mormor hade flytt dit från sitt hem i Tartu och hon hade fortsatt att bo där ovanpå vedboden dit hon fått klättra via en stege. Hon var över 80 när hon dog.

När denna kvinna (som gömt mormor) kom på besök till Stockholm sommaren 1974, hade hon haft med sig en stor handvirkad duk till mig som mormor gjort innan hon gifte sig. Nu var hon död.

Duken har jag kvar ännu i en plastpåse och jag har inte velat tvätta den. Den skall lukta mormor och hennes renlighet. Jag brukar nosa på den ibland då jag städar i linneskåpet. Jag vill känna doften av såpa och mormor och minnas hennes godhet.

Och då känner jag mig liten och snäll.

Varför börja det hela med att just berätta om minnen av min mormor?

Kanske därför att bland oss - estländare i min stad - träffade jag för inte så länge sedan en ung man, Mati Nõmm. Vi råkade sitta bredvid varandra på en fest vid middagsbordet och pratade om ditt och datt, som det heter. Plötsligt nämnde han att han höll på med att samla fakta om flykten från Saaremaa med hans morfars båt. Skeppet hette LUISE.

Jag lyssnade med växande förvåning. Glömde bort hela omgivningen. Blev fängslad. - Luise... Luise?... Så hette just båten vi flydde till Sverige med, det hade ju min bror berättat. Visst var det så. Inte kan det ha funnits två med samma namn? Synd att alla var borta, jag kunde inte få det bekräftat.

Mati berättade med otrolig värme om sin mormor och morfar som hette Hiiuväin Det namnet satt kvar i minnet, någonstans. Det stämde, de hade varit frireligiös Mati sökte sina "rötter", ville veta mera om flykten till Sverige. Hade även annonserat i Estniska Dagbladet, sökt efter estländare som varit med på resan till Sverige hösten 1944 med Luise.

Många frågor återstod mellan honom och mig. Men vid ett middagsbord kan man inte prata så mycket, så vi kom överens om att träffas hemma hos mig för en intervju.

Och jag berättade hur jag själv höll på med ett manuskript där jag kommit till sidan 252. Att bara det sista kapitlet återstod: tiden efter sommaren 1991, när jag själv varit på estlandsbesök i vårt gamla hem i Tallinn, som fanns kvar. Därefter hände alltför mycket otäckt inom privatlivet. Jag kände mig "låst", kunde inte skriva. Hittade inte den kreativa koncentrationen, stödjande miljön och gick på tomgång. Och lektören i Lund som väntade på manusets fortsättning, som hejade på: "Skriv!" Visst skall jag, innan hjärnan stelnat i gelén. Jag vill inte dö förrän jag har en färdigskriven bok i handen. Min egen. Berättelsen från min mors födelse 1896 till nutid, 1994. Som i Vilhelm Mobergs romanserie om "Utvandrarna" till hans "Sista brevet till Sverige" där Kristina dör med sitt astrakanäpple i handen! - Så berättade jag för Mati Nõmm med min smått morbida humor. Ändå vill jag bidra med min version till Mati som är min s.k. själsfrände vad gäller skrivandet. Av säkerhetsskäl något censurerad och i förkortad form.

Mati kom en fredagseftermiddag. Dottersonen till Hiiuväin. Otroligt!

Vi satt i flera timmar vid mitt köksbord. Förutom hans egen släkt var det minst fyra familjer som tagit kontakt med honom och alla hade visat stort intresse att medverka till hans bok. Vi pratade, ställde frågor, jämförde svaren på alla frågetecken som uppstått.

Jag tog fram mitt eget manuskript. Sidorna som handlade om just själva flykten från Saaremaa. - Jovisst, mycket stämde, det mesta jag skrivit stämde.

Men det där med motorn? För visst fanns det en motor, påstod jag.

Hela köksbordet var full av historia och båda var vi lika entusiastiska.

Före flykten

Vi bodde på Saaremaa. Hade flytt Tallinn och vårt hem där. Packat våra viktigaste tillhörigheter och skaffat det enda fortskaffningsmedlet - platser på ett lastbilsflak - som skulle till Saaremaa.

Där var det lugnt vad beträffar flyganfall. T.o.m. skolorna pågick och både min bror och jag fick fortsätta i gymnasiet i Kuressaare. Där blev vi inkvarterade på ett pensionat för gymnasieungdomar.

Pappa hade varit marinofficer under frihetstiden.

Under sovjettiden blev han deporterad tillsammans med en massa andra f.d. officerare, men han återvände. Som jag efteråt har förstått hade de kapat båten och vänt mot Tallinn-hållet. Men båten blev bombad, många av dem drunknade. De bästa simmarna hade dock tagit sig i land på en ö i Finska viken. Där hade de hållit sig gömda länge och avvaktat krigsläget och möjligheterna att komma tillbaka till fastlandet. Den bäste simmaren av de överlevande hade varit en man, till yrket dykare, som kom hem till oss med beskedet att vår far levde. Pappa var mycket medtagen då han återvände. Det mesta han hade fått gå igenom skulle censureras för oss barn, men en del berättade han även för oss. Men ännu värre saker har hänt i världen och människan är trots allt enormt stark.

Estland hade varit ockuperat av tyskarna sedan augusti 1941. De mobiliserat alla fr.o.m. 16 års pojkar, de flesta skickades mot fronten i Ryssland. Vår far blev mobiliserad och sändes till det s.k. estniska hemvärnet till Saaremaa. Men han fick behålla sin estniska marinuniform på land.

Vår mamma, min syster och pappa bodde nu i norra delen av Saaremaa där de skaffat sig möblerade rum.

Året var 1944 och det var sommar. Sovjeternas frammarsch och tyskarnas många förluster i Ryssland var allmänt kända. Under sommarlovet var alla studerande tvungna att arbeta någonstans och det föll sig naturligt och praktiskt ur alla synpunkter att både min bror och jag skulle välja var sin bondgård. De låg också inom cykelvägs avstånd från varandra och byn där de övriga i familjen bodde och varje söndag var vi tillsammans.

Att läget började bli oroligt för tyskarna märktes överallt. Kommandoropen lät inte så självsäkra längre, folket i byn började sinsemellan diskutera flyktförberedelser. Befolkningen från fastlandet strömmade till mot öarna Saaremaa och Muhu. Många hade redan kommit i väg i sina båtar mot Sverige.

Trots att båtarna var beslagtagna av tyskarna som allt annat var det ändå många fiskare som hade någon gammal skuta, motorbåt eller mindre båt "undanstoppad" som kunde ses över, och även en och annan ny tillverkades i hemlighet. Genom säkra källor fick vi veta att sovjettrupperna kom närmare och närmare, att östra delar av Estland redan var ockuperade igen av sovjeterna, att Tallinn snart skulle falla i deras händer. Nu började en nästan febril verksamhet efter flyktvägar till Sverige. Pappa försökte göra allt för att få några platser någon båt.

Han berättade att han lyckats få tag på en snabb motorbåt som just då fanns på södra delen av Saaremaa. Vi skulle få sällskap med en familj som skulle stiga i redan där och senare hämta oss vid en strand inte så långt från "vår" by. Allt fick hållas ytterst hemligt naturligtvis. Fler och fler båtar hade kommit i väg trots den noggranna bevakningen av tyskar vid stränderna.

Det var inte så många förberedelser vi hade. Hemmet hade vi redan lämnat kvar i Tallinn. De tillhörigheter och en del minnessaker vi hade här var inte många. Ryggsäckarna hade vi tillverkat själva och mamma övervakade packningen på ett praktiskt sätt - hon hade ju haft så mycket erfarenhet av flykt förut under första världskriget och visste att endast det allra nödvändigaste fick stoppas ner. När detta var gjort fick vi genom bud veta att motorbåten vi skulle fly med blivit beslagtagen av tyskarna och att de även arresterat familjefadern som skulle följt med oss, men att hans familj kommit undan arresteringen. Nu var allt packat men ingen båt!

Den 20 september gav vi oss av i nattens mörker längs stränderna. Vi fick smyga oss en och en genom skogarna, men ändå i närheten av varandra. - Var vi fem? tänkte jag och räknade siluetterna i mörkret. Ja, alla var med. Hela familjen.

Många gårdar stod tomma, folk hade flytt i panik. Man hörde korna råma och hundarna skälla - de som flytt hade ju fått lämna allt. Men livet är mer kärt än alla ägodelar i världen.

Så småningom kom vi till stranden och försökte hålla oss undan de tyska vaktposterna. Vi fick reda på att en fiskeskuta fullastad med folk fanns längre ut i havet och att man kunde ta sig dit med en roddbåt som låg vid strandkanten. Min bror hoppade i först, men upptäckte snart att den läckte. Han fick kasta sig i vattnet och simma tillbaka i land.

Fiskeskutan därute gav sig i väg utan oss.

Min bror var genomvåt. Vi var tvungna att ta oss fram till en tom bondgård, göra upp eld i spisen för att han skulle få värma sig och torka sina genomblöta kläder. Där satt vi och hoppades att inte röken ur skorstenen skulle avslöja oss. Men det gjorde den och det dröjde inte länge förrän ett par tyskar klampade in där vi satt.

Nu var vi fast, tänkte vi, och såg hur deras händer gick mot pistolkolvarna Men hade någon av dem rört ett hårstrå på någon av oss hade de säkert inte levt så länge till de heller, för både min bror och pappa hade pistoler, men det visste inte tyskarna. (Min bror hade fått privatlektioner av pappa och var duktig skytt. Han skulle ju fylla 16 nästa månad, i oktober, och bli mobiliserad till tyska armén som så många andra av våra fina pojkar i Estland.)

Den som klarade situationen var pappa. Han förklarade lugnt att han ville få undan sin familj till Tyskland (Sverige var livsfarligt att nämna), men båten höll inte och sjönk. Och när de såg min bror insvept i en filt med kläderna på tork fattade de att vi inte ljög och gick sin väg.

Kanske önskade tyskarna att de själva haft en båt...

Där satt vi hela natten och allt verkade hopplöst. På morgonen var pappa tvungen att visa sig i byn igen så att ingen skulle misstänka något. Dagen gick och han återvände till oss framåt kvällen.

Vi fick veta att även denna natt skulle en båt, en segelskonare, lämna ön en bit därifrån. På samma sätt som förut fick man ro ut så tyst det gick till skeppet.

Hela vår familj, bestående av fem personer, kom ombord och strax därpå gled vi ljudlöst ut.

Pappa samlade oss alla intill relingen och sa: "Titta på vårt land, Estland nu. Själv kommer jag nog aldrig att se det mer i mitt liv. Men kanske kommer någon av er någon gång tillbaka hit igen. Tappa aldrig hoppet! Och hjälp till att vi återigen skall bli fria en gång, ett fritt Estland!"

Det var den 21 september 1944 vi tog adjö av vårt fosterland.

Flykten till Sverige

Flykten till Sverige tog tre dygn.

Det låter väldigt länge, men man skall veta att det var världskrig. Både tyska och ryska bombplan flög över Finska viken och Östersjön och bombade. Vattnen var minerade.

Skeppet var fullproppat av flyktingar som sardiner i en burk. De som hade mer än en packning fick lämpa den överbord, människoliv gick ägodelarna. Vi satt ute på däck enligt, pappas goda råd. I lastutrymmet låg och satt folk nästan ovanpå varandra i kvav luft.

Pappa och min bror såg jag någon enstaka gång. Även några unga estniska pojkar, ganska nyligen mobiliserade till den tyska armen, fanns med. De försvann någonstans och var osynliga hela vägen. Min syster mådde inte bra och gick ner till lastutrymmet.

Det var kraftig höststorm. Man såg många småbåtar på havet. En del vinkade, andra inte - de rodde för livet. Skulle de någonsin nå sitt mål? Komma fram i sina småbåtar som verkade små som nötskal längre bort?

I början gick allt bra. För de tyska båtar vi mötte och blev tilltalade av fick till svar att vi skulle till Tyskland (och inte Sverige). Dessutom bar nästan alla karlar på däck en klut om håret. Skulle någon titta i kikaren på oss var det en båt full av fiskarkäringar. Och många kvinnor var faktiskt fiskarhustrur. Fantastiskt duktiga och starka både fysiskt och psykiskt. De var ju vana vid strapatser, jag beundrade dem.

Själv satt jag på däck på en trosshög, rund som en ringlande orm under mig. Inte långt från mamma. Men hon satt sällan stilla. Än vad hon här, än där och hjälpte till när så behövdes. Om inte annat så för att hålla upp en filt när kvinnorna skulle uträtta sina behov i ett handfat. Båten var ju byggd för tuffa karlar och inte för kvinnfolk.

Under andra dagen fick båten en skada och började ta in vatten. Folk turades om att länspumpa, men det hjälpte bara lite. De jobbade som galningar och försökte laga skadan, men båten tog in mer och mer vatten.

Rädslan grep tag i de ombordvarande. En grupp frireligiösa som satt intill masten började sjunga och be högt med armarna sträckta mot himlen. Detta gjorde att paniken började sprida sig ännu mer. Jag minns så väl hur mamma gick fram till den lilla gruppen vid masten och gav dem kålpiroger. De tystnade snart och upptäckte att de var hungriga. Pappa kom och lugnade oss med att skadan snart skulle vara avhjälpt.

Många var sjösjuka. Vinden förde lukten av spyor mot mig. En kvinna låg där alldeles utmattad intill relingen, fötterna i vatten där vågorna kastats in över kanten. Hon knuffade bort mig när jag försökte hjälpa henne. Allt gjorde detsamma...

Skulle vi någonsin nå Sverige? Allt var så ovisst. Allting var overkligt. Som i en dröm.

Jag var orolig för min syster och gick till lastluckan och kikade ner. Min syster hittade jag inte.

Där satt eller låg kvinnor och barn. En del omslingrade som i en ormgrop. Det luktade illa. Några av barnen grät, men tystnade snart, alldeles utmattade. Någon matade sitt lilla barn. Några sov.

Speciellt en minnesbild har jag kvar, som för all framtid fastnat på näthinnan. En gammal kvinna tröstade en ung man, nästan bara en pojke. Han tillhörde säkert dem som deserterat. En gammal rynkig kvinnohand klappade honom på huvudet, där han satt framför henne med huvudet i hennes knä. Han grät, axlarna skakade. Och där bredvid sträckte en liten flicka båda armarna mot den gamla kvinnan: "Mormor, mormor!" Men mormor fortsatte att trösta den unge mannen, han kom i första hand just nu, behövde värme och tröst...

Strax därpå dök en tysk u-båt upp vid sidan om oss. De skrek något megafonen. Någon ropade tillbaka att vi var på väg till Tyskland, men hade kommit på fel kurs och att båten var skadad. Tyskarna skrek att de skulle skaffa hjälp och försvann.

Nu blev läckan snart lagad och båten drog igång med full motorstyrka ut i höstdimman och en ny natt. Sedan var det stopp. Motorerna tystnade och vi guppade upp och ner i tjock dimma och kom ingenstans.

Längre bort såg vi strålkastare svepa över vattnet - fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var väl den tyska ubåten som skickat någon att söka efter oss. Vi kom ju inte ur fläcken med motorstopp och alla häll andan och hoppades att de inte skulle få tag på oss. Men om de lyckades var det bäst att de inte hittade några identitetshandlingar hos oss. En del snyftade när de rev sönder sina viktigaste papper och fotografier av sina käraste anhöriga - och de små bitarna försvann snart i Östersjöns skum.

Vi låg stilla hela natten medan karlarna försökte laga motorn. Under tiden blev min syster sjuk.

Pappa kom för att hämta pläden jag hade. Först då märkte jag att det var ju mormors pläd och att jag suttit och flätat alla fransarna runt den utan att tänka på vad jag gjort! Och tankarna gick till mormor som stannat kvar i Tartu i Estland. Det fanns en läkare med på båten, som tur var, och hjälpte min syster som hade hjärtfel.

Tredje dagens morgon grydde och i ljuset såg vi att om inte motorstoppet kommit hade vi gått på grund föregående natt!

Nu var motorn lagad och vi fortsatte med maximifart till Åland, där ålänningarna mötte i båt och alla vapen överlämnades till dem.

Färden gick snart mot Sverige där en Rödakorsbåt kom och tog hand om våra sjuka. Bl.a. min syster. De kördes i ilfart till närmaste lasarett i Norrtälje.

Sverige

Den första anblicken av Sverige den 24 september 1944 har etsat sig fast på näthinnan för alltid. Den vackra skärgården, detta underliga land där det inte fanns krig. Inte ens mörkläggning och inga flygplan som bombade!

Att få sätta sina fötter på fast mark i Furusund var overkligt. Vi måste ha varit en underlig skara som kom i land - på ostadiga ben, smutsiga, eländiga trötta eller rent av apatiska. Vi hade haft turen att komma fram, men hur många omkom inte i sina små båtar på flyktvägen? Och alla de landsmän som stannat kvar, hur hade de det? - Det är sådant som fyller en flyktings själ den första tiden.

I Furusund togs vi emot av Röda korset. Jag minns en stor, ljus matsal och maten vi inte orkade äta, vi var väl för trötta och omtumlade. Sommarhotellen hade gjorts i ordning med rena, fina, vita lakan för oss som var så smutsiga.

Jag minns hur jag tog den fina tvålen och höll den länge, länge i handen och luktade på den. De vita lakanen och tvålen kan jag känna doften av ännu och en stilla tacksamhet över att vi alla hade klarat flykten till Sverige.

Pappa dog ganska snart därefter. Och när balterna utlämnades av den svenska regeringen visste vi att han, om han levt, hade säkerligen varit med bland de utlämnade balterna i januari 1946.

Hans grav på Skogskyrkogården i Stockholm finns kvar ännu, 1994. Där finns bara ett enkelt träkors med en liten rostfri namnskylt på. För gravstenen vi beställt och fått i ölandsmarmor passade inte enligt kyrkogårds-förvaltningen, den var för stor.

Många andra estniska namn ser man där strax intill. Bl.a. en med namnet Glo Elango, där gravstenen rests av våra landsmän, så han var tydligen alldeles ensam. Han var bara några år äldre än jag, född i Tartu, död 1945 i Stockholm.

När jag går till pappas grav med blommor brukar jag alltid bryta av en liten blomma och lägga den på hans grav, för han verkar vara så ensam där. Undrar om hans anhöriga över huvud taget känner till hans öde?

Och när jag år 1975 varit i Tallinn och tagit med mig estnisk jord från vår egen trädgård, gick jag med den också till pappas grav.

Men lite-lite fick också denne okände Glo Elango...

ANNA (pseudonym) Född 1927 i Estland.

 

Jutustus nr 11


Annalt Eskilstunas  




Väike jutustus põgenemisest Rootsi


(Annalt)


Olen viimane meie perekonnast, kes on endiselt elus ja soovin seetõttu jääda anonüümseks. Kutsugem mind Annaks - nii oli minu vanaema nimi, keda ma väga armastasin ja kes jäi meist maha Eestimaale.


ANNA (varjunimi)

Sündinud 1927. aastal Eestis