Berättelse nr 7

Aino Põldes född Joasaare, Toronto Canada.

 (1916-2005) Originaltext på estniska

Mina minnen från flykten till Sverige med skeppet "Luise". Det var hösten 1944. Jag var lärarinna på hushållsskolan i Karja. En dag mot slutet av september hörde jag att det skulle fara ett skepp från Laugu strand, som tog med folk. Det var behövligt att hinna till Leisi samhälle mitt på dagen. Därifrån åkte man vidare med lastbil. När jag kom fram var lastbilen nästan full. Ett tyskt militärsjukhus hade just flyttat från Viljandi till Leisi skolbyggnad. En hel del som följde med var personal från sjukhuset. En ledig plats blev mig tilldelad.

När vi kom fram till stranden såg vi att skeppet "Luise" låg för ankar långt ut. Fastän vi var där och det var efter lunchtid så fördes ingen ut till skeppet. Orsaken kommer jag inte ihåg. Vi tillbringade natten på stranden, i skydd av vedhögar. Nästkommande dag så fördes vi till skeppet i en liten roddbåt. Till stranden kom en man med ett helt lass med möbler på en lastbil. Då sa kaptenen med bestämd röst - Ta bara med det som är allra nödvändigast, inga möbler. Mannen åkte tillbaka med sina möbler.

När skeppet till slut började att avsegla, var det fullt. Det var människor från spädbarn till åldringar. Till en början så rörde sig skeppet bra och hade rätt vind. Mot natten började det att blåsa hårda stormvindar. Kaptenen blev sjuk och ingenjör Freivald tog över styrningen (han hade tidigare med en segeljakt varit i Finland). Seglens antal minskades för att inte riskera att köra på grund. Vi seglade helt enkelt 2 timmar mot norr och sedan i motsatt riktning 2 timmar. Skeppet började att läcka. Man kunde befaras av att inte hinna ösa bort vattnet som kom in i skeppet. Det var stor risk att vi alla skulle drunkna.

Människorna reagerade på olika sätt. En del grät, andra bad, en del tyst och andra med hög röst om hjälp från "Himmelske Fader". En tredje grupp arbetade febrilt med att pumpa bort vattnet, även kvinnorna hjälpte till. Många av männen var helt utslagna, dels av för mycket alkoholdryck men även av sjösjuka. Vi ville ge signal, att vi var nödställda. Någon kom med sina underkläder, på dem hälldes sprit som därefter tändes. Snart så kom en tysk u-båt upp till ytan alldeles nära skeppet. Vi sa att vi var på väg till Tyskland. Skeppet läckte och vi bad om hjälp. De frågade om vi hade soldater ombord. Det blev ett nekande svar och de lovade att sända hjälp.

Det blev en stor lycka när männen fick läckan tätad. På morgonen avtog vinden. I ljusningen såg vi land. Vi visste inte var vi befann oss. 4 män tog en båt och rodde in mot land för att fråga var vi befann oss. Finländarna tog vänligt de 4 tillbaka i en motorbåt. Vi hade kommit till en känd ö i Finland. De gav oss även den rätta kursen på den närmaste vägen till Sverige. Vi möttes av den svenska lotsen som förde oss till Furusunds hamn. Där fanns redan en mängd flyktingar. Även till oss fanns tak över huvudet. De svenska sommarpensionaten var tomma. De svenska lottorna var mycket vänliga och vi var mycket lyckliga att vi hade kommit undan den röda drakens gap.