Berättelse nr 1

Originaltext på svenska


Leida Nõmm född Hiiuväin, Eskilstuna.


Efter många samtal med min mamma har följande rader antecknats.

 

På en bondgård i byn Laugu (Leisi vald) som ligger på Estlands största ö Saaremaa (Ösel) föddes min mamma Leida Nõmm. Det var den 17 november 1920. Det blev Mihkel och Pauliine Hiiuväins förstfödda dotter. De fick med tiden fem döttrar till.

 

Aino (1922), Liisi (1925), Salme (1927), Elli (1929) och Luuba (1930). Alla döttrar föddes under Estlands självständighetstid.

 

Gården bestod av ett levnadshus, ladugård och ett spannmålsförråd. Gården var ett släktarv. Inga skulder fanns på gården. Till gården hörde 12 hektar mark. 3 hektar odlingsmark, 3 hektar skog 3 hektar betesmark och 3 hektar fodervall (hö). Familjen ägde även en strandremsa.

 

Det var självhushållens tid. Det odlades alla tänkbara grödor som till exempel potatis, morötter, ärtor, sallad, rödbetor, lök, kålhuvud, dill, tomater, gurka m.m. Det fanns hallon och krusbärsbuskar. Ett stort antal äppelträd ca 100 st samt plommon och körsbärsträd. På åkrarna odlades korn, råg, havre och vete.

 

Av linet gjordes lakan och dukar. Från fåren kardades ullen som blev allehanda klädesplagg.

 

Antalet djur på gården var följande, 2 hundar och flera bondkattor, 4 kor, 2 hästar, 10 får, 100-talet höns samt ett stort antal kaniner.  Varje gård hade sitt eget namn. Familjens Hiiuväins gård hette Õie tallo (den blommande bondgården).

 

I byn hjälpte människorna varandra med till exempel höbärgning. Efter arbetet blev det en fest med mat och dryck. Det betalades inte alltid för de olika tjänsterna, utan man hjälpte varandra.

 

Mihkel Hiiuväin var sjökapten och med hans tredje skepp "Luise" transporterade han förnödenheter, timmer, spannmål m.m mellan Saaremaa och Tallinn. På somrarna var han inte ofta hemma. Han började fara tidigt ut till sjös. Redan som 9-åring var han en hjälpreda till en kock. Han var med och reste runt om i världen och självlärde sig till sjökapten. Vid flera tillfällen besöktes även Sverige. Med tiden fick Mihkel Hiiuväin språkkunskaper. Han kunde hantera 6 olika språk. Estniska, finska, tyska, engelska, franska och ryska. Senare blev det sjunde språket svenska.

 

När barnen var små fanns en piga till hjälp. Detta var bara under en kortare period. Med tiden såg de äldre syskonen efter de yngre Pauliine och hennes döttrar hade ett stort arbete att uträtta på gården. Det fanns arbete hela tiden och vid unga år fördelade ansvaret. Ibland fanns det inte ens tid till att gå i kyrkan på söndagarna. Allt var frid och fröjd och gården gav mat och som sjökapten tjänade han alltid pengar. Ekonomiskt var det bra ställt. Dessutom var skatten under frihetstiden mycket låg. Det var bara en symbolisk summa att betala. Så kom kriget och förändrade hela denna lyckliga period.


Först kom ryssarna och de var mycket grymma. De som var med och såg vad som hände fick rysskräcken i kroppen. Vid den första deportationen av människor till Sibirien fördes ett stort antal helt oskyldiga bort. Min mamma berättar att hon fick en varning från en ung estnisk pojke som var förtjust i henne. På något sätt så hade han fått reda på att de skulle komma den 14 juni 1941. Inga dörrar var låsta och hela familjen låg bara 100 meter från huset. Alla utom Mihkel gömde sig i potatisåkern. Mihkel var på okänd ort. På natten kom ryssarna. De sökte igenom allt mycket noggrant men gjorde ingen åverkan på huset.


MIHKEL HIIUVÄIN # 0000139457

Lisanimestik nimekirjade R1-R7 täiendamiseks:

HIIUVÄIN, Mihkel, eluk. Saaremaa Leisi v., arr. 1941 Saaremaa Leisi vala, põgenes konvoeerimisel Kuressaares 1941. (13) [Püüa]

https://www.memoriaal.ee/otsing/?q=%23+0000139457

Arrestering1941. dokument med kommentar att han flytt (hittades ej).


Uno som min mamma tog hand om efter hans biologiska mammas död låg också bland potatisblasten. Uno började gråta och för att förhindra att ryssarna skulle höra honom trycktes ett täcke för siktigt mot hans mun. Min mamma berättar att det var en tid som man höll andan för att klara sig från deportationen till Sibirien. Livet blev inte lättare av att det även förekom angiveri bland människorna. Vid två tillfällen blev gården genomsökt men ingen blev deporterad av familjen Hiiuväin. På dagarna var alla sysselsatta med alla de olika sysslorna. På nätterna gömde de sig på olika platser för det var på nätterna ryssarna kom.

 

Sedan kom Estland att ockuperas av Tyskland. En händelse som min: mamma nämner är ett besök av två tyska soldater. Leidas förstfödda son Kalle föddes under kriget. När hon kommer in i huset får hon se att det står två tyska soldater med vapen och de håller Kalle i sina händer. Detta blir en stor chock och hon blir alldeles stum och börjar att skaka. De tyska soldaterna är vänligt inställda och leker med Kalle sinsemellan. Mihkel H. kommer in och säger på tyska: Är det något som jag kan stå till tjänst med? Mihkel H. visar ingen rädsla utan var naturlig och avspänd. De pratar vidare och inget händer.

 

Under första världskriget blev Mihkel H. tillfångatagen och satt i ett tyskt fångläger i Tyskland. Där fick han tyfus och var när att dö. Under en lång period med dålig tilldelning av mat och dryck var han i mycket dålig kondition. Han blev frisläppt och var helt utsvulten. Det fanns andra fångar som dog för att de åt för mycket när de fick friheten tillbaka. Mihkel H. åt mycket försiktigt och återhämtade sig med hjälp av läkarvård.


Under tre år är Estland ockuperat av tyskarna. I september 1944 inleder ryska trupper en intensiv bombning av Tallinn. Det är nu som planeringen av flykten börjar. Mihkel H. skepp "Luise" låg för ankar utanför Laugu strand. Med en liten roddbåt kom man in till stranden.


Mihkel H, ger sig iväg till tyskarna för att registrera sig hos gränsvakten (piiri valvis) för att fly till Tyskland. Då ville inte tyskarna släppa honom. En revolver var riktad mot hans ansikte och det blev förhör. En gränsvakt, en estnisk tvångskommenderad ung pojke från samma by skickade bud genom en annan est att Mihkel hade blivit tillfångatagen. Budet kom och han sa till min mamma (Leida) hur det förhöll sig. Den tvångs-kommenderade från samma by vågade inte gå själv. Min mamma tog en cykel och innan hon cyklade iväg sa hon till sin syster Aino: Om jag inte kommer tillbaka så lova att ta hand om Kalle och Uno. Detta lovade Aino att göra.


Min mamma cyklade till en estniska som kände den tyska officer som förde befälet. Hon förklarade situationen och tillsammans åkte de till den tyska officeren. Den tyska officeren kände till vem Mihkel H. var och han blev väldigt arg över att man hade behandla honom på detta sätt. Den tyska officeren skällde på de tyska soldaterna och sa att Mihkel H. bara var en enkel människa. Mihkel H. släpptes momentet innan han skulle föras bort på en lastbil för att skjutas. Det kan ha varit någon som hade angivit honom för något. Denna situation visar att alla tyskar inte var hårdföra, utan även människor med känslor och samvete.

 

Den 22 september 1944. En massiv bombning äger rum av Tallinn. Innan flykten sker så släpps alla djuren fria. Min mamma berättar att hon kommer ihåg det som om det var igår, när hon släppte ut alla de 100 hönsen. Det var som ett stort snöoväder. Det som togs med utöver kläderna på kroppen var en symaskin, pengar (de var alla värdelösa), några guldföremål, fotoalbum och några minnessaker. På stranden har det samlats mycket människor och min mamma berättar att det var tillsammans 295 människor som steg på skeppet "Luise".

 

I lastutrymmet gömde Mihkel H. människor som gömt sig i skogen undan tyskarna. De kallades för skogsbröder. Från ett militärsjukhus kom 4 ester barfota och i pyjamas. De hade sprungit hela sträckan på 8 km till stranden. De fick andra kläder så att de inte skulle märkas så mycket.

 

Uno Jõgi var bara 5 år och hade letat sig 3 km ner till stranden Min mamma Leida hade tagit hand om honom efter hans biologiska mors död. En släkting kom senare och hämtade Uno. Från denna äldre släkting rymde Uno för att följa med skeppet. Õie tallu hade 2 st hundar, som hade följt efter Uno eller om det var Uno som följde efter hundarna? Uno kom springande och grät mycket när han kom fram till stranden. Det blev i den sista båten ut till det stora skeppet. Därefter sa Mihkel H. att nu är det fullt och skeppet började  lätta ankar. Min mamma Leida kan än i dag inte förstå hur Uno kunde hitta till stranden.

 

Familjens Hiiuväins två hundar simmade efter i vattnet. Man kunde inte ta med hundarna p.g.a karantän reglerna. Kalev Pukk såg senare när de båda hundarna drunknade i havet.

Inför flykten fanns det ingen tid att fylla på förrådet av färsk vatten. Därför ransonerades vattnet, mestadels en mugg vatten till de mindre barnen. Mat hade de flesta med sig.

På stranden stod även tyska soldater. Två stycken skulle följa med och eskortera skeppet till Tyskland. Mihkel H. lovade att han tog kursen mot Tyskland. Soldaterna vågade inte följa med utan stannade kvar på stranden.


Vid lunchtid den 22/9 1944 började färden. Det var vackert väder Solen sken och det var lungt på havet. När skeppet hade passerat alla småöarna så ändrades kursen mot Sverige. De såg ett brinnande Tallinn och rök. Mot kvällen blev det alldeles mörkt på den tidigare under dagen klara himlen. Några äldre människor med sjövana sa att det ser ut att bli ett riktigt oväder. Det var ingen som tog dessa ord på allvar och senare mot kvällen blåste det upp till storm.

 

Stormen pågick hela natten ända fram till nästa dags morgon.  Ett hål i skeppet gjorde att vattnet började att forsa in. I samband med reparation så fick Mihkel H. en trästicka inunder nagel och efter att han hade lagat hålet blev han mycket sjuk. Han fick blodförgiftning och hög feber. Det fanns flera läkare med ombord. En professor skulle till att operera men det fattades nödvändiga instrument. Läkarväskor fanns annars med ombord. Den enda möjligheten att överleva var att dricka starksprit. Detta påpekade professorn och Mihkel H. drack mycket sprit för att överleva.

 

Det var fem personer som styrde skeppet. Först och främst Mihkel och även Kalev Puuk, Leida H. som hade två års erfarenhet på sjön och skulle lära till sjökapten, Kapten Noor och kapten Freivalds

 

Skeppet "Luise" tog en liten motorbåt som innehöll 10 ester på släp. De hade fått motorfel. I det hårda vädret slets repet av och det är osannolikt att de klarade sig. De hade ingen möjlighet att plocka upp dessa ester. Det blåste så kraftigt att utan rep runt midjan skulle man ha blåst i havet.

 

Av det hårda vädret blev många sjösjuka och det var även många som hade berusat sig av spriten som fanns ombord. Det kastades en hel del av lasten överbord för att lätta på lasten, timmer, sprit och en hel del annat. De som pumpade fick såriga och blodiga händer. Det var några som arbetade så intensivt att de helt enkelt tuppade av.

I paniken var det någon som tände eld på kläder för att ge signal om hjälp. Min mamma Leida såg detta och befallde att kasta allt i havet och det gjorde personen. Ett skepp svepte i mörkret och sökte med strålkastare. Skeppet "Luise" släckte alla ljus och styrde utanför strålkastarljuset.

 

Skeppet kom senare ur kurs, för roderstyrningen och seglen hade gått sönder. När de nådde fastlandet så rodde 4 st med allehanda språkkunskaper i land. Ingen visste vart de hade kommit. Det var någon som trodde att det var Estland som de befann sig i. Glädje blev stor när de fick reda på att de var i Finland (Åland). Den finska lotsen telegraferade till Sverige och lotsade senare skeppet till svenskt vatten. Där mötte den svenska lotsen. Den finska lotsen fick en hel tunna med starksprit som tack för all hjälp.

 

Vi kom till Furusund och 4 personer hämtades med ambulans. Mihkel H. för sin blodförgiftning. Kaptens Noors dotter som var hjärtsjuk och två till som var sjuka.

 

Det kom en stor lastbil med kläder som vänliga människor hade skänkt. De kläder som fanns på kroppen hade kräk och smuts på sig och brändes senare upp. I Furusund blev det 1 månads lägervistelse med karantän.

 

Vi fick ingen språkundervisning och blev snabbt utplacerade till arbetsmarknaden. Man talade med armar och ben. Det var sällan man inte grät på kvällen när man gick och la sig.

 

Första julen i Sverige var Mihkel H. ledsen att det bara var några få som hade skickat julkort till honom. Det var inte lätt att hålla kontakten för alla spreds ut i det nya landet Sverige och andra sökte sig vidare till andra länder. Det var vanligt att de annonserades i svenska tidningar av ester som sökte kontakt. En ung estniska hade hamnat i Skurup i Skåne helt isolerad från sin landsfränder.

 

Mihkel H. hade på resan över till Sverige en mindre koffert full med pengar. Det var ryska, estniska och tyska sedlar. En dag så lekte Kalle och en svensk flicka Anita med alla pengarna. Hela golvet var fullt med pengar. Mihkel H. kom hem efter arbetet och när han såg alla sedlarna blev han ledsen. I ångesten så eldade han upp alla sedlarna i en kakelugn. Av alla dessa sedlar som togs med på flykten till Sverige finns bara en enda sedel kvar som hans dotter Salme har i sin ägo.


Av skeppet "Luise" finns det bara tre olika minnessaker kvar. En barometer som finns hos Mihkel H. dotter Aino i Toronto Canada. Det finns i släktens ägo i Sverige en seglarnål som Mihkel H. sydde segel med. Den tredje saken är kompassen som dottern Leida monterade loss. Kompassen är av fransk tillverkning.
Det ser man på att nordriktningen är markerad med en lilja. Det är en vätske -kompass med kardansk upphängning från början av 1900-talet.

 

1945 togs ett beslut av svenska regeringen att gå med på de krav från sovjetiskt håll om att återlämna alla farkoster tillbaka till Sovjetunionen. Mihkel H. fick i kompensation 800 svenska kr från den svenska staten. Detta belopp (800 kr) räknat i dagsläget (1994) motsvarar strax över 12000 kr.


Mihkel H. arbetade som avsynare på en industri i Eskilstuna. Han var född den 4/5 1891 och dog den 24/8 1957. Han fick en hjärtattack i bastun i Eskilstunas simhall. Han var bara 66 år gammal när han dog.


Pauliine H. var född den 4/8 1899 och dog den 6/5 1954. Hon fick leukemi (blodcancer). Hon hade svår värk den sista tiden. Vid varje besök sa hon att hon önskade inget annat än att få bli befriad från all smärta.


Meist sa lahkusid

Ema nii hea

Valudest muredest

Enam sa ei tea

Tundeta puhkad siin

Lõpnud su vaev ja piin

Puhka nuud rahuga

Ema nii hea

 

Õnnis kodu mind ootab ju taevas,

kus kõik vöitlused lõppenud on.

Sinna igatsen mina siin vaevas.

Seal on rahu ja õnn.


                                                           



 

En omskriven variant av berättelsen finns i boken ” De flydde kriget” Av Karl-Johan Edlund, främst sidorna 108-110. Ett antal sakfel finns utifrån tolkningar av kompendiet.

Ett antaganden kan vara värda att notera. Författaren anser det rimligt att Luise anlöpte Lemlands eller Fögelö skärgård. Inga detaljer mer än redan kända ges i boken.

Båten " Luise" hämtades senare den 9 sept. 1945 av sovjetiska s/s " Kildin" och bogserades till Tallinn genom den åländska skärgården, varom berättas i avsnitt 6 " Flyktingbåtar".


Tabell 6.6 Med s/s KILDIN från Leningrad den 09.09 1945 transporterade baltiska flyktingbåtar från Norrtälje till Tallinn.


Båtens nr Namn Hemort i vissa fall endast måtten.


LA 701

Lemnik

LÖ 110

LÖ 181

M 325

7,4x2

7,9x2,2

A 325

EK 1244

9,1x1,9

Sutka

Helen   MS  Ösel

Luise    SF  Tallinn   (Ösel)

A 320

HA 125

HA 1034

Kl 239

Kl 250

L 208

8,5x2,5

8,7x2,3

KU 118

A 284

AH 116

Kl 96

PÄ 771

PÄ 1016


Tabell 6.8 Lotsning av estniska/sovjetiska fartyg med flyktbåtar genom Ålands

skärgård.

Lotsning: Degerby - Sottunga eller sjön - Degerby

11.09.45 s/s Kildin 782t Tallinn Sth- Tallinn m/s Helena, 233t, s/s Luise, 70t.

Lots, Erik Runar  Branér.





Kaptener som utbildar sina döttrar för sjön

Kaptenid, kes treenivad nende tütred merele




Laugu strand       Laugu  rand

Leisi Naiskodukaitse/ Leisi Lottor 1927






Luise lastad med ved på väg till tegelbruket i Loksa öster om Tallinn.

Herrgården Kolk

Kolk omnämns redan i de äldsta urkunderna till Estlands historia. I början av 1200-talet tillhörde Kolk hertig Knut som var son till Valdemar Sejr, den kung som segrade över esterna i det berömda Valdemarsslaget år 1219. Senare sålde hertig Knut Kolk till cisterciensermunkar från Roma på Gotland.

Kolk var känt för sin magnifika porträttsamling med målningar av familjen Stenbock ända från Gustav Vasas tredje hustru Katarina Stenbock. Den mest berömda målningen var utförd av Jacob Elbfas. Tavelsamlingen finns idag i Polen. Till slottet hörde en stor och magnifik trädgård, ett enormt jordbruk ett stort brännvinsbränneri och ett tegelbruk, det sistnämnda beläget i Loksa norr om Kolk.

Loksategelbruket tillverkade 1937, 6 miljoner tegelstenar. Samtliga 59 tegelbruk i Estland tillverkades  1937, 20 miljoner tegel.



EPL 2004

Bild tagen före det att båtarna transporterades till Sovjet. Luise i bakgrunden i Norrtälje hamn.




 

Jutustus nr 1


Leida Nõmm, neiupõlvenimega Hiiuväin, Eskilstuna.



Meist sa lahkusid

ema nii hea

Valudest muredest

enam sa ei tea

Tundeta puhkad siin

lõpnud su vaev ja piin

Puhka nüüd rahuga

ema nii hea


Õnnis kodu mind ootab ju taevas,

kus kõik võitlused lõppenud on.

Sinna igatsen mina siin vaevas,

seal on rahu ja õnn.   




Här vid byvägen stod Õie tallo. Bland ogräset var det enda som fanns kvar att se var resterna av skorstenen. Huset skall ha använts som bränsle sedan det lämnades obebott.

Granen i bakgrunden, som Pauliine planterat, kunde barnen i huset 1944 hoppa över.  År 2004 är granen fullvuxen. Bakom granen finns brunnen som ännu år i bruk.

Byvägen som på äldre kartor var kantad av många hus och fortsatte till nästa by. Den tar tvärt slut ett stycke efter granen då nästa by inte längre finns. Lämningar är endast syrener som fått stå kvar då det kring gårdshusen sällan var odlingsbar mark. Ute på åkrarna syns stenhögar som tecken på var de tidigare brukarna hus varit belägna.

Till vänster finns små igenväxta åkertegar som inte dög för de stora jordbruksmaskinerna.

Det som var trädgård har blivit kooperativ åkerjord endast jordkällare står kvar till höger utanför bilden.

En mindre del av gården Õie tallo återlämnades efter Estlands självständighet till släkten i Estland. Marken har senare sålts.



Õie talu var av denna typ.


























































En tur till Estland.

(Till  Wiborgsbladet från en tillfällig brefskrifvare i hufvudstaden.) Augusti 1884.


Under en promenad längs vår vackra Boulevardsgata kom jag en dag  att utsträcka min vandring ända ned till Sandvikshamnen. Här lågo några skutor, under pågående lossning. En af  dessa, som medfört tegellast tilldrog sig  mest af alla min uppmärksamhet och  snart var jag i samspråk med dess skeppare, som berättade att skutan var hemma från Estland. Möjligheten för mig att dagen derpå rycka mig lös från mina göromål i staden gjorde,  att jag tiilsporde honom om jag såsom passagerare kunde få åtfölja skutan ditöfver. Hans samtycke varm för mig en verklig tillfredsställelse och genast skyndade jag  att göra mig i ordning för  att på  utsatt tid kunna vara om bord.


En resa med segelfartyg har ide flesta fall alltid några pikanta sidor, men jag förstår ej hvarför just jag skulle halva  oturen att i detta fall blifva sämre lottad itu den ysta andra lustfarande. Det är också derför som jag ytterst här litet eller snarare alls icke vill beröra sjelfva resan  utan fastmer hålla mig till förhållandena på andra sidan finska viken  och, om möjligt söka skildra de intryck, jag fick under min vistelse der. Vid midnatt passerade galeasen en sig långt  utihafvet sträckande udde. Ännu  ett par timmars färd in i en lång smal af inga holmar eller skär uppfylld vik, och galeasen hade nått sitt mål,


— Loksa tegelbruk. Det var  ett härligt panorama, som utbredde sig för ens synföster och nordvest tindrade ljusen från tvenne fyrar och  mot den mörka fond, som bildades af den skogbevuxna stranden tedde sig månens silfver-glitter på den lätt krusade böljan dubbelt skönt. Länge stod jag lutad mot relingen och betraktade detta skådespel, då jag plötsligt väcktes ur mina grubblerier genom det buller, som åstadkoms genom  att sjömännen klargjorde ankarkettingen.

Hela berättelsen läses här och ger en bild av hur det var i ”Ryssland” Gunvernmtet Estland 1884.