En tur till Estland 1884.

(Till  Wiborgsbladet från en tillfällig brefskrifvare i hufvudstaden.)

Under en promenad längs vår vackra Boulevardsgata kom jag en dag  att utsträcka min vandring ända ned till Sandvikshamnen. Här lågo några skutor, under pågående lossning. En af  dessa, som medfört tegellast tilldrog sig  mest af alla min uppmärksamhet och  snart var jag i samspråk med dess skeppare, som berättade att skutan var hemma från Estland. Möjligheten för mig att dagen derpå rycka mig lös från mina göromål i staden gjorde,  att jag tillsporde honom om jag såsom passagerare kunde få åtfölja skutan ditöfver. Hans samtycke varm för mig en verklig tillfredsställelse och genast skyndade jag  att göra mig i ordning för  att på  utsatt tid kunna vara om bord.

En resa med segelfartyg har ide flesta fall alltid några pikanta sidor, men jag förstår ej hvarför just jag skulle halva  oturen att i detta fall blifva sämre lottad itu den yta andra lustfarande. Det är också derför som jag ytterst här litet eller snarare alls icke vill beröra sjelfva resan  utan fastmer hålla mig till förhållandena på andra sidan finska viken  och, om möjligt söka skildra de intryck, jag fick under min vistelse der. Vid midnatt passerade galeasen en sig långt  utihafvet sträckande udde. Ännu  ett par timmars färd in i en lång smal af inga holmar eller skär uppfylld vik, och galeasen hade nått sitt mål.

— Loksa tegelbruk. Det var  ett härligt panorama, som utbredde sig för ens synföster och nordvest tindrade ljusen från tvenne fyrar och  mot den mörka fond, som bildades af den skogbevuxna stranden tedde sig månens silfver-glitter på den lätt krusade böljan dubbelt skönt. Länge stod jag lutad mot relingen och betraktade detta skådespel, då jag plötsligt väcktes ur mina grubblerier genom det buller, som åstadkoms genom  att sjömännen klargjorde ankarkettingen.

Stället der vi slutligen ankar, kastade är mycket långgrundt. Förgäfves har man försökt  att bygga en brygga så långt ut, att äfven djupgående fartyg skulle kunna lagtill vid den; ständigt har  stormen  ramponerat densamma och åtskilliga tiotal famnar utanför dess yttersta ända finnas ännu spillror af dess fortsättning, vittnande om det rasande elementets styrka. Mittressällskap och jag voro således  tvungne  att i båt tillryggalägga vägen från ankarplatsen till stranden. Natten var för mörk för  att jag, på vår promenad upp till gården, der jag skulle taga in, skulle kunnat göra några iakttagelser, men så  snart dagen  grytt var jag åter på benen och företog en vandring hit ner. Här ligger det redan tidigare nämnda  tegelbruket.

Tillgången på billiga arbetare har gjort  att allt arbete på  ett undantag när verkställes af sådana.

Till och med lerans släpande till lerqvarnen, det enda vid hela bruket, som drifves med häst, sker med tvåbenta dragare, och man måste verkligen förvåna sig öfver hvilken styrka och uthållighet dessa arma, hårdt bepröfvde individer, kunna ådagalägga. Desses ställning var för någon tid sedan, efter deras förhållanden, ganska god, men sedan det bruket införts,  att deras arbete icke mera såsom förr, betalas med af staten utgifvet mynt,  utan endast med en lapp, hvari angifves att innehafvaren derafaf brukets egare eger att fordra så eller så  stor summa penningar, är den verkligen icke den bästa. Det råder visserligen intet tvifvel om att dessa förbindelser i sinom tid komma  att inlösas, men innan dess hafva deras emottagare kunnat dö af svält. Förhållandet är nemligen det, att då dessa „sedlar" icke innehålla någon bestämd tid, inom hvilken desamma skulle vara till inlösen förfallna och då dessutom  stor brist på  mynt idessa trakter gjort sig gällande, högst få anse sig kunna emottaga dem iliqvid.

De enda äro krögaren från orten, inom  purentes sagdt en högst obehaglig figur, som dock icke  emottager dem på andra vilkor än  att beloppet å desamma användes till konsumerande af öl och bränvin, och en af landthandlandene, som visserligen  mot dem utlemnar varor, men som tillika räknar sig tillgodo  ett litet diskonto på 10%. Den ursprungligen klena atiöningen förbrukas således antingen till rusdrycker eller ock måste den vidkännas  ett ockermässigt afdrag och jag  tror att böndernas sätt  att räkna leder dem till att anse krogvärden betydligt mera tillmötesgående hvarför de ide flesta fall hos denne realisera sina värdepapper.

Tegelbruket såväl som hela trakten på miltals omnejd tillhör fidejkomissarien grefve Stenbock, herre till Kolk. — Grefve Stenbock här stammar såsom redan namnet ger tillkänna, från en ätt från svenska tiden. Hans förfader åtnjöt förmånen af att ega en klar och öppen blick för ödets framtida vexlingar, hvarför han snart insåg fördelen af att tjena den starkare makten framför den svagare. Det var derför han lemnade den blågula svenska fanan och svor den ryska örnen trohet.

Man kan lätt tänka sig att detta hans steg skulle lända honom till  stor fördel och lönen blef också det ofvannämnda fideikomisset Kolk och grefvetitel.

Som sagdt har Kolk ett ofantligt vidsträckt område och att gården sjelf icke kan bruka hela detsamma faller af sig sjelft. En stor del deraf är också utarrenderad i mindre lotter och mellan egendoms-herren och förpaktaren* är uppsatt  ett kontrakt, för hvars utarbetande äran säges tillkomma den nuvarande innehafvaren af godset. Detta aktstycke är också af den beskaffenhet  att man måste fråga sig om lifegenskapen i Ryssland verkligen blifvit afskaffad eller ej.

Dessa dokument bestå i tryckta blanketter, å hvilka endast summorna och förpaktarens* namn blifvit inflikade

— en omständighet, som på intet vis försämrar  saken, tvertom lemnar den mig blott öfvertyga dom att det exemplar jag var i tillfälle att genomläsa, icke är det enda i sitt slag,  utan att det tvifvelsutan måste finnas flera likartade. På förstasidan af kontraktet upptages förteckning öfver all den jord, förpaktaren har  att bruka. Andra sidan är genom  ett vertikalt streck delad i tvenne kolummer, af hvilka den till höger upptager de summor förpaktaren bör erlägga för sin jord; i kolummen till  venster angifves bland andra poster en ersättning, den förpaktaren för  ett antal dagsverken, dem han är skyldig att utföra vid gården, eger räkna sig tillgodo. Då mun kommit så långt uti dokumentets granskande måste man i sanning glädja sig åt det goda förhållande, som synes ega rum mellan godsherren och förpaktaren, men ser man blott  ett par rader lägre ned i kolumnen till höger, så återfinner man  här, under ingen annan benämning än tillskott" precis samma  summa, som i  venstra kolummen upptagits såsom afdrag".

Då icke  ett ord säges om orsaken till detta tillskott, står det nära till hands  att misstänka det detsamma endast tillkommit för  att utjämna förutnämnda afdrag, som åter iså fall endast är till för att slå blå dunst i ögonen på förpaktaren.

Denna är nu endast en af kontraktets mest remarkabla punkter.

Sedan derpå följande paragrafer, angifvande ytterligare betalningsskyldigheter för förpaktaren, slutat med orden: utöfver detta har förpaktaren intet  att för sin jord erlägga", följer en paragraf af följande famösa innehåll:  Skulle vid gården förefalla andra arbeten än här blilvit uppräknade, så fördelas dessa arbeten på samtlige förpaktare i mån af deras arrendegårdars storlek och skulle någon af förpaktarne försumma  att på utsatt dag infinna sig, för fullgörande af desamma, erlägge han  1 rbl 50 kop. pr dag; skulle åter andra utbetalningar än här angifvits anses behöfliga tillkommer det förpaktaren att erlägga desamma Af dessa anförda fakta framgår således  att, om godsherren skulle finna för godt  att å sin jord uppföra ett babelstorn, så skulle hela detta  arbete, huru lång tid det än skulle  erfordra, utan någon skild ersättning masta utföras af förpaktarne.

Förpaktarne kunna således aldrig vara säkra  om, när och huru  stor extra bevillning, som kan påföras dem.

Bostäderna å arrendegårdarne äro i allmänhet ganska illa uppförda och inredningen uti desamma vitnar om allt  annat än ordning. Befolkningen är öfverhufvudtaget estnisk, men här likasom öfver allt annorstädes i Estland, finnas spår af den forna tyska kulturen och bland bönderna finner man namn sådana som  Muhlbach, Altenbrun, Pahlberg, namn hvilka skulle låta en  ana, att man här hade  att göra med riktigt finfint folk

— deras boningsrum vitna dock om helt  annat. Hvad möblerna beträffar, finnes om dem icke något synnerligt  att anmärka, men det maner, som här gör sig gällande,  att kasta  t. ex. tobaksaska på golfven och sedan lemna den liggande der tillsammans med åtskilligt annat afskräde, gör att man vid första ögonkastet måste känna en vämjelse för att nödgas vistas inne. Bruket  att strö fin sand på golfven, för  att derigenom undgå mödan att öda tid med skurning, bidrar ingalunda till  att höja trefnaden.

Jag nämnde  att arbetarne vid  tegelbruket till stor del förslösa sin dagspenning på spirituösa. Detta gäller naturligtvis icke uteslutande desse,  utan öfverhufvudtaget hela befolkningen. Redan kl. 5 visar krögaren sin trinda lekamen i krogdörren och inom få minuter äro ställets stamkunder församlade. Mången kan sålunda här föröda sin dag i lätja under det jordbruket lemnas åsido; andra åter vika blott  in för att taga sig en snaps på morgonkulan. Och hurudana äro sedan dessa snapsar? Jo,  ett helt dricksglas! För våra förhållanden skulle denna dosis vara nog för  att för hela dagen lägga sin man för ankar, men dels är det estniska bränvinet svagare, dels äro konsumenterne mera vana med superiet. En lycka är det onekligen, att hos oss på landet icke några krogar få hållas och  att lönnkrögeriet bekämpas med all möjlig ifver,  ty säkert skulle i annat fall äfven vår bonde råka i sammaeländiga omständigheter som den  estlandska, och fattigdomen i hand med lättjan skulle utan tvifvel blifva en förderfbringande gäst i bondens hydda.

Vägarna i dessa trakter äro i allmänhet mycket dåliga. Såsom orsak hvarför de specielt nu voro sämre än vanligt, uppgafs fjolårets regniga sommar — en omständighet, som låter en förstå att reparationer icke företagas synnerligen ofta. Stora landsvägen från Kolk till Reval skulle nog vara  farbar, såvida man i dessa trakter hade tillgång på åk don, försedda med linealer. Förekomsten af sandsten, af hvilket material vägarne nästan uteslutande äro byggda, gör  att desamma derigenom blifva fullkomligt hårda och att äfven den minsta ojämnhet, genom de eländiga åkdonen, skall för den resande i minnet återkalla inqvisitionens dagar. En resa från Loksa till Reval är en fullständig marter. Kommer man derför efter en sådan resa helbregda fram till Reval, så måste man i sanning vara försedd med en jernfysik. Skjutshållningon i dessa trakter lemnar åtskilligt öfrigt att önska.

Några gästgiiverier har man här icke, och skall man resa från Loksa, så måste man först bestyra om att posthästar från Rasik, en station vid baltiska jernvägen, som ligger 45 verst** derifråu, blifva ditsända. För  att undgå dessa omvägar nödgas man då hos någon bonde tvinga sig häst, som vanligen i det  mest tröttsamma lunk tillryggalägger den 65 verst** långa vägen på inemot 15 timmar. Ungefär vid hvar femte verst** ser man en ganska  stor byggnad, hvars fasad prydes af en pelarrad och hvaraf hälften upptages af ett  stort skjul. Detta byggnadssätt utmärker endast krogarna och jag vågar hålla tio  mot ett att om ni någon gång färdas denna  stråt, er kusk minst vid hvarannan, ja troligast vid hvarje, skall stanna och med den mest inställsamma min i verlden försäkra,  att om han får sig en snaps, hästen derefter kommer  att springa betydligt snabbare. Lurad af denna försäkran skall ni då låta honom få sin önskan uppfylld och de första tio stegen från krogen gå också i hastigare, tempo, men  strax derefter skall hästen återtaga sin gamla vanliga fart.

Trakten kring Kolk är försedd med ganska god skog, men ju längre man färdas längs vägen till Reval försvinna skogarna och lemna nu plats för bördiga åkerfält, som sträcka sig så långt ögat når. Snart upphöra äfven dessa och nu blir marken allt mera steril, endast här och der framspirar en enbuske — föröfrigt sandsten, endast sandsten. Boningarna äro i dessa trakter också  ytterst tunnsådda och landsvägen går  utan den minsta höjning eller sänkning, hvilket allt gör att en färd med häst här är dödande tråkig.

Reval känner litet hvar af Helsingfors publik. Jag afstår derför  att beskrifva denna urgamla hansestad, men kan icke neka mig nöjet att citera the revalensers omdöme om de finska rederiernas fartyg, kaptenernas humanité och ordningssinne samt slutligen den allmänt delade och odelade beundran, man skänker hr Kamp, hans billiga, rikliga,  rent af ”famösa” sexor i Brunnshuset. ”Die sind prachtvoll”, utbrast på tal härom en solid  Familiemutter, hvars hemmastaddhet i den tyska kokkonsten var vida känd och erkänd.

Det uppbyggligaste af hela resan var likvisst återfärden öfver det fritt svallande friska hafvet mot den  kust, hvars bebyggare lefva under oändligt mera lyckliga och utvecklade förhållanden.

M:T:

Ur Wiborgsbladet nr 97-98, 1884.

* Förpaktare = Arrendator

** Verst (ryska: верста versta; efter flertalet oböjda räkneord: verst) är en gammal längdenhet i Ryssland, 1066,8 m lång.

Livegenskapen Ryssland

av: Carsten Ryytty, SO-lärare och författare

Den 19 februari 1861 upphävdes livegenskapen i Ryssland av tsar Alexander II. Han ansåg att ”Det är bättre att börja avskaffa livegenskapen ovanifrån än att vänta tills den avskaffar sig själv underifrån”.

I början av 1800-talet var majoriteten av Rysslands befolkning livegna bönder.  Bönderna som brukade jorden var helt beroende av sina herrar, godsägarna. Livegenskapen skilde sig inte mycket från slaveriet i de amerikanska sydstaterna. En godsägare kunde döma en bonde till spöstraff och straffarbete och när han sålde sin jord följde bönderna med på köpet.

När livegenskapen upphävdes fick 47 miljoner bönder personlig frihet och en liten jordlott, som emellertid var för liten för att ge dem en hygglig bärgning.

Under mellankrigstiden expanderade Viborg starkt och var Finlands näst största stad (86 000 invånare år 1939). Som en följd av Moskvafreden 1940 efter finska vinterkriget tillföll Viborg Sovjetunionen

Översättning Mihkel Nõmm