Berättelse nr 4

Aino Kanarbik född Hiiuväin, Toronto Kanada.

Originaltext på estniska

Mina minnen från flykten från Estland till Sverige. Lördagen den 23 september 1944 började resan mot friheten. Klockan var 1 på eftermiddagen.

 

Pappas segelskepp var ankrat en bit ut från Laugu strand, för det fanns ingen hamn på den platsen. Hela fredagen dag som natt så fördes människor i en liten båt ut till det stora skeppet "Luise" som fylldes totalt med 250 människor. Det var många som hade sökt sig från fastlandet. Jag var bland de sista som steg ombord.

 

Jag arbetade tillsammans med en annan flicka i ett tyskt militärkök. Min syster Luuba kom cyklande och lämnade bud att snart så skulle de lämna landet med pappas skepp. Då började jag genast att packa lite kläder i en liten koffert och allt det övriga lade jag i ett örngott. Allt detta satte jag på Luubas cykel. Två tyskar stod på vakt. De stannade Luuba och tittade på det som fanns på cykeln. De kände igen min syster och lät henne passera.


Jag själv hade ingen möjlighet att lämna platsen tillsammans med min syster. Därför sprang jag genom skogen till stranden och båten hade väntat på mig. Det fanns många människor där. En av dem, en ung man var en av pappas anställda på skeppet. Han befann sig på stranden och gick omkring och sa följande till människorna. Stig inte på detta skepp. Detta skepp kommer inte att komma långt. När det kommer utanför Hiiumaa - Söru silda då går det i djupet. Hans egen syster fanns också på stranden. Hon blev avråd av sin bror och hon steg inte på skeppet. Alla som hörde vad mannen sa hade rädslan med sig och var oroliga.

 

Min nuvarande man Alfred Kanarbik och pappas skeppskock Kalev Orissaarest pumpade bort vattnet som läckte in på skeppet. Det blev mycket att pumpa. De två arbetade utan att få hjälp från de andra. De pumpade dag som natt utan rast. Det fanns många män men inga andra hjälpte till? Det kom en vindpust och en av segelborrarna slog i huvudet på Alfred. Han svimmade av detta och blev liggande en längre period. När han vaknade till fortsatte han på nytt att pumpa.

 

Jag själv befann mig i lastrummet raklång och var sjösjuk. Då kom pappa och befallde människorna att kasta i paberipropsid (ett slags timmer) som fanns i lasten. Detta var nödvändigt för att skeppet skulle lätta. Därefter började pappa att leta varifrån vattnet kom. Innan färden hade allt varit i perfekt skick. Människorna hade panik. Pappa bad alla att vara tysta så att han kunde söka och lyssna efter läckan. Till sist hittade pappa hålet. Vattnet forsade in och ljöd från ett hål som var lika stort som tjockleken på en hästs svans.

 

Då var det klart att mannen hade gjort detta hål under fredagsnatten. Han hade gjort hålet mellan två sammansatta bräder. Efter hårt arbete lyckades pappa att laga och täppa till detta hål. I samband med arbetet så inträffade en olycka. Pappa fick en sticka i fingret. Av detta fick han senare blodförgiftning. Det fanns tre stycken läkare ombord och det fanns inget att göra. Pappa fick läggas i en säng. Den rödstrimmiga linjen blev längre och längre. En spritkompress hjälpte inte alls mot detta.


När min pappa höll på med att laga hålet under däck hade några börjat att elda kläder. Detta var för att ge signal till tyskarna och att de skulle bli räddade. Efter en kort stund gick en tysk ubåt upp till ytan intill skeppet. De svarade visst ska vi rädda er. Alla människorna rörde sig mot en sida och skeppet började luta något. Därefter fortsatte färden mot Sverige.

 

Plötsligt i mörkret såg vi strålkastarljus från ett tyskt fartyg. Ubåten hade meddelat detta fartyg och nu sökte de efter oss. Vi hann styra utanför ljuset och de hittade oss inte.

 

Vi kom ur kurs. Min pappa låg sjuk i sängen. Det var ingen som visste kursen. Sjökorten var visst inte riktiga. Två män rodde och frågade några i Finland. De sa att sjökorten var riktiga. Skeppet hade åkt över ett klipprev botten hade knastrat. De sa att inget skepp hade tidigare passerat denna väg men ni kom igenom.

 

När vi kom till Sverige så mötte ett skepp oss. De tog hand om min pappa och förde honom till Norrtälje sjukhus för vård. De tre första dagarna där var han mycket sjuk. Där skar man ut stickan som han hade i fingret. Oturligt så skars även senor av och fingret blev för alltid skadat. Pappa tillbringade inte mindre än tre och en halv månad på sjukhuset.

 

Vi kom till Furusund hamn. Vi fick rum i ett sommarpensionat. Borden var dukade med vackra bordsdukar och allehanda mat fanns på bordet. Det enda som jag saknade var den estniska surlimpan. Det fanns limpa och knäckebröd. Vi blev så vänligt mottagna att det är att framföra ett stort tack.

 

Senare förde de oss till Enköping. Det var till en stor tennishall. Kvinnor och barn fick vara tillsammans och män fördes till en annan plats. Vi fick hjälpa till i köket med alla de olika sysslorna. Där hände det en olycka för mig. Jag diskade och en stor järngryta föll från hyllan ovanför ner på mitt huvud. Jag svimmade. Det var ingen som förde mig till läkare. Nu som äldre gör sig smärtan mer till känna. Genom röntgen har man sett att det finns en skada i huvudet. Det finns ingenting att nu göra mot denna skada.

 

Jag var inte länge i lägret. I början av december så började jag att arbeta på en bondgård i Väppelby. Där var jag i två månader. Därefter så kom jag till en annan gård i närheten av min syster Luuba där hon arbetade. Där var jag 6 månader. Senare så flyttade jag hem till mina föräldrar i Eskilstuna.


Jag förlovade mig med Voldemar Jaanpark. Vi gifte oss senare och började leva vårt eget liv. I början av maj 1951 emigrerade vi till Canada. Här i Canada har det varit både många bra och även svåra dagar. Nu är jag pensionär och lever ett lugnt och stilla liv.


 

Jutustus nr. 4  


Aino Kanarbik, neiupõlvenimega Hiiuväin, Toronto, Kanada.


Minu mälestused põgenemisest Eestist Rootsi:


Laupäeval, 23. septembril alustasime reisi vabadusse. Kell oli üks pärastlõunal.








Laugu Skola 2002. Samtliga Hiiuväins döttrar gick på denna skola.