Berättelse nr 9

Ingrid Kuldvere - Ungerson, Eskilstuna.

 

Vi hade redan hunnit en bra bit in i september krigsåret 1944 och skolan hade ännu inte börjat. Vår moster Ellen hade som vanligt tillbringat sin semester hos oss på landet och var nu tillbaka i huvudstaden Tallinn. Morfar var däremot kvar hos oss. Han hade fyllt 70 år i februari och hade slutligen gått i pension. Nu skulle jag ha börjat i fjärde klass och var rädd för

att han skulle be mig ta fram matteboken och räkna men det gjorde han inte som tur var.

 

Pappa var jägmästare på Ösel. Jägmästardistriktet hette Karjalasma. Byn vi bodde i var Pöitse i Leisi socken. Jägmästarbostaden, ett stort gult hus, låg nära landsvägen mitt i skogen. Jag tror inte det gick några bussar förbi. Någon bonde med häst och vagn såg jag då och då. Ibland en hästskjuts eller gående. Kvinnorna slösade inte bort någon tid. Gick dom till fots stickade de på vägen, under tiden.

 

I Metsküla som låg cirka sex kilometer längre bort fanns det postkontor, kyrka, affär, en skola och en kyrkogård. Jag minns aldrig att jag kom dit. Pappa hade haft en motorcykel med sidovagn, en svart Hercules, men under den ryska ockupationen hade ryssarna tagit alla privata fordon. Mammas och pappas cyklar fanns fortfarande kvar, för dem hade de gömt i skogen i stället för att lämna dem ifrån sig. Vi barn hade inga cyklar, vi kom så långt som fötterna bar oss. Någon gång kunde det hända att pappa skjutsade oss på cykel till sandstranden vid Tuhkana, ett par kilometer från Metsküla. Jag och min syster Virve som då var åtta år gick i skolan i Liikula, som då låg ungefär fyra kilometer åt andra hållet. Det var en lång promenad genom skogen.

 

Huset hade två våningar. På nedre botten hade vi en fyrarumslägenhet med jungfrukammare. Alla moderna bekvämligheter saknades. Vi hade en vippbrunn på gårdsplanen, som omgavs av magasin och ladugård i vinkel mot varandra. Nästan all mat producerades hemma, vilket var tur, för under kriget var det ont om mat. Brödet bakades i den stora ugnen och smöret kärnade vi själva. Till huset hörde en stor, något förvildad trädgård med äppelträd och bärbuskar. Vi odlade förstås grönsaker. Ett jordbruk hörde också till, men det sköttes av en bonde som i lön fick halva skörden av allt. På ett sådant ställe var det nödvändigt att ha hembiträde.

 

Vi barn levde ett fritt och härligt liv om somrarna. Vi var ute i skogen och plockade bär och lekte i den stora trädgården. Lekkamrater var det ont om, men Linda Nõmm, som var ett år äldre än jag och bodde i närheten på Kuusiku (Granskogens) gård lekte vi ofta med. Till plikterna hörde att hämta hem korna på kvällen, rensa ogräs och diska ibland eller bära in ved. Att se efter lillasyster som var fyra hörde också till.

 

Vi hade ett par dagstidningar, som jag läste med stort intresse. Varje dag tittade jag noga efter vilka årgångar män som tyskarna tvångsmobiliserade. Pappa var född år 1898 och hade ännu inte tagits ut, och slapp än så länge undan. Jag blev förskräckt när jag märkte att ryssarna var på väg in i Estland igen. Tyskarna hade skrutit med sina VI och V2 vapen, men nu tycktes de inte längre hjälpa.

Mamma hade börjat torka vårt hembakta mörka rågbröd till skorpor och jag visste att det betydde fara! Det kunde vara bra att ha om man skulle fly eller om det blev sämre tider. Jag hade gärna velat be henne låta bli, som om det också skulle förhindra det jag fruktade. På sommaren hade hon skrivit till sin syster Leida: "Mis sa arvad, kas söidame onu Kustile küla?" ("Vad säger du om att åka och hälsa på farbror Gösta?") I klartext var det fråga om att fly till Sverige, vilket man inte kunde skriva för censuren. Farbror Gösta var förstås Sveriges kung.

 

Dagarna gick. Vi var ute i skogen och plockade bär och jag såg tranbär för första gången. Vi gick till en liten gård i närheten, där vi hos Karu Liisu och Mihkel Liisu hämtade en hundvalp, som vi bar hem i en korg. Hon var brun och vit, dreglade på vägen och fick av oss namnet Taki efter en hund i en rysk berättelse. Dessförinnan hade vi katterna Killi och Miisu. Miisu var min katt Killi Virves.  Min ko var svart-vit och hette Kirjak (Broka), Virves var röd-vit och hette Lillik (Blomman) medan Helles hornlösa ko hette Rutt (Rut). Kvigans namn var Maasik (Smultron). En gång hade jag lyft upp Virve på Maasik rygg men den ridturen blev kort.

 

En förmiddag, den 22 september, kom pappa tillbaka från skogen på cykel och sa:    ”Nu åker vi!"  Vår moster Leida med sin nioåriga son Lembit hade just kommit från fastlandet, troligen var det samma morgon, om inte föregående kväll. Pappa hade fått låna häst och vagn från gården. Kergumetsa ungefär en kilometer mot Metsküla. Jag var inte säker på om pappa själv också skulle följa med oss på flykten. Jag blev mycket glad över att han följde med oss.

 

Mamma tog med en stor flätad koffert med kläder, linne och matsilver. Jag och Virve fick med oss ett par djur av tenn, några porslinselefanter och ett par böcker. Passen och några dokument tog mamma och pappa också med. Kameran lämnades kvar och några större summor pengar tror jag inte de tog med. Dessa pengar var inte mycket värda, det vill säga att man under kriget inte kunde köpa särskilt mycket för dem. Till och med 50 pfennig var gjord av papper.

 

Jag tror att Helle, fyraåringen, och morfar satt i vagnen, kanske mamma också. Vårt hembiträde Velda körde. Vi tre barn traska de till fots. Färden gick mot Metsküla. Ibland mötte vi någon och jag kände mig underlig till mods. Överhuvudtaget tyckte jag inte om det här påfundet. I Metsküla gick moster Leida in på en gård och fick låna en häst och vagn mot sin vigselring. (År 1991 fick jag veta i Metsküla att det var av Julius Süld på Antons gård Antoni talu. Bonden följde själv med berättade man för mig senare samma år och fick på hemvägen se sin hustru och son på väg till samma båt. Han bad sonen stanna men denne svarade att han inte ville falla i ryssarnas händer. Sonen lär nu bo i Kanada och besöka gården varje sommar. Pappan lever inte längre.

 

I närheten av Metsküla ligger Meiuste baptistkapell. Vi slog oss ner bakom det och åt våra smörgåsar. Jag ville att vi skulle vända om så att vi hann hem före mörkret, men ingen lyssnade på mig Det började skymma, när vi hann fram till Laugu strand.

 

Jag minns enbuskarna och havet. Stackars Velda fick köra hem ensam tillbaka till ett hus som människor hade flytt ifrån.  Det mörknade. Jag kom ihåg att jag i böcker hade läst om människorna som tog med sig lite av fosterlandets jord när de flydde, jag funderade på att också göra det. På himlen såg man eldsken, "julgranar" kallades det i folkmun. De vuxna sa att ryssarna bombade Tallinn.

 

I mörkret bars vi barn först ut till roddbåten som förde oss till den stora båten. Först senare fick jag veta att det var en tvåmastare utan motor med namnet "Luise" och att kaptenen hette Mihkel Hiiuväin. Med fasa tänker jag nu på att det kunde ha slutat illa, det där att skicka i väg barnen först. Tänk om föräldrarna inte hade kommit med”.

 

Vi tog plats under däck på de pitprops (gruvstöttor), som skeppet var lastad med. Underlaget var nog lite hårt. Inte förrän mitt på dagen nästa dag lättade vi ankar. Jag hade tydligen inte riktigt klart för mig vad det var fråga om, för när skeppet kastade loss sjöng jag en estnisk sång om en båt som lättade ankar. Nu tycker jag att det är konstigt att jag inte blev nedhyssjad. Kusinen Lembit, "Endi", hade med sig en bok med titeln "Pärlipuudjad" (Pärlfiskarna), som jag senare började läsa under däck. Jag han tyvärr aldrig läsa ut den. Femtio år senare lämnande han tillbaka den till biblioteket i Tallinn.

 

Vädret var klart vid avfärden. Så småningom såg vi Sörve halvön på långt håll, minns jag. Men det måste vara fel, har någon senare påpekat för mig. Vår flykt började på norra stranden av Ösel, Sörve-halvöns sydspets utgör den sydligaste punkten på Ösel.

 

Jag minns hur jag såg vågorna fräsa och skumma när jag tittade ut. Så småningom kunde vi inte se Estland mer. Det blåste upp till storm, men jag vet inte när det började storma. Därefter minns jag att jag någon gång var uppe på däck och kissade i en hink. Sen mådde jag bara illa.

 

Min kusin har berättat för mig att vi hade tagit en liten båt på släp innan stormen bröt ut. När den hade bedarrat hade tåget, som båten var fastgjord vid, gått av och båten var borta. Jag har också hört att skeppet tog in vatten och att kaptenen och männen hade försökt täta läckan och länspumpa båten.

 

Kapten Hiiuväin fick blodförgiftning på kuppen. Lyckligtvis frisknade han till senare. Jag vet att vi hamnade på Åland och blev tillsagda att ge oss av därifrån, för Finland hade just slutit ett avtal med Ryssland. Det där om avtalet har jag fått veta mycket senare. Däremot uppfattade jag nog något om läckan och länspumpningen trots sjösjukan. Jag hade också en blek aning om att en tysk ubåt hade påträffat oss och velat att vi skulle följa med till Tyskland, men att vi med flit "tappade" kontakten med den.

 

Jag har överhuvudtaget talat väldigt lite om flykten senare utom ett par gånger med min kusin, men jag har hört de vuxna tala om den och det kan vara lite svårt att skilja på vad jag uppfattade då och vad jag hörde av dem.

 

Somliga människor bad till Gud, troligen även jag. Plötsligt talades det om land - Sverige? Jag minns att det inte var riktigt ljust men vet inte om det var morgon eller kväll. Jag försökte sträcka på mig och vara så rak i ryggen som möjligt när vi gick över landgången, jag var nämligen medveten om att vi hade åskådare när vi steg i land. Vi var i Furusund.

Jag minns vita snickerier och gröna vågor som slog mot kajen. Vi blev inkvarterade på badhotellet. Det sägs att resan tog 50 timmar. Kapten Hiiuväin hade inte tagit betalt av de omkring tvåhundra människor som han hade fört över till Sverige.

 

Översättning av Georg Julius Norviits (min morfars) anteckningar.

 

Samma dag till Ösel. Till min dotter Salme i Karjalasma anlände jag den 2 april 1944. Salmes man Boris Kuldvere var jägmästare där. Den 22 sept. samma år gav vi oss iväg från Karjalasma för att åka till Sverige. Mitt på dagen den 23 sept. startade vi från Laugu stranden med segelskeppet "Luise" (kapten Hiiuväin) och den 25 sept. anlände vi till Sverige - till Furusund. Det fanns omkring 200 flyktingar ombord. Bland dem var åtta människa som hade kommit från Karjalasma: Boris och Salme Kuldvere och deras barn Ingrid, Virve och Hele-Mall. Dessutom Leida Aring och hennes son Lembit och jag själv.

 

Svenskarna tog vänligt och hjärtligt emot oss. Den 26 sept. kom jag tillsammans med Salmes familj till Hysingsvik, men Leida och Lembit stannade kvar i Furusund.

 

Ingrids anmärkning:

Hysingsvik, Penningby ligger i närheten av Norrtälje. Där inkvarterades vi på ett pensionat hos familjen Österman. När vi flyttades till ett annat flyktingläger, skickades morfar ensam till Österkorsberga, medan vi hamnade i Norrmalma Estuna, också det i närheten av Norrtälje. Moster Leida och kusin Lembit skildes vi också ifrån och jag återsåg dem inte förrän på slutet av fyrtio- eller början av femtiotalet. Både morfar och de kom så småningom att bosätta sig i Lund.