Berättelse nr 3

Elli Loitjärv född Hiiuväin, Rapla Estland.

Detta som skrivs är delar från min levnadshistoria. Vi växte upp i den vackra byn Laugu som ligger på ön Saaremaa (Ösel). Byn låg nära havet. Vår bondgård Õie tallu (den blommande gården) var mitt i björkskogen. Mina föräldrar hade ingen skuld för gården och marken som de ägde.

Min pappa började att fara på havet vid unga år. Utan sjöhögskola var han mycket duktig på sjön. Min pappa blev senare sjökapten och 1937 köpte han skeppet "Luise".

Enligt tradition på våren så tävlade vi syskon om vem som kunde plocka de vackraste blommorna. Det var en stor lycka att hitta blåa och röda blommor. När jag slutade klass 6 i folkskolan reste jag till min väninna Helju Kirtsel. För hon sa till mig att på Hiiumaa (Dagö) var det en blommande och grönskande oas. Där arbetade jag som piga hos en snäll familj.

Denna familj flydde till Sverige i en tremastad segelbåt av stor modell. Det var 600 människor ombord. Byn tömdes på yngre människor. Många som följde med var de som hade gömt sig i skogen. Jag skulle åka med detta skepp men saknaden efter mina systrar och föräldrar blev för stor. Jag tänkte varför fly till Sverige när de andra blev kvar hemma. Jag åkte istället med en mindre båt till min by Laugu.

När jag kom fram den 23 september 1944 fick jag reda på stranden att vårt skepp "Luise" hade lämnat stranden dagen före. De sa även att skeppet hade läckt och gått i havets djup. Jag var bara 15 år och allt detta var en fruktansvärd upplevelse. Jag grät väldigt mycket. Det var till ett tomt föräldrahem som jag kom till.

Min mammas syster Juuli kom senare med en man och bosatte sig hos mig. De var mycket elaka mot mig. Varje dag hörde jag att jag bara var en parasit och de var mina tjänare. Trots min ålder så var jag den som skulle bestraffas. Inte ett ont ord hade blivit sagt från min mun. Rädslan att bli angiven och skickad bort till Sibirien var stor för mig.

Jag flydde från Õie till min pappas syster Liisa som bodde på fastlandet. Ingen kände igen mig där och det räddade mig från att bli bortförd till Sibirien. Hos Liisa hjälpte jag till att uträtta en hel del arbete. Hennes familj hade flytt till Sverige i en liten fiskebåt. Det var höst och inget var skördat på fälten. Allt arbete på gården skulle göras innan jag går till mitt nya arbete i stadens apotek.

Livet i staden behagade inte mig. Började studera på en lantbrukskola. Efter studierna blev jag förflyttad till Rapla och arbetade i en grosshandel i 40 år. I Rapla blev jag boende och har gift mig två gånger. Jag har tre mycket duktiga döttrar och sex barnbarn.

Enligt ryktesvägen har man sett min pappas skepp i Tallinns hamn. Efter krigets slut så lämnades skeppet tillbaka. Av Õie tallu som den nya ordningen tog över den 20 oktober 1953 återstår inte ens grunden.

Kontakten över järnridån

Det var med kluvna tankar och känslor som Mihkel Hiiuväin med familj lämnade stranden. Den ende i familjen som inte var med var den näst yngste dottern Elli. Det fanns ingen annan möjlighet och hoppet var att återförenas i Sverige.

Det var många familjer som splittrades och kontakter bröts på grund av andra världskriget. Än i dag så annonseras det i bland annat Estniska Dagbladet om personer för att få vetskap. Hoppet är det sista som slocknar.

I Sverige annonserade Mihkel Hiiuväin i svenska lokal-tidningar och i två nystartade estniska tidningar. Många fick åter kontakt med sina anhöriga. Mihkel Hiiuväin fick svar av den familjen som Elli arbetade hos. De sa att Elli inte följde med på skeppet, utan hade sökt sig tillbaka till föräldrahemmet.

Att skriva till Estland var inte att tänka på. Rädslan att Elli skulle råka illa ut var för stor. Den dåvarande ledaren under denna tid förbjöd all kontakt mellan dem som flydde och dem som blev kvar i Estland. Deportationerna fortsatte även efter krigets slut. Efter att Stalin dog 1953 började det att bli något bättre. Kvar fanns ändå kontroll en av brev. Det gällde att skriva om vardagliga ting i ödmjukhetens tecken.

I sitt brev skriver att Elli föräldrarna fick kontakt med henne 1946. Jag vet ej på vilket sätt de fick kontakt. Det måste ha varit en fantastisk nyhet att alla hade klarat sig till Sverige. På stranden hade Elli fått beskedet att alla hade gått i havets djup.

Elli har i sitt liv haft det svårast av alla systrar. Det har mer eller mindre i alla tider alltid varit en kamp för tillvaron för henne.

Första gången som jag träffade Elli var 1967 när hon besökte Eskilstuna, då var jag 10 år. Min bror Mihkel Nõmm skulle åka med henne från Uppsala. Tåget till Enköping var försenat och Mihkel N försökte med sin bristfälliga estninska förklara detta. Elli blev mycket upprörd. Efter telefonsamtal där saken förklarats för henne lugnade hon sig när hon förstod att det bara var en vanlig SJ försening. Hon kyste den tonåriga ynglingen av glädje. Jag kunde inte tala estniska med henne för. Mina föräldrar har i alla tider talat estniska med mig och jag svarade på svenska. Det är först i vuxen ålder som jag började att tala på estniska.

Andra gången jag träffade Elli var 1983 när jag besökte Tallinn. Det var en fantastisk händelse att träffa släktingarna och många ord blev sagda.

Den tredje gången blev mars 1992. En sorglig händelse när Ellis syster Liisi begravdes i Eskilstuna.